Hur mycket kan man tappa på en vecka?

Torsdagens inplanerade löpbandspass uteblev. Det var helt enkelt för mycket att göra på jobbet och det var svårt att komma ifrån.

Fredagens långpass blev i alla fall av enligt planerna. När jag gav mig av var det nästan på timmen exakt en vecka sedan jag sprang senast. Min förkylning har jag inte känt en tillstymmelse av sedan i onsdags. Frisk som en nötkärna, med andra ord.

Efter tre månader av renodlad MAF-träning borde jag vara nere på 5.20 min/km. Det var ditåt utvecklingen pekade eftersom jag efter en månads träning gått från c:a 6,15 min/km (den 26:e oktober) till som bäst 5,40 min/km (den 11:e december).

Som man kunnat skönja i mina inlägg ett par gånger efter detta så har det funnits en inte oansenlig frustration över att inte ha noterat några som helst förbättringar sedan dess. På luciadagen gav jag mig ut på samma runda jag sprang igår och noterade 5.44 min/km, vilket var skapligt för en halvmaradistans i MAF-tempo. Igår var temperaturen -5 grader och förutsättningarna för att ännu en gång kunna notera en skaplig tid på distansen var goda.

Den irritation jag tidigare känt över uteblivna framsteg har övergått i en oro över att något inte står rätt till i kroppen. Redan efter ett par hundra meter larmade klockan för första gången. Jag hade inte ens fått upp tempot när 140 bpm överskred första gången. Första kilometern mot Storvreta gick därför på urusla 6.30 min/km. Just denna kilometer brukar vara den snabbaste under mina MAF-pass och när det gick som bäst i mitten av december brukade den ligga på c:a 5.25 min/km.

Och så fortsatte det. Jag hann oftast inte springa mer än ett par hundra meter efter den senaste inbromsningen innan klockan började larma igen. Det gick rent utsagt BEDRÖVLIGT DÅLIGT!

Här är kilometertiderna för hela passet (6.30 6.26 6.12 6.06 5.56 6.05 5.55 6.14 6.34 6.22 6.25 6.17 6.41 6.36 6.44 6.57 6.54 6.48 6.43 6.32 6.44). Dessa tider ger en snittkilometer på 6.28 min/km. Det som är anmärkningsvärt är att tiderna till och med är betydligt sämre än min första löprunda efter ett uppehåll på sju veckor tidigare i höstas. Nu har jag bara hållit upp en vecka och känner mig dessutom frisk.

Nu kommer säkert en och annan läsare ge mig rådet att uppsöka en läkare. Det har jag gjort, men inte på grund av detta. Sedan förra våren har jag haft lite märkliga symtom och har varit i kontakt med inte mindre än fyra olika läkare. Samtliga kliar sig i huvudet men samtidigt tyder ingenting på att det är något allvarligt. På den punkten har de alla varit överrens. Fler specialistläkarbesök väntar och jag hoppas att jag snart får svar på vad det är. Om det finns ett samband mellan symtomen och motgångarna i träningen vet varken jag eller läkarna men med tanke på att jag haft dessa snart ett år så borde jag drabbats av motgångar tidigare än bara under den senaste månaden.

Jag mår utmärkt vilket också läkarna fått intryck av att jag gör. Nästa läkarbesök blir om ett par veckor och jag hoppas att den jag träffar då har några besked att ge. Gärna positiva!

Även om det gick uselt så blev det i alla fall en halvmara.