fredag 29 januari 2010

De bästa träningspassen är de som blir av.

Roadrunner smakar på denna visdom för sig själv och låter den studsa runt i sitt huvud en stund. Rimligen borde det vara en oomkullrunkelig sanning men den övertygar honom inte helt. Inte i alla avseenden. Roadrunner har nämligen noterat, inte minst hos sig själv, att erfarna löpare verkar ha svårt att ta sina dåliga träningspass med en klackspark.


Visst är det svårt att glädjas åt träningens positiva effekter när kilometrarna går nästan en minut sämre än de borde, benen känns tunga, spänsten är som bortblåst eller då den berömda väggen dyker upp redan efter åtta kilometer? För något borde ju även ett kasst träningspass bidra med?

Jag är inte en sån som i onödan sprider dåliga vibbar. Därför brukar jag ändå svara ganska käckt ”skitdåligt” när min sambo frågar hur träningspasset gått. Efter att jag givit en kort sammanfattning  har jag dragit mig undan lite och sammanbiten strukit omkring hemma med en bekymrad rynka över näsroten. Dåliga pass som varken gått som man hoppats eller förväntat sig färgar av sig på hela tillvaron under några timmar. För min del har det svärtat ner hela den sista tiden och många gånger har jag tänkt att det kanske hade varit bättre att helt avstå från träningen.

Men tvärtom så lyser de bra träningspassen upp hela tillvaron en smula. Jag och mina närmaste har upplevt mig som en mycket trevlig människa förutsatt att min träning varit till belåtenhet. Jag sjunger och visslar muntra sånger, skämtar friskt och glatt. Hela tiden med ett belåtet flin i ansiktet. Känns det igen, eller är det bara jag som känner så efter ett bra träningspass?

Nu har jag inte upplevt ett lyckat träningspass på drygt två veckor men jag både hoppas och tror att min familj inte märker av motgångarna så mycket. Skillnaden var att när det gick bra såg man automatiskt allt i lite ljusare färger. Nu får jag istället anstränga mig lite för att hitta uppiggande ljusglimtar från annat håll. Fortfarande kan man dock höra mig sjunga och vissla hemma och skämten duggar lika tätt som tidigare. Men varken sång eller skämt kommer automatiskt längre, de bubblar liksom inte upp ur medvetandet utan måste tänkas fram med ibland ganska tröga tankeprocesser. Efter ett bra löppass kommer både sång och spetsfundigheter som skänkta från ovan, även om varken det ena eller andra kanske håller särskilt hög klass.

Idag har jag väskan packad med löpardojor. Kanske blir det en omgång på löpbandet i eftermiddag. Jag glömde i och för sig mitt pulsband hemma men nu ger jag blanka fan i det. Jag tänker prova springa ändå men kanske göra ”stickprov” med hjälp av löpbandets egna pulsmätare. Dessa sitter som två handtag som man måste hålla i för att pulsen ska mätas. Det säger sig självt att det inte går att springa så hela tiden utan det får bli stickprov vid väl valda tillfällen. Nu hänger det dock lite på tiden och arbetsbördan under eftermiddagen. Jag måste åka hem lite tidigare ikväll eftersom jag har lite att rodda med inför äldste sonens klassfest ikväll.

Så… vi får se om träningpasset blir av. Under alla omständigheter är det bättre att springa än att inte springa. De bästa träningspassen är ju de som blir av, även de dåliga.

1 kommentar:

  1. Tjipp! Jag håller med om klacksparksteorin! Nu lever jag för klacksparkar och mina bästa stunder har varit efter mina sämsta pass - MEN, jag har inte upplevt din "längre" period av motlut så jag kan vara ute och cykla här... Dock tycker jag att bara att packa väskan tyder på att Roadrunner har lååångt kvar innan han ger upp :-)
    Håller tummar å tår för passet - själv lutar jag mig tebax för c-vitaminbehandling...

    SvaraRadera