måndag 25 januari 2010

Blogger Award samt lite annat smått och gott.

Igår fick jag en Blogger Award av Magnus för förtjänstfull bloggande. Denna ska jag ha förtjänat genom att ha inspirerat ”på mitt sätt”. Mycket smickrande. Tack Magnus! Jag återkommer till detta längre ner i detta inlägg.





Samtidigt är jag lite oförstående eftersom ”inspirerande” är det sista jag skulle kalla mitt bloggande under de senaste två veckorna. Inte heller dagens inlägg kommer att tillföra något som ens med bästa vilja kan kallas ”inspirerande”.

Det enda jag ägnat mig åt (nästan!) här på bloggen på sista tiden är gnällande. Gårdagens runda var nog den sämsta hittills. Kilometertiderna var erbarmliga, eländiga och rent av beklämmande dåliga och det är knappt att jag vill publicera dem här. Nu gör jag det ändå i förhoppning om att kunna håva in lite sympatier från mina läsare. Det är verkligen en sorglig samling siffror: (6.40 6.13 6.16 6.02 6.20 6.23 6.31 6.34 6.29 6.30 6.22 6.38). Dessa ger en snitthastighet på 6.26 min/km och snittpulsen var 138.

För alla läsare som räknar liknande tider som bra måste jag tillägga att det är med mina mått mätt och att jag borde kunna prestera betydligt bättre. Min försämring på sista tiden skulle motsvara att Kenenisa Bekele plötsligt inte skulle kunna springa 10 000 meter snabbare än 30 minuter, dvs. nästan fyra minuter sämre än vad har presterat som bäst. Han skulle också kalla sin prestation för usel, även om jag själv skulle vara euforisk av lycka efter en sån insats.


I morse hade jag lite tid över innan det var dags att cykla till tåget. Jag passade då på att begrunda min träningsdagbok på jogg.se. Där såg jag att det plötsligt började gå dåligt den 9/1 i år. Bara två dagar innan, den 7/1 finns ett pass noterat som jag redan skrivit ganska utförligt om här på bloggen. Det var nämligen mitt -22-graderspass, som ju faktiskt gick i 5.45 min/km.

Vad som sedan hände var att jag drog på mig en (mycket lindrig) förkylning vilken var orsaken till mitt första usla pass den 9/1. Av mina tider att döma har jag tydligen inte återhämtat mig från denna, trots att jag inte känt av något på snart två veckor. Antagligen har jag nåt skit kvar i kroppen och jag kommer nu att avstå från löpning ett par dagar, så får vi se vad det ger.

En oönskad effekt av att åter igen springa i samma… nej, förresten… långsammare tempo mot då jag började MAF-träna i höstas är att det långsammare tempot tar på andra muskler i benen och som blivit lite eftersatta vartefter som tempot har ökat. När man springer som en jävla hösäck, som jag tvingas göra nu, så får den främre muskeln…. [ Roadrunner öppnar ett nytt fönster och googlar] … i Quadriceps i låret att jobba mer än den gör vid högre farter. Dessutom känner jag av höftböjaren och en muskel som täcker höftleden. Träningsvärken i dessa muskler bidrar ju till att det går ännu långsammare. Detvardåsjälva… !


Angående den Blogger Award jag tydligen har förtjänat så får jag lite problem med att göra vad som förväntas av mig i. De sju andra bloggare jag skulle vilja skicka den vidare till har nämligen redan fått den (utom möjligen Lars!?) från annat håll. Dessa skulle i så fall vara: Petra, hempa10, Ellinor, MarathonMia, Lars, BadGEAR samt Snorsportarn. Den sistnämnda producerar numera blogginlägg i ett alltför långsamt tempo men är mycket rolig och uppfriskande att läsa. Mannen bakom bloggen ligger dock i med sin träning, har jag sett. Han ligger nämligen i skrivande stund tvåa på Uppsalas kommunlista på jogg.se. Själv ligger jag på en inte alltför smickrande åttonde plats med drygt 10 löpta mil under januari.

I Blogger Awarden ingår också att man ska skriva sju intressanta saker om sig själv. Det tänker jag däremot göra. Jag uppskattar mycket då andra bloggare berättar saker om sig själva som inte direkt har att göra med deras löpning. Here we go…

  1. Roadrunner håller normalt en ganska låg profil till vardags. Han beskrivs som vänlig, nästan försynt och ser inget egenvärde i att ”ta plats” i stora sällskap och tröttnar ofta snabbt på såna människor. Han är ödmjuk, prestigelös och enligt många "behaglig" att ha att göra med.
  2. Om Roadrunner inte blivit statistiker/matematiker så skulle han antagligen blivit musiker (han är en hyfsad om än självlärd jazzpianist), lärare, evolutionsbiolog eller journalist (istället har han valt att leva och skaffa barn tillsammans med en).
  3. Mindre än ett år efter att Roadrunner träffade sin sambo för första gången fick de sitt första barn. Av deras tre barn är det bara dottern (mellanbarnet) som varit planerat. De andra två har varit ”fullständiga överraskningar”.
  4. Roadrunners förebilder när det gäller uttrycksform och skrivande är Tage Danielsson, Leif GW Persson samt Povel Ramel. Roadrunner tror sig också vara duktig på att skriva rimmad vers.
  5. Roadrunner är ganska aktiv i andra bloggar som inte har med löpning att göra. Hans favoritområde att skriva om är religion (i synnerhet att bekämpa kreationism och annat religiöst historieförnekande). Än så länge har han ingen egen blogg i ämnet men har hittills skrivit otaliga kommentarer i andras bloggar där han gjort sig tämligen impopulär (hur nu det går ihop med den ödmjukhet han annars är känd för?). Han är mycket skeptisk till påståenden som inte bevisats eller där det presenterats tillräckligt goda argument.
  6. Roadrunner är ointresserad av tekniska prylar och då framför allt bilar. Han tystnar alltid när hans manliga vänner börjar prata digitalkameror, tv-apparater eller hur många hästkrafter de har under huven på sin bil.
  7. Roadrunner lyssnar nästan alltid på musik (nästan bara soft sådan), håller kontakt med de flesta av sina vänner genom facebook, är känd för sin stora aptit, är svag för 50-talsestetik samt är uppvuxen i Lövstalöt strax norr om Uppsala (en så kallad håla till vilken han idag hyser en så kallad hat-kärlek).
Oj, detta inlägg blir visst ganska omfattande. Men jag måste berätta en sak till.


Igår debuterade jag som tränare för Uppsala IF:s 00:or i friidrott. Under uppvärmningen skulle vi leka s.k. plåsterkull, en variant av kull där man springer och jagar varandra men vars utförande inte spelar någon roll för resten av förloppet. Hursomhelst… jag anmälde mig som frivillig att börja jaga barnen. Det hela tilldrog sig på skolgården till Domarringens skola i Uppsala. Barnen var snabba som vesslor och det var halt, vilket gjorde att jag inte tillnärmelsevis kunde vara lika snabb i vändningarna som de utan att ramla. Jag gick in för uppgiften med själ och hjärta och jagade idogt flocken av barn som snabbt skingrades och sprang åt olika håll. Efter ett par minuter hade jag inte kullat ett enda barn och flåsande var jag tvungen att finna på råd. För första gången på mycket länge hade jag också högre puls än 150 bpm. Om jag inte kunde springa i kapp dem så måste jag försöka fånga dem med list istället och försökte mig på några finter. Det gick skapligt och inom kort hade jag kullat två av de åtta barnen. Den plötsliga framgången gjorde mig lite för entusiastisk och i en allt för snabb vändning halkade jag och slog i backen med en smäll. Det gjorde rejält ont i axeln men jag kunde resa mig upp, borsta av mig snön och fortsätta. Jag hade ont under resten av träningen men det fungerade ändå bra att visa alla hur de skulle göra under både löpskolning och den hinderbana jag senare även ansvarade för.

Axeln var ingenting som störde mig under varken löprunda efter friidrottsträningen. I duschen efter min löprunda började det kännas desto mer och när jag väl skulle gå och lägga mig kunde jag inte hitta en sovställning där det inte gjorde ont. Somna lyckades jag med ändå ganska snabbt, antagligen på grund av en alldeles enastående trötthet.

När jag vaknade i morse var det under stor möda och med kvidanden, svordomar, grimaserande och stånkanden jag tog mig ur sängen. Det gjorde något alldeles överdjävulskt ont och jag övervägde en stund att stanna hemma från jobbet. När jag väl kommit upp och fått röra på mig lite kändes det dock lite bättre men långt ifrån bra. Frågan är vad som har hänt med axeln. Jag tror inte något är brutet men något har fått sig en kraftig smäll. Jag avvaktar ett par dagar innan jag kontaktar sjukvården.

Sådär ja… det var allt från Roadrunner idag. Hmmm… undrar hur många som orkat läsa ända hit? :-)

7 kommentarer:

  1. Å det var precis inlägg av det senare slaget som är själva grunden i mitt påstående "inspirerande".
    I det verkliga livet utanför "löpzonen" händer det också saker som påverkar det som händer inom zonen (hörs twilighttemat i bakgrunden?). Dina målande betraktelser över livet i stort, men i synnerhet din egna upplevda "löp-misslyckanden" ger oss andra kraft att också överleva våra och faktiskt ta oss ur dem med mer kraft! Åtminstone gäller detta för mig och lilla ego-Magnus är han som kommenterar ditt inlägg...

    SvaraRadera
  2. Passa dig för vurpor. Jag fick göra ett nästan två månader långt uppehåll förra vintern efter en rejäl vurpa ute vid Fullerö.

    SvaraRadera
  3. Ang. MAF träning så har jag en liknande erfarenhet i vinter. Blev halvförkyld andra veckan i december och tiderna gick utför i över en månad, från 6 till närmre 7 min/km... Nu har gått ifrån det upplägget och kör på känsla. Och då blev det kul igen! Ska nog blogga om det idag känner jag :) Hoppas axeln blir bättre!

    SvaraRadera
  4. Rundan i söndags... Var den ute? Eller på löpband? För lågpuls på löpband beror på så väldigt många grejer, det är nästan voodoo. Har sprungit allt från 5:30 till 6:50 per km på löpband.

    Ska bli intressant att se om din teori om förkylning är sann.

    Angående inspiration... Mitt långpass i söndags tog jag i njuta-tempo, strax under 5:30. Hur skönt som helst, ingen press bara springa och fundera och drömma om Stockholm Marathon. Denna njutning blev säkerligen högre av att du påminnt mig om frustrationen över att på långpassen kämpa hårdare och hårdare med pulsen som går upp trots snigelfart, svära över min "jävla meskropp" etc etc. Så tack för den inspirationen! ;)

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  6. Axeln lite bättre idag. Det tog bara tio sekunder att ta sig ur sängen i morse, mot en minut igår. Inga svordomar behövdes heller:-).

    @Claes: Tack för ett bra svar på min fråga via mailen.

    @Linus: Rundan var utomhus. Ja, löpbandspassen varierar en hel del men trenden går tydligt mot en försämring på sistone. Så dåligt som jag springer nu har jag inte sprungit tidigare. Aahh... 5.30-fart. Låter underbart! Längtar verkligen dit!

    @Lars: ja, nu är det definitivt slutvurpat.

    (har redigerat denna kommentar för er som undrar)

    SvaraRadera
  7. Det var i alla fall en lång bloggning :)

    Du kanske skulle prova att flytta upp pulsnivån en aning. Jag har själv funderat på vad det är för mer fel med mig just nu än fotleden. Det händer liksom inget med tempo och puls. Sedan började jag tänka på mitt gamla lubbande, och mindes att jag gillade att springa 140-145 puls (eller den ansträngningsnivå som oftast följde i den pulsen, mkt lätt men med viss lättare andfåddhet). Jag ska enligt maf ligga på 120-130. Så jag ligger en bra bit ovan.

    Men jag inbillar mig att jag kan läsa ut att med denna trivselnivå i löpningen kan jag se en hygglig utveckling.

    Jag har för mig också att några på nån tråd om maf på jogg.se nämner att en del yngre anser att 180regeln ger dem tillåtelse att springa för hårt, och att en del äldre tycker tvärtom.

    En förklaring kanske kan vara att maxpulsen inte alls faller så snabbt med åldern som tabeller anger. Jag själv har minst 190 i maxpuls - jag har för mig att inget räkneexempel på maxpuls ger mig över 180 i maxpuls.

    Ska bli intressant och se hur det utvecklar sig för dig. Starkt är det i alla fall att stå där och köra på, för det kan ju vara så att om man är tillräckligt ståndaktig så kanske det kommer som en ketchupflaska som fått orgasm.

    Då kan du sitta där och titta på Attack of the Killertomatoes.

    SvaraRadera