fredag 8 januari 2010

Anekdot från Roadrunners vardag.

Innan du läser vidare... detta inlägg handlar inte om löpning!

Precis som en och annan av sina läsare så fastnade Roadrunner i tågtrafiken igår. Den södergående tågtrafiken från Uppsala var avstängd pga en ”olycka” i höjd med Bergsbrunna som är en av Uppsalas södra stadsdelar.

När jag kom till Uppsalas tågstation vid 7.15 igår morse nådde mig omedelbart besked via högtalare att ersättningsbussar var insatta och att dessa skulle avgå från en adress på Storgatan endast 100 meter från perrongen. I sakta mak begav jag mig dig i sällskap med ett hundratal andra passagerare som också nyligen fått samma besked.

När vi kom dit var kön redan 250 meter lång och inga bussar syntes. Det var 16 grader kallt och liksom många andra i kön bar jag lågskor på fötterna. Men till skillnad från många andra så hade jag tack och lov av en tillfällighet på mig ett par ganska tjocka strumpor som jag tagit på mig inför ett besök hos min syster under onsdagskvällen eftersom de har väldigt kalla golv i sin villa. I all hast hade jag dessutom råkat få tag i ett par tunna fingervantar, i och för sig i windstopper-material men helt utan foder. Mina något varmare Hestra-handskar låg kvar hemma på elementet i hallen. Att jag denna morgon valde att ta på mig långkalsonger visade sig vara ett lyckokast eftersom jag annars antagligen skulle frusit häcken av mig där i kön. Jag brukar väldigt sällan ha långkalsonger. Gränsen går vid c:a 15 minusgrader men det beror förstås också på hur länge jag har tänkt att vara utomhus.

En gång i kvarten kom det en ny buss och hämtade upp frusna passagerare. Varje buss motsvarade högst en tågvagn vilket inte alls räckte till att korta ner kön som istället bara blev längre och längre. Vid det här laget stod det tusentals personer och väntade eftersom det inte bara var pendlare från Uppsala som drabbats. Alla passagerare norr ifrån var ju också tvungna att kliva av i Uppsala för att med ersättningsbuss ta sig vidare söderut.

Sakta rörde sig kön framåt och jag frös något så förbannat, trots långkalsonger, skaplig mössa, fleecetröja, en tjock patagonia-täckjacka. Ansiktet var värst utsatt, vilket skulle visa sig lite senare när jag efter en timme och en kvart äntligen fick komma ombord på en buss. Det hade varit för kallt för att använda mobiltelefonen ute så nu när jag inne i bussvärmen tog fram den för att ringa min sambo och beklaga mig lite lyckade jag knappt göra mig förstådd. Ansiktsmusklerna var helt satta ur spel av kylan och jag lyckades bara mumla fram obegripligheter bestående av nästan bara vokaler. När det var som mest begripligt lät det som danska.

Efter många vändor, upprepningar, förtydliganden och inte minst missförstånd lyckades jag till slut förklara vad som hänt samt varför jag pratade så konstigt och strax var det dags att kliva av i Märsta där vi skulle få ta oss vidare med tåg mot Stockholm. Där hade de ingen som helst information om hur tågen skulle avgå och jag stod i en halvtimme på perrongen innan jag kom på att pendeltåget nog var ett bättre alternativ. Efter lång väntan avgick äntligen pendeltåget och till slut var jag i Stockholm. Klockan var då 10.50 och jag började som vanligt gå mot Karlaplan där mitt jobb ligger. Ansiktet hade långt ifrån tinat upp efter de dryga två timmarna ute i kylan och halvtimmespromenaden till jobbet gjorde knappast saken bättre (se bilden och läs texten under bilden från mitt förra inlägg. Det var ungefär så jag kände mig!)

Klockan 11.20 klev jag in på mitt jobb och hann precis få av mig ytterkläder och långkalsonger innan det var dags att gå på lunch. Dessbättre visste alla kolleger varför jag var sen, vilket var tur eftersom jag med min fullständiga oförmåga till tydlig artikulering knappt skulle få fram mitt budskap. Det blev en ganska tystlåten lunch för min del och det skulle dröja ytterligare två timmar innan jag kunde prata rent igen.

Att jag lyckades behålla humöret denna morgon är obegripligt. Till skillnad från mina medresenärer så svor jag inte en enda gång. Möjligen inombords men inte högt. Det måste berott på musiken jag hade i min iPod: Maxwell, Curtis Mayfield, Carole King samt Mayer Hawthorne.

Och så ett par ord om löpning. I eftermiddag blir det en tur på löpbandet i värmen på Sportlife garnisonen. Självklart återkommer jag om hur det gick senare idag eller i morgon.


Mina medresenärer väntar i Märsta.

1 kommentar:

  1. Jag var där vid 06.40, konstaterade att det kommer bli en låååång och KALL morgon och åkte hem igen. Kopplade upp mig och jobbade remote. Skönt att man kan göra så ibland.

    SvaraRadera