Maradrömmen övergår i mardröm?

Den som läst Roadrunners senare inlägg förstår att tillståndet med snuva och ont i halsen inte kommer som någon överraskning så här precis innan maran. Tydligen händer det nästan alltid något i Roadrunners liv som sätter käppar i hjulet när han ser fram emot något.

Först några ord om mitt tillstånd och därefter en liten utsvävning med filosofiska inslag. Under gårdagen försämrades mitt tillstånd. Det låter kanske mer dramatiskt än det var men det som hände var att näsan så att säga förlorade en del av sin andningskapacitet. Idag är det värre med både hals och näsa och maradrömmen har tyvärr övergått till mardröm.

Roadrunner är förkyld, besviken men snäll. 

Då kan han se ut så här

Jag börjar vänja mig nu. Om jag trodde på högre makter skulle jag undra vad de har för problem med att jag med liv och lust deltar i en och annan löpartävling. Nu råkar jag inte ha någon sådan tro och mitt huvud söker därför andra förklaringar. Är det så att min kropp på något sätt själv suggererar fram sjukdom när det drar ihop sig för något jag sett fram emot? Knappast. Med den härd av bakterier och andra smittoämnen som just nu och på senare tid gästar familjen faller den förklaringen. Inte ens mitt immunförsvar står pall för slika prövningar.

Otur är en annan förklaring jag inte tror på. I alla fall inte i det långa loppet. För att kunna prata om tur och otur måste vi först slå fast att det måste gälla händelser som ligger bortom vår kontroll: att vinna på lotto eller att råka hitta sedelbunt ute på gatan. Ibland tenderar flera oturstyngda händelser att klumpa ihop sig men i det långa loppet går det för de allra flesta ungefär jämnt ut. Om otur är händelser som ger minus i protokollet och tur ger plus så brukar summan bli ett tal nära noll. Normalfördelning brukar vi kalla det i min bransch.

Vad gäller mina löpartävlingar så är det lätt att tro att oturen klumpat ihop sig. I höstas ställde jag in

Stockholm Halvmaraton
Lidingöloppet
Hässelbyloppet

Men det berodde inte på tre stycken sjukdomar som var oberoende av varandra. Nej, istället var det samma åkomma (antagligen till följd av överträning) som ihärdigt bet sig fast under vecka efter vecka.

I år ser det hittills inte bättre ut än att inte bara Kungsholmen Runt utan nu även Stockholm Maraton får stryka på foten. Men denna gång är det i alla fall på grund av åkommor som är oberoende av varandra. Detta är kanske egentligen inte så vansinnigt konstigt och jag drar mig för att påstå att jag är osedvanligt otursföljd. Å andra sidan tycker jag att jag har tur på andra områden. Om jag åter skulle dra in de högre makterna så skulle jag ha dem att tacka för mycket i livet men tyvärr också en hel del att beskylla dem för (inte bara inom löpningen!). Det jag upplever är alltså helt normalt. Det går jämnt ut i slutändan även om det förhoppningsvis är många år kvar innan livet ska summeras.

Apropå tur... i maraton och övriga distanser hjälper tur lika mycket som i ett parti schack mot en mästare. Hård träning är det enda som hjälper (what else is new?).

Nu vill jag bli frisk så att jag åtminstone kan komma igång att träna. Maj och nu även början av juni är en rejäl plump i mitt träningsprotokoll.

För övrigt är det inte bara Stockholm Marathon jag missar. Nästan lika mycket som själva löpningen har jag sett fram emot den planerade bloggarträffen innan start där jag äntligen skulle få träffa några av mina läsare och medbloggare och medbloggerskor. Det är nästan så att det känns lika illa som att missa själva tävlingen.