Detvardåsjälva... sträckning under brännbollsmatch.

Igår var Roadrunner ute på sommaraktiviteter med sin kolleger. Faktiskt uppehöll de sig nästan exakt på den plats där han stod utposterad vid Djurgårdsbrunnsbron under Milspåret. Det blev en mycket trevlig tillställning men bortsett från en lätt huvudvärk uppstod även andra följder han gärna skulle varit utan.

Så här års spelas det som bekant en hel del brännboll ute i landet. Med en hel del vin porlande i blodomloppet och utan någon uppvärmning värd namnet stod jag igår kväll plötsligt med ett brännbollsträ i höger hand och en tennisboll i den vänstra. Jag tänkte att här jävlar ska bollen drämmas iväg ordentligt och landa med ett plopp i djurgårdskanalen, drygt tvåhundra meter bort. Bollen kastades upp någon meter och jag vevade brännbollsträet för allt vad jag var värd. Brännbollsträet svischade lovande men bollen damp dessvärre snopet ner i gräset framför mig.

Nytt försök. Bollen kastades åter upp, denna gång lite högre. Min vinmättade hjärna gjorde sitt allra yttersta för att fokusera på bollen och hur gravitationen verkade på den. Brännbollsträet svingades återigen med full kraft. Denna gång träffade jag klockrent och jag hörde hur det liksom sjöng till i brännbollsträet med en dov ton i det lägre registret. Bollen susade iväg i en utdragen båge över djurgårdshimlen och jag satte av i ett farlig fart för att hinna varva. Motståndarlagets bakersta utpost lyckades dock plocka bollen på en oförskämt snygg lyra och strax därefter var den återbördad till brännaren. Jag hann bara till tredje konen.

Farten var förstås nära Bolt-tempo och så fort som jag sprang igår har jag inte sprungit sedan jag var typ 16 år. Strax efter kände jag hur det ömmade rejält i den vänstra delen av gluteus maximus, eller på ren svenska: vänster rövhalva. I morse var det ännu värre. Jag kom knappt ur sängen och efter varje stund av stillasittande haltar jag nu ordentligt. Efter en någon minuts gång kan jag gå utan att halta men sträckningen gör sig påmind genom en konstant, oangenäm smärta.

Nu tycker jag faktiskt att det räcker. Vi får se hur länge jag måste hålla upp den här gången… :-(