Vad är nu detta? Har Roadrunner helt sonika övergivit det lågpulskoncept han hållit fast vid i drygt tre månader? Det är precis vad han har och gårdagens pass gör att han måste revidera en del uppfattningar han haft om sig själv. Han fattar just nu ingenting.
Jag är i chock. Som jag skrev igår så glömde jag mitt pulsband hemma. För en månad sedan skulle jag inte genomfört mitt träningspass utan detta men med tanke på hur löpningen gått på sista tiden tänkte jag att jag kunde prova att frångå lågpulsträningen för att se hur det skulle gå.
När jag ställde mig på löbandet visste jag inte hur jag skulle lägga upp mitt pass. Uppjoggen på två kilometer gick bedrövligt dåligt. Som mest 6.40-fart med puls på 135 bpm. Men under tiden besämde jag mig för att köra progressivt med början på 5.20 min/km. Som ni snart kommer att få se så har jag anledning att vara lite omsorgsfull när jag presenterar kilometertiderna. Pulsen är mätt strax innan fullbordad kilometer.
Km______ Tid/km______Puls
1________5.20________155
...vilket jag vid den farten skulle betrakta som ganska hög puls.
2________5.10________165
Mycket hög puls för det beskedliga tempot. 165 bpm är en puls som jag brukar uppleva som mycket ansträngande. Igår kändes det dock väldigt behagligt.
3________5.00________158
Vad nu då? Har pulsen gått ner?
4________4.50________----
Pulsmätningen fungerade inte, men fortfarande var det väldigt behaglig löpning.
5________4.40________168
Jag börjar närma mig mina tidigare toppnoteringar vad gäller puls. Det är mycket sällan jag nått denna puls tidigare.
6________4.30________182
Jag tappade hakan efter pulsmätningen. Aldrig tidigare har jag mätt upp så pass hög puls. Det tidigare rekordet låg på 173 och mättes upp vid abborrbacken. Vid det tillfället svartnade det nästan för ögonen. 182 bpm upplevde jag inte som särskilt ansträngande.
7________4.20________----
Pulsmätningen fungerade inte igen.
8________4.15________179
Här började jag närma mig en fart jag bara sprungit i två gånger tidigare, eller åtminstone i modern tid. Det var vi två intervallpass jag genomförde i juli och augusti 2009. Eftersom det nu började bli ganska jobbigt vågade jag inte gå ner till 4.10-tempo.
8.5______4.25________----
Det började bli rejält jobbigt och ingen pulsmätning gjordes.
9_______4.32________178
Jag lade mig på ett tempo som jag borde klara hålla under den sista kilometern.
10______4.32_______184
Dra på trissor! Ytterligare en toppnotering i puls!!
De tio kilometrarna tog 47.30 min och var helt klart över förväntan. Den senaste tidens usla löpning hade gjort att jag var tveksam till om jag skulle kunna springa under 50 minuter. Det skulle jag nog inte heller om det inte vore för den otroligt höga pulsen.
Jag har aldrig gjort ett maxpulstest men den puls som mätts upp vid mina mest ansträngande pass i somras har gjort att jag misstänkt att jag har ganska låg maxpuls. Jag har alltså haft goda skäl att tro att den legat på högst 180 bpm. Vid detta pass gjordes bara stickprov men eftersom flera höga pulslägen uppmättes blir jag tvungen att revidera min uppfattning om min maxpuls, och det antagligen ganska ordentligt. Om mätningarna är tillförlitliga så borde maxpulsen ligga på några slag över 190 bpm.
Vad som nu övergår mitt förstånd är varför i hela fridens namn har ingen så hög puls mätts upp tidigare? Jag har ju tagit ut mig mer än så här förr! Som sagt... jag erinrar mig mina mest intensiva pass från i somras och ser i min träningsdagbok att snittpulsen för dessa var på 160, 164 samt 159 respektive och aldrig har jag mätt upp en högre puls än 173. Och då höll jag på att stupa av trötthet! Så vad är det frågan om? Så vitt jag förstått så ska man inte kunna träna upp sin maxpuls. Den ska vara medfödd och genetiskt betingad.
Det kanske ligger nära till hands att tro att löpbandets egna pulsmätning inte ger samma utslag som min trogne Suunto t3 som alltid varit med tidigare. Då kan jag berätta att jag på kul jämfört de båda vid några tillfällen under hösten/vintern och de har då givit exakt samma siffra på pulsen.
Vidare så tror jag att ett annat upplägg hade givit mig en bättre sluttid. Det var de för mig höga farterna 4.20 och 4.15 min/km som tog musten ur mig, särskilt med tanke på att jag inte sprungit tillnärmelsevis så fort sedan slutet av augusti förra året.
Inte mer än två timmar efter avlutat pass började jag känna mig illamående. Jag blev snabbt sämre och vid 18.30 på fredagkvällen kräktes jag för första gången. Fram till 04.00 på lördagmorgonen hade jag kräkts inte mindre än nio gånger. Hela lördagen gjorde jag inget annat än mådde dåligt och sov men mot kvällen började jag kvickna till och kunde till och med äta lite. I skrivande stund är jag väldigt trött och matt men räknar med att vara helt återställt i morgon igen.
Jag fattar fortfarande inte det där med pulsen???
lördag 30 januari 2010
fredag 29 januari 2010
De bästa träningspassen är de som blir av.
Roadrunner smakar på denna visdom för sig själv och låter den studsa runt i sitt huvud en stund. Rimligen borde det vara en oomkullrunkelig sanning men den övertygar honom inte helt. Inte i alla avseenden. Roadrunner har nämligen noterat, inte minst hos sig själv, att erfarna löpare verkar ha svårt att ta sina dåliga träningspass med en klackspark.
Visst är det svårt att glädjas åt träningens positiva effekter när kilometrarna går nästan en minut sämre än de borde, benen känns tunga, spänsten är som bortblåst eller då den berömda väggen dyker upp redan efter åtta kilometer? För något borde ju även ett kasst träningspass bidra med?
Jag är inte en sån som i onödan sprider dåliga vibbar. Därför brukar jag ändå svara ganska käckt ”skitdåligt” när min sambo frågar hur träningspasset gått. Efter att jag givit en kort sammanfattning har jag dragit mig undan lite och sammanbiten strukit omkring hemma med en bekymrad rynka över näsroten. Dåliga pass som varken gått som man hoppats eller förväntat sig färgar av sig på hela tillvaron under några timmar. För min del har det svärtat ner hela den sista tiden och många gånger har jag tänkt att det kanske hade varit bättre att helt avstå från träningen.
Men tvärtom så lyser de bra träningspassen upp hela tillvaron en smula. Jag och mina närmaste har upplevt mig som en mycket trevlig människa förutsatt att min träning varit till belåtenhet. Jag sjunger och visslar muntra sånger, skämtar friskt och glatt. Hela tiden med ett belåtet flin i ansiktet. Känns det igen, eller är det bara jag som känner så efter ett bra träningspass?
Nu har jag inte upplevt ett lyckat träningspass på drygt två veckor men jag både hoppas och tror att min familj inte märker av motgångarna så mycket. Skillnaden var att när det gick bra såg man automatiskt allt i lite ljusare färger. Nu får jag istället anstränga mig lite för att hitta uppiggande ljusglimtar från annat håll. Fortfarande kan man dock höra mig sjunga och vissla hemma och skämten duggar lika tätt som tidigare. Men varken sång eller skämt kommer automatiskt längre, de bubblar liksom inte upp ur medvetandet utan måste tänkas fram med ibland ganska tröga tankeprocesser. Efter ett bra löppass kommer både sång och spetsfundigheter som skänkta från ovan, även om varken det ena eller andra kanske håller särskilt hög klass.
Idag har jag väskan packad med löpardojor. Kanske blir det en omgång på löpbandet i eftermiddag. Jag glömde i och för sig mitt pulsband hemma men nu ger jag blanka fan i det. Jag tänker prova springa ändå men kanske göra ”stickprov” med hjälp av löpbandets egna pulsmätare. Dessa sitter som två handtag som man måste hålla i för att pulsen ska mätas. Det säger sig självt att det inte går att springa så hela tiden utan det får bli stickprov vid väl valda tillfällen. Nu hänger det dock lite på tiden och arbetsbördan under eftermiddagen. Jag måste åka hem lite tidigare ikväll eftersom jag har lite att rodda med inför äldste sonens klassfest ikväll.
Så… vi får se om träningpasset blir av. Under alla omständigheter är det bättre att springa än att inte springa. De bästa träningspassen är ju de som blir av, även de dåliga.
Visst är det svårt att glädjas åt träningens positiva effekter när kilometrarna går nästan en minut sämre än de borde, benen känns tunga, spänsten är som bortblåst eller då den berömda väggen dyker upp redan efter åtta kilometer? För något borde ju även ett kasst träningspass bidra med?
Jag är inte en sån som i onödan sprider dåliga vibbar. Därför brukar jag ändå svara ganska käckt ”skitdåligt” när min sambo frågar hur träningspasset gått. Efter att jag givit en kort sammanfattning har jag dragit mig undan lite och sammanbiten strukit omkring hemma med en bekymrad rynka över näsroten. Dåliga pass som varken gått som man hoppats eller förväntat sig färgar av sig på hela tillvaron under några timmar. För min del har det svärtat ner hela den sista tiden och många gånger har jag tänkt att det kanske hade varit bättre att helt avstå från träningen.
Men tvärtom så lyser de bra träningspassen upp hela tillvaron en smula. Jag och mina närmaste har upplevt mig som en mycket trevlig människa förutsatt att min träning varit till belåtenhet. Jag sjunger och visslar muntra sånger, skämtar friskt och glatt. Hela tiden med ett belåtet flin i ansiktet. Känns det igen, eller är det bara jag som känner så efter ett bra träningspass?
Nu har jag inte upplevt ett lyckat träningspass på drygt två veckor men jag både hoppas och tror att min familj inte märker av motgångarna så mycket. Skillnaden var att när det gick bra såg man automatiskt allt i lite ljusare färger. Nu får jag istället anstränga mig lite för att hitta uppiggande ljusglimtar från annat håll. Fortfarande kan man dock höra mig sjunga och vissla hemma och skämten duggar lika tätt som tidigare. Men varken sång eller skämt kommer automatiskt längre, de bubblar liksom inte upp ur medvetandet utan måste tänkas fram med ibland ganska tröga tankeprocesser. Efter ett bra löppass kommer både sång och spetsfundigheter som skänkta från ovan, även om varken det ena eller andra kanske håller särskilt hög klass.
Idag har jag väskan packad med löpardojor. Kanske blir det en omgång på löpbandet i eftermiddag. Jag glömde i och för sig mitt pulsband hemma men nu ger jag blanka fan i det. Jag tänker prova springa ändå men kanske göra ”stickprov” med hjälp av löpbandets egna pulsmätare. Dessa sitter som två handtag som man måste hålla i för att pulsen ska mätas. Det säger sig självt att det inte går att springa så hela tiden utan det får bli stickprov vid väl valda tillfällen. Nu hänger det dock lite på tiden och arbetsbördan under eftermiddagen. Jag måste åka hem lite tidigare ikväll eftersom jag har lite att rodda med inför äldste sonens klassfest ikväll.
Så… vi får se om träningpasset blir av. Under alla omständigheter är det bättre att springa än att inte springa. De bästa träningspassen är ju de som blir av, även de dåliga.
torsdag 28 januari 2010
Bra 10-kilometersrunda i Uppsala efterlyses.
Roadrunner sitter hemma på sin kammare och svär över att det bär emot att ge sig ut och springa. Han vet inte hur han kommer att tackla ännu ett pass i 6.30-tempo. Med gårdagkvällens cykeltur i djup snömodd i färskt minne ser han framför sig hur han kommer att behöva pulsa fram på Librobäcks oplogade cykelvägar. Gårdagens pass uteblev, mest på grund av ett kraftig försenat tåg hem till Uppsala. I kväll kommer han att vara ensam med sina tre barn fram till läggningen. Kommer han att orka uppbåda den energi och motivation som behövs för att ge sig ut på ett troligen uselt pass i snömodd, mörker och en massa minusgrader?
Svordomarna* har stått som spön i backen på sistone. Mörkret, minusgraderna, tidsbristen, motgångarna, förkylning samt, som jag berättade igår, att jag numera känner Librobäcks cykelvägar lika bra som min egen gylf. Tidigare sprang jag en del i stadsskogen men det är inte att tänka på nu när vintern fått fäste ordentligt.
Annars har stadsskogen nästan allt. Det är inte för inte som det är ett naturreservat. Skogen är häpnadsväckande vacker och välbevarad för att ligga så nära Uppsalas centrum. Stigarna är många, väl upptrampade och erbjuder stor variation i antalet möjliga rundor. Jag tror faktiskt att det skulle vara möjligt att hitta en ny åttakilometersrunda för varje dag under resten av livet.
Den enda nackdelen med stadsskogen är att stigarna inte är preparerade för löpning. Underlaget är vanlig skogsstig och dessa brukar ju vara ganska mjuka. Därför är det heller inga fantastiska farter som uppnås under rundorna och det beror inte på de ganska beskedliga backarna. I juni låg jag i som en liten blå under min löpning men lyckades ändå inte pressa ner farten längre än till 4.42 min/km under en dryg femkilometersrunda. På asfalt sprang jag strax efter en knapp mil på 4.26 min/km. Men är man bara ute efter bra träning utan att springa fort så är stadsskogen perfekt.
För att återgå till problemet med att behöva springa samma runda hela tiden... Hade jag mera tid skulle jag ge mig iväg till andra områden i Uppsala för att få lite mer variation. Det fina med att springa i Librobäck är att jag inte behöver ge mig iväg någonstans innan passet kan börja. Jag kan i pricip börja springa direkt utanför porten. När jag åkte till stadsskogen (jag erkänner... jag tog bilen) tog det 20 minuter i restid, dit och hem. Det klart att det för någon med tidsbrist är bättre att få till några extra kilometer löpning än att behöva sitta 20 minuter i en bil för att åka till stället där man tänkt springa.
Om läsaren skulle råkar vara från Uppsala tänkte jag be om tips på ställen där man kan springa hyfsat flackt oavbrutet under 10 kilometer utan att behöva stanna och vända eller behöva korsa några trafikerade vägar. Det ska gå att bara köra på, helt enkelt, och bara behöva koncentrera sig på löpningen. Min 10 kilometersrunda, där jag satte personligt rekord i somras, går över två trafikerade vägar, en järnvägsövergång och är egentligen inte tillräckligt lång. Detta gör mig tvungen att stanna och vända några gånger för att jag ska få ihop mina 10 kilometrar. Knappast idealiskt om man vill slå personligt rekord, eftersom mycket tid förvinner i inbromsningarna. Det vore däremot in lång grusväg utan backar eller en liknande asfalterad cykelväg. Fullerö i all ära men man måste över en järnvägsövergång samt korsa vägen man springer bredvid. Kanske går det att springa från stadsparken till typ Graneberg? Petra!?
*) Roadrunner har ett särskilt förhållande till svordomar. I våras skrev han ett blogginlägg på facebook om just svärande. För att några andra än hans facebookvänner ska få ta del av det så publicerar han det även här. Den som vill ha sig lite annat än text om löpning till livs får här sitt lystmätet. Trevlig läsning!?
Finnes det en finess med svärande eller är det bara besvärande?
Kraftuttryck använder vi alla när vi tvingas konfronteras med vardagens alla förtretligheter medan renodlade svordomar används mer eller mindre sparsamt. Anledningarna till detta varierar men det mest uppenbara skälet till att avstå från svärandet är de rent religiösa bevekelsegrunderna, trots att svärandet av idag antagligen skiljer sig en hel del från det Gud menade då han gav Mose påbudet att ”Du skall inte svära”. Ofta anser man att ett språk kryddat med svordomar är ovårdat och det finns en utbredd föreställning om att ett ymnigt svärande är förknippat med språklig lättja, torftigt ordförråd och låg bildningsgrad. På motsvarande sätt kan den som helt avstår från svordomar riskera att uppfattas som en svag och obeslutsam figur eller som kanske rentav strävar efter att framstå som ”fin”. Under 1900-talet har svordomarnas och kraftuttryckens roll i språket utvecklats till ett stort lingvistiskt forskningsfält och tänker man efter är svärandet egentligen en ganska komplex språklig företeelse, trots att de flesta faktiskt har det i ryggmärgen.
När det gäller mitt eget förhållande till svordomar tycker jag att dessa utgör en oersättlig del av språket och ser det närmast som en naturlag att behovet av svordomar och kraftuttryck står i proportion till hur full av jävligheter en persons vardag är. Notera att jag skrev ”behovet” vilket inte är samma sak som att man faktiskt är tvungen att uttrycka alla svavelosande uttryck och invektiv som ofta väller upp inombords. Svordomar är ”dyra” ord som inte bör användas slentrianmässigt eftersom risken finns att det går inflation i dem. Ett språk med väl avvägd mängd svordomar av rätt karaktär och valör är inte lätt att få till och att svära med finess är en svår konst som få personer behärskar. En kollega, som gick i pension förra sommaren, svor som en borstbindare och vid varje lunchtillfälle hördes hon svära minst fyra fem gånger. Svordomar i all ära men hon behärskade inte konsten att svära sofistikerat. Trots att hon var akademiker svor hon (och gör det säkert än idag) lika urskiljningslöst som en diversearbetare.
Svordomar kan, rätt använda, ha en väldigt uppfriskande effekt. En annan kollega, den betydligt yngre Lizette, som har rummet mitt emot mig utropar nästan dagligen spontana ”jävlar” och ”va’ fan” och helt andra ord utan religiös innebörd som jag inte tänker ta upp här men som brukar åtföljas av ett av eftertänksamt ”oj!”. Lizette svär väldigt bra och lyckas uttala svordomarna med den rätta betoningen som låter omgivningen förstå precis vilken grad av irritation som uppnåtts. Själv skrattar jag nästan undantagslöst när hon börjar nedkalla mörka makter över något kärvande Excel-ark inne på sitt rum. Inte av skadeglädje utan helt enkelt för att det låter roligt och för att hon behärskar svärandets svåra konst ganska bra.
När jag fyllde 40 år i februari fick jag en svart spargris med en döskalle på i present från mina barn. Deras (?) tanke var god eftersom samtidigt som de skulle få bukt med pappas svärande också skulle försöka tjäna en hacka. En svordom från min mun skulle medföra en krona i böter som skulle deponeras i den svarta spargrisen from hell. Dessbättre har de varit dåliga på att inkassera alla pengar de ansett sig ha rätt till och tur är väl det. Det skulle nämligen kosta mig ett par hundra kronor i månaden. Men även om de skulle börja avkräva mig pengarna skulle jag nog ändå tycka att det var värt varenda krona. Kraftuttrycken måste ut. Trycket måste lättas på och faktum är att det känns bättre efteråt när man fått häva ur sig en svavelosande harrang över trilskande kaffepaket som inte går att öppna med enkelt ryck, kompostpåsar som läcker stinkande vätska från kaffesump och inkråm från kyckling över det nya köksgolvet, legobitar som trampats på och närapå pressats in i fotsulorna, fjärrkontroller och barnens tandborstar som alltid försvinner och annat jävelskap som inträffar alltför ofta i vardagen. I varje fall i mitt liv…
Omskrivningar som ”järnspikar!” och ”sjutton också!” har jag alltid tyckt låtit enbart löjliga och helt saknat den inneboende ventilerande effekt riktiga svordomar besitter när man behöver släppa ut sin irritation. Om man slår sig på tummen med en hammare utbrister man väl knappast ”Gnnnnn…. sjutton också!!”. Däremot är det häpnadsväckande effektivt att i de flesta situationer av pågående fanstyg påbörja en harrang utan att uttala själva svordomen. Numera använder jag ”MendetvardåSJÄLVA…” och ”Men va’ f… ” nästan lika ofta som de fullständiga uttrycken ”MendetvardåsjälvaFANockså!” och ”Men va’ fa-an!”(särskilt bokstaven n ska betonas och uttalas med ett morrande läte!). Det fungerar faktiskt riktigt bra tack vare att framför allt ”MendetvardåSJÄLVA…” i sig innehåller så pass mycket kraft och energi. Notera dock den annorlunda betoningen då svordomen utelämnas jämfört med om den inkluderas. Prova, så får ni se! Allra bäst känns det när man lätt sammanbiten betonar ordet ”SJÄLVA” samtidigt som man drar lite extra på sj-ljudet.
Kvinnan jag delar min vardag med svär mera sparsamt men det beror på att hennes tröskel för när det blir oundvikligt att svära är högre än min. Men när väl den tröskeln uppnåtts kommer en lång harrang där själva djävulen åkallas under flera av sina namn samt det ställe där han sägs bo. Oftast räcker hennes vokabulär av svordomar inte till och blir då istället tvungen att upprepa vissa av dem flera gånger. Förutsatt att det inte är mig hon svär åt brukar jag brista ut i skratt eftersom hon har ett väldigt personligt sätt att liksom frusta fram svordomarna så att det nästan stänker saliv. Hennes sätt att artikulera och betona första stavelsen i ”Helvete” har jag aldrig hört från någon annan.
Jag skulle kunna skriva mycket mer om detta ämne och om ni fått intryck av att svärandet ligger mig varmt om hjärtat så är det helt riktigt uppfattat. Kanske återkommer jag till svärandets konst i ett senare inlägg. Kanske behöver jag också bredda min repertoar av svordomar och kraftutryck så ni som vågar kan väl förse mig med sina favoriter här nedan! Vanliga synpunkter är naturligtvis också välkomna!
Svordomarna* har stått som spön i backen på sistone. Mörkret, minusgraderna, tidsbristen, motgångarna, förkylning samt, som jag berättade igår, att jag numera känner Librobäcks cykelvägar lika bra som min egen gylf. Tidigare sprang jag en del i stadsskogen men det är inte att tänka på nu när vintern fått fäste ordentligt.
Annars har stadsskogen nästan allt. Det är inte för inte som det är ett naturreservat. Skogen är häpnadsväckande vacker och välbevarad för att ligga så nära Uppsalas centrum. Stigarna är många, väl upptrampade och erbjuder stor variation i antalet möjliga rundor. Jag tror faktiskt att det skulle vara möjligt att hitta en ny åttakilometersrunda för varje dag under resten av livet.
Den enda nackdelen med stadsskogen är att stigarna inte är preparerade för löpning. Underlaget är vanlig skogsstig och dessa brukar ju vara ganska mjuka. Därför är det heller inga fantastiska farter som uppnås under rundorna och det beror inte på de ganska beskedliga backarna. I juni låg jag i som en liten blå under min löpning men lyckades ändå inte pressa ner farten längre än till 4.42 min/km under en dryg femkilometersrunda. På asfalt sprang jag strax efter en knapp mil på 4.26 min/km. Men är man bara ute efter bra träning utan att springa fort så är stadsskogen perfekt.
För att återgå till problemet med att behöva springa samma runda hela tiden... Hade jag mera tid skulle jag ge mig iväg till andra områden i Uppsala för att få lite mer variation. Det fina med att springa i Librobäck är att jag inte behöver ge mig iväg någonstans innan passet kan börja. Jag kan i pricip börja springa direkt utanför porten. När jag åkte till stadsskogen (jag erkänner... jag tog bilen) tog det 20 minuter i restid, dit och hem. Det klart att det för någon med tidsbrist är bättre att få till några extra kilometer löpning än att behöva sitta 20 minuter i en bil för att åka till stället där man tänkt springa.
Om läsaren skulle råkar vara från Uppsala tänkte jag be om tips på ställen där man kan springa hyfsat flackt oavbrutet under 10 kilometer utan att behöva stanna och vända eller behöva korsa några trafikerade vägar. Det ska gå att bara köra på, helt enkelt, och bara behöva koncentrera sig på löpningen. Min 10 kilometersrunda, där jag satte personligt rekord i somras, går över två trafikerade vägar, en järnvägsövergång och är egentligen inte tillräckligt lång. Detta gör mig tvungen att stanna och vända några gånger för att jag ska få ihop mina 10 kilometrar. Knappast idealiskt om man vill slå personligt rekord, eftersom mycket tid förvinner i inbromsningarna. Det vore däremot in lång grusväg utan backar eller en liknande asfalterad cykelväg. Fullerö i all ära men man måste över en järnvägsövergång samt korsa vägen man springer bredvid. Kanske går det att springa från stadsparken till typ Graneberg? Petra!?
*) Roadrunner har ett särskilt förhållande till svordomar. I våras skrev han ett blogginlägg på facebook om just svärande. För att några andra än hans facebookvänner ska få ta del av det så publicerar han det även här. Den som vill ha sig lite annat än text om löpning till livs får här sitt lystmätet. Trevlig läsning!?
Finnes det en finess med svärande eller är det bara besvärande?
Kraftuttryck använder vi alla när vi tvingas konfronteras med vardagens alla förtretligheter medan renodlade svordomar används mer eller mindre sparsamt. Anledningarna till detta varierar men det mest uppenbara skälet till att avstå från svärandet är de rent religiösa bevekelsegrunderna, trots att svärandet av idag antagligen skiljer sig en hel del från det Gud menade då han gav Mose påbudet att ”Du skall inte svära”. Ofta anser man att ett språk kryddat med svordomar är ovårdat och det finns en utbredd föreställning om att ett ymnigt svärande är förknippat med språklig lättja, torftigt ordförråd och låg bildningsgrad. På motsvarande sätt kan den som helt avstår från svordomar riskera att uppfattas som en svag och obeslutsam figur eller som kanske rentav strävar efter att framstå som ”fin”. Under 1900-talet har svordomarnas och kraftuttryckens roll i språket utvecklats till ett stort lingvistiskt forskningsfält och tänker man efter är svärandet egentligen en ganska komplex språklig företeelse, trots att de flesta faktiskt har det i ryggmärgen.
När det gäller mitt eget förhållande till svordomar tycker jag att dessa utgör en oersättlig del av språket och ser det närmast som en naturlag att behovet av svordomar och kraftuttryck står i proportion till hur full av jävligheter en persons vardag är. Notera att jag skrev ”behovet” vilket inte är samma sak som att man faktiskt är tvungen att uttrycka alla svavelosande uttryck och invektiv som ofta väller upp inombords. Svordomar är ”dyra” ord som inte bör användas slentrianmässigt eftersom risken finns att det går inflation i dem. Ett språk med väl avvägd mängd svordomar av rätt karaktär och valör är inte lätt att få till och att svära med finess är en svår konst som få personer behärskar. En kollega, som gick i pension förra sommaren, svor som en borstbindare och vid varje lunchtillfälle hördes hon svära minst fyra fem gånger. Svordomar i all ära men hon behärskade inte konsten att svära sofistikerat. Trots att hon var akademiker svor hon (och gör det säkert än idag) lika urskiljningslöst som en diversearbetare.
Svordomar kan, rätt använda, ha en väldigt uppfriskande effekt. En annan kollega, den betydligt yngre Lizette, som har rummet mitt emot mig utropar nästan dagligen spontana ”jävlar” och ”va’ fan” och helt andra ord utan religiös innebörd som jag inte tänker ta upp här men som brukar åtföljas av ett av eftertänksamt ”oj!”. Lizette svär väldigt bra och lyckas uttala svordomarna med den rätta betoningen som låter omgivningen förstå precis vilken grad av irritation som uppnåtts. Själv skrattar jag nästan undantagslöst när hon börjar nedkalla mörka makter över något kärvande Excel-ark inne på sitt rum. Inte av skadeglädje utan helt enkelt för att det låter roligt och för att hon behärskar svärandets svåra konst ganska bra.
När jag fyllde 40 år i februari fick jag en svart spargris med en döskalle på i present från mina barn. Deras (?) tanke var god eftersom samtidigt som de skulle få bukt med pappas svärande också skulle försöka tjäna en hacka. En svordom från min mun skulle medföra en krona i böter som skulle deponeras i den svarta spargrisen from hell. Dessbättre har de varit dåliga på att inkassera alla pengar de ansett sig ha rätt till och tur är väl det. Det skulle nämligen kosta mig ett par hundra kronor i månaden. Men även om de skulle börja avkräva mig pengarna skulle jag nog ändå tycka att det var värt varenda krona. Kraftuttrycken måste ut. Trycket måste lättas på och faktum är att det känns bättre efteråt när man fått häva ur sig en svavelosande harrang över trilskande kaffepaket som inte går att öppna med enkelt ryck, kompostpåsar som läcker stinkande vätska från kaffesump och inkråm från kyckling över det nya köksgolvet, legobitar som trampats på och närapå pressats in i fotsulorna, fjärrkontroller och barnens tandborstar som alltid försvinner och annat jävelskap som inträffar alltför ofta i vardagen. I varje fall i mitt liv…
Omskrivningar som ”järnspikar!” och ”sjutton också!” har jag alltid tyckt låtit enbart löjliga och helt saknat den inneboende ventilerande effekt riktiga svordomar besitter när man behöver släppa ut sin irritation. Om man slår sig på tummen med en hammare utbrister man väl knappast ”Gnnnnn…. sjutton också!!”. Däremot är det häpnadsväckande effektivt att i de flesta situationer av pågående fanstyg påbörja en harrang utan att uttala själva svordomen. Numera använder jag ”MendetvardåSJÄLVA…” och ”Men va’ f… ” nästan lika ofta som de fullständiga uttrycken ”MendetvardåsjälvaFANockså!” och ”Men va’ fa-an!”(särskilt bokstaven n ska betonas och uttalas med ett morrande läte!). Det fungerar faktiskt riktigt bra tack vare att framför allt ”MendetvardåSJÄLVA…” i sig innehåller så pass mycket kraft och energi. Notera dock den annorlunda betoningen då svordomen utelämnas jämfört med om den inkluderas. Prova, så får ni se! Allra bäst känns det när man lätt sammanbiten betonar ordet ”SJÄLVA” samtidigt som man drar lite extra på sj-ljudet.
Kvinnan jag delar min vardag med svär mera sparsamt men det beror på att hennes tröskel för när det blir oundvikligt att svära är högre än min. Men när väl den tröskeln uppnåtts kommer en lång harrang där själva djävulen åkallas under flera av sina namn samt det ställe där han sägs bo. Oftast räcker hennes vokabulär av svordomar inte till och blir då istället tvungen att upprepa vissa av dem flera gånger. Förutsatt att det inte är mig hon svär åt brukar jag brista ut i skratt eftersom hon har ett väldigt personligt sätt att liksom frusta fram svordomarna så att det nästan stänker saliv. Hennes sätt att artikulera och betona första stavelsen i ”Helvete” har jag aldrig hört från någon annan.
Jag skulle kunna skriva mycket mer om detta ämne och om ni fått intryck av att svärandet ligger mig varmt om hjärtat så är det helt riktigt uppfattat. Kanske återkommer jag till svärandets konst i ett senare inlägg. Kanske behöver jag också bredda min repertoar av svordomar och kraftutryck så ni som vågar kan väl förse mig med sina favoriter här nedan! Vanliga synpunkter är naturligtvis också välkomna!
Spargrisen from hell.
onsdag 27 januari 2010
Roadrunner funderar och resonerar kring ordet "svacka"
Efter mycket grubblande har Roadrunner kommit fram till att han går och bär på någon dold infektion som är orsak till det rejäla bakslag i träningen han upplever nu. Det kan helt enkelt inte vara möjligt att tappa så pass mycket som han har gjort och samtidigt vara fullt frisk.
Att jag i ett sånt tillstånd ska våga höja tempot, som jag har övervägt, förefaller inte särkskilt förståndigt. Frågan är också om jag vågar träna över huvud taget? Jag har ett läkarbesök inbokat först den 8/2.
Vänner, kolleger, bekanta och en och annan bloggläsare som jag beklagat mig inför har i några fall lagt fram den föga tillfredställande förklaringen ”Du kanske bara har en svacka just nu?”. Det är bara min goda uppfostran som hindrar mig att svara så här”Nämen jahaa, så måste det givetvis vara!! Det är förstås en SVACKA jag just nu upplever. Tack så mycket!! Då förstår jag precis”. Självklart skulle jag aldrig säga så men visst pimpar det upp ett blogginlägg med en skön och djupt ironisk replik ibland!
Ordet svacka har lika stort förklaringsvärde inom träningen som inom allt annat: ekonomi, humör, kreativitet eller kärlekslivet. Ordet är dock behändigt eftersom det, rätt använt, innefattar hur många delförklaringar som helst. På egen hand är ordet dock helt meningslöst. Oftast är det ett intrikat samspel av faktorer som gömmer sig i ordet svacka och några av de jag upplever just nu är dessa:
Min axelskada som jag berättade om i mitt förra inlägg är en smula bättre, med betoning på en smula. Jag har fortfarande problem med att klä på mig och kan bara sova på vänster sida (högeraxeln är skadad) eller på rygg, vilket tyvärr leder till att jag vaknar ganska ofta.
Hur brukar ni göra för att variera era rundor, eller ni kanske inte har några problem med att springa samma hela tiden?
Att jag i ett sånt tillstånd ska våga höja tempot, som jag har övervägt, förefaller inte särkskilt förståndigt. Frågan är också om jag vågar träna över huvud taget? Jag har ett läkarbesök inbokat först den 8/2.
Vänner, kolleger, bekanta och en och annan bloggläsare som jag beklagat mig inför har i några fall lagt fram den föga tillfredställande förklaringen ”Du kanske bara har en svacka just nu?”. Det är bara min goda uppfostran som hindrar mig att svara så här”Nämen jahaa, så måste det givetvis vara!! Det är förstås en SVACKA jag just nu upplever. Tack så mycket!! Då förstår jag precis”. Självklart skulle jag aldrig säga så men visst pimpar det upp ett blogginlägg med en skön och djupt ironisk replik ibland!
Ordet svacka har lika stort förklaringsvärde inom träningen som inom allt annat: ekonomi, humör, kreativitet eller kärlekslivet. Ordet är dock behändigt eftersom det, rätt använt, innefattar hur många delförklaringar som helst. På egen hand är ordet dock helt meningslöst. Oftast är det ett intrikat samspel av faktorer som gömmer sig i ordet svacka och några av de jag upplever just nu är dessa:
- Jag har börjat svikta i min tro på MAF-träningen. I början var tron på dess förträfflighet stark som en sydstatspredikants tro på evangelierna. Frågan är om det finns någon placeboeffekt att räkna med inom träningsfilosofin? Jo, det gör det nog. Jag har läst om flera undersökningar där de som tror att de fått prestationshöjande medel men som i själva verket fått sockerpiller har bättrat på sina träningsresultat signifikant. Mycket intressant! Tror man inte tillräckligt mycket på en träningsmetod så kommer man nog inte uppleva samma resultat som den som är övertygad om att den fungerar. Frågan är bara vad som är hönan och ägget i mitt fall… började jag tappa tron efter att det började gå sämre eller gick det sämre för att jag började tappa tron? Faktum är att mina läsare i sina kommentarer hjälpt mig att få upp ögonen för andra träningsformer, vilket jag är väldigt tacksam för.
- Löpglädjen förtas av den bistra kylan. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i den svenska vintern så som den ser ut just nu. Med åldern har jag också blivit mer känslig för mörker. Ingenting går upp mot löpning under våren och sommaren.
- Jag är riktigt less på den runda jag brukar springa. Det känns som om jag känner igen varenda sten, träd och till och med underlagets ojämnheter i Gamla Uppsala, Röbo och Librobäck. Det är nästan så att jag skulle kunna springa min vanliga runda med förbundna ögon. Jag måste hitta andra rundor. Nu!
- En gnagande oro över att jag skulle vara sjuk på något sätt. Jag har aldrig varit särskilt hypokondriskt lagd men träningsresultaten pekar onekligen i den riktningen.
Min axelskada som jag berättade om i mitt förra inlägg är en smula bättre, med betoning på en smula. Jag har fortfarande problem med att klä på mig och kan bara sova på vänster sida (högeraxeln är skadad) eller på rygg, vilket tyvärr leder till att jag vaknar ganska ofta.
Hur brukar ni göra för att variera era rundor, eller ni kanske inte har några problem med att springa samma hela tiden?
måndag 25 januari 2010
Blogger Award samt lite annat smått och gott.
Igår fick jag en Blogger Award av Magnus för förtjänstfull bloggande. Denna ska jag ha förtjänat genom att ha inspirerat ”på mitt sätt”. Mycket smickrande. Tack Magnus! Jag återkommer till detta längre ner i detta inlägg.
Samtidigt är jag lite oförstående eftersom ”inspirerande” är det sista jag skulle kalla mitt bloggande under de senaste två veckorna. Inte heller dagens inlägg kommer att tillföra något som ens med bästa vilja kan kallas ”inspirerande”.
Det enda jag ägnat mig åt (nästan!) här på bloggen på sista tiden är gnällande. Gårdagens runda var nog den sämsta hittills. Kilometertiderna var erbarmliga, eländiga och rent av beklämmande dåliga och det är knappt att jag vill publicera dem här. Nu gör jag det ändå i förhoppning om att kunna håva in lite sympatier från mina läsare. Det är verkligen en sorglig samling siffror: (6.40 6.13 6.16 6.02 6.20 6.23 6.31 6.34 6.29 6.30 6.22 6.38). Dessa ger en snitthastighet på 6.26 min/km och snittpulsen var 138.
För alla läsare som räknar liknande tider som bra måste jag tillägga att det är med mina mått mätt och att jag borde kunna prestera betydligt bättre. Min försämring på sista tiden skulle motsvara att Kenenisa Bekele plötsligt inte skulle kunna springa 10 000 meter snabbare än 30 minuter, dvs. nästan fyra minuter sämre än vad har presterat som bäst. Han skulle också kalla sin prestation för usel, även om jag själv skulle vara euforisk av lycka efter en sån insats.
I morse hade jag lite tid över innan det var dags att cykla till tåget. Jag passade då på att begrunda min träningsdagbok på jogg.se. Där såg jag att det plötsligt började gå dåligt den 9/1 i år. Bara två dagar innan, den 7/1 finns ett pass noterat som jag redan skrivit ganska utförligt om här på bloggen. Det var nämligen mitt -22-graderspass, som ju faktiskt gick i 5.45 min/km.
Vad som sedan hände var att jag drog på mig en (mycket lindrig) förkylning vilken var orsaken till mitt första usla pass den 9/1. Av mina tider att döma har jag tydligen inte återhämtat mig från denna, trots att jag inte känt av något på snart två veckor. Antagligen har jag nåt skit kvar i kroppen och jag kommer nu att avstå från löpning ett par dagar, så får vi se vad det ger.
En oönskad effekt av att åter igen springa i samma… nej, förresten… långsammare tempo mot då jag började MAF-träna i höstas är att det långsammare tempot tar på andra muskler i benen och som blivit lite eftersatta vartefter som tempot har ökat. När man springer som en jävla hösäck, som jag tvingas göra nu, så får den främre muskeln…. [ Roadrunner öppnar ett nytt fönster och googlar] … i Quadriceps i låret att jobba mer än den gör vid högre farter. Dessutom känner jag av höftböjaren och en muskel som täcker höftleden. Träningsvärken i dessa muskler bidrar ju till att det går ännu långsammare. Detvardåsjälva… !
Angående den Blogger Award jag tydligen har förtjänat så får jag lite problem med att göra vad som förväntas av mig i. De sju andra bloggare jag skulle vilja skicka den vidare till har nämligen redan fått den (utom möjligen Lars!?) från annat håll. Dessa skulle i så fall vara: Petra, hempa10, Ellinor, MarathonMia, Lars, BadGEAR samt Snorsportarn. Den sistnämnda producerar numera blogginlägg i ett alltför långsamt tempo men är mycket rolig och uppfriskande att läsa. Mannen bakom bloggen ligger dock i med sin träning, har jag sett. Han ligger nämligen i skrivande stund tvåa på Uppsalas kommunlista på jogg.se. Själv ligger jag på en inte alltför smickrande åttonde plats med drygt 10 löpta mil under januari.
I Blogger Awarden ingår också att man ska skriva sju intressanta saker om sig själv. Det tänker jag däremot göra. Jag uppskattar mycket då andra bloggare berättar saker om sig själva som inte direkt har att göra med deras löpning. Here we go…
Igår debuterade jag som tränare för Uppsala IF:s 00:or i friidrott. Under uppvärmningen skulle vi leka s.k. plåsterkull, en variant av kull där man springer och jagar varandra men vars utförande inte spelar någon roll för resten av förloppet. Hursomhelst… jag anmälde mig som frivillig att börja jaga barnen. Det hela tilldrog sig på skolgården till Domarringens skola i Uppsala. Barnen var snabba som vesslor och det var halt, vilket gjorde att jag inte tillnärmelsevis kunde vara lika snabb i vändningarna som de utan att ramla. Jag gick in för uppgiften med själ och hjärta och jagade idogt flocken av barn som snabbt skingrades och sprang åt olika håll. Efter ett par minuter hade jag inte kullat ett enda barn och flåsande var jag tvungen att finna på råd. För första gången på mycket länge hade jag också högre puls än 150 bpm. Om jag inte kunde springa i kapp dem så måste jag försöka fånga dem med list istället och försökte mig på några finter. Det gick skapligt och inom kort hade jag kullat två av de åtta barnen. Den plötsliga framgången gjorde mig lite för entusiastisk och i en allt för snabb vändning halkade jag och slog i backen med en smäll. Det gjorde rejält ont i axeln men jag kunde resa mig upp, borsta av mig snön och fortsätta. Jag hade ont under resten av träningen men det fungerade ändå bra att visa alla hur de skulle göra under både löpskolning och den hinderbana jag senare även ansvarade för.
Axeln var ingenting som störde mig under varken löprunda efter friidrottsträningen. I duschen efter min löprunda började det kännas desto mer och när jag väl skulle gå och lägga mig kunde jag inte hitta en sovställning där det inte gjorde ont. Somna lyckades jag med ändå ganska snabbt, antagligen på grund av en alldeles enastående trötthet.
När jag vaknade i morse var det under stor möda och med kvidanden, svordomar, grimaserande och stånkanden jag tog mig ur sängen. Det gjorde något alldeles överdjävulskt ont och jag övervägde en stund att stanna hemma från jobbet. När jag väl kommit upp och fått röra på mig lite kändes det dock lite bättre men långt ifrån bra. Frågan är vad som har hänt med axeln. Jag tror inte något är brutet men något har fått sig en kraftig smäll. Jag avvaktar ett par dagar innan jag kontaktar sjukvården.
Sådär ja… det var allt från Roadrunner idag. Hmmm… undrar hur många som orkat läsa ända hit? :-)
Samtidigt är jag lite oförstående eftersom ”inspirerande” är det sista jag skulle kalla mitt bloggande under de senaste två veckorna. Inte heller dagens inlägg kommer att tillföra något som ens med bästa vilja kan kallas ”inspirerande”.
Det enda jag ägnat mig åt (nästan!) här på bloggen på sista tiden är gnällande. Gårdagens runda var nog den sämsta hittills. Kilometertiderna var erbarmliga, eländiga och rent av beklämmande dåliga och det är knappt att jag vill publicera dem här. Nu gör jag det ändå i förhoppning om att kunna håva in lite sympatier från mina läsare. Det är verkligen en sorglig samling siffror: (6.40 6.13 6.16 6.02 6.20 6.23 6.31 6.34 6.29 6.30 6.22 6.38). Dessa ger en snitthastighet på 6.26 min/km och snittpulsen var 138.
För alla läsare som räknar liknande tider som bra måste jag tillägga att det är med mina mått mätt och att jag borde kunna prestera betydligt bättre. Min försämring på sista tiden skulle motsvara att Kenenisa Bekele plötsligt inte skulle kunna springa 10 000 meter snabbare än 30 minuter, dvs. nästan fyra minuter sämre än vad har presterat som bäst. Han skulle också kalla sin prestation för usel, även om jag själv skulle vara euforisk av lycka efter en sån insats.
I morse hade jag lite tid över innan det var dags att cykla till tåget. Jag passade då på att begrunda min träningsdagbok på jogg.se. Där såg jag att det plötsligt började gå dåligt den 9/1 i år. Bara två dagar innan, den 7/1 finns ett pass noterat som jag redan skrivit ganska utförligt om här på bloggen. Det var nämligen mitt -22-graderspass, som ju faktiskt gick i 5.45 min/km.
Vad som sedan hände var att jag drog på mig en (mycket lindrig) förkylning vilken var orsaken till mitt första usla pass den 9/1. Av mina tider att döma har jag tydligen inte återhämtat mig från denna, trots att jag inte känt av något på snart två veckor. Antagligen har jag nåt skit kvar i kroppen och jag kommer nu att avstå från löpning ett par dagar, så får vi se vad det ger.
En oönskad effekt av att åter igen springa i samma… nej, förresten… långsammare tempo mot då jag började MAF-träna i höstas är att det långsammare tempot tar på andra muskler i benen och som blivit lite eftersatta vartefter som tempot har ökat. När man springer som en jävla hösäck, som jag tvingas göra nu, så får den främre muskeln…. [ Roadrunner öppnar ett nytt fönster och googlar] … i Quadriceps i låret att jobba mer än den gör vid högre farter. Dessutom känner jag av höftböjaren och en muskel som täcker höftleden. Träningsvärken i dessa muskler bidrar ju till att det går ännu långsammare. Detvardåsjälva… !
Angående den Blogger Award jag tydligen har förtjänat så får jag lite problem med att göra vad som förväntas av mig i. De sju andra bloggare jag skulle vilja skicka den vidare till har nämligen redan fått den (utom möjligen Lars!?) från annat håll. Dessa skulle i så fall vara: Petra, hempa10, Ellinor, MarathonMia, Lars, BadGEAR samt Snorsportarn. Den sistnämnda producerar numera blogginlägg i ett alltför långsamt tempo men är mycket rolig och uppfriskande att läsa. Mannen bakom bloggen ligger dock i med sin träning, har jag sett. Han ligger nämligen i skrivande stund tvåa på Uppsalas kommunlista på jogg.se. Själv ligger jag på en inte alltför smickrande åttonde plats med drygt 10 löpta mil under januari.
I Blogger Awarden ingår också att man ska skriva sju intressanta saker om sig själv. Det tänker jag däremot göra. Jag uppskattar mycket då andra bloggare berättar saker om sig själva som inte direkt har att göra med deras löpning. Here we go…
- Roadrunner håller normalt en ganska låg profil till vardags. Han beskrivs som vänlig, nästan försynt och ser inget egenvärde i att ”ta plats” i stora sällskap och tröttnar ofta snabbt på såna människor. Han är ödmjuk, prestigelös och enligt många "behaglig" att ha att göra med.
- Om Roadrunner inte blivit statistiker/matematiker så skulle han antagligen blivit musiker (han är en hyfsad om än självlärd jazzpianist), lärare, evolutionsbiolog eller journalist (istället har han valt att leva och skaffa barn tillsammans med en).
- Mindre än ett år efter att Roadrunner träffade sin sambo för första gången fick de sitt första barn. Av deras tre barn är det bara dottern (mellanbarnet) som varit planerat. De andra två har varit ”fullständiga överraskningar”.
- Roadrunners förebilder när det gäller uttrycksform och skrivande är Tage Danielsson, Leif GW Persson samt Povel Ramel. Roadrunner tror sig också vara duktig på att skriva rimmad vers.
- Roadrunner är ganska aktiv i andra bloggar som inte har med löpning att göra. Hans favoritområde att skriva om är religion (i synnerhet att bekämpa kreationism och annat religiöst historieförnekande). Än så länge har han ingen egen blogg i ämnet men har hittills skrivit otaliga kommentarer i andras bloggar där han gjort sig tämligen impopulär (hur nu det går ihop med den ödmjukhet han annars är känd för?). Han är mycket skeptisk till påståenden som inte bevisats eller där det presenterats tillräckligt goda argument.
- Roadrunner är ointresserad av tekniska prylar och då framför allt bilar. Han tystnar alltid när hans manliga vänner börjar prata digitalkameror, tv-apparater eller hur många hästkrafter de har under huven på sin bil.
- Roadrunner lyssnar nästan alltid på musik (nästan bara soft sådan), håller kontakt med de flesta av sina vänner genom facebook, är känd för sin stora aptit, är svag för 50-talsestetik samt är uppvuxen i Lövstalöt strax norr om Uppsala (en så kallad håla till vilken han idag hyser en så kallad hat-kärlek).
Igår debuterade jag som tränare för Uppsala IF:s 00:or i friidrott. Under uppvärmningen skulle vi leka s.k. plåsterkull, en variant av kull där man springer och jagar varandra men vars utförande inte spelar någon roll för resten av förloppet. Hursomhelst… jag anmälde mig som frivillig att börja jaga barnen. Det hela tilldrog sig på skolgården till Domarringens skola i Uppsala. Barnen var snabba som vesslor och det var halt, vilket gjorde att jag inte tillnärmelsevis kunde vara lika snabb i vändningarna som de utan att ramla. Jag gick in för uppgiften med själ och hjärta och jagade idogt flocken av barn som snabbt skingrades och sprang åt olika håll. Efter ett par minuter hade jag inte kullat ett enda barn och flåsande var jag tvungen att finna på råd. För första gången på mycket länge hade jag också högre puls än 150 bpm. Om jag inte kunde springa i kapp dem så måste jag försöka fånga dem med list istället och försökte mig på några finter. Det gick skapligt och inom kort hade jag kullat två av de åtta barnen. Den plötsliga framgången gjorde mig lite för entusiastisk och i en allt för snabb vändning halkade jag och slog i backen med en smäll. Det gjorde rejält ont i axeln men jag kunde resa mig upp, borsta av mig snön och fortsätta. Jag hade ont under resten av träningen men det fungerade ändå bra att visa alla hur de skulle göra under både löpskolning och den hinderbana jag senare även ansvarade för.
Axeln var ingenting som störde mig under varken löprunda efter friidrottsträningen. I duschen efter min löprunda började det kännas desto mer och när jag väl skulle gå och lägga mig kunde jag inte hitta en sovställning där det inte gjorde ont. Somna lyckades jag med ändå ganska snabbt, antagligen på grund av en alldeles enastående trötthet.
När jag vaknade i morse var det under stor möda och med kvidanden, svordomar, grimaserande och stånkanden jag tog mig ur sängen. Det gjorde något alldeles överdjävulskt ont och jag övervägde en stund att stanna hemma från jobbet. När jag väl kommit upp och fått röra på mig lite kändes det dock lite bättre men långt ifrån bra. Frågan är vad som har hänt med axeln. Jag tror inte något är brutet men något har fått sig en kraftig smäll. Jag avvaktar ett par dagar innan jag kontaktar sjukvården.
Sådär ja… det var allt från Roadrunner idag. Hmmm… undrar hur många som orkat läsa ända hit? :-)
söndag 24 januari 2010
Sämre löpande på löpbandet.
Äntligen får jag tid att skriva något om fredagens löpbandspass men den trogne Roadrunner-läsaren har redan snappat upp några kortfattade ord om hur det förlöpte i en kommentar till fredagens inlägg.
Mycket riktigt gick det som jag befarade: en märkbar försämring sedan mitt förra (lika långa och lika "intensiva") löpbandspass för två veckor sedan.
Då (för två veckor sedan) sprang jag med snittpuls på 137 på 6.02 min/km under exakt en timme. Den timme jag spenderade på löpbandet i fredags, med samma snittpuls, gick i 6.06 min/km. Det är uselt men inte lika uselt som jag förväntade mig med tanke på hur mina utomhuspass har gått på sistone. Som regel har det ju gått lite långsammare på löpband än utomhus och i så fall hade fredagens pass gått i uppskattningsvis 6.25 min/km. Jag är glad att det inte blev så men knappast lättad.
Idag tänkte jag försöka få till ett hyfsat långt utomhuspass. Frågan är bara när. Dagen är i princip fulltecknad med aktiviteter men det ska gå att få loss lite tid i eftermiddag eller mot kvällen.
I eftermiddag ska debutera som friidrottstränare för Uppsala IF:s 00:or. Den ordinarie tränare har åkt till USA för att plugga och man har inte lyckats få fram någon ersättningstränare. Tränarrollen har därför hamnat hos oss föräldrar under en period tills en ny tränare rekryterats. Hursomhelst ska det bli ganska kul.
Något annat jag tycker är minst sagt kul är kommentarsaktiviteten på sistone. Jag uppskattar mycket era kloka, stöttande och engagerade kommentarer.
Mycket riktigt gick det som jag befarade: en märkbar försämring sedan mitt förra (lika långa och lika "intensiva") löpbandspass för två veckor sedan.
Då (för två veckor sedan) sprang jag med snittpuls på 137 på 6.02 min/km under exakt en timme. Den timme jag spenderade på löpbandet i fredags, med samma snittpuls, gick i 6.06 min/km. Det är uselt men inte lika uselt som jag förväntade mig med tanke på hur mina utomhuspass har gått på sistone. Som regel har det ju gått lite långsammare på löpband än utomhus och i så fall hade fredagens pass gått i uppskattningsvis 6.25 min/km. Jag är glad att det inte blev så men knappast lättad.
Idag tänkte jag försöka få till ett hyfsat långt utomhuspass. Frågan är bara när. Dagen är i princip fulltecknad med aktiviteter men det ska gå att få loss lite tid i eftermiddag eller mot kvällen.
I eftermiddag ska debutera som friidrottstränare för Uppsala IF:s 00:or. Den ordinarie tränare har åkt till USA för att plugga och man har inte lyckats få fram någon ersättningstränare. Tränarrollen har därför hamnat hos oss föräldrar under en period tills en ny tränare rekryterats. Hursomhelst ska det bli ganska kul.
Något annat jag tycker är minst sagt kul är kommentarsaktiviteten på sistone. Jag uppskattar mycket era kloka, stöttande och engagerade kommentarer.
fredag 22 januari 2010
Ska jag avkräva Dr. Phil Maffetone en förklaring??
Löpningen under den kommande veckan blir avgörande för om Roadrunner kommer att fortsätta med sin MAF-träning även under februari.
Bortsett från den stumhet i benen jag känt och berättat om på sistone så har jag känt mig lite hängig under de senaste dagarna. Därför uteblev den inplanerade löpningen både i förrgår och igår. Igår kände jag mig pigg men det fanns helt enkelt inte tid för en löprunda eftersom jag var ensam med barnen fram till 21.30 då min kvällsarbetande sambo kom hem från tidningsjobbet i huvudstaden.
I eftermiddag tänker jag uppsöka Sportlife Garnisonens löpband igen för att prova formen efter ytterligare ett beklämmande långt uppehåll. Denna gång har det gått fem dagar sedan jag sprang senast.
För att återknyta till inledningen så vill jag tala om för mina läsare att jag är riktigt less på motgångarna jag upplever just nu. Men tack vare ett par kommentarsinlägg på sistone från BadGEAR och Linus, som även de rapporterat om bakslag med sin MAF-träning, så är jag i alla fall säker på att jag inte längre är helt ensam om att ha fått uppleva motgångar med MAF-träning.
Vad jag har svårast att acceptera just nu är att de 60 mil jag hittills sprungit i MAF-tempo antagligen inte har varit till någon nytta alls. Mina två senaste pass har ju gått långsammare än mitt första MAF-pass som sprangs kring den 20/10 förra året. Att jag skulle ha tappat kapacitet i MAF-tempo men ökat den vid högre tempon tycker jag låter väldigt långsökt, även om jag ännu inte har provat. Slutsatsen blir därför att alla mil jag tillrygglagt i MAF-tempo fått mig att bli en sämre löpare i både lågt och högt tempo. Här måste vi dessutom ha i åtanke att jag tappad nästan tre kilo under denna period. Bara en sån sak bör ju faktiskt göra att man springer fortare.
Det strider mot allt sunt förnuft att en försämring i lågt tempo kan leda till en förbättring i högt tempo. Eller har jag missat något?
Kanske reagerar någon på att jag skriver att mina 60 mil i MAF-tempo varit helt förgäves. Det är väl alltid härligt att springa!? Nej, det är det inte hävdar jag bestämt. Det är få av mina träningspass som varit njutbara. Det är inte för att det är skönt att springa som jag givit mig ut på långpass i -22 grader. Enda anledningen till att jag gjort det har varit att jag vill bli en bättre löpare. Men det klart… även om det inte verkar ha bidragit till bättre kondition så har det åtminstone givit mig ett tjockare pannben. Alltid något…
Om det är så att MAF-träningen fått mig att bli en sämre löpare så ångrar jag djupt att jag började med den. Kanske hade jag försämrats i mindre utsträckning genom att helt låta bli att springa? Att jag skulle vara i bättre form om jag inte hade sprungit så mycket som en ynka meter sedan september? Kilometertiderna jag har presterat under mina två sista pass har verkligen varit pinsamma och det skulle lika gärna kunna varit någon nybörjare som låg bakom dem.
Men än så länge vet jag inte hur det ligger till. Idag mår jag alldeles utmärkt, om än lite trött, och dagens löpbandspass kommer att bli mycket intressant. Tankarna ovan är frukten av de senaste dagarnas funderande och jag ville bara dela med mig av dem. Nu krävs det att jag går ner på tider kring åtminstone 5.50 min/km för att jag ska fortsätta med MAF-träningen även under februari som planerat. I annat fall så höjer jag tempot redan efter nästa helg.
Om det blir så kommer jag dessutom inleda en anti-mission och starkt ifrågasätta lågpulsträningens påstådda förträfflighet. Mina läsare kan i så fall vänta sig sura inlägg på diverse diskussionsforum på löparsajter, undertecknade av en mycket missnöjd Roadrunner:-).
Bortsett från den stumhet i benen jag känt och berättat om på sistone så har jag känt mig lite hängig under de senaste dagarna. Därför uteblev den inplanerade löpningen både i förrgår och igår. Igår kände jag mig pigg men det fanns helt enkelt inte tid för en löprunda eftersom jag var ensam med barnen fram till 21.30 då min kvällsarbetande sambo kom hem från tidningsjobbet i huvudstaden.
I eftermiddag tänker jag uppsöka Sportlife Garnisonens löpband igen för att prova formen efter ytterligare ett beklämmande långt uppehåll. Denna gång har det gått fem dagar sedan jag sprang senast.
För att återknyta till inledningen så vill jag tala om för mina läsare att jag är riktigt less på motgångarna jag upplever just nu. Men tack vare ett par kommentarsinlägg på sistone från BadGEAR och Linus, som även de rapporterat om bakslag med sin MAF-träning, så är jag i alla fall säker på att jag inte längre är helt ensam om att ha fått uppleva motgångar med MAF-träning.
Vad jag har svårast att acceptera just nu är att de 60 mil jag hittills sprungit i MAF-tempo antagligen inte har varit till någon nytta alls. Mina två senaste pass har ju gått långsammare än mitt första MAF-pass som sprangs kring den 20/10 förra året. Att jag skulle ha tappat kapacitet i MAF-tempo men ökat den vid högre tempon tycker jag låter väldigt långsökt, även om jag ännu inte har provat. Slutsatsen blir därför att alla mil jag tillrygglagt i MAF-tempo fått mig att bli en sämre löpare i både lågt och högt tempo. Här måste vi dessutom ha i åtanke att jag tappad nästan tre kilo under denna period. Bara en sån sak bör ju faktiskt göra att man springer fortare.
Det strider mot allt sunt förnuft att en försämring i lågt tempo kan leda till en förbättring i högt tempo. Eller har jag missat något?
Kanske reagerar någon på att jag skriver att mina 60 mil i MAF-tempo varit helt förgäves. Det är väl alltid härligt att springa!? Nej, det är det inte hävdar jag bestämt. Det är få av mina träningspass som varit njutbara. Det är inte för att det är skönt att springa som jag givit mig ut på långpass i -22 grader. Enda anledningen till att jag gjort det har varit att jag vill bli en bättre löpare. Men det klart… även om det inte verkar ha bidragit till bättre kondition så har det åtminstone givit mig ett tjockare pannben. Alltid något…
Om det är så att MAF-träningen fått mig att bli en sämre löpare så ångrar jag djupt att jag började med den. Kanske hade jag försämrats i mindre utsträckning genom att helt låta bli att springa? Att jag skulle vara i bättre form om jag inte hade sprungit så mycket som en ynka meter sedan september? Kilometertiderna jag har presterat under mina två sista pass har verkligen varit pinsamma och det skulle lika gärna kunna varit någon nybörjare som låg bakom dem.
Men än så länge vet jag inte hur det ligger till. Idag mår jag alldeles utmärkt, om än lite trött, och dagens löpbandspass kommer att bli mycket intressant. Tankarna ovan är frukten av de senaste dagarnas funderande och jag ville bara dela med mig av dem. Nu krävs det att jag går ner på tider kring åtminstone 5.50 min/km för att jag ska fortsätta med MAF-träningen även under februari som planerat. I annat fall så höjer jag tempot redan efter nästa helg.
Om det blir så kommer jag dessutom inleda en anti-mission och starkt ifrågasätta lågpulsträningens påstådda förträfflighet. Mina läsare kan i så fall vänta sig sura inlägg på diverse diskussionsforum på löparsajter, undertecknade av en mycket missnöjd Roadrunner:-).
Dr. Phil Maffetone en klåpare?
onsdag 20 januari 2010
Roadrunner Räknar och Resonerar om Rekord
Inom sannolikhetsteorin finns ett välkänt resultat om s.k. rekord. Ett sådant kan, som bekant, per definition endast förbättras och givet att inget radikalt förändras vad gäller träningsmetoder och att inga prestationshöjande medel tillåts så kommer det enligt detta resultat att mellan de två senaste rekorden att i genomsnitt gå längre och längre tid.
Hur inser man nu detta? Det är egentligen ganska lätt. Anta att vi genererar 10 stycken slumptal i intervallet 0 till 100. Av dessa finns det ett som är minst: 14,94. Därefter genererar vi ytterligare 10 slumptal och det sjunde av dessa visar sig bli ett nytt rekord: 3,761.
Efter detta krävs inte mindre än 67 slumptal innan det dyker upp ett som är ännu mindre: 3,460 och efter detta hela 138 nya slumptal innan rekordet slås: 3,151
Siffrorna ovan är hämtade från en simulering jag nyss gjort. Vid varje försök genererades tio slumptal:
Försök Minst Rekord
1 14,94 Ja
2 3.761 Ja
3 10,98 Nej
4 29,47 Nej
5 7,521 Nej
6 29,44 Nej
7 21,60 Nej
8 3,460 Ja
:
:
:
:
21 3,151 Ja
osv.
Som läsaren ser så verkar det ta längre och längre tid innan rekorden slås. Det beror på att sannolikheten att få ett tal som är mindre än det förra rekordet blir mindre och mindre. Så småningom kommer vi ha ett tal som ligger väldigt nära noll (säg 0.0001) och det kommer då krävas i genomsnitt 1/0,0001, dvs. 10 000 nya slumptal innan ett nytt rekord kan tänkas dyka upp.
Vad har nu detta med löpning att göra? Jag har tittat lite på hur världsrekordet på 10 000 meter har förbättrats genom historien. Det började 1911 då fransmannen Jean Bouin sprang i mål på 30:58.8 i Paris. Den senaste världsrekordet är från 2005 då Kenenisa Bekele sprang på 26:17.53 vid en tävling i Bryssel. På nästan 100 år har rekordet putsats med 4 minuter och 40 sekunder. På dessa hundra år har också träningsmetoder och skor förbättrats avsevärt. Om prestationshöjare finns med i bilden låter jag vara osagt men sannolikt vet nutida löpare i alla fall mer om vilken kost som är bäst för maximal prestation än vad de visste år 1911.
Men anta nu att varken skor eller träningsmetoder förbättras ytterligare samt att vi vet allt om vad som är bäst att äta för att prestera sitt yttersta. Då skulle vi få vänta längre och längre på att nya världsrekord sätts. Någonstans borde det finnas en gräns för vad en människa kan prestera på milen utan prestationshöjande medel. Jag gissar att vi just nu inte är så rasande långt därifrån. Kommer en människa någonsin att kunna springa 10 000 meter snabbare än, låt säga, 24 minuter? Världsrekordet kommer då att närma sig 24 minuter asymptotiskt, dvs. komma allt närmare och närmare för att till slut i en avlägsen framtid hamna just där och aldrig någonsin slås. I alla fall inte av en människa så som vi är "skapta" idag.
Var denna gräns kan tänkas ligga går förstås att diskutera och som resonemanget nedan kommer att visa så kommer gränsen att flyttas framåt kontinuerligt. Evolutionen pågår just nu och det finns stora genetiska avvikelser som gör att vissa är mer predisponerade för löpning än andra. Jag tänkte vara djärv nog att hävda att den genetiska utvecklingen mot bättre löparegenskaper kan tänkas gå ganska fort. Varför i hela friden tror jag det? Nej, jag tänker inte på att vi ska börja avla fram de egenskaper som är mest gynnsamma för löpning, något som är fullständigt etiskt oacceptabelt. Men förutsatt att det finns tillräckligt med tid och politisk makt så skulle det dock fungera. Det bevisar den pågående aveln av kapplöpningshästar, vinthundar samt slädhundar där det på bara några få generationer går att få fram djur som är snabbare och uthålligare än sina förfäder.
En sådan avel av människor vore naturligtvis helt förkastlig men om man tänker efter så fungerar mekanismerna bakom våra val av partners lite grand åt det hållet. Idrottsmän tenderar att välja idrottande kvinnor, musikermän väljer musikerkvinnor, skådespelare väljer skådespelare, konstnärer väljer konstnärer osv. Säkert är undantagen fler än det går att hitta sådana exempel på men begrunda en stund vad som kommer att hända med löpargenerna när manliga elitlöpare får barn tillsammans med kvinnliga dito, vilket i ganska hög grad faktiskt sker. Om vi dessutom lägger till de för en löparframtid goda miljömässiga omständigheterna det innebär att ha en löparpappa och en löparmamma med ett förflutet i elitskiktet så får vi både arv- och miljömässig inverkan. Då fattas bara motivation hos individen och den är kanske det minsta problemet när man är "född" löpare. Detta vet ju alla vi som älskar att springa.
Detta gör att jag är övertygad om att de kommande generationerna löpare kommer att ha goda förutsättningar att putsa gällande världsrekord ytterligare och det skulle inte förvåna mig ett dugg om de visar sig heta Ewerlöf-Krepp, Bekele eller Gebreselassie i efternamn.
Som en avslutning på resonemangen ovan så vågar jag nästan sätta en slant på att det dröjer i alla fall 20 år innan någon annan än Usain Bolt själv slår världsrekord på 100 meter. Här måste jag dock slänga in en brasklapp eftersom jag misstänker starkt att man kommer få stora problem med att avslöja gendopingen framöver. Om idrottsmän är beredda att sjunka så lågt (vilket antagligen en och annan kommer att göra) att de börjar gendopa sig lär vi nog se en annan världsrekordinnehavare än Usain Bolt inom en tioårsperiod.
När det gäller min egen träning så är jag fortfarande märkligt stum i benen. Eventuellt ger jag mig ut i kväll när barnen är nattade. Annars får det bli i morgon.
Hur inser man nu detta? Det är egentligen ganska lätt. Anta att vi genererar 10 stycken slumptal i intervallet 0 till 100. Av dessa finns det ett som är minst: 14,94. Därefter genererar vi ytterligare 10 slumptal och det sjunde av dessa visar sig bli ett nytt rekord: 3,761.
Efter detta krävs inte mindre än 67 slumptal innan det dyker upp ett som är ännu mindre: 3,460 och efter detta hela 138 nya slumptal innan rekordet slås: 3,151
Siffrorna ovan är hämtade från en simulering jag nyss gjort. Vid varje försök genererades tio slumptal:
Försök Minst Rekord
1 14,94 Ja
2 3.761 Ja
3 10,98 Nej
4 29,47 Nej
5 7,521 Nej
6 29,44 Nej
7 21,60 Nej
8 3,460 Ja
:
:
:
:
21 3,151 Ja
osv.
Som läsaren ser så verkar det ta längre och längre tid innan rekorden slås. Det beror på att sannolikheten att få ett tal som är mindre än det förra rekordet blir mindre och mindre. Så småningom kommer vi ha ett tal som ligger väldigt nära noll (säg 0.0001) och det kommer då krävas i genomsnitt 1/0,0001, dvs. 10 000 nya slumptal innan ett nytt rekord kan tänkas dyka upp.
Vad har nu detta med löpning att göra? Jag har tittat lite på hur världsrekordet på 10 000 meter har förbättrats genom historien. Det började 1911 då fransmannen Jean Bouin sprang i mål på 30:58.8 i Paris. Den senaste världsrekordet är från 2005 då Kenenisa Bekele sprang på 26:17.53 vid en tävling i Bryssel. På nästan 100 år har rekordet putsats med 4 minuter och 40 sekunder. På dessa hundra år har också träningsmetoder och skor förbättrats avsevärt. Om prestationshöjare finns med i bilden låter jag vara osagt men sannolikt vet nutida löpare i alla fall mer om vilken kost som är bäst för maximal prestation än vad de visste år 1911.
Men anta nu att varken skor eller träningsmetoder förbättras ytterligare samt att vi vet allt om vad som är bäst att äta för att prestera sitt yttersta. Då skulle vi få vänta längre och längre på att nya världsrekord sätts. Någonstans borde det finnas en gräns för vad en människa kan prestera på milen utan prestationshöjande medel. Jag gissar att vi just nu inte är så rasande långt därifrån. Kommer en människa någonsin att kunna springa 10 000 meter snabbare än, låt säga, 24 minuter? Världsrekordet kommer då att närma sig 24 minuter asymptotiskt, dvs. komma allt närmare och närmare för att till slut i en avlägsen framtid hamna just där och aldrig någonsin slås. I alla fall inte av en människa så som vi är "skapta" idag.
Var denna gräns kan tänkas ligga går förstås att diskutera och som resonemanget nedan kommer att visa så kommer gränsen att flyttas framåt kontinuerligt. Evolutionen pågår just nu och det finns stora genetiska avvikelser som gör att vissa är mer predisponerade för löpning än andra. Jag tänkte vara djärv nog att hävda att den genetiska utvecklingen mot bättre löparegenskaper kan tänkas gå ganska fort. Varför i hela friden tror jag det? Nej, jag tänker inte på att vi ska börja avla fram de egenskaper som är mest gynnsamma för löpning, något som är fullständigt etiskt oacceptabelt. Men förutsatt att det finns tillräckligt med tid och politisk makt så skulle det dock fungera. Det bevisar den pågående aveln av kapplöpningshästar, vinthundar samt slädhundar där det på bara några få generationer går att få fram djur som är snabbare och uthålligare än sina förfäder.
En sådan avel av människor vore naturligtvis helt förkastlig men om man tänker efter så fungerar mekanismerna bakom våra val av partners lite grand åt det hållet. Idrottsmän tenderar att välja idrottande kvinnor, musikermän väljer musikerkvinnor, skådespelare väljer skådespelare, konstnärer väljer konstnärer osv. Säkert är undantagen fler än det går att hitta sådana exempel på men begrunda en stund vad som kommer att hända med löpargenerna när manliga elitlöpare får barn tillsammans med kvinnliga dito, vilket i ganska hög grad faktiskt sker. Om vi dessutom lägger till de för en löparframtid goda miljömässiga omständigheterna det innebär att ha en löparpappa och en löparmamma med ett förflutet i elitskiktet så får vi både arv- och miljömässig inverkan. Då fattas bara motivation hos individen och den är kanske det minsta problemet när man är "född" löpare. Detta vet ju alla vi som älskar att springa.
Detta gör att jag är övertygad om att de kommande generationerna löpare kommer att ha goda förutsättningar att putsa gällande världsrekord ytterligare och det skulle inte förvåna mig ett dugg om de visar sig heta Ewerlöf-Krepp, Bekele eller Gebreselassie i efternamn.
Som en avslutning på resonemangen ovan så vågar jag nästan sätta en slant på att det dröjer i alla fall 20 år innan någon annan än Usain Bolt själv slår världsrekord på 100 meter. Här måste jag dock slänga in en brasklapp eftersom jag misstänker starkt att man kommer få stora problem med att avslöja gendopingen framöver. Om idrottsmän är beredda att sjunka så lågt (vilket antagligen en och annan kommer att göra) att de börjar gendopa sig lär vi nog se en annan världsrekordinnehavare än Usain Bolt inom en tioårsperiod.
När det gäller min egen träning så är jag fortfarande märkligt stum i benen. Eventuellt ger jag mig ut i kväll när barnen är nattade. Annars får det bli i morgon.
måndag 18 januari 2010
Ännu ett uselt pass till protokollet
Gårdagens pass visade sig gå nästan lika uselt som det jag berättade om i fredags. Den något bättre men fortfarande usla snittkilometertiden 6.14 min /km noterades. Distansen blev denna gånga å andra sidan bara lite drygt halva fredagsdistansen (11 km) och hade jag fortsatt ytterligare en mil hade jag säkert landat kring 6.30 min/km igen.
Vad som mer bidrog till gårdagens usla kilometertid och gör utfallet ganska svårt att bedöma var att jag kände en ordentligt stelhet i benen efter fredagens halvmaradistans. För att inte tala om vad jag gör idag. Benen känns nämligen stumma och tunga som stockar. Nu tänker jag ta det lugnt till på onsdag innan jag provar igen, vilket jag förresten också är tvungen till eftersom jag inte har tid innan dess.
Som jag skrev i en kommentar till fredagens inlägg… att man når en platå efter 3-4 månader med sin MAF-träning är mer regel än undantag. Platån innebär att man står stilla i sin utveckling och brukar innebära att man måste förändra något. Som regel brukar det handla om att man måste införa mer intensitet och snabbhet i sin träning. Jag skulle acceptera att hamna på en sådan platå men jag accepterar inte att jag börjar försämra mina träningsresultat. Då måste något vara helt uppåt väggarna fel.
Förhoppningsvis hade jag bara en extremt dålig dag i fredags. Trots att det gick oerhört sakta blev jag stum i benen som följd av att jag inte sprungit på en hel vecka, vilket gav ännu ett uselt pass igår.
Den förklaringen får gälla till onsdag då jag tänker prova igen.
Vad som mer bidrog till gårdagens usla kilometertid och gör utfallet ganska svårt att bedöma var att jag kände en ordentligt stelhet i benen efter fredagens halvmaradistans. För att inte tala om vad jag gör idag. Benen känns nämligen stumma och tunga som stockar. Nu tänker jag ta det lugnt till på onsdag innan jag provar igen, vilket jag förresten också är tvungen till eftersom jag inte har tid innan dess.
Som jag skrev i en kommentar till fredagens inlägg… att man når en platå efter 3-4 månader med sin MAF-träning är mer regel än undantag. Platån innebär att man står stilla i sin utveckling och brukar innebära att man måste förändra något. Som regel brukar det handla om att man måste införa mer intensitet och snabbhet i sin träning. Jag skulle acceptera att hamna på en sådan platå men jag accepterar inte att jag börjar försämra mina träningsresultat. Då måste något vara helt uppåt väggarna fel.
Förhoppningsvis hade jag bara en extremt dålig dag i fredags. Trots att det gick oerhört sakta blev jag stum i benen som följd av att jag inte sprungit på en hel vecka, vilket gav ännu ett uselt pass igår.
Den förklaringen får gälla till onsdag då jag tänker prova igen.
lördag 16 januari 2010
Hur mycket kan man tappa på en vecka?
Torsdagens inplanerade löpbandspass uteblev. Det var helt enkelt för mycket att göra på jobbet och det var svårt att komma ifrån.
Fredagens långpass blev i alla fall av enligt planerna. När jag gav mig av var det nästan på timmen exakt en vecka sedan jag sprang senast. Min förkylning har jag inte känt en tillstymmelse av sedan i onsdags. Frisk som en nötkärna, med andra ord.
Efter tre månader av renodlad MAF-träning borde jag vara nere på 5.20 min/km. Det var ditåt utvecklingen pekade eftersom jag efter en månads träning gått från c:a 6,15 min/km (den 26:e oktober) till som bäst 5,40 min/km (den 11:e december).
Som man kunnat skönja i mina inlägg ett par gånger efter detta så har det funnits en inte oansenlig frustration över att inte ha noterat några som helst förbättringar sedan dess. På luciadagen gav jag mig ut på samma runda jag sprang igår och noterade 5.44 min/km, vilket var skapligt för en halvmaradistans i MAF-tempo. Igår var temperaturen -5 grader och förutsättningarna för att ännu en gång kunna notera en skaplig tid på distansen var goda.
Den irritation jag tidigare känt över uteblivna framsteg har övergått i en oro över att något inte står rätt till i kroppen. Redan efter ett par hundra meter larmade klockan för första gången. Jag hade inte ens fått upp tempot när 140 bpm överskred första gången. Första kilometern mot Storvreta gick därför på urusla 6.30 min/km. Just denna kilometer brukar vara den snabbaste under mina MAF-pass och när det gick som bäst i mitten av december brukade den ligga på c:a 5.25 min/km.
Och så fortsatte det. Jag hann oftast inte springa mer än ett par hundra meter efter den senaste inbromsningen innan klockan började larma igen. Det gick rent utsagt BEDRÖVLIGT DÅLIGT!
Här är kilometertiderna för hela passet (6.30 6.26 6.12 6.06 5.56 6.05 5.55 6.14 6.34 6.22 6.25 6.17 6.41 6.36 6.44 6.57 6.54 6.48 6.43 6.32 6.44). Dessa tider ger en snittkilometer på 6.28 min/km. Det som är anmärkningsvärt är att tiderna till och med är betydligt sämre än min första löprunda efter ett uppehåll på sju veckor tidigare i höstas. Nu har jag bara hållit upp en vecka och känner mig dessutom frisk.
Nu kommer säkert en och annan läsare ge mig rådet att uppsöka en läkare. Det har jag gjort, men inte på grund av detta. Sedan förra våren har jag haft lite märkliga symtom och har varit i kontakt med inte mindre än fyra olika läkare. Samtliga kliar sig i huvudet men samtidigt tyder ingenting på att det är något allvarligt. På den punkten har de alla varit överrens. Fler specialistläkarbesök väntar och jag hoppas att jag snart får svar på vad det är. Om det finns ett samband mellan symtomen och motgångarna i träningen vet varken jag eller läkarna men med tanke på att jag haft dessa snart ett år så borde jag drabbats av motgångar tidigare än bara under den senaste månaden.
Jag mår utmärkt vilket också läkarna fått intryck av att jag gör. Nästa läkarbesök blir om ett par veckor och jag hoppas att den jag träffar då har några besked att ge. Gärna positiva!
Även om det gick uselt så blev det i alla fall en halvmara.
Fredagens långpass blev i alla fall av enligt planerna. När jag gav mig av var det nästan på timmen exakt en vecka sedan jag sprang senast. Min förkylning har jag inte känt en tillstymmelse av sedan i onsdags. Frisk som en nötkärna, med andra ord.
Efter tre månader av renodlad MAF-träning borde jag vara nere på 5.20 min/km. Det var ditåt utvecklingen pekade eftersom jag efter en månads träning gått från c:a 6,15 min/km (den 26:e oktober) till som bäst 5,40 min/km (den 11:e december).
Som man kunnat skönja i mina inlägg ett par gånger efter detta så har det funnits en inte oansenlig frustration över att inte ha noterat några som helst förbättringar sedan dess. På luciadagen gav jag mig ut på samma runda jag sprang igår och noterade 5.44 min/km, vilket var skapligt för en halvmaradistans i MAF-tempo. Igår var temperaturen -5 grader och förutsättningarna för att ännu en gång kunna notera en skaplig tid på distansen var goda.
Den irritation jag tidigare känt över uteblivna framsteg har övergått i en oro över att något inte står rätt till i kroppen. Redan efter ett par hundra meter larmade klockan för första gången. Jag hade inte ens fått upp tempot när 140 bpm överskred första gången. Första kilometern mot Storvreta gick därför på urusla 6.30 min/km. Just denna kilometer brukar vara den snabbaste under mina MAF-pass och när det gick som bäst i mitten av december brukade den ligga på c:a 5.25 min/km.
Och så fortsatte det. Jag hann oftast inte springa mer än ett par hundra meter efter den senaste inbromsningen innan klockan började larma igen. Det gick rent utsagt BEDRÖVLIGT DÅLIGT!
Här är kilometertiderna för hela passet (6.30 6.26 6.12 6.06 5.56 6.05 5.55 6.14 6.34 6.22 6.25 6.17 6.41 6.36 6.44 6.57 6.54 6.48 6.43 6.32 6.44). Dessa tider ger en snittkilometer på 6.28 min/km. Det som är anmärkningsvärt är att tiderna till och med är betydligt sämre än min första löprunda efter ett uppehåll på sju veckor tidigare i höstas. Nu har jag bara hållit upp en vecka och känner mig dessutom frisk.
Nu kommer säkert en och annan läsare ge mig rådet att uppsöka en läkare. Det har jag gjort, men inte på grund av detta. Sedan förra våren har jag haft lite märkliga symtom och har varit i kontakt med inte mindre än fyra olika läkare. Samtliga kliar sig i huvudet men samtidigt tyder ingenting på att det är något allvarligt. På den punkten har de alla varit överrens. Fler specialistläkarbesök väntar och jag hoppas att jag snart får svar på vad det är. Om det finns ett samband mellan symtomen och motgångarna i träningen vet varken jag eller läkarna men med tanke på att jag haft dessa snart ett år så borde jag drabbats av motgångar tidigare än bara under den senaste månaden.
Jag mår utmärkt vilket också läkarna fått intryck av att jag gör. Nästa läkarbesök blir om ett par veckor och jag hoppas att den jag träffar då har några besked att ge. Gärna positiva!
Även om det gick uselt så blev det i alla fall en halvmara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)