onsdag 9 mars 2011

Roadrunner rapporterar

Rysligt många veckor har gått sedan senaste inlägget och de forna läsarna undrar säkert hur det gick med ambitionen att springa varannan dag. Likaså undras det säkert en del över den långa tystnaden. Dessa frågor ska detta inlägg ge svar på.

Inledningsvis gick det ganska bra med min ambition. Löpningen blev av i stort sett varannan dag och så pågick det i knappt tre veckor. Efter dessa tre veckor noterade jag en märkbar förbättring. Kilometertiderna blev 20-25 sekunder bättre... eller snarare mindre dåliga.

Vad hände då sedan? Jo, ett par av de mindre familjemedlemmarna insjuknade i kräksjuka och jag var hemma och tog hand om sjuklingarna. Där blev det några dagar utan träning. Som ett brev på posten så åkte även jag på eländet. Det var en kort men intensiv historia och kräkande var över på bara några timmar. Sviterna av kräksjukan blev en mycket ihärdig och efterhängsen trötthet. Jag var trött en hel vecka efteråt och tog varje tillfälle i akt för att få sova. Ingen träning således.

Med tröttheten fortfarande kvarhängande fick jag dessutom ont i halsen. Rejält ont! Det var så pass att jag nästan föredrog att dregla framför att svälja, som jag har för mig att jag skrev i en statusuppdatering på facebook. Detta var för tre veckor sedan. I helgen började jag nästan betrakta mig som frisk och tänkte glatt att vilken dag som helst borde jag kunna börja springa lite försiktigt.

Och vad tror ni händer då? I morse när jag vaknade var jag både snorig och halsontet var tillbaka, denna gång med en annan typ av ont. En helt ny infektion således och alltså inte den gamla som blossat upp igen.

Om drygt en månad är det ett år sedan jag senast bedrev en väl fungerande träning. Därefter har det bara varit skit och elände. Som det flesta säkert redan har koll på så är det mindre än tre månade kvar till Stockholm Marathon, som var tänkt att bli årets höjdpunkt och min comeback. Statistiskt sett så bör jag bli sjuk minst två gånger till fram till maran, med tanke på min sjukdomshistoria sedan i augusti. Och även om jag får vara frisk så finns det inte en chans att jag hinner uppnå önskad form tills dess. Maran får stryka på foten helt enkelt. Fan också!

Hoppet står nu till Lidingöloppet och det vore väl då själva fan om jag inte hinner komma i form till dess.

På återhörande!

P.S Hans! Om du läser detta så kan jag berätta att din kommentar efter mitt inlägg efter förra långa uppehållet värmde riktigt gott. Min sambo såg mig efter att jag hade läst den och undrade om det hade hänt något. Tack!

3 kommentarer:

  1. Well, lucky me att jag råkade ramla in här precis dagarna efter du verkar ha gjort något slags bloggcomeback. Jag tror jag kommer bli stammis. Hade jag hamnat här typ i tisdags och insett att du inte skrivit något sedan slutet på januari hade jag ju bara klickat på bakåt-knappen. Nu hamnade du högst bland favoriterna ;)

    Lidingöloppet är inte fy skam, och fler maror kommer (säger jag som förmodligen aldrig kommer springa en, men ändå!)

    SvaraRadera
  2. Klart jag laser! Kul att min kommentar varmde. jag har tva sma tjejer sjalv och vet precis hur det ar med galopperande forkylningar...
    Jag blir ocksa oerhort frustrerad nar det inte gar att komma ut, men ser faktiskt att det gar lattare att komma tillbaks varje gang, sa kurvan pekar trots allt uppat!
    Jag matchade just ditt pers pa 10k lopband, sa det passar ju bra att du kommer tillbaks nu :-)

    SvaraRadera
  3. Skönt att se att du inte i vredesmod slänger pulsklocka och löparskor i Fyrisån. Skämt å sido så är det ju väldigt tungt när kroppen vägrar bli frisk och passen måste ställas in.
    Själv har jag haft det lite motigt, en kombination av en trilskande ljumske och nån sorts förkylning, men det börjar släppa och jag har fått till ett antal bra, om än lugna, pass.
    Håller med Jonna, Lidingöloppet är inte fy skam. Och vi båda har ju fina möjligheter till backträning runt knuten.
    Om höstformen är stark kan du ju rent av satsa på Ålands marathon.

    SvaraRadera