torsdag 21 oktober 2010

Roadrunner med kroppseget viktbälte

Roadrunners träning just nu är som bekant i ett slags uppstartsskede efter en lång period av motgångar. Då är det lätt att hitta skäl till att inte komma ut på planerade rundor. I tisdags var väskan packad med träningskläder för en eftermiddagsrunda runt Kungsholmen, men det ihållande duggregnet var tydligen skäl nog för att ställa in. Istället planerades en likadan runda på onsdagen. Den hängde också löst under större delen av dagen.

Rundandet av Kungsholmen var planerat till 15-tiden igår. Efter en lunch av skogshuggardimensioner började en huvudvärk smyga sig på och vid fikarasten 14:30 hade den slagit ut i full blom och en pulserande smärta fyllde skallen. Jag meddelade därför min undrande kollega Stefan, ultralöparen jag berättat om tidigare, att dagens träningsplaner tyvärr också skulle få stryka på foten.

Men så hände någon märkligt. Huvudvärkens ursprung var antagligen en kombination av det gråmulna vädret, lunchens storlek samt att jag sedan lunchen avåts suttit med pannan i djupa veck sedan och brottats med ett klurigt beräkningsproblem. Men när jag satte mig vid fikabordet rätades pannvecken ut och efter att i rask följde ha fyrat av några ganska bra skämt som fick både mina kolleger och mig själv att skratta hjärtligt samt efter en kopp starkt kaffe så släppte faktiskt huvudvärken nästan helt.

När det var några minuter kvar av fikarasten reste jag mig beslutsamt upp, ursäktade jag mig och sade att jag hade en löptur att genomföra. Tio minuter senare stod jag ombytt nere vid Kungsholms Strand, nära S:t Eriksbron och sökte satelitkontakt.

Löpturen avlöpte skapligt, med tanke på omständigheterna. Med en "lagom" ansträngningsgrad löpte jag runt holmen ifråga i ett snittempo kring 5:20. Svårt att säga exakt eftersom batteriet till min Garmin tog slut vid Stockholms Stadshus då det var knappt två kilometer kvar.

Rundan som sådan är skaplig, bortsett från backarna och trapporna borta vid Fredhäll som inte är roliga. Dessutom måsten ett par kraftigt traffikerade gator korsas. Hittills har jag inte behövt stanna under någon av mina tre (?) rundor men i de fredhällska trapporna går jag faktiskt. Jag vågar inte riskera att ramla och dra på mig nya skador.

En detalj som kraftigt bidrar till mitt modesta tempo just nu är att jag numera springer med ett kroppseget viktbälte. Sedan mitten av april, innan mina skador och under min formtopp, har jag lagt på mig hela åtta kilo späck. Och då tappade jag ändå ett par kilo under min LCHF-diet i somras, som jag nu lagt på mig igen och tyvärr mer därtill. Men som jag skrivit tidigare så har jag gjort det medvetet. Mest för att tydligare markera en nystart.

Men nu ska kilona bort!

5 kommentarer:

  1. Ja, vikten är ju västerlänningars eviga dilemma. Jag har märkt att ju mer och hårdare jag tränar ju hungrigare blir jag och desto mer äter jag. Roadrunner däremot verkar kunna styra detta med vikten precis som han vill. Lyckans ost.

    SvaraRadera
  2. 8 kg!! Jag måste vara något slags undantag, jag kan inte gå upp 8 kilo hur jag än skulle bete mig. Jag har vägt lika mycket (lite) i hela mitt vuxna liv oavsett hur lite eller mycket jag tränat.

    Börjar så smått undra om det är något fel på mig...

    En distansrunda i 5:20-tempo är ju inte så illa och en bra början!

    SvaraRadera
  3. Åtta pannor är ungefär vad jag vill ha bort också :-) Skönt med de där rundorna som ändå blir av trots verklighetens våldsamma motstånd! Imponerande i mina ögon - och glädjande!

    SvaraRadera
  4. Känner igen det där med huvudvärken. Nu vet jag inte om det vara var vädret för dig men jag kan få ont i huvudet vid väderförändringar. Trötthet, koncentration och hunger gör det värre.

    MVH

    SvaraRadera
  5. Jag har lätt för att gå både upp och ner i vikt. Något lättare för att gå upp, tyvärr. Det gäller både späck och muskelmassa. Denna gång rör det sig dessvärre inte om muskler.

    SvaraRadera