Roadrunner suckar återigen och begrundar årets målsättningar som han så kaxigt basunerat ut: sub 40 på milen, maran sub 3:30, Lidingöloppet bla bla bla… you name it! Istället för den graciösa båge till dykning han bröstat upp sig och med ett segervisst leende tänkt fullborda ser nu allt ut att sluta med ett rejält och präktigt magplask med stil och klass värdigt en raggare full på Explorer. Milen sub 40!? Jo tjena! Inför Hässelbyloppet revideras härmed målsättningen till den mer blygsamma att sätta personligt rekord. Gärna rejält!
Mina målsättningar behåller jag. Men istället för att uppnå dem i år flyttas de till nästa år. Det blir en nog så krävande utmaning. I skrivande stund vet jag inte hur det är ställt med min form men jag gissar att den är i paritet med hur den var för exakt ett år sedan. Kanske till och med sämre. Det är ju bedrövligt! Ett års träning utraderad!
Hittills i år kan jag blicka tillbaka på blott drygt två månader av framgångsrik träning (från mitten av februari till slutet av april). Resten har utgjorts av lågpulsande som gått i stå, en ihärdig vadskada och nu senast ett löparknä. Vad det senare beträffar vet jag inte riktigt hur statusen är. I Sarek, som jag återvände från i fredags, fungerade det skapligt men det gjorde sig påmint i synnerhet när vi tog oss ned från någon fjällsluttning. Sedan jag kom hem har jag inte vågat mig på någon löptur trots att jag inte känt en tillstymmelse till smärta. Istället för löpning har jag i huvudsak ägnat mig åt att bara såsa runt i lägenheten som jag haft för mig själv sedan jag kom hem, lyssnat på Chet Baker och då och då satt mig vid mitt piano och tagit ut de låtar jag lyssnat på.
Vad gäller löparknät har jag försökt mig på de stretchövningar som rekommenderas för (mot?) åkomman. Om det gvit något vet jag inte men jag kan besviket konstatera att det inte känns någonting alls i den muskel där det ska kännas. Antagligen gör jag något fel.
Min träning och de motgångar som följt den tål att rannsakas. Vadskadan uppkom när jag plötsligt ökade träningsdistansen jag var van vid med drygt en mil under ett pass. Löparknät ådrog jag mig då jag sprang flera pass på en i sidled sluttande landsväg istället för den mjuka och på alla vis plana skogsväg jag brukar springa på. Varför det undra ni kanske? Jo, som ni kanske har märkt så har det varit en ovanligt insektsrik sommar. Under de tre pass jag hann springa på min skogsväg fullkomligt smattrade det konstant i hud och kläder av olika insekter som behagade korsa min väg. Flera gånger per löprunda bröt jag ut i attacker av spottande, hostande och fräsande när jag fick in någon fluga eller skalbagge i munnen. Som om inte det vore nog var det tempo min LCHF-kost tillät så pass beskedligt att traktens myggor, bromsar och andra rovlystna skogsflyn obesvärat kunde slå sig ner på min kropp och få sig ett rejält skrovmål. Av den anledningen förlade jag min träning till den mindre insektsansatta landsvägen istället.
Nu ska jag läsa på ordentligt om löparknän och hur man blir av med sådana (vilket jag kanske borde ägnat mig åt istället för att bara såsa runt i lägenheten i tre dagar!?). Vågar man sig möjligen på en försiktig löptur? Min löparkarriär sträcker sig dessbättre längre än bara 2010 ut. Min tid kommer. Var så säkra!
Tänkt om angående min träning har jag gjort. Framledes kommer den inte att se ut som det gjort hittills. Träningsmängden kommer att vara ungefär densamma som tidigare men knappast den intensitet den utförts med. Mera prattempo och mindre snabbdistans.
Ahhh - vi äro flera som skola spåra in på detta spår... Dock av olika anledningar. Märkligt ändå att vi är några som backar en smula och tar nya tag. Det viktiga är ju att man tar nya tag och där känns det ju tryggt med dina försäkringar :-) Välkommen tebax!
SvaraRaderaHoppas sommaren varit bra trots vad- och knäproblem!
SvaraRaderaHar Du varit iväg med knät till någon som kan hjälpa Dig? Sök rätt på någon om Du inte gjort det.. Den hjälp jag fick med mina vader var värd varenda öre..
Baksidan med LCHF är just det där med tempo, tryck.. Det finns inte! Men man bygger väl pannben i alla fall :)Men jag fortsätter och mår bra - någon snabb löpare hade jag inte blivit ändå ;)
Det är skit när det blir skit. Fast det finns ett gott i det hela, för varje motgång som varar en längre tid så lär man sig lyssna allt bättre på kroppen. Det är min erfarenhet. Själv har jag tacksamt nog kunna lubbat vidare i åtta månader efter fotledsskadan i november, långsamt rör sig allting till det bättre. Jag har ibland lagt upp en fin plan på hur jag ska bli snabbare men backat ganska snart när jag märkt att det leder till problem. Harmoni och lust, hand i hand.
SvaraRaderaFör stor ökning av mängd och intensitet tar gärna ut sin rätt nånstans, och quickfixar för vikten med hjälp av extrema dieter är kanske inte heller det optimala om man vill orka med.
Fortsatt tycker jag, surgubbe som jag är, att du återigen ska sätta dig ner med Maffetone och fundera lite större kring hans upplägg. Han betonar bl.a. avstressning, och en av poängerna med att träna lågt är just att kroppen vänjer sig att hämta energi från fettsyrorna. Så istället för att chocka kroppen genom en extrem diet som den är ovan vid, så kan du göra detta med hjälp av träningsnivån (vilket Maffetone tjatar om).
Om du nu är intresserad av att försöka gå över till extrem lågkolhydratdiet igen så kanske du ska maffa ett par månader och sedan vända kosten. Kan vara ett intressant test, för att se om kroppen tar kostförändringen på ett bättre sätt. Jag inbillar mig att se skulle vara fallet.
Själv har jag med årets viktnedgång gått över till att äta mer kolhydrater än tidigare (förr kring 35-40%, nu kring 50%) och mår förträffligt bra, gått ner i vikt och tränar lika bra som nånsin tidigare. Både starkare, snabbare och uthålligare än tidigare.
Jag är alltså en av många miljoner som bevisar att man blir inte fet av kolhydrater, utan att det går utmärkt att gå ner i vikt när man ökar energifördelningen av kolhydrater.
Vet alldeles för lite om dieter för att kunna ha någon åsikt om LCHF-kosten (eller någon annan kost). Det enda jag vet är att jag äter helt fel: massor av rött kött, charkprodukter, goda ostar osv. Därför väger jag också för mycket trots en ganska stor träningsmängd (för det mesta). jag skulle faktiskt tro att en förbättrad kost skulle vara det absolut effektivaste sättet för mig att förbättra mina resultat, men jag vet inte om det är värt det...
SvaraRaderaDäremot tänker jag se till att aldrig mer göra toksatsningar under mina träningspass (jo tjena... suckar min fru).Exempel på toksatsning var väl när jag i februari fick för mig att springa sub40 i helt nya skor, eller när jag avslutar det första passet efter Stockholm marathon med att rusa på 3.45-tempo.
Betyder detta att det snart blir ett till DNS under dina lopp 2010?
SvaraRaderaMärkligt att så många är skadade, undrar om bloggarna är statistiskt överrepresenterade på skadefronten och vad det isåfall kan tänkas bero på. Är vi "för" passionerade eller triggar bloggandet för mycket träning.
Har följt din blogg sen i vintras och har fått känslan av att dina skador kanske kommit för att du varit för sugen på att sätta personliga rekord på träning, framförallt ett tag där i feb-mars innan premiärmilen när du sprang bra på löpbandet. Efter det har du väl mest varit skadad?
SvaraRaderaUndrar om det är som Hempa säger att bloggandet triggar för mycket bara för att man vill ha något spännande att skriva om i bloggen?
I vilket fall, lycka till med att nå målen så snabbt som möjligt!
För övrigt tror jag att det är en poäng att verkligen tänka igenom vad man gör och varför. Har precis som du testat olika upplägg för mat och träning. Käkar du med kaloriunderskott, exempelvis lchf, så är det viktminskningen som måste vara fokus under den perioden, löpningen är bara ett komplement. Att jämföra löpresultat då med resultat när man alltid hade välfyllda depåer är nog bara mentalt nedbrytande.
SvaraRaderaLyckas man tappa ett par kilo och sedan återgår till kaloribalans, det är väl först då man kan räkna med att skörda frukterna av att ha tappat kilona?
Går det att begripa vad jag menar, och eller pratar jag bara strunt? :)
@Pernilla: Nej, jag har inte varit och fått hjälp. Vet inte om det är värt det. Det brukar bli ganska kostsamt. När det gällde min vad så var jag på två naprapatbesök, men det är svårt att säga om det gav något. Möjligen var det min egen vila och stretching som gjorde att jag blev bra till sist. Jag tror faktiskt det! Nästan 600 spänn för ett besök är på tok för mycket. Framför allt när det finns massor av goda råd på världsvida väven som man kan prova först.
SvaraRadera@Badgear: All respekt till Maffetone och hans idéer. Det är inte omöjligt att jag återgår till hans träningsmetod i november efter tävlingssäsongen och då grundträningsperioden börjar. Frågan är om jag kommer att stå ut med att springa så långsamt igen? Kanske höjer jag min egen MAF-maxpuls några snäpp och kör på. Vi får se... Och grattis till viktnedgång och välmågan!! Vi är också många som bevisar att man inte heller blir fet av fett! Jäklar vad fint jag mådde under LCHF-perioden... om vi bortser från ute i löpspåret. Vore det inte för det skulle jag konvertera till LCHF för resten av livet.
@Lars: jag är inte så säker på att din kost är så fel! Läs t.ex. "fettskrämd". De lärde tvistar en hel del angående det röda köttets farlighet. De är långt ifrån överrens!
@Hempa: om det blir några fler DNS vet jag inte just nu. Nästa tävling jag är anmäld till är Blodomloppet i Västerås 26 augusti. Åker jag dit så ska nog ingen förvänta sig några stordåd i alla fall. Visst är det så att vi bloggare ofta gör oförståndiga saker i vår träning just för att vi ska få något kul att skriva om och som kan leda till skador. De tråkigaste bloggarna är ju de som tränar helt rätt, hehe.. ! Nejdå, men ett korn av sanning finns nog där i alla fall.
@Andreas: Jag var fullständigt utled på att springa sakta efter min alltför långa period av lågpulsträning och blev som en kalv på grönbete när jag började träna intensivare. Jag ska inte sticka under stol med att jag alltid älskat att springa snabbt och att sätta personliga rekord. Min första skada beror nog snarare på träningspassets längd snarare än dess intensitet, så jag tror inte att man kan säga att jag sprang för fort den gången i alla fall. I övrigt, se min kommentar till Hempa ovan! Men visst tränade jag lite (!?) för intensivt under februari - april. Inte för att det ledde till någon direkt skada men man bör nog ta det lite lugnare än så. Hade jag fortsatt så (och inte fått min vadskada under 34-kilometerspasset) hade det antagligen lett till överträning.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera@Andreas igen: Att tänka igenom vad man gör och varför man gör det är förstås alltid bra. Framför allt om det görs INNAN man gör det man tänkt göra. Just detta har jag varit dåligt på och istället mest följt stundens ingivelse. Jag har tjatat om detta här på bloggen tidigare men det tål att upprepas: det måste jag bli bättre på!
SvaraRaderaFör mig var det mentalt nedbrytande att INTE VETA vad i min upplevda formsvacka som berodde på vårens och försommarens skador och den LCHF-kost jag höll mig till under juni och juli. Under mina mörkare stunder fick jag för mig att kosten spelade mindre roll och att vadskadan var ensam orsak till formsvackan. Att det var fel fick jag dock kvitto på när jag började käka kolhydrater igen. Mitt senaste pass var helt okej, vilket det skulle varit om det hade sprungits innan vadskadan. Tyvärr var det först då jag på allvar började misstänka löparknä...
Nån klok löpare har uttryckt sig i stil med "genomför inget pass du inte vet syftet med..." Låter ju sunt men man har ju inte direkt hela dagarna på sig för att planera träningen.
SvaraRaderaDet där med MAF-träning är jag fortsatt skeptisk till. Vet att många haft stor framgång med denna träningsform men tycker ändå det bästa upplägget är en varierad träning med rimlig ökningar av intensitet
Vad Andreas indirekt säger att kroppen blev nedbruten under den intensiva perioden under vårvintern, och att långpasset blev strået som knäckte kamelens rygg. Ett tips är att träna i cykler: t.ex. 4 månader lågintensiv uppbyggande träning följt av 2 månader intensiv träning som utmynnar i rekordlopp, varefter en likadan cykel inleds igen med lågintensivpass.
SvaraRadera@Hempa: Klokt sagt men jag kan inte säga att jag inte vetat syftet med något enda pass jag sprungit. Jag gissar att vederbörande menar vad ett enskilt pass kan tänkas bidra med långsiktigt, vilket inte alltid är lätt att förutse. Men att en löprunda bara känns bra för stunden (utan långsiktiga perspektiv) kan vara ett nog så gott incitament till att träna. Framför allt är just detta något jag själv tagit fasta på :-), kanske i allt för hög grad.
SvaraRadera@Anonym: Jag har tittat tillbaka lite på min träning under den "intensiva" perioden, men särskilt intensiv tycker jag inte att den var. Inte i jämförelse med hur jag tränade under förra sommaren. Jag vet inte om jag tror så mycket på att det var denna period som ledde till min vadskada i slutet av april. Jag är ganska säker på att det var långpasset ensamt som ledde till skadan. Att just öka distansen så pass som jag gjorde (över en mil längre än jag brukar springa under mina långpass) kan leda just till den typen av skada, har jag läst på nätet. Antag att jag inte hade sprungit 34-kilometerspasset, då hade jag säkert kunna träna på som jag gjorde innan och hade säkert kunna göra det än idag. Men helt uteslutet är det ju förståss inte att Andreas (och du?) har rätt.
Cyklerna du tipsar om beskriver ungefär hur jag tränade i höstas och vintras: tre månader lågintensiv, två månader intensiv träning (med rekordlopp). Tyvärr blev jag då skadad innan jag han planera min fortsatta träning.
Vad som är vad är inte så lätt att veta när det finns så många faktorer som spelar in. Något har iaf blivit fel med stegringen av distans, mängd och intensitet. Nu har du testat ett sätt som inte fungerar för dig så det är bara (oändligt - 1) upplägg kvar att testa innan du hittat ditt optimala program :) Ser fram emot att kunna följa dina upp och nedgångar både länge och väl, lycka till framöver!
SvaraRadera@Andreas: Helt klart kommer jag att passa mig för att öka distansen så pass mycket som jag gjorde. Intensiteten kommer jag också försöka hålla tillbaka något. Jag får verkligen hoppas att du slipper följa fortsatta nedgångar. Jag har lärt mig något av mina misstag men risken finns ju förståss att jag bortser från dessa kunskaper och istället faller för frestelsen att springa riktigt fort, som jag ju är så svag för. Men jag ska verkligen försöka dra lite i handbromsen framöver. Tack för bra respons förresten!!
SvaraRaderaFunderar på att ge mig ut och prova vad benen går för under kvällen. Har inte känt av knät alls sedan fjällvandringen. Ska i så fall försöka hålla mig på en helt rak väg utan sidolut åt något håll (jag har en sådan där jag bor). Dessa önskemål uppfyller ju faktiskt löpband och fungerar det bra ikväll så tar jag med mig träningskläder till jobbet på fredag och springer en sväng på löpbandet på gymmet här i det stora kontorskomplexet. Men vi får se... Är ganska trött idag!