Igår gjorde jag mitt första MAF-test vilket egentligen är fullständigt ointressant innan jag gjort MAF-test nummer 2 som ännu ligger ungefär en månad fram i tiden. Att betrakta utfallet av ett enda MAF-test är ungefär lika intressant som att titta på värdet på Stockholmsbörsen vid ett enstaka tillfälle utan att ha värdet hos densamma vid ett annat tillfälle att jämföra med. Jag valde en sträcka praktiskt taget utan backar och pulsen ”rusade” vid något enstaka tillfälle upp till 144 under några få sekunder.
Längd: 8.59 km
Tid: 53.17
Snitthastighet: 6.12/km
Snittpuls: 137
Häromdagen skrev jag ett inlägg med rubriken Lågpulsträningens baksida. En aspekt jag inte behandlade då var att det är mycket svårt att springa med sitt naturliga löpsteg i de låga hastigheter det är frågan om. Det är något jag tänkt en del på sedan jag började med lågpulsträning förra helgen och igår fick jag känna på konsekvenserna av att inte springa på ett sätt som är naturligt för min kropp. Jag fick nämligen fruktansvärt ont i benhinnorna. Faktum är att jag aldrig haft så ont tidigare och efteråt hemma i hallen när jag krånglat av mig träningskläderna så stapplade jag fram av smärta. Jag som fått för mig att löpning i lågt tempo skulle vara skonsamt för benhinnorna?
Då är det bara att börja med samma åtgärder jag använt tidigare: massage av det ömmande området, tigerbalsam, isbehandling, kylbalsam, tåhävningar, balansövningar (jag står på ett ben vid mitt arbetsbord och skriver detta), balansbräda, stretch av underbenens framsida samt Ibumetin-gel (säkert har jag glömt något).
Igår läste jag i tråd på jogg.se med rubriken JÄVLA BENHINNEINFLAMATION!!!! där det fanns en del andra tips jag tänkte prova på. Bl.a. tänker jag uppsöka Intersportbutiken i Fältöversten på lunchen för att se om de har några kraftiga gummiband att sälja (se länken!)
Hade jag fått så ont som jag fick igår för ett par år sedan hade jag lagt ner löpningen helt, precis som jag gjort otaliga gånger av just den anledningen sedan jag ”upptäckte” att jag var löpare för drygt 20 år sedan.
I eftermiddag åker Roadrunner till sommarstugan i Småland vilket gör att det blir svårt att skriva i bloggen under några dagar eftersom han inte har någon uppkoppling. Eventuellt kan grannarna i Tribbhult bistå med uppkoppling men jag vet att den brukar kärva allt som oftast. I värsta fall dröjer det till söndag kväll innan jag återkommer med mitt bloggande.
onsdag 28 oktober 2009
tisdag 27 oktober 2009
Roadrunner vs. roddare
Lågpulsträningen i sig bidrar inte med mycket inspiration till mina blogginlägg. Inte heller tror jag att inlägg efter inlägg som handlar om att lufsa omkring i ett tempo över 6 min /km känns särskilt uppiggande för någon att läsa. Eftersom jag inte har mycket annat än just sådant att rapportera om just nu så får jag istället försöka ge mina inlägg en lite mer anekdotisk eller krönikeliknande karaktär i kåserande stil. Allt för att inte mina läsare ska tappa intresset. På så sätt kan man kanske få en text om något så utomordentligt tråkigt som lågpulsträning att kännas både läsvärd och vederkvickande. Trots att träningen numera går långsamt så sjuder det av entusiasm och målmedvetenhet inuti min löparsjäl. Och att det överhuvudtaget blir några blogginlägg har jag min alldeles oerhörda skrivklåda att tacka för.
Igår lämnade jag det kontorslandskap jag numera sitter i för en stunds lunkande ute på Gärdet. Tidigare har jag mest hållit mig till Djurgården när jag med arbetsplatsen som utgångspunkt givit mig ut på mina löprundor. Efter att för första gången någonsin rundat Kaknästornet sprang jag ner mot mer välbekanta trakter vid Djurgårdskanalen. Som jag skrivit om i ett tidigare inlägg så har jag fram till alldeles nyligen haft svårt för att bli omsprungen och har då alltid känt mig sporrad att ta i lite extra om jag märkt att jag haft någon bakom mig. Inte heller har jag känt mig helt bekväm med att bli omkört av cyklister, och då i synnerhet inte av familjer ute på söndagsutflykter och andra som inte tyckts haft så bråttom. Men igår i mitt synnerligen modesta tempo utmed djurgårdskanalen lyckades jag till och med ”bedriften” att bli omrodd.
Där jag lunkade fram i sexminuterstempo hörde jag plötsligt ett plaskande ljud vid någon obestämd punkt strax bakom mig till höger. Min första tanke var att det var någon entusiastisk sjöfågel men ljudet var alldeles för efterhängset och rytmiskt. Till slut hade jag ljudet jämsides med mig och först då kom jag mig för att vrida på huvudet. I samma ögonblick gled en roddbåt långsamt förbi med en ensam roddare från Djurgårdens Roddklubb. ”Nämendetvardåsjälva...”, tänkte jag. Om jag ändå hade hunnit fram till gångbron nästan framme vid parkudden där jag hade tänkt vända så hade detta aldrig behövt hända. Men det var fortfarande ett hundratal meter kvar innan denna hade besparat mig förödmjukelsen i att bli omrodd.
Ja, jag vet! Det är skitfånigt, men jag har svårt att vänja mig vid att bli omsprungen, omcyklad och framför allt omrodd. Det senare var nog i och för sig både första och sista gången det hände och därför inte något jag behöver vänja mig vid. Hursomhelst... att bli omsprungen är något ganska nytt för mig, men jag måste försöka ha i åtanke att jag faktiskt anstränger mig för att springa sakta. Och då kan sånt hända.
Och jag kan försäkra läsaren om att jag aldrig (!) kommer att komma över en sådan sak som att bli omsimmad, om jag nu till äventyrs skulle träna lågpuls intill något vattendrag där en simklubb har sina träningar. Men om det ändå skulle hända så kan det i varje fall kanske bli ett roligt blogginlägg av det hela.
Igår lämnade jag det kontorslandskap jag numera sitter i för en stunds lunkande ute på Gärdet. Tidigare har jag mest hållit mig till Djurgården när jag med arbetsplatsen som utgångspunkt givit mig ut på mina löprundor. Efter att för första gången någonsin rundat Kaknästornet sprang jag ner mot mer välbekanta trakter vid Djurgårdskanalen. Som jag skrivit om i ett tidigare inlägg så har jag fram till alldeles nyligen haft svårt för att bli omsprungen och har då alltid känt mig sporrad att ta i lite extra om jag märkt att jag haft någon bakom mig. Inte heller har jag känt mig helt bekväm med att bli omkört av cyklister, och då i synnerhet inte av familjer ute på söndagsutflykter och andra som inte tyckts haft så bråttom. Men igår i mitt synnerligen modesta tempo utmed djurgårdskanalen lyckades jag till och med ”bedriften” att bli omrodd.
Där jag lunkade fram i sexminuterstempo hörde jag plötsligt ett plaskande ljud vid någon obestämd punkt strax bakom mig till höger. Min första tanke var att det var någon entusiastisk sjöfågel men ljudet var alldeles för efterhängset och rytmiskt. Till slut hade jag ljudet jämsides med mig och först då kom jag mig för att vrida på huvudet. I samma ögonblick gled en roddbåt långsamt förbi med en ensam roddare från Djurgårdens Roddklubb. ”Nämendetvardåsjälva...”, tänkte jag. Om jag ändå hade hunnit fram till gångbron nästan framme vid parkudden där jag hade tänkt vända så hade detta aldrig behövt hända. Men det var fortfarande ett hundratal meter kvar innan denna hade besparat mig förödmjukelsen i att bli omrodd.
Ja, jag vet! Det är skitfånigt, men jag har svårt att vänja mig vid att bli omsprungen, omcyklad och framför allt omrodd. Det senare var nog i och för sig både första och sista gången det hände och därför inte något jag behöver vänja mig vid. Hursomhelst... att bli omsprungen är något ganska nytt för mig, men jag måste försöka ha i åtanke att jag faktiskt anstränger mig för att springa sakta. Och då kan sånt hända.
Och jag kan försäkra läsaren om att jag aldrig (!) kommer att komma över en sådan sak som att bli omsimmad, om jag nu till äventyrs skulle träna lågpuls intill något vattendrag där en simklubb har sina träningar. Men om det ändå skulle hända så kan det i varje fall kanske bli ett roligt blogginlägg av det hela.
måndag 26 oktober 2009
Lågpulsträningens baksida
Jag är i grunden en ganska otålig person och vill gärna se snabba resultat med min träning. Att tänka vad som är bäst långsiktigt har aldrig riktigt legat för mig, med överträning som oönskad följd. Därför känns det som om jag tar ett rejält steg bakåt nu när jag börjat hålla mig uteslutande till lågpulsträning. Igår var jag ute och lunkade (jag vägrar kalla det att springa!) i drygt 12 kilometer med en snittpuls på 135 och snittempo på 6.39 per km. Inför träningspasset hade jag tagit reda på att man under lågpulsträning inte ska tillåta pulsen stiga över ett visst värde och i mitt fall hade jag på ganska goda grunder satt detta värde till 139. Målsättningen var att hela tiden hålla mig i pulsspannet 136 – 139 vilket visade sig vara mycket svårt eftersom små förändringar i tempo ledde till ganska stora förändringar i puls. Trots mycket små förändringar i tempo rörde sig min puls i det betydligt vidare spannet 125 – 142. Den övre gränsen jag satt överskreds under några få sekunder i något obevakat ögonblick eftersom jag inte tagit reda på hur jag får min Suunto t3 att larma då man hamnar utanför ett givet pulsintervall. Och för att göra löpningen i lågpulstempo mer uthärdlig lyssnade jag på Leon Ware's "Musical Massage", en klassisk platta inom sängkammarsoulen, som jag tidigare under dagen köpt på iTunes.
Men om man ska hålla sig till lågpulsträning så är årstiden egentligen perfekt. Jag tror nämligen inte att jag skulle ha disciplin att springa så sakta under våren och sommaren då löpningen är som härligast. Men mörker och nalkande halka passar ju faktiskt ganska bra för att springa långsamt. Jag erinrar mig ett par hyfsat hårda träningspass i februari då halkan gjorde att jag fick springa och spänna mig för att inte ramla, tyvärr med följden att jag efter två ynka milslånga rundor fick så pass ont i benhinnorna att jag fick lägga ner löpningen helt under en dryg månad.
Till att börja med tänker jag hålla mig strikt till lågpulsträning under tre månader enligt metoder jag tagit till mig från lågpulsträningens mer ortodoxa anhängare. En gång i månaden kommer jag göra ett MAF-test för att kunna utvärdera vad lågpulsträningen givit för resultat.
Igår höll jag mig åter till Röbospåret i Uppsala. För att hålla pulsen i schack såg jag till att undvika backar vilket det finns ganska gott om i Röbo (se tidigare inlägg). Eftersom det hunnit skymma rejält höll jag mig till upplysta partier vilket gjorde att det inte blev så många sträckor kvar att hålla sig till. I princip sprang jag 700 meter i en riktning och sedan tillbaka för att sedan upprepa detta tills drygt 12 kilometer tillryggalagts. Inte roligt, men trots min motsatta läggning försöker jag nu tänka långsiktigt.
Men om man ska hålla sig till lågpulsträning så är årstiden egentligen perfekt. Jag tror nämligen inte att jag skulle ha disciplin att springa så sakta under våren och sommaren då löpningen är som härligast. Men mörker och nalkande halka passar ju faktiskt ganska bra för att springa långsamt. Jag erinrar mig ett par hyfsat hårda träningspass i februari då halkan gjorde att jag fick springa och spänna mig för att inte ramla, tyvärr med följden att jag efter två ynka milslånga rundor fick så pass ont i benhinnorna att jag fick lägga ner löpningen helt under en dryg månad.
Till att börja med tänker jag hålla mig strikt till lågpulsträning under tre månader enligt metoder jag tagit till mig från lågpulsträningens mer ortodoxa anhängare. En gång i månaden kommer jag göra ett MAF-test för att kunna utvärdera vad lågpulsträningen givit för resultat.
Igår höll jag mig åter till Röbospåret i Uppsala. För att hålla pulsen i schack såg jag till att undvika backar vilket det finns ganska gott om i Röbo (se tidigare inlägg). Eftersom det hunnit skymma rejält höll jag mig till upplysta partier vilket gjorde att det inte blev så många sträckor kvar att hålla sig till. I princip sprang jag 700 meter i en riktning och sedan tillbaka för att sedan upprepa detta tills drygt 12 kilometer tillryggalagts. Inte roligt, men trots min motsatta läggning försöker jag nu tänka långsiktigt.
lördag 24 oktober 2009
Lågpulsträning något för mig?
Under de senaste dagarna har jag läst i olika diskussionsforum på nätet om lågpulsträning. För bara drygt en månad sedan hade jag helt avfärdat den träningsformen eftersom jag fram till dess nästan bara tränat för full maskin. Dessutom trodde jag stenhårt att just den träningsformen passade mig bäst. Men så insåg jag att jag blivit övertränad och efter en segdragen halsinfektion var det dags att komma igång med träningen igen. Självklart är jag rädd för att överträningssymtomen ligger och lurar under ytan och kan visa sig igen så fort jag börjar träna hårt igen.
Av en tillfällighet läste jag om en person som liksom jag dragit på sig överträning. Att han dessutom råkade vara jämnårig med mig gjorde mig extra intresserad av hans träningsmetoder. Efter sin överträningsfas hade han börjat lågpulsträna under fem månader. Träninen omfattade 5 - 6 timmar i veckan med aerob maxpuls på 140, som han såg till att inte överskrida. Inledningsvis kunde han på den pulsnivån hålla ett tempo på 6.40 /km men efter tre månader hade snittiden per km minskat till 5.25. Efter fem månader lades successivt mer högintensiv träning till och efter två månader var fördelningen 1/3 lågintensiv och 2/3 högintensiv träning. Han hade då höjt sin aeroba maxpuls till 143 (efter beräkning efter den s.k. 180-formeln samt laktattest) och nådde med denna efter en tid en kilometertid på 4.17.
Dessa resultat har fått mig att inte bara omvärdera lågpulsträningen utan även blivit sugen på att själv prova. När jag för en vecka sedan kom igång med min träning igen några veckors uppehåll hade jag planerat in lågpulsträning i två veckor innan jag började träna mer intensivt igen. Nu överväger jag att ge det åtminstone en till två månader så får vi se vad det ger. Fördelen med lågpulsträning är ju att man kan träna båder längre och oftare än under mer högintensiv träning.
Under tiden jag skrivit detta har jag beställt Philip Maffetones - Träna för livet. Poängen med lågpulsträning är enligt honom att man lär kroppen att i huvudsak använda fett som bränsle och att man på det viset ökar sin uthållighet.
Men just nu och sedan en dryg månad tillbaka läser jag väldigt mycket om träning och vem vet... i morgon kanske jag har läst om någon ny träningsmetod. Det som tilltalar mig med lågpulsträningen är, bortsett från träningsresultaten, att det är svårt att bli övertränad. På den punkten är jag lite orolig just nu.
Av en tillfällighet läste jag om en person som liksom jag dragit på sig överträning. Att han dessutom råkade vara jämnårig med mig gjorde mig extra intresserad av hans träningsmetoder. Efter sin överträningsfas hade han börjat lågpulsträna under fem månader. Träninen omfattade 5 - 6 timmar i veckan med aerob maxpuls på 140, som han såg till att inte överskrida. Inledningsvis kunde han på den pulsnivån hålla ett tempo på 6.40 /km men efter tre månader hade snittiden per km minskat till 5.25. Efter fem månader lades successivt mer högintensiv träning till och efter två månader var fördelningen 1/3 lågintensiv och 2/3 högintensiv träning. Han hade då höjt sin aeroba maxpuls till 143 (efter beräkning efter den s.k. 180-formeln samt laktattest) och nådde med denna efter en tid en kilometertid på 4.17.
Dessa resultat har fått mig att inte bara omvärdera lågpulsträningen utan även blivit sugen på att själv prova. När jag för en vecka sedan kom igång med min träning igen några veckors uppehåll hade jag planerat in lågpulsträning i två veckor innan jag började träna mer intensivt igen. Nu överväger jag att ge det åtminstone en till två månader så får vi se vad det ger. Fördelen med lågpulsträning är ju att man kan träna båder längre och oftare än under mer högintensiv träning.
Under tiden jag skrivit detta har jag beställt Philip Maffetones - Träna för livet. Poängen med lågpulsträning är enligt honom att man lär kroppen att i huvudsak använda fett som bränsle och att man på det viset ökar sin uthållighet.
Men just nu och sedan en dryg månad tillbaka läser jag väldigt mycket om träning och vem vet... i morgon kanske jag har läst om någon ny träningsmetod. Det som tilltalar mig med lågpulsträningen är, bortsett från träningsresultaten, att det är svårt att bli övertränad. På den punkten är jag lite orolig just nu.
fredag 23 oktober 2009
Roadrunner som folkbildare: varför föredrar vi soffan framför att träna?
Med risk för att få en fet prettostämpel i pannan uppträder Roadrunner idag som självutnämnd folkbildare efter att under de senaste två åren läst många böcker om hjärnan och evolutionsbiologi.
En sådan trivial betraktelse som att det var kö till jobbets hiss i morse samt att jag hade trapporna nästan för mig själv får bilda stoff för dagens inlägg. Trots att liknande innehåll då och då står att läsa i dagstidningar och annorstädes kanske inlägget kan vara intressant för den som grubblat på varför det är så lätt att hamna i soffan istället för att komma iväg och träna. Det beror på att vi genom årmiljonerna anpassats för att vara lata, om inte nöden krävt annat.
För inte så många tusen år sedan levde människor i små samhällen med på sin höjd 150 – 200 individer. En stor del av deras vardag bestod av att jaga och samla föda och därför är det ett sådant liv vi evolutionärt är anpassade för. För vår överlevnads skull var vi tvungna att röra på oss och inte sällan pressa oss till det yttersta av vad vi fysiskt kapabla till. Tillvaron var tuff och ett stort mått av fysiskt arbete krävdes för att få ihop mat för dagen. Dessutom lurade vilda djur i buskarna som i deras kamp om tillvaron såg våra förfäder som sin föda.
Men utöver kroppsarbetet och fysisk ansträngning för livets nödtorft i form av boende och föda är vi också anpassade för att ta det lugnt när vi för vår överlevnads skull inte måste anstränga oss. Alla djurarter är utvecklade för att anstränga sig så lite som möjligt om de inte måste. När de inte jagar ligger åtminstone flockens vuxna individer helst och i skuggan och softar. Denna drift och förmåga att spara energi finns hos alla djurarter inklusive människan och måste därför ha utvecklats på ett tidigt evolutionärt stadium. Sett ur ett evolutionärt perspektiv är det ju bättre att använda energin från mat man under stora vedermödor lyckats få tag i, till att försöka få tag på ännu mera mat istället för att förbruka energin på rörelse som inte är till någon direkt nytta. Lättja är energisparande eftersom stillasittande kräver mindre bränsle för kroppen än en kropp i rörelse.
I en avlägsen forntid då det var brist på föda var det också en fördel att välja den som gav oss mest energi. Vi har ju som bekant en tendens att längta efter socker och fett. Tyvärr ställer detta till det för oss som råkar leva i en tid där den kaloririkaste maten också är den mest lättillgängliga. Vårt problem är snarare att det finns för mycket föda än för lite, som under den tid då vår evolutionära utveckling ägde rum. Åtminstone i det västerländska samhället är övervikt vanligast i de lägre samhällsskikten snarare än bland de mer välbärgade, vilka under hela mänsklighetens historia bara fram till för några tiotal år sedan bar omkring på de största kroppshyddorna.
Evolutionen har utrustat oss och även andra djur med förmågan att av energirik föda känna välbehag i högsta instans – hjärnan. Denna grå massa som är våra sinnens högkvarter är alltså anpassad för knapphet och brist snarare än överflöd. Nu sitter vi alltså här med hjärnor anpassade för underskott i ett samhälle av överflöd.
Är det kanske samma sak med lättjan? Tänker man efter (samt som undertecknad kanske läser en och annan bok på området) finns det all anledning att tro att det naturliga urvalet gynnat individer som haft förmågan att ägna sig åt energisparande aktiviteter när det inte krävts annat av dem. I en tid av brist på föda skulle de som av någon anledning inte kunnat softa inte haft någon energi kvar då den verkligen behövdes - vid jakt eller att själv fly undan ett rovdjur som i sin tur är ute på jakt. Det säger sig självt att de som inte haft energi över till detta bör ha slagits ut i kampen om tillvaron. Detta skulle alltså vara förklaringen till att mina kolleger väljer att ta hissen istället för trapporna. Vi väljer helt enkelt att spara på vårt krut i möjligaste mån därför att det varit en evolutionär fördel för oss under praktiskt taget hela mänsklighetens historia, och att de individer som haft den förmågan har gynnats i det naturliga urvalet. Av samma anledning är det bara en av tio Uppsalapendlare som väljer att stillastående åka rulltrapporna upp från perrongen på Stockholms Central framför att ta trapporna bredvid eller åtminstone gå i rulltrappan.
Att spara energi är något vi gör ofta utan att ens reflektera över saken. Vi gör det per automatik på grund av att det utgår från äldre delar i hjärnan och antagligen är det där lättjan finns inbakad. Det är först när vi börjar tänka efter och medvetet ta ställning som vi aktiverar de ädlare delar av hjärnan som utgörs av våra pannlober. Dessa är den senaste evolutionära uppdateringen i vår hårdvara. Det är aktiviteten i pannloberna som får oss att välja att snöra på oss löpardojorna framför att sätta oss med en skål ostbågar framför tv:n. Överhuvudtaget är det i pannloberna som våra mest sofistikerade och förståndiga tankar tänks. Genom tankeverksamheten i pannloberna kan vi med vårt förnuft övervinna de evolutionärt nedärvda egenskaperna och instinkterna (som lättjan och lusten att äta energirik mat) från de mer primitiva delarna av hjärnan.
Ett annat skäl till att ta hissen är att alla andra gör det. Människan är ju ett socialt djur och då är det vår sociala hjärna som jobbar per automatik. En mycket god anledning för var och en att göra en sak istället för en annan är ju att andra runt omkring gör just så. Även i detta avseende är det ur överlevnadssynpunkt förnuftigt att utgå från att vad de andra gör är vettigt, dvs. att vår flock är klok. Att följa strömmen är också inbyggt i våra hjärnor men i och med pannlobernas tillkomst har vi också möjligheten att gå emot den.
Idag blev jag tillfrågad av några kolleger om jag ville följa med och käka pizza på lunchen. Jag lyckades hejda den omedelbara reflexen att genast och entusiastiskt tacka ja och avböjde vänligt, trots att någon primitiv del av hjärnan i åtminstone två avseenden protesterade: ur energisynpunkt samt ur social synpunkt. Verksamheten i mina pannlober tog överhanden då jag istället valde att inte avvika från mina fastlagda planer. Dessa bestod av en lugn och sansad löptur ute på djurgårdens stigar, trots att det erbjudna alternativet var nog så frestande.
En sådan trivial betraktelse som att det var kö till jobbets hiss i morse samt att jag hade trapporna nästan för mig själv får bilda stoff för dagens inlägg. Trots att liknande innehåll då och då står att läsa i dagstidningar och annorstädes kanske inlägget kan vara intressant för den som grubblat på varför det är så lätt att hamna i soffan istället för att komma iväg och träna. Det beror på att vi genom årmiljonerna anpassats för att vara lata, om inte nöden krävt annat.
För inte så många tusen år sedan levde människor i små samhällen med på sin höjd 150 – 200 individer. En stor del av deras vardag bestod av att jaga och samla föda och därför är det ett sådant liv vi evolutionärt är anpassade för. För vår överlevnads skull var vi tvungna att röra på oss och inte sällan pressa oss till det yttersta av vad vi fysiskt kapabla till. Tillvaron var tuff och ett stort mått av fysiskt arbete krävdes för att få ihop mat för dagen. Dessutom lurade vilda djur i buskarna som i deras kamp om tillvaron såg våra förfäder som sin föda.
Men utöver kroppsarbetet och fysisk ansträngning för livets nödtorft i form av boende och föda är vi också anpassade för att ta det lugnt när vi för vår överlevnads skull inte måste anstränga oss. Alla djurarter är utvecklade för att anstränga sig så lite som möjligt om de inte måste. När de inte jagar ligger åtminstone flockens vuxna individer helst och i skuggan och softar. Denna drift och förmåga att spara energi finns hos alla djurarter inklusive människan och måste därför ha utvecklats på ett tidigt evolutionärt stadium. Sett ur ett evolutionärt perspektiv är det ju bättre att använda energin från mat man under stora vedermödor lyckats få tag i, till att försöka få tag på ännu mera mat istället för att förbruka energin på rörelse som inte är till någon direkt nytta. Lättja är energisparande eftersom stillasittande kräver mindre bränsle för kroppen än en kropp i rörelse.
I en avlägsen forntid då det var brist på föda var det också en fördel att välja den som gav oss mest energi. Vi har ju som bekant en tendens att längta efter socker och fett. Tyvärr ställer detta till det för oss som råkar leva i en tid där den kaloririkaste maten också är den mest lättillgängliga. Vårt problem är snarare att det finns för mycket föda än för lite, som under den tid då vår evolutionära utveckling ägde rum. Åtminstone i det västerländska samhället är övervikt vanligast i de lägre samhällsskikten snarare än bland de mer välbärgade, vilka under hela mänsklighetens historia bara fram till för några tiotal år sedan bar omkring på de största kroppshyddorna.
Evolutionen har utrustat oss och även andra djur med förmågan att av energirik föda känna välbehag i högsta instans – hjärnan. Denna grå massa som är våra sinnens högkvarter är alltså anpassad för knapphet och brist snarare än överflöd. Nu sitter vi alltså här med hjärnor anpassade för underskott i ett samhälle av överflöd.
Är det kanske samma sak med lättjan? Tänker man efter (samt som undertecknad kanske läser en och annan bok på området) finns det all anledning att tro att det naturliga urvalet gynnat individer som haft förmågan att ägna sig åt energisparande aktiviteter när det inte krävts annat av dem. I en tid av brist på föda skulle de som av någon anledning inte kunnat softa inte haft någon energi kvar då den verkligen behövdes - vid jakt eller att själv fly undan ett rovdjur som i sin tur är ute på jakt. Det säger sig självt att de som inte haft energi över till detta bör ha slagits ut i kampen om tillvaron. Detta skulle alltså vara förklaringen till att mina kolleger väljer att ta hissen istället för trapporna. Vi väljer helt enkelt att spara på vårt krut i möjligaste mån därför att det varit en evolutionär fördel för oss under praktiskt taget hela mänsklighetens historia, och att de individer som haft den förmågan har gynnats i det naturliga urvalet. Av samma anledning är det bara en av tio Uppsalapendlare som väljer att stillastående åka rulltrapporna upp från perrongen på Stockholms Central framför att ta trapporna bredvid eller åtminstone gå i rulltrappan.
Att spara energi är något vi gör ofta utan att ens reflektera över saken. Vi gör det per automatik på grund av att det utgår från äldre delar i hjärnan och antagligen är det där lättjan finns inbakad. Det är först när vi börjar tänka efter och medvetet ta ställning som vi aktiverar de ädlare delar av hjärnan som utgörs av våra pannlober. Dessa är den senaste evolutionära uppdateringen i vår hårdvara. Det är aktiviteten i pannloberna som får oss att välja att snöra på oss löpardojorna framför att sätta oss med en skål ostbågar framför tv:n. Överhuvudtaget är det i pannloberna som våra mest sofistikerade och förståndiga tankar tänks. Genom tankeverksamheten i pannloberna kan vi med vårt förnuft övervinna de evolutionärt nedärvda egenskaperna och instinkterna (som lättjan och lusten att äta energirik mat) från de mer primitiva delarna av hjärnan.
Ett annat skäl till att ta hissen är att alla andra gör det. Människan är ju ett socialt djur och då är det vår sociala hjärna som jobbar per automatik. En mycket god anledning för var och en att göra en sak istället för en annan är ju att andra runt omkring gör just så. Även i detta avseende är det ur överlevnadssynpunkt förnuftigt att utgå från att vad de andra gör är vettigt, dvs. att vår flock är klok. Att följa strömmen är också inbyggt i våra hjärnor men i och med pannlobernas tillkomst har vi också möjligheten att gå emot den.
Idag blev jag tillfrågad av några kolleger om jag ville följa med och käka pizza på lunchen. Jag lyckades hejda den omedelbara reflexen att genast och entusiastiskt tacka ja och avböjde vänligt, trots att någon primitiv del av hjärnan i åtminstone två avseenden protesterade: ur energisynpunkt samt ur social synpunkt. Verksamheten i mina pannlober tog överhanden då jag istället valde att inte avvika från mina fastlagda planer. Dessa bestod av en lugn och sansad löptur ute på djurgårdens stigar, trots att det erbjudna alternativet var nog så frestande.
onsdag 21 oktober 2009
Stabbyspåret samt Team Stockholm Marathons Uppsalasektion
Jag har bott i Luthagen i Uppsala sedan mars 2002 och trots att jag sedan dess då och då försökt mig på löpning, om inte seriöst så åtminstone ambitiöst, har jag aldrig besökt ”hemmaspåret” i Stabbyskogen. Faktum är att jag knappt ens känt till dess existens fram till alldeles nyligen. Stabbyskogen är belägen så pass avsides att de flesta i mina kvarter intill fyriskolan sällan eller aldrig har några direkta ärenden dit bortsett från den rekreation en skogspromenad kan erbjuda. Men eftersom jag är en sådan som mycket sällan ger mig ut utan ett mål med promenaden har jag aldrig haft tillfälle att upptäcka elljusspåret ifråga. Hittills har jag nästan uteslutande förlagt mina löpturer till cykelvägen utmed Fyrisån i riktning mot Librobäck, Röbo/Gamla Uppsala samt Stadsskogen i Eriksberg/Kåbo.
Igår bestämde jag mig för att provspringa Stabbyspåret och strax efter klockan 18 irrade jag omkring på min cykel i mörkret kring Stabby Prästgård. För någon månad sedan läste jag på jogg.se att spåret skulle börja vid just Stabby Prästgård men därifrån gick bara elljusspårets lampor att skönja en bit inne i skogen. Jag gjorde helt om på min cykel, svängde istället höger och efter ett 50-tal meter fanns mycket riktigt startplatsen.
Spåret visade sig vara ganska trevligt men mörkret gjorde i synnerhet en utförsbacke ganska vansklig att ta sig ner ifrån med ett par ojämnheter som knappt syntes. Eftersom jag just nu är inne i en återhämtningsfas efter sex veckors uppehåll från löpträning tog jag det väldigt lugnt. Därför hände något jag inte är riktigt van vid: jag blev omsprungen för första gången på mycket länge trots att omspringarna, ett par i 30-årsåldern, även de höll ett makligt tempo. Under mitt "tidigare" löparliv hade jag som målsättning att i varje fall inte bli omsprungen, en målsättning som borgade för en ganska god fart under träningspassen. Men jag inser förstås att framgångarna med detta mål är avhängigt av vilka man råkar har bakom sig. Nu ser jag i varje fall fram emot att få trycka till lite grand i mina steg, men planen är att jag ska försöka hålla igen med tempot fram till nästa helg.
För övrigt har jag bestämt mig för att anmäla mig till Team Stockholm Marathons Uppsalasektion. Med början den 6/12 kommer de att träffas varannan vecka fram tills maran går av stapeln i början av juni. Jag har alltid varit en ensamlöpare men ser faktiskt fram emot att få springa tillsammans med andra med samma målsättning som mig själv: att gå i mål senast 3.30 efter startskottet.
Igår bestämde jag mig för att provspringa Stabbyspåret och strax efter klockan 18 irrade jag omkring på min cykel i mörkret kring Stabby Prästgård. För någon månad sedan läste jag på jogg.se att spåret skulle börja vid just Stabby Prästgård men därifrån gick bara elljusspårets lampor att skönja en bit inne i skogen. Jag gjorde helt om på min cykel, svängde istället höger och efter ett 50-tal meter fanns mycket riktigt startplatsen.
Spåret visade sig vara ganska trevligt men mörkret gjorde i synnerhet en utförsbacke ganska vansklig att ta sig ner ifrån med ett par ojämnheter som knappt syntes. Eftersom jag just nu är inne i en återhämtningsfas efter sex veckors uppehåll från löpträning tog jag det väldigt lugnt. Därför hände något jag inte är riktigt van vid: jag blev omsprungen för första gången på mycket länge trots att omspringarna, ett par i 30-årsåldern, även de höll ett makligt tempo. Under mitt "tidigare" löparliv hade jag som målsättning att i varje fall inte bli omsprungen, en målsättning som borgade för en ganska god fart under träningspassen. Men jag inser förstås att framgångarna med detta mål är avhängigt av vilka man råkar har bakom sig. Nu ser jag i varje fall fram emot att få trycka till lite grand i mina steg, men planen är att jag ska försöka hålla igen med tempot fram till nästa helg.
För övrigt har jag bestämt mig för att anmäla mig till Team Stockholm Marathons Uppsalasektion. Med början den 6/12 kommer de att träffas varannan vecka fram tills maran går av stapeln i början av juni. Jag har alltid varit en ensamlöpare men ser faktiskt fram emot att få springa tillsammans med andra med samma målsättning som mig själv: att gå i mål senast 3.30 efter startskottet.
måndag 19 oktober 2009
Backarna i Röbo
- Det får du inte berätta för någon, sade min sambo när jag efter en stunds undanglidande svar till slut berättade vad jag hade gjort under en stunds lätt jogg i Röbo i eftermiddags. Dessbättre avslöjade det skratt hon samtidigt släppte ut att det inte var särskilt allvarligt menat. Men oavsett allvaret i hennes reaktion skulle det aldrig falla mig in att berätta för någon annan av mina vänner eller bekanta om min förehavanden idag. Trots att hela världen nu får tillgång till det jag skriver känner jag att jag inte har några stora problem med att avslöja det här på bloggen. Det jag har att berätta har nämligen så pass hög nördfaktor att i vilket annat sammanhang som helst än här i min löparblogg skulle folk tappa hakan samt kräkas av svår leda. Eller i bästa fall kanske skratta. Av störst eller om ens något intresse är dagens inlägg förstås om läsaren till äventyrs skulle råka vara från Uppsala.
I eftermiddags följde jag med min snart nioårige son till Uppsala IF:s friidrottsträning på Domarringens skola som påpassligt nog ligger strax intill Uppsalas mest frekventerade och kända elljusspår. Områdets namn Röbo brukar väcka obehagskänslor hos många infödda Uppsalabor eftersom de flesta som gått i någon av stadens centralt eller nordligt belägna skolor någon gång varit tvungna att springa elljusspåret på tid under skolgymnastiken. Röbospårets topografi kan nämligen avskräcka även den mest förhärdade elitmotionär då det under de 2.22 kilometrarna finns tre mycket respektingivande backar. Den första dyker upp efter c:a 600 meter slät löpning i riktning mot Gamla Uppsala. Därefter går det lika mycket utför varpå det blir endast några ynka meters slät löpning innan en ännu värre backe väntar.
När dessa två backar är avklarade, efter endast c:a 900 meters löpning är pulsen inte långt från max och man flåsar ofta högt och ljudligt. Efter en utförslöpa får man sedan hämta andan under några hundra meter hyfsat slät löpning, men ett par mindre uppförsbackar får man ändå räkna med. Vad som sedan händer c:a 300 meter innan fullbordat varv är att en ännu jävligare backe än de två föregående tornar upp sig som en vägg framför dig. En kompis som tillbringat åtskilliga skolgymnastiktimmar i spåret brukar kalla den ”djävulsbacken” och jag tror att det är ett hyfsat vedertaget namn bland lokalbefolkningen. Backen med det religiöst färgade och föga lockande namnet väcker ungefär samma känslor hos dem som Abborrbacken gör hos en Lidingöloppslöpare, trots att den ”bara” är hälften så hög.
Nu har jag antytt vad jag gjorde i Röbo i eftermiddags. Förutom min Suunto t3 på min vänstra arm bar jag min Suunto Observer med höjdmätare på min högra. Det skulle visa sig att spårets inledande backe hade en stigning på 15 meter och den direkt därpå följande erbjöd en stigning på 16 meter. Djävulsbacken visade sig vara 19 meter hög, men till skillnad från Abborrbacken med sina 40 höjdmeter fördelade på drygt 400 meter ska dessa 19 höjdmeter erövras på en bara 100 meter lång sträcka. Det blir alltså en stigning på igenomsnitt 19 procent, mot Abborrbackens 10 procent. Just nu gör jag inga andra jämförelser än så eftersom det naturligtvis är det stor skillnad på att ha sprungit 25 km innan man har Abborrbacken på Lidingö framför sig jämfört med att ha sprungit 1,9 km med Djävulsbacken i Röbo framför sig.
Men egentligen var det en annan backe än de i elljusspåret som tilldrog sig mitt intresse idag. Om man låter bli att vika av uppför Röbos första backe och istället springer vidare på stigen mot Gamla Uppsala har man efter någon kilometer Tunåsen på vänster sida. Enligt information på nätet så ska denna vara 30 meter hög men min höjdmätare mätte upp den till 34 meter. Min utgångspunkt för höjdmätningen var stigen som leder upp till toppen från gravhögarnas sydligaste del, där man måste gå in genom en grind.
Varför är nu backarnas höjd så viktigt att veta, undrar säkert läsaren. Jag har inget bra svar på det förutom att jag (som råkar jobba som statistiker) tycker om att kunna relatera saker och ting till en siffra samt inte minst för att jag planerar att förlägga mina långpass i Röbo/Gamla Uppsala-området framåt våren för att få mig några ordentliga backar till livs. Områdets många stigar erbjuder stora möjligheter till improviserade rundor och självklart har jag i åtanke att se till att Tunåsen dyker upp efter c:a 25 kilometer, nu när jag vet att den är nästan lika hög som Abborrbacken.
Anm: Detta skrevs igår men redigerades (ordentligt) och publicerades under lunchen idag. När du läser idag är det alltså igår det gäller.
I eftermiddags följde jag med min snart nioårige son till Uppsala IF:s friidrottsträning på Domarringens skola som påpassligt nog ligger strax intill Uppsalas mest frekventerade och kända elljusspår. Områdets namn Röbo brukar väcka obehagskänslor hos många infödda Uppsalabor eftersom de flesta som gått i någon av stadens centralt eller nordligt belägna skolor någon gång varit tvungna att springa elljusspåret på tid under skolgymnastiken. Röbospårets topografi kan nämligen avskräcka även den mest förhärdade elitmotionär då det under de 2.22 kilometrarna finns tre mycket respektingivande backar. Den första dyker upp efter c:a 600 meter slät löpning i riktning mot Gamla Uppsala. Därefter går det lika mycket utför varpå det blir endast några ynka meters slät löpning innan en ännu värre backe väntar.
När dessa två backar är avklarade, efter endast c:a 900 meters löpning är pulsen inte långt från max och man flåsar ofta högt och ljudligt. Efter en utförslöpa får man sedan hämta andan under några hundra meter hyfsat slät löpning, men ett par mindre uppförsbackar får man ändå räkna med. Vad som sedan händer c:a 300 meter innan fullbordat varv är att en ännu jävligare backe än de två föregående tornar upp sig som en vägg framför dig. En kompis som tillbringat åtskilliga skolgymnastiktimmar i spåret brukar kalla den ”djävulsbacken” och jag tror att det är ett hyfsat vedertaget namn bland lokalbefolkningen. Backen med det religiöst färgade och föga lockande namnet väcker ungefär samma känslor hos dem som Abborrbacken gör hos en Lidingöloppslöpare, trots att den ”bara” är hälften så hög.
Nu har jag antytt vad jag gjorde i Röbo i eftermiddags. Förutom min Suunto t3 på min vänstra arm bar jag min Suunto Observer med höjdmätare på min högra. Det skulle visa sig att spårets inledande backe hade en stigning på 15 meter och den direkt därpå följande erbjöd en stigning på 16 meter. Djävulsbacken visade sig vara 19 meter hög, men till skillnad från Abborrbacken med sina 40 höjdmeter fördelade på drygt 400 meter ska dessa 19 höjdmeter erövras på en bara 100 meter lång sträcka. Det blir alltså en stigning på igenomsnitt 19 procent, mot Abborrbackens 10 procent. Just nu gör jag inga andra jämförelser än så eftersom det naturligtvis är det stor skillnad på att ha sprungit 25 km innan man har Abborrbacken på Lidingö framför sig jämfört med att ha sprungit 1,9 km med Djävulsbacken i Röbo framför sig.
Men egentligen var det en annan backe än de i elljusspåret som tilldrog sig mitt intresse idag. Om man låter bli att vika av uppför Röbos första backe och istället springer vidare på stigen mot Gamla Uppsala har man efter någon kilometer Tunåsen på vänster sida. Enligt information på nätet så ska denna vara 30 meter hög men min höjdmätare mätte upp den till 34 meter. Min utgångspunkt för höjdmätningen var stigen som leder upp till toppen från gravhögarnas sydligaste del, där man måste gå in genom en grind.
Varför är nu backarnas höjd så viktigt att veta, undrar säkert läsaren. Jag har inget bra svar på det förutom att jag (som råkar jobba som statistiker) tycker om att kunna relatera saker och ting till en siffra samt inte minst för att jag planerar att förlägga mina långpass i Röbo/Gamla Uppsala-området framåt våren för att få mig några ordentliga backar till livs. Områdets många stigar erbjuder stora möjligheter till improviserade rundor och självklart har jag i åtanke att se till att Tunåsen dyker upp efter c:a 25 kilometer, nu när jag vet att den är nästan lika hög som Abborrbacken.
Anm: Detta skrevs igår men redigerades (ordentligt) och publicerades under lunchen idag. När du läser idag är det alltså igår det gäller.
lördag 17 oktober 2009
Första träningspasset sedan tillfrisknandet
I morse mätte jag min vilopuls direkt när jag vaknade och fick dystert konstatera att vilopulsen stigit med 13 slag i minuten sedan den senast mättes i början av juli i år. Nu 58 och då 45. Hmm... det ser inte bra ut, men jag har i och för sig svårt att bedöma vad som är en rimlig ökning efter nästan sex veckors ofrivillig avhållsamhet från löpträning.
Termometern visade 2 grader och regndroppar stora som druvor slog i asfalten så att det stänkte när jag tittade ut från köket i morse. Trots det eländiga vädret såg jag fram emot den löptur jag planerat in idag. Det skulle bli första löpturen sedan tillfrisknandet i halsen nu i veckan. För att kunna hålla nere tempot hade jag laddat mp3-spelaren med soft soulmusik och det visade sig fungera väldigt bra. Min dryga 8 kilometersrunda bort mot Librobäck i Uppsala avverkades i 5.43/km-tempo med snittpuls på 142, vilket är nästan 75 procent av min maxpuls. Jag lyckades tydligen hålla mig inom gränsen för pulszon 2, om än med yttersta snålmån. Upplevelsen av passet var däremot att det gick väääldigt långsamt och min andning var inte värre än den brukar vara då jag sitter hemma i soffan och tittar på Idol 2010. Så lågintensivt som jag tränat idag har jag aldrig tränat tidigare.
Men jag är väldigt glad över att ha kommit igång igen. Nu ska jag försöka hålla dagens tempo i två veckor innan jag inleder ett lite mer disciplinerat träningsprogram. För nytillkomna läsare av min blogg kan jag därför berätta att jag tyvärr missade årets upplaga av Lidingöloppet pga. av nämnda halsinfektion. Min (ganska optimistiska) målsättning var 2.35 och det skulle jag eventuellt ha klarat om jag fick till en fullträff. Men kanske var en tid någonstans i spannet 2.35 - 2.40 mer realistiskt. Min målsättning i Lidingöloppet 2010, som jag givetvis redan anmält mig till, är 2.25 vilket jag kommer att uppnå med hjälp av alla kunskaper om löpträning jag läst mig till framför allt sedan jag blev dålig i halsen för snart sex veckor sedan. Här på bloggen kommer jag att rapportera hur det förlöper med träningen och vilka framsteg som görs samt hur de gjorts.
Men nu blir det bowling och ett par öl tillsammans med mina kompisar.
Termometern visade 2 grader och regndroppar stora som druvor slog i asfalten så att det stänkte när jag tittade ut från köket i morse. Trots det eländiga vädret såg jag fram emot den löptur jag planerat in idag. Det skulle bli första löpturen sedan tillfrisknandet i halsen nu i veckan. För att kunna hålla nere tempot hade jag laddat mp3-spelaren med soft soulmusik och det visade sig fungera väldigt bra. Min dryga 8 kilometersrunda bort mot Librobäck i Uppsala avverkades i 5.43/km-tempo med snittpuls på 142, vilket är nästan 75 procent av min maxpuls. Jag lyckades tydligen hålla mig inom gränsen för pulszon 2, om än med yttersta snålmån. Upplevelsen av passet var däremot att det gick väääldigt långsamt och min andning var inte värre än den brukar vara då jag sitter hemma i soffan och tittar på Idol 2010. Så lågintensivt som jag tränat idag har jag aldrig tränat tidigare.
Men jag är väldigt glad över att ha kommit igång igen. Nu ska jag försöka hålla dagens tempo i två veckor innan jag inleder ett lite mer disciplinerat träningsprogram. För nytillkomna läsare av min blogg kan jag därför berätta att jag tyvärr missade årets upplaga av Lidingöloppet pga. av nämnda halsinfektion. Min (ganska optimistiska) målsättning var 2.35 och det skulle jag eventuellt ha klarat om jag fick till en fullträff. Men kanske var en tid någonstans i spannet 2.35 - 2.40 mer realistiskt. Min målsättning i Lidingöloppet 2010, som jag givetvis redan anmält mig till, är 2.25 vilket jag kommer att uppnå med hjälp av alla kunskaper om löpträning jag läst mig till framför allt sedan jag blev dålig i halsen för snart sex veckor sedan. Här på bloggen kommer jag att rapportera hur det förlöper med träningen och vilka framsteg som görs samt hur de gjorts.
Men nu blir det bowling och ett par öl tillsammans med mina kompisar.
fredag 16 oktober 2009
Övertränad
Det jag tidigare anat har jag nu fått ytterligare en bekräftelse på. I somras var jag mycket nöjd med den träning jag lyckades få till men som jag tidigare varit inne på så tränade jag helt fel. Sommarens högst tveksamma träningsstrategi kan sammanfattas kort: Långa distanser i hög fart. När jag talar om långa distanser och hög fart så menar jag > 12 km med snittpuls på drygt 155 och kring 4.45/km. Så såg mina träningspass ut och jag sprang så ofta som varannan dag. Det var underbart, men inte bra i längden skulle jag senare inse.
I början av september deltog jag i provlöpningen av Lidingöloppets sista 22 km (med början vid Lidingövallen) som så vitt jag förstått brukar arrangeras årligen för att debutanter och andra ska få sig en liten "aptitretare". Veckan innan började jag ana att jag tränat för hårt. Benen var som stockar och vaderna var så stinna och svullna att jag knappt fick av mig jeansen. Jag drog ner en aning på löpningen och ägnade istället en hel del tid åt att stretcha och massera mig själv, något jag för övrigt brukar slarva med. Dagen då de 22 kilometrarna skulle avverkas hade jag lyckats återfå en någorlunda mjuk konsistens i benmusklerna.
Medan jag ändå sitter här och skriver kan passa på att nämna att jag faktiskt klassar dessa 22 km som en av mina allra största löpupplevelser. Vädret var perfekt, omgivningen vacker och löpningen enastående skön. Jag anslöt mig till gruppen som skulle hålla ett snittempo på 5 min/km och hängde med skapligt fram till ett par kilometer innan abborrbacken. Där drog jag ner lite på tempot av respekt för vad som komma skulle. Väl i abborrbacken visade det sig att den inte levde upp till vad jag förväntat mig, men å andra sidan är det ju skillnad på att ha sprungit 25 km innan backen ifråga mot att bara ha sprungit 17 km, som i mitt fall. Jag tyckte att jag kunde hålla ett skapligt tempo uppför och tiden för den kilometer som inkluderade abborrbacken tog bara knappt en minut längre tid än snittiden i övrigt. Efter 22 km nådde jag "mål" på grönsta gärde på med mina mått mätt skapliga 1.52. Hade jag maxat hade jag nog bara kunnat kapa tiden med högst två minuter.
Dagen efter detta tilldrog sig började det kännas konstigt i halsen och den som följt min blogg vet att det inte släppte förrän för några ynka dagar sedan. Under dessa fem veckor har halsontet kommit och gått lite grand och vid ett par tillfällen har jag trott mig vara återställd och givit mig ut på lugna träningspass. Dagen efter har dock skiten i halsen kommit tillbaka igen. Antagligen har det varit kroppens sätt att protestera mot träningen.
På Uppsalapendeln i morse läste jag Camilla Porsman Reimhults ”Uthållighetsträning” och under rubriken ”Typiska överträningssymtom” läste jag att den som är övertränad inte sällan drabbas av den ena förkylningen efter den andra och att dessa kan sitta i längre än vanligt. Andra symtom på överträning ska vara sömnstörningar. Jag har under den senaste månaden flera gånger vaknat redan vid 4-tiden på morgonen och inte kunnat somna om (som t.ex. idag!). Istället har jag ätit tidiga frukostar och åkt till jobbet tidigare än vanligt. Humörsvängningar är ett annat symtom som Porsman nämner och som jag och mina närmaste känner igen, men jag tror att de snarare att det mest berott på att jag inte kunnat träna samt att jag sovit dåligt.
Min plan närmast är att med början i morgon springa väldigt lugnt ett par till tre pass i veckan under resten av oktober. Under denna tid ska jag också lägga upp ett träningsprogram som följer alla rekommendationer jag läst om under tiden jag varit risig. Jag ska försöka vara extremt lyhörd för min kropps signaler och hellre avstå eller planera om ett träningspass om jag känner att återhämtningen inte varit fullgod. I morgon ska jag mäta min vilopuls direkt när jag vaknar. I början av juli när jag senast mätte hade jag 45. Inte minst för mig själv kommer det att bli väldigt intressant att följa min utveckling då jag försöker hitta ett träningsprogram som är närapå optimalt för att jag ska uppnå mina mål för 2010. Dessa mål finns förresten i min löpdagbok på jogg.se men numera även till vänster om denna text.
Förresten, det här med att springa lugnt är något jag har väldigt svårt för. Att hålla mig inom pulszon 1 är något jag aldrig lyckats med trots att jag försökt. Så långsamt kan jag tydligen inte springa. Till och med vid en puls på 140 tycker jag att det går outhärdligt långsamt, men förhoppningsvis kan den softa musiken jag rekommenderade i mitt förra inlägg få mig att lägga band på mig själv.
I början av september deltog jag i provlöpningen av Lidingöloppets sista 22 km (med början vid Lidingövallen) som så vitt jag förstått brukar arrangeras årligen för att debutanter och andra ska få sig en liten "aptitretare". Veckan innan började jag ana att jag tränat för hårt. Benen var som stockar och vaderna var så stinna och svullna att jag knappt fick av mig jeansen. Jag drog ner en aning på löpningen och ägnade istället en hel del tid åt att stretcha och massera mig själv, något jag för övrigt brukar slarva med. Dagen då de 22 kilometrarna skulle avverkas hade jag lyckats återfå en någorlunda mjuk konsistens i benmusklerna.
Medan jag ändå sitter här och skriver kan passa på att nämna att jag faktiskt klassar dessa 22 km som en av mina allra största löpupplevelser. Vädret var perfekt, omgivningen vacker och löpningen enastående skön. Jag anslöt mig till gruppen som skulle hålla ett snittempo på 5 min/km och hängde med skapligt fram till ett par kilometer innan abborrbacken. Där drog jag ner lite på tempot av respekt för vad som komma skulle. Väl i abborrbacken visade det sig att den inte levde upp till vad jag förväntat mig, men å andra sidan är det ju skillnad på att ha sprungit 25 km innan backen ifråga mot att bara ha sprungit 17 km, som i mitt fall. Jag tyckte att jag kunde hålla ett skapligt tempo uppför och tiden för den kilometer som inkluderade abborrbacken tog bara knappt en minut längre tid än snittiden i övrigt. Efter 22 km nådde jag "mål" på grönsta gärde på med mina mått mätt skapliga 1.52. Hade jag maxat hade jag nog bara kunnat kapa tiden med högst två minuter.
Dagen efter detta tilldrog sig började det kännas konstigt i halsen och den som följt min blogg vet att det inte släppte förrän för några ynka dagar sedan. Under dessa fem veckor har halsontet kommit och gått lite grand och vid ett par tillfällen har jag trott mig vara återställd och givit mig ut på lugna träningspass. Dagen efter har dock skiten i halsen kommit tillbaka igen. Antagligen har det varit kroppens sätt att protestera mot träningen.
På Uppsalapendeln i morse läste jag Camilla Porsman Reimhults ”Uthållighetsträning” och under rubriken ”Typiska överträningssymtom” läste jag att den som är övertränad inte sällan drabbas av den ena förkylningen efter den andra och att dessa kan sitta i längre än vanligt. Andra symtom på överträning ska vara sömnstörningar. Jag har under den senaste månaden flera gånger vaknat redan vid 4-tiden på morgonen och inte kunnat somna om (som t.ex. idag!). Istället har jag ätit tidiga frukostar och åkt till jobbet tidigare än vanligt. Humörsvängningar är ett annat symtom som Porsman nämner och som jag och mina närmaste känner igen, men jag tror att de snarare att det mest berott på att jag inte kunnat träna samt att jag sovit dåligt.
Min plan närmast är att med början i morgon springa väldigt lugnt ett par till tre pass i veckan under resten av oktober. Under denna tid ska jag också lägga upp ett träningsprogram som följer alla rekommendationer jag läst om under tiden jag varit risig. Jag ska försöka vara extremt lyhörd för min kropps signaler och hellre avstå eller planera om ett träningspass om jag känner att återhämtningen inte varit fullgod. I morgon ska jag mäta min vilopuls direkt när jag vaknar. I början av juli när jag senast mätte hade jag 45. Inte minst för mig själv kommer det att bli väldigt intressant att följa min utveckling då jag försöker hitta ett träningsprogram som är närapå optimalt för att jag ska uppnå mina mål för 2010. Dessa mål finns förresten i min löpdagbok på jogg.se men numera även till vänster om denna text.
Förresten, det här med att springa lugnt är något jag har väldigt svårt för. Att hålla mig inom pulszon 1 är något jag aldrig lyckats med trots att jag försökt. Så långsamt kan jag tydligen inte springa. Till och med vid en puls på 140 tycker jag att det går outhärdligt långsamt, men förhoppningsvis kan den softa musiken jag rekommenderade i mitt förra inlägg få mig att lägga band på mig själv.
onsdag 14 oktober 2009
Musik för Pulszon 1 och 2
Trots att musik är ett av mina allra största intressen och trots att jag lyssnar på musik nästan jämt annars så har jag hittills avfärdat tanken på att lyssna på musik under mina löprundor. På något sätt har jag funnit det meditativt att bara lyssna till ljuden från omgivningen, andras steg, mina steg och min andhämtning. Under tävling är det dessutom riktigt inspirerande att lyssna till flåset från sina medtävlande.
Härom veckan fick jag frågan från en kompis om jag brukade lyssna på musik under min löpning. Han berättade att han alltid har musik i öronen när han tränar och hans ord fick mig att börja tänka om. Eftersom musik ofta får mig att prestera bättre även på andra sätt än rent fysiskt och dessutom ökar välbefinnandet och endorfinutsöndringen, varför skulle den då inte få mig att prestera bättre i löpspåret? Och utöver det endorfin som utsöndras av själva löpningen kan ju ett extra tillskott aldrig vara ovälkommet. Jag har hittills inte provat lyssnat på musik under löpningen men har långt framskridna planer på att prova. Förutom att en iPod med armband har införskaffats så har det även gjorts i ordning en mapp med musik jag tror lämpar sig bra för löpning. Av nyfikenhet har jag också googlat lite för att få reda på vad andra lyssnar på ute i löpspåret och upptäckt att det som lyssnas på mest är hårdrock och eurotechno i stil med E-type, åtminstone utifrån de få webplatser jag kollat upp.
När det gäller mig skulle jag inte stå ut en meter med någon av dessa genrer i lurarna. Till vardags lyssnar jag nästan bara på lugn musik, företrädesvis soul och lugn pianojazz. Vill jag ha lite mer aggressivitet och mer tryck i lurarna blir det helst hiphop, men den jag föredrar är relativt städad jämfört med annat i genren. Ja, jag vet… det finns de som brukar säga att jag är född med fel hudfärg. Hiphop har fungerat bra under gymträning och borde fungera bra även under tempo- och snabbdistanspass. Jag brinner av iver över att prova, och för att inte tala om över att få komma ut och springa över huvud taget efter fem veckor av sjukdom.
Men eftersom mina första pass med början på torsdag kommer att bli lugna har jag laddat iPod:en med soft musik och här är ett tips på ett antal låtar som borde fungera bra under återhämtning och distanspass. Samtliga är gåshudsframkallande när de avnjutes i lugn och ro och jag vet faktiskt inte om jag kan tänka mig en mer storslagen känsla än att få springa in på Lidingöloppets upplopp till refrängen i Diana Ross’ version av Ain’t No Mountain High Enough efter ett väl genomfört lopp och bra väder.
Låtarna är länkade för avlyssning på youtube.
1. With each beat of my heart - Stevie Wonder
2. I can't help it - Michael Jackson
3. Welcome - Maxwell
4. Where is the love - Roberta Flack & Donny Hathaway
5. Sweet love - Anita Baker
6. Jonz in ny bonz - d'Angelo
7. Just the two of us – Bill Withers & Grover Washington
8. Lovin' you - Minnie Ripperton
9. Hope that we can be together soon – Harold Melvin & the Blue Notes
10. Ain’t no mountain high enough – Diana Ross
11. Cruisin’ – d’Angelo
12. This womans work – Maxwell
13. So I can love you - The Emotions
Härom veckan fick jag frågan från en kompis om jag brukade lyssna på musik under min löpning. Han berättade att han alltid har musik i öronen när han tränar och hans ord fick mig att börja tänka om. Eftersom musik ofta får mig att prestera bättre även på andra sätt än rent fysiskt och dessutom ökar välbefinnandet och endorfinutsöndringen, varför skulle den då inte få mig att prestera bättre i löpspåret? Och utöver det endorfin som utsöndras av själva löpningen kan ju ett extra tillskott aldrig vara ovälkommet. Jag har hittills inte provat lyssnat på musik under löpningen men har långt framskridna planer på att prova. Förutom att en iPod med armband har införskaffats så har det även gjorts i ordning en mapp med musik jag tror lämpar sig bra för löpning. Av nyfikenhet har jag också googlat lite för att få reda på vad andra lyssnar på ute i löpspåret och upptäckt att det som lyssnas på mest är hårdrock och eurotechno i stil med E-type, åtminstone utifrån de få webplatser jag kollat upp.
När det gäller mig skulle jag inte stå ut en meter med någon av dessa genrer i lurarna. Till vardags lyssnar jag nästan bara på lugn musik, företrädesvis soul och lugn pianojazz. Vill jag ha lite mer aggressivitet och mer tryck i lurarna blir det helst hiphop, men den jag föredrar är relativt städad jämfört med annat i genren. Ja, jag vet… det finns de som brukar säga att jag är född med fel hudfärg. Hiphop har fungerat bra under gymträning och borde fungera bra även under tempo- och snabbdistanspass. Jag brinner av iver över att prova, och för att inte tala om över att få komma ut och springa över huvud taget efter fem veckor av sjukdom.
Men eftersom mina första pass med början på torsdag kommer att bli lugna har jag laddat iPod:en med soft musik och här är ett tips på ett antal låtar som borde fungera bra under återhämtning och distanspass. Samtliga är gåshudsframkallande när de avnjutes i lugn och ro och jag vet faktiskt inte om jag kan tänka mig en mer storslagen känsla än att få springa in på Lidingöloppets upplopp till refrängen i Diana Ross’ version av Ain’t No Mountain High Enough efter ett väl genomfört lopp och bra väder.
Låtarna är länkade för avlyssning på youtube.
1. With each beat of my heart - Stevie Wonder
2. I can't help it - Michael Jackson
3. Welcome - Maxwell
4. Where is the love - Roberta Flack & Donny Hathaway
5. Sweet love - Anita Baker
6. Jonz in ny bonz - d'Angelo
7. Just the two of us – Bill Withers & Grover Washington
8. Lovin' you - Minnie Ripperton
9. Hope that we can be together soon – Harold Melvin & the Blue Notes
10. Ain’t no mountain high enough – Diana Ross
11. Cruisin’ – d’Angelo
12. This womans work – Maxwell
13. So I can love you - The Emotions
tisdag 13 oktober 2009
Framsteg sedan förra sommaren.
Sommaren 2008 var bedrövlig. Åtminstone vad gäller min fysiska status som då lämnade en hel del övrigt att önska. Efter nära 8 månader utan fysisk aktivitet vägde jag 86 kg och mina två första "löppass" i trakterna kring vår sommarstuga mellan Västervik och Oskarshamn var mycket jobbiga. Trots att jag tog i för allt vad jag var mäktig lyckades jag inte få till en bättre fart än c:a 6.20/km i genomsnitt. Formen var bedrövlig rent ut sagt.
I slutet av juli 2008 bar det av till alperna och Tour de Mont Blanc tillsammans med en kompis (se bilder därifrån i min facebookprofil ). Under en veckas stora vedermödor med 22 kg på ryggen och ca 1500 höjdmeter upp och ner varje dag lyckades jag dock tappa ett par kilo. Att min puls låg mellan 150 och 170 slag i minuten större delen av dagarna är nog ingen stor överdrift. Ibland var jag så trött att jag knappt orkade lyfta fötterna eller ens blicken från stigen, medan min kompis som hade sprungit Stockholm Marathon tidgare under sommaren till och med kunde njuta av de vackra omgivningarna.
När jag kom hem märkte jag att det gick lättare i löpspåret och den 8/8 tillryggalade jag min runda på 6,6 km tillryggalades åtta minuter snabbare än bara en månad innan. Det var nog tack vare den förbättringen, som var mycket inspirerande, jag kom igång med min löpning igen. Min vikt...ja, den ligger idag på 76 kg (är 176 cm lång).
Därefter började jag springa mer regelbundet och är ju numera nästan helt besatt av det här med löpning. Årets (ganska realistiska) mål på Lidingöloppet var under 2.35 men tyvärr fick det ju ställas in pga. halsont. Nästa år siktar jag ner mot 2.25.
Men mer om mina målsättningar i ett senare inlägg.
I slutet av juli 2008 bar det av till alperna och Tour de Mont Blanc tillsammans med en kompis (se bilder därifrån i min facebookprofil ). Under en veckas stora vedermödor med 22 kg på ryggen och ca 1500 höjdmeter upp och ner varje dag lyckades jag dock tappa ett par kilo. Att min puls låg mellan 150 och 170 slag i minuten större delen av dagarna är nog ingen stor överdrift. Ibland var jag så trött att jag knappt orkade lyfta fötterna eller ens blicken från stigen, medan min kompis som hade sprungit Stockholm Marathon tidgare under sommaren till och med kunde njuta av de vackra omgivningarna.
När jag kom hem märkte jag att det gick lättare i löpspåret och den 8/8 tillryggalade jag min runda på 6,6 km tillryggalades åtta minuter snabbare än bara en månad innan. Det var nog tack vare den förbättringen, som var mycket inspirerande, jag kom igång med min löpning igen. Min vikt...ja, den ligger idag på 76 kg (är 176 cm lång).
Därefter började jag springa mer regelbundet och är ju numera nästan helt besatt av det här med löpning. Årets (ganska realistiska) mål på Lidingöloppet var under 2.35 men tyvärr fick det ju ställas in pga. halsont. Nästa år siktar jag ner mot 2.25.
Men mer om mina målsättningar i ett senare inlägg.
måndag 12 oktober 2009
Vikten av att träna försiktigt efter ett träningsuppehåll
Eftersom jag äntligen börjar känna mig frisk efter fem veckor med halsont har jag börjat planera in veckans träningspass. Jag tror att torsdag 15/10 denna vecka kan vara en lämplig dag att börja på.
Som jag skrivit om tidigare så har jag haft svåra besvär med mina benhinnor sedan jag fick blodad tand för löpning i 19-årsåldern. Nu har jag dock insett att det som antagligen orsakat besvären har varit att jag tränat för hårt och helt fel. Varje gång jag börjat träna efter ett uppehåll har jag sprungit för full maskin eller i varje fall nära på. Under varje träningspass har jag legat nära vad jag maximalt kunnat prestera. Inte konstigt att jag fått besvär.
Nu när jag ska komma igång igen efter fem veckors uppehåll känner jag att det är svårt att hålla igen men inser samtidigt att det är det jag måste göra. De första två veckorna blir det hyfsat lugn jogg i högst distanstempo och därefter kommer jag att påbörja mitt träningsprogram med fyra pass i veckan. Till att börja med blir det en några månader lång grundträningsperiod.
Igår började jag läsa Camilla Porsman Reimhults bok "Uthållighetsträning" och jag måste säga att jag är mycket positivt överraskad eftersom hennes bok Pulsträning inte var någon vidare inspiration och lite väl kortfattad för min smak. Jag har inte läst mer än 20 sidor men känner ändå att den givit mig en hel del nya insikter. Jag har all anledning att återkomma till denna utmärkta bok i ett senare inlägg.
Som jag skrivit om tidigare så har jag haft svåra besvär med mina benhinnor sedan jag fick blodad tand för löpning i 19-årsåldern. Nu har jag dock insett att det som antagligen orsakat besvären har varit att jag tränat för hårt och helt fel. Varje gång jag börjat träna efter ett uppehåll har jag sprungit för full maskin eller i varje fall nära på. Under varje träningspass har jag legat nära vad jag maximalt kunnat prestera. Inte konstigt att jag fått besvär.
Nu när jag ska komma igång igen efter fem veckors uppehåll känner jag att det är svårt att hålla igen men inser samtidigt att det är det jag måste göra. De första två veckorna blir det hyfsat lugn jogg i högst distanstempo och därefter kommer jag att påbörja mitt träningsprogram med fyra pass i veckan. Till att börja med blir det en några månader lång grundträningsperiod.
Igår började jag läsa Camilla Porsman Reimhults bok "Uthållighetsträning" och jag måste säga att jag är mycket positivt överraskad eftersom hennes bok Pulsträning inte var någon vidare inspiration och lite väl kortfattad för min smak. Jag har inte läst mer än 20 sidor men känner ändå att den givit mig en hel del nya insikter. Jag har all anledning att återkomma till denna utmärkta bok i ett senare inlägg.
söndag 11 oktober 2009
Någon som minns den svenska löparskon Player?
I början av 80-talet var brorsan sponsrad av det svenska företaget Player, som tillverkade löparskor. Jag har googlat på detta men inte inte hittat några som helst spår av deras existens. Så vitt jag minns hade de sitt säte i Örebro.
I sponsringsavtalet fanns det inskrivet att som motprestation till att Stefan försågs med löparskor så ville Player att han skulle sälja skor åt dem. Kundunderlaget fanns främst inom Uppsala IF och bland motionärer i Lövstalöt, där vi bodde och växte upp. Vårt förråd nere i källaren inreddes med enkla hyllor på konsoler där skokartongerna staplades och kunderna strömmade till efter att de ringt och förvarnat om att de skulle komma. En inte oansenslig andel av gräddan av UIF:s juniorer bar därför Players skor under denna tid.
Så vitt jag minns blev förhållandet mellan Stefan och Player kortvarigt. Skoförsäljningsverksamheten pågick under något halvår nere i vår källare och lika länge varade sponsorsavtalet. Stefan tyckte inte att skorna höll måttet och han övergick antagligen till något av de stora märkena. Players skor var blå med en gul krumelur på sidorna, i samma nyanser som på svenska flaggan. Skorna signalerade därför svenskhet och även en viss kvalitét. Prislappen var i paritet med Nike, Puma och andra stora skomärken på den tiden. Kanske var de till och med lite dyrare!? Jag minns att folk knorrade lite över prislappen men att Player betraktades som något ganska exklusivt inom Uppsala IF på den tiden.
Om någon läsare vet något om Players öde så skriv gärna en kommentar om detta.
I sponsringsavtalet fanns det inskrivet att som motprestation till att Stefan försågs med löparskor så ville Player att han skulle sälja skor åt dem. Kundunderlaget fanns främst inom Uppsala IF och bland motionärer i Lövstalöt, där vi bodde och växte upp. Vårt förråd nere i källaren inreddes med enkla hyllor på konsoler där skokartongerna staplades och kunderna strömmade till efter att de ringt och förvarnat om att de skulle komma. En inte oansenslig andel av gräddan av UIF:s juniorer bar därför Players skor under denna tid.
Så vitt jag minns blev förhållandet mellan Stefan och Player kortvarigt. Skoförsäljningsverksamheten pågick under något halvår nere i vår källare och lika länge varade sponsorsavtalet. Stefan tyckte inte att skorna höll måttet och han övergick antagligen till något av de stora märkena. Players skor var blå med en gul krumelur på sidorna, i samma nyanser som på svenska flaggan. Skorna signalerade därför svenskhet och även en viss kvalitét. Prislappen var i paritet med Nike, Puma och andra stora skomärken på den tiden. Kanske var de till och med lite dyrare!? Jag minns att folk knorrade lite över prislappen men att Player betraktades som något ganska exklusivt inom Uppsala IF på den tiden.
Om någon läsare vet något om Players öde så skriv gärna en kommentar om detta.
lördag 10 oktober 2009
Goda löpargener?
I sju- till tolvårsåldern var jag en aktiv friidrottare i Uppsala IF. Detta trots att jag var måttligt intresserad. Det föll sig natuligt och framför allt praktiskt att även jag skulle börja med friidrott eftersom min äldre bror var en mycket duktig långdistanslöpare. Medan han var en av Sveriges tre bästa löpare i hans åldersklass stretade jag själv på i UIF:s bottenskikt. Jag har plågsamma minnen från de 1000-meterslopp jag sprang på Studenternas IP i Uppsala i slutet av 70-talet. När jag fortfarande befann mig mitt på bortre raksträckan med 250 meter kvar till mål kunde jag se hur loppets segrare (praktiskt taget alltid den talangfulle Magnus Ekerby) spurtade i mål till publikens jubel. Men en liten tröst var att jag alltid hade två eller tre stycken stackare bakom mig.
Jag var förvisso den bästa löparen i min skolklass och kanske till och med i min skola. Men vad är väl det jämfört med att vara en av Sveriges bästa juniorer? Storebrorsans sanslösa framgångar borde inspirerat mig till att åtminstone försöka bli en bättre löpare men faktum var att det fick motsatt effekt. Istället utvecklade jag ett påtagligt mindervärdeskomplex och blev allt mindre benägen att träna. Till slut lade jag helt ner friidrotten till förmån för bordtennis men även där lyste framgångarna med sin frånvaro.
Under hela min barndom kuskade familjen runt på olika tävlingar och motionslopp om helgerna. Detta tyckte jag var mycket roligt. Dels för att jag var en väldigt stolt lillebror då brorsan ofta hamnade på prispallen och dels för att det alltid fanns andra lillebrorsor och klubbkamrater att leka med under tävlingarna. Jag tror faktiskt att vi bevistade någon tävling så ofta som varannan helg.
Min bror hette Stefan Sundström men gick tyvärr bort i cancer under sommaren 1985 då han hade fyllt 22 år någon månad innan. Fram till hans insjuknande under våren 1983 var hans liv fyllt av träning och tävling.
Idag letade jag fram en pärm med tidningsurklipp om hans tävlingsresultat som han själv samlat och gjort i ordning. På den tiden då det begav sig (och fram till alldeles nyligen då jag själv började ta tid på mina träningspass) förstod jag inte vilka otroligt bra tider han lyckades åstadkomma. Eller vad sägs om detta:
800 meter: 2.13.1 (inte illa av en 13-åring står det i tidningsartikeln från 1977)
6000 meter: 19.30 (Rösjöloppet 1980, som 16-åring. Detta räckte till en 4:e plats)
På Lidingöloppets hemsida finns en pdf.fil med resultat från 1980. Enligt den sprang han då 30 km på 2.05.50, då som 17-åring. Året innan sprang han 15 km på 56.25.
http://www.lidingoloppet.se/resultat/1980/resultat_1980.pdf
http://www.lidingoloppet.se/resultat/1979/resultat_1979.pdf
Detta är de två resultat som finns bevarade från hans medverkan i Lidingöloppet och så vitt jag minns var familjen där fler gånger än så. Säkert var han med även 1981 och 1982, men dessa resultat finns (ännu) inte på Lidingöloppets hemsida och jag vet därför inte säkert om han lyckades ta sig under 2 timmar. Antagligen gjorde han det eftersom Lidingöspåret var hans "hemmaspår" under ett par års tid då han gick på Friidrottsgymnasiet på Lidingö 80 - 82.
Jag minns särskilt en tillfälle som framkallade gåshud hos mig, då jag som tio- eller elvaåring satt i publiken på Stockholms Stadion. Om jag inte minns fel så var det SM i friidrott och i samband med det även ungdoms-SM. Stefan sprang 5000 meter och gick upp i tätposition som han lyckades bibehålla ett par varv av loppet. Speakerrösten var ingen mindre än Lars-Gunnar Björklund och när han ropade upp namnet på den som just då ledde loppet inför ett fullsatt Stockholms Stadion räknar jag som ett av mina största och mest minnesvärda ögonblick från min barndom. Stefan sprang då med killar som var några år äldre än honom och någon seger var han därför inte inte i närheten av. Säkert var han 60 -70 meter efter vinnare in mål. Men vilket ögonblick för en lillebrorsa på läktaren!
Bortsett resultatfilerna från Lidingöloppet finns ingen information om Stefan på världsvida väven. Detta blogginlägg blir därför det första, skrivet av en än idag omåttligt stolt lillebror som har som målsättning att innan han fyller 45 springa Lidingöloppet på medaljtid. Denna tidsgräns (2.15) klarade dock Stefan med nästan tio minuters marginal redan som 17-åring.
Kanske är det brorsans prestationer som gör att jag själv tror att jag kan uppnå mina högt satta mål. Jag borde ju trots allt ha ganska goda löpargener.
Jag var förvisso den bästa löparen i min skolklass och kanske till och med i min skola. Men vad är väl det jämfört med att vara en av Sveriges bästa juniorer? Storebrorsans sanslösa framgångar borde inspirerat mig till att åtminstone försöka bli en bättre löpare men faktum var att det fick motsatt effekt. Istället utvecklade jag ett påtagligt mindervärdeskomplex och blev allt mindre benägen att träna. Till slut lade jag helt ner friidrotten till förmån för bordtennis men även där lyste framgångarna med sin frånvaro.
Under hela min barndom kuskade familjen runt på olika tävlingar och motionslopp om helgerna. Detta tyckte jag var mycket roligt. Dels för att jag var en väldigt stolt lillebror då brorsan ofta hamnade på prispallen och dels för att det alltid fanns andra lillebrorsor och klubbkamrater att leka med under tävlingarna. Jag tror faktiskt att vi bevistade någon tävling så ofta som varannan helg.
Min bror hette Stefan Sundström men gick tyvärr bort i cancer under sommaren 1985 då han hade fyllt 22 år någon månad innan. Fram till hans insjuknande under våren 1983 var hans liv fyllt av träning och tävling.
Idag letade jag fram en pärm med tidningsurklipp om hans tävlingsresultat som han själv samlat och gjort i ordning. På den tiden då det begav sig (och fram till alldeles nyligen då jag själv började ta tid på mina träningspass) förstod jag inte vilka otroligt bra tider han lyckades åstadkomma. Eller vad sägs om detta:
800 meter: 2.13.1 (inte illa av en 13-åring står det i tidningsartikeln från 1977)
6000 meter: 19.30 (Rösjöloppet 1980, som 16-åring. Detta räckte till en 4:e plats)
På Lidingöloppets hemsida finns en pdf.fil med resultat från 1980. Enligt den sprang han då 30 km på 2.05.50, då som 17-åring. Året innan sprang han 15 km på 56.25.
http://www.lidingoloppet.se/resultat/1980/resultat_1980.pdf
http://www.lidingoloppet.se/resultat/1979/resultat_1979.pdf
Detta är de två resultat som finns bevarade från hans medverkan i Lidingöloppet och så vitt jag minns var familjen där fler gånger än så. Säkert var han med även 1981 och 1982, men dessa resultat finns (ännu) inte på Lidingöloppets hemsida och jag vet därför inte säkert om han lyckades ta sig under 2 timmar. Antagligen gjorde han det eftersom Lidingöspåret var hans "hemmaspår" under ett par års tid då han gick på Friidrottsgymnasiet på Lidingö 80 - 82.
Jag minns särskilt en tillfälle som framkallade gåshud hos mig, då jag som tio- eller elvaåring satt i publiken på Stockholms Stadion. Om jag inte minns fel så var det SM i friidrott och i samband med det även ungdoms-SM. Stefan sprang 5000 meter och gick upp i tätposition som han lyckades bibehålla ett par varv av loppet. Speakerrösten var ingen mindre än Lars-Gunnar Björklund och när han ropade upp namnet på den som just då ledde loppet inför ett fullsatt Stockholms Stadion räknar jag som ett av mina största och mest minnesvärda ögonblick från min barndom. Stefan sprang då med killar som var några år äldre än honom och någon seger var han därför inte inte i närheten av. Säkert var han 60 -70 meter efter vinnare in mål. Men vilket ögonblick för en lillebrorsa på läktaren!
Bortsett resultatfilerna från Lidingöloppet finns ingen information om Stefan på världsvida väven. Detta blogginlägg blir därför det första, skrivet av en än idag omåttligt stolt lillebror som har som målsättning att innan han fyller 45 springa Lidingöloppet på medaljtid. Denna tidsgräns (2.15) klarade dock Stefan med nästan tio minuters marginal redan som 17-åring.
Kanske är det brorsans prestationer som gör att jag själv tror att jag kan uppnå mina högt satta mål. Jag borde ju trots allt ha ganska goda löpargener.
fredag 9 oktober 2009
40-årskris?
Det är inte helt ovanligt att män som närmar sig 40-strecket börjar träna frenetiskt. Det är nog en inte allt för djärv gissning att den åldersgrupp som är störst i antal bland debutanter i lopp som Stockholm Marathon och Lidingölppet är just nyblivna 40-åringar. Med tanke på mitt plötsliga intresse för löpning och det faktum att jag fyllt 40 i år så drar man lätt slutsatsen att jag är mitt i en 40-årskris.
Sådana slutsatser vill jag genast avfärda, även om det säkert finns ett korn av sanning i dem om jag skulle rannsaka mig själv. För mig är det faktiskt så att min ålder råkar sammanfalla med att jag faktiskt kan springa igen efter många år av benhinnebesvär. Min löpentusiasm skulle lika gärna kunna drabbat mig för 3, 7 eller 11 år sedan om det hade visat sig att jag hade kunnat springa utan problem.
Sådana slutsatser vill jag genast avfärda, även om det säkert finns ett korn av sanning i dem om jag skulle rannsaka mig själv. För mig är det faktiskt så att min ålder råkar sammanfalla med att jag faktiskt kan springa igen efter många år av benhinnebesvär. Min löpentusiasm skulle lika gärna kunna drabbat mig för 3, 7 eller 11 år sedan om det hade visat sig att jag hade kunnat springa utan problem.
Ännu en inställd tävling.
Två dagar kvar till Hässelbyloppet och jag har fortfarande ont i halsen. På måndag (för det lär väl sitta i till dess... ) har jag dragits med eländet i hela fem veckor. Naturligtvis är det tråkigt att jag missar även Hässelbyloppet men jag slipper i alla fall göra bort mig. Jag tror nämligen att jag har tappat så pass mycket form under dessa knappa fem veckor att jag i så fall skulle få räkna med en tid på (i bästa fall) 3 - 4 minuter över min målsättning på 44 minuter.
Under min konvalescens har jag bl.a. ägnat mig åt att läsa en hel del löparböcker och i brist på annat så kommer jag att framöver recensera dem här.
Under min konvalescens har jag bl.a. ägnat mig åt att läsa en hel del löparböcker och i brist på annat så kommer jag att framöver recensera dem här.
torsdag 8 oktober 2009
Lidingöloppet 2010
Idag öppnade anmälan för Lidingöloppet 2010. Jag torde därför vara bland de första som anmält sig. Dessvärre hade jag inga seedingmeriter att åberopa men de lär dimpa in i vår. Hittills har jag anmält mig till Spring Cross som är ett 12 km lopp som går av stapeln i början av maj ute på Djurgården (välbekanta löpstigar för mig). Härom dagen anmälde jag mig till Stockholm Marathon. Fram till alldeles nyligen har jag varit skeptisk till marathondistansen men ser det som en möjlighet (?) att tvingas träna långpass i ett tidigt skeda av nästa år.
Dessutom ska jag springa Premiärmilen som även den går ute på Djurgården, men redan i slutet av mars. Det lär vara årets första större motionslopp. Som om detta inte vore nog så försöker jag få med ett par kompisar till Göteborgsvarvet. Entusiasmen är tyvärr måttlig, men jag har ju gott om tid på mig att bearbeta dem. Blodomloppet i Uppsala är en annat lopp jag självklart ska ställa upp i. Jag tror dock att det går på onsdagen innan Stockholm Marathon, vilket väl är sådär. Mildistansen brukar rendera en hel del mjölksyra och risken är därför stor att man inte känner sig särskilt pigg i benen tre dagar efter.
Dessutom ska jag springa Premiärmilen som även den går ute på Djurgården, men redan i slutet av mars. Det lär vara årets första större motionslopp. Som om detta inte vore nog så försöker jag få med ett par kompisar till Göteborgsvarvet. Entusiasmen är tyvärr måttlig, men jag har ju gott om tid på mig att bearbeta dem. Blodomloppet i Uppsala är en annat lopp jag självklart ska ställa upp i. Jag tror dock att det går på onsdagen innan Stockholm Marathon, vilket väl är sådär. Mildistansen brukar rendera en hel del mjölksyra och risken är därför stor att man inte känner sig särskilt pigg i benen tre dagar efter.
onsdag 7 oktober 2009
Min träningsdagbok på jogg.se
Tyvärr är det ganska sparsamt med noteringar i min träningsdagbok från den senaste månaden men för den som är intresserad så finns den för beskådan här:
Min träningsdagbok på jogg.se
Min träningsdagbok på jogg.se
Så har man äntligen fått tummen ur och startat en blogg.
Under första blogginlägget måste man givetvis slå an tonen. Mitt bloggande kommer att handla om löpning och allt som hör till: utrustning, endorfin, träning, naturupplevelser, tävlingar, musik (?) och skador (vilket vi får hoppas kommer ta upp väldigt lite bloggplats). Min ambition är att i första hand ge läsarna en trevlig läsupplevelse. Eftersom jag relativt nyligen börjat löpträna så har jag ingen rik källa av erfarenheter att ösa ur. Istället hoppas jag att kunna inspirera andra löpare, både erfarna och oerfarna, med den entusiasm och glädje jag känner under mina löprundor.
Just nu ligger jag ofrivilligt lågt med träning. En vecka innan Stockholm Halvmarathon fick jag ont i halsen och tyvärr har jag fortfarande känningar. Det betyder att även min debut i Lidingöloppet fick ställas in. Till mitt mycket stora förtret, måste jag tillägga. De senaste månaderna har jag varit oerhört fokuserad på detta lopp. Jag hade förberett mig minutiöst genom att läsa olika diskussionsforum, Lidingöloppets hemsida , pratat med bekanta som sprungit, studerat banprofil och karta och inte minst: tränat! På Adidas hemsida finns en film där en löpare filmat då han/hon tar sig runt hela banan. Denna tar en halvtimme att spela upp. Jag har gjort det sex gånger och det känns som om jag kan banan tämligen bra för att aldrig ha sprungit den.
Förutom att jag brinner för löpning så ägnar jag även en del tid åt gymträning. Dessutom brukar jag gå på ett Body Pump-pass i veckan. I den mån detta ger några sköna träningsupplevelser kommer jag säkert nämna dem här.
En annan anledning till att börja blogga är att jag då och då angrips av en alldeles outhärdlig skrivklåda. Tidigare (och fortfarande) bloggar jag med hjälp av anteckningsfunktionen i min profil på facebook. Där har ett par inlägg handlat om träning men till största delen har det varit krönikor med stadig förankring i vardagsrealism. Jag planerar även att starta en blogg om ett helt annat område som jag brinner för: humanism och livsåskådning. Detta har jag planerat under snart ett helt år så vi får se om det går att få tummen ur även där.
Jag är 40 år, bor i Uppsala tillsammans med sambo och våra tre barn. Jag pendlar till mitt jobb i Stockholm och från min arbetsplats har jag en minut till mitt gym. Dessutom tar det inte mer än två minuter för mig att från mitt jobb ta mig över på Djurgården där det finns fantastiska möjlighetheter till härlig löpning.
Men... just nu är jag helt inriktad på att bli fri från mitt #¤&% halsont. Jag är sååå träningssugen. På söndag hoppas jag kunna ställa upp i Hässelbyloppet. Men något rekord på distansen (10 km) är inte att tänka på. Jag har tappat oerhört mycket under de fyra veckor jag varit tvungen att avhålla mig från löpning (och annan träning) . Igår morse när jag hade lite bråttom på morgonen och fick cykla lite fortare än jag brukar till tåget blev jag ganska ordentligt andfådd. När jag kommer igång med träningen igen kommer det nog att kännas som att börja från början igen, tänker jag i mina mörkare stunder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)