lördag 28 augusti 2010

Tankar från ett snorfyllt huvud.

Det sägs att dumma människor är såna som inte lär sig något av sina misstag. De medelmåttiga, däremot, lär sig av sina misstag medan de kloka lär sig av andras misstag. Med tanke på att Roadrunner begått samma misstag flera gånger under sin löparkarriär (dvs. blivit överentusiastisk i sin träning vilket lett till skador) är han mycket bekymrad över de slutsatser hans läsare drar om hans förståndsgåvor. Otaliga löpare har innan honom gjort samma misstag och från dessa är det många som dragit en och annan lärdom. Men nejdå... Roadrunner ska begå sina misstag alldeles på egen hand, som en trotsig tonåring som vägrar lyssna på sina föräldrars goda råd.

Men visst... slutsatserna kanske är helt riktiga. Jag kanske hör hemma i den första kategorin. Oavsett hur det är med den saken så kommer jag att lägga band på mig i min träning framöver. Jag är inte särskilt oroad över att jag inte kommer att återfå min form tillräckligt snabbt. Det är ju gott om tid till nästa tävling som är Premiärmilen i slutet av mars 2011. Därför behöver jag inte göra mig någon större brådska med att komma igång igen. Min kropp anpassar sig snabbt efter förändringar. I december 2008 var jag i usel form och hade inte gymtränat på ett år. Då plötsligt, fick jag ett ryck och började träna mycket hårt. Efter två månaders träning (minst fyra gympass i veckan) var jag i mitt livs form. Inte ens den form som det tog fyra år för mig att bygga upp i slutet av 90-talet kunde mäta sig med den form jag då byggde upp på två månader. Jag vet inte hur många kilo muskler jag lade på mig då för snart två år sedan, men jag var mycket nöjd med resultatet!  Hur lyckades jag med det på så kort tid? Jag åt bra mat och även en del proteinpulver, samt hade ett mycket genomtänkt träningsprogram. I april, efter drygt fyra månaders hård träning, drabbades jag av överträning i höger biceps och den blev i stort sett obrukbar vid högre belastningar. Det var då jag började styra över min träning åt löpning!

Dessbättre (?) har jag just nu goda skäl att vänta med att komma igång med min träning. Förkylningen jag skrev om i mitt senaste inlägg har fått fäste ordentligt. Jag är rejält täppt i näsan och hostar som en lungsjuk gamling. Min naturligt ganska djupa stämma ligger ungefär en oktav lägre än normalt.

Någon har påpekat att det varit dåligt med inlägg från Roadrunner på sistone. Det är helt riktigt noterat och antagligen beror det på att jag inte haft så mycket träning att skriva om. Visst kan jag skriva om annat, t.ex. vad jag kommit fram till under mina stunder av kontemplation över min tränings hittills i år. Men jag tror att det framgått ganska bra att jag vid det här laget äntligen lärt mig något.

Min största svaghet är att jag älskar att springa fort och att ta ut mig riktigt ordentligt. Ofta! Där måste det bli en förändring, annars är jag slut som löpare och mina målsättningar kommer aldrig att uppnås.

onsdag 25 augusti 2010

Gynnsamt löparklimat på nya jobbet

Naturligtvis ska glädjen av att ha kommit igång med löpningen igen grusas av något. Denna gång i form av en förkylning som började smyga sig på dagen efter Roadrunners senaste pass. Idag har den slagit ut i full blom med konstant näsrinn, gröthjärna och rosselröst samt en obehaglig resonans i bihålorna när man pratar.

Nåja, en förkylning är väl ingen större fara men det klart att det känns irriterande när allt jag hann med var ett ynka träningspass innan den slog till. Idag är det tredje dagen på den nya arbetsplatsen och vad gäller löpning så är det en mycket gynnsamt klimat jag har hamnat i. På det våningsplan jag jobbar lär det enligt uppgift finnas ett tiotal motionärer på "Lidingöloppsnivå" (någon kollega använde det uttrycket). Det är inte illa med tanke på att vi inte är fler än c:a 60 som jobbar på mitt våningsplan. Varje torsdag brukar dessa, eller i alla fall en del av dessa träffas på lunchen för att tillsammans springa antingen runt Kungsholmen eller motionspåret vid Karlbergs slott. Naturligtvis tänker jag ansluta mig till detta gäng!

En av dessa löpande kolleger på "Lidingöloppsnivå" är en mycket entusiastisk löpare med Ultra-ambitioner och som sitter bara några meter från mig. Medan jag ligger ganska lågt med att prata om löpning i de flesta sällskap så pratar han mycket gärna om sin träning, vilket jag inte har ett dugg emot. Själv är jag lite rädd för att tråka ut folk med löparsnack men tillsammans med honom behöver jag inte känna så eftersom han oftast initierar samtalsämnet.

Mina närmaste planer är förståss att bli frisk från den här £#$€ förkylningen så att jag kan fortsätta med "igångkommandet".

söndag 22 augusti 2010

Första stegen mot toppformen

Roadrunner har ägnat sig åt vila. Kanske i högre grad än vad som varit motiverat men föregående inlägg förklarar varför. Idag kom han äntligen ut på ett efterlängtat träningspass. Känslan i knä och större delen av kroppen var god. Utom då möjligen i huvudet där sviterna av den 50-årsfest Roadrunner bevistade på lördagkvällen gjorde sig påminda.

I min ungdom (vilket inte var så rasande länge sedan:-)!) slog jag ofelbart personligt rekord när jag hade en inte så obetydlig baksmälla. Hur mycket blod som var kvar i alkoholomloppet i förmiddags var dock antagligen betydligt mindre än då jag var 19 år och sprang fem tuffa terrängkilometrar under 20 minuter. Idag skulle jag aldrig springa med minsta tillstymmelse till flyktiga vätskor kvar i kroppen.

Min runda i Librobäck är praktiskt taget helt slät varför den passar ypperligt just nu (med löparknä ska man undvika backar!). 10,11 kilometer sprangs i ett mycket jämnt tempo mellan 4:59 och 5:07/km. Med tanke på att det inte var särskilt jobbigt är jag lite förvånad över att snittpulsen ändå blev så pass hög: 165 bpm.

Under sista kilometern inbillade jag mig att knät spökade. Jag kände ingen smärta men jag fick för mig att det stramade lite. Tempot blev därför lite ryckigt, vilket ni kan se på Garmin Connect. Att det var inbillning bekräftades efteråt då jag inte hade det minsta ont, något jag hade rejält i juli när problemen började och var som störst.

Men det blev en fantastiskt skön löprunda! Alldeles lagom varmt och med friska svalkande vindar. Jag betraktar dagens pass som de första stegen mot den toppform jag siktar mot. Såväl bildligt som bokstavligen!

torsdag 19 augusti 2010

Roadrunner ger besked om höstens tävlingsplaner

De flesta av Roadrunners läsare är liksom honom löparsjälar. Därför behöver det väl knappast påpekas att det är ett extremt irriterande att inte kunna springa, oavsett orsaker. Men den orsak till utebliven löpning som är värst är väl ändå skador!

Hur det är med den saken vet jag inte riktigt. Det har nu gått en vecka sedan jag senast sprang men jag har inte kännt av någonting alls i knät. Att det gått så lång tid beror inte så mycket på att jag är orolig för mitt knä. Hade jag haft tid och möjlighet hade jag provat springa redan i lördags eller söndags. Allsköns bestyr och en sambo som bokat upp sig för massor av jobb gjorde dock att jag inte lyckades få till det. Likaså nu i veckan. Sambon jobbar kvällar och jag är hemma ensam med barnen.

Om dagarna är det också svårt just nu. Jag jobbar mina två sista dagar på min nuvarande arbetsplats och börjar på ett nytt jobb på måndag och har fullt upp med att hinna avsluta allt. Inga mer löprundor på det härliga Djurgården, alltså. Den nya arbetsplatsen är belägen på Kungsholmen, ett stenkast från Löplabbet-butiken på S:t Eriksgatan. Men Kungsholmen lär ju inte heller vara så dum att springa på.

Lite extra vila skadar ju förståss inte. Särskilt inte nu när jag tagit beslut om hur jag ska göra med tävlandet i höst. Det blir varken Blodomlopp i Västerås, Stockholm Halvmaraton eller Lidingölopp för min del. Inte heller Hässelbyloppet kommer att få åtnjuta Roadrunners medverkan. Förhoppningsvis fungerar träningen så pass bra att Åland kommer att kunna bevistas lagom till det maraton som går av stapeln den sista oktober.

Varför ställa in tävlandet? Varför inte prova på Lidingöloppet åtminstone? Min form är bedrövlig och det är bara en månad kvar. Dessutom är jag orolig för att den påfrestning ett Lidingölopp innebär för kroppen inte är bra för mitt knä. Jag är inte beredd att äventyra höstens träning bara för att få känna på Lidingöloppet, utan att kunna prestera någon tid ens i närheten av mina ambitioner. Och genom att skippa tävlandet så bevarar jag det lilla uns av tron på mig själv som löpare jag fortfarande har kvar och som annars kanske skulle raseras av usla tävlingsresultat.

Det jag nu har framför mig är att i lugn och ro bygga upp formen igen och förhoppningsvis hinna ge ett formbesked på Åland den 31/10. Till tävlingssäsongen 2011, som startar med Premiärmilen, är det inget annat än toppform som gäller. Och självklart sub 40!!! :-)

Känner du någon som vill ha en startplats till Lidingöloppet (Startgrupp 2) så råkar jag ha en över. Pris kring femhundringen.

torsdag 12 augusti 2010

Bra och dåliga nyheter

Roadrunner har testat sitt knä och har både bra och dåliga nyheter. De goda nyheterna är knäet lämnade honom obesvärad och det är ju faktiskt riktigt goda nyheter. De dåliga nyheterna är att de åtta kilometrarna som sprangs var riktigt riktigt jobbiga och pulsen låg konstant kring 180 bpm även under de sista två kilometerna då tempot låg kring mycket beskedliga 5:43/km.

Efter två kilometer uppjogg inledde jag i 4:45/km, ett tempo som jag behöll de första fem kilometrarna. Det var mycket jobbigt! Dels pga. att formen är kass och att jag inte har sprungit så mycket som ett steg på 15 dagar. Dels berodde det också på att det var något alldeles makalöst varmt i utrymmet där Sportlife radat upp sina löpband. I omklädningsrummet (?) har de behagat ställa upp en luftkonditioneringsapparat stor som ett kylskåp men av någon obegriplig anledning verkar de tycka att temperaturer kring 30 bland motionsmaskinerna är okej.

Pulsen gick snabbt upp till 165 bpm och efter bara ett par kilometer var den uppe i 175 bpm för att strax därefter stabiliseras kring 180 (min maxpuls ligger kring 186). Efter fem kilometer var jag tvungen att sänka tempot till kring 5:10 men pulsen var fortsatt hög. Tempot sänktes successivt och vid fullbordade åtta kilometer var det så pass lågt som 5:43/km. Men pulsen låg likförbannat kring 180.

Det var en mycket trött Roadrunner som stapplade av löpbandet efteråt. Svettningarna var grymma och löpbandets kontrollpanel var indränkt i svett av mina frustningar och flåsningar. Jag tänkte att en rejäl kalldusch borde göra susen och få mina vidöppna svettporer att dra ihop sig igen men inte ens åtta minuter i strilande kallvatten hjälpte. Redan under påklädningen flödade svetten över hela kroppen. Jag stod och hängde över luftkonditioneringen en stund, lät dess kalluft blåsa innanför min t-shirt men inget hjälpte.

Några minuter senare stod jag och betalade min lunch i lunchmatsalen. Där jag med blöta fingra stod och fipplade med mitt betalkort iakttog expediten mina ymniga ansiktssvettningar med ett stort flin. Det droppade ner i plånboken och på brickan framför mig och säkert också på min hokifilé med stekta grönsaker. Först efter uppäten mat en kvart senare började svettningarna lugna sig men min t-shirt är i skrivande stund fortfarande genomblöt. Jag har nog aldrig varit med om något liknande i svettningsväg.

Jag kan inte låta bli att undra hur mycket av dagens låga tempo som beror på min formsvacka och hur mycket som beror på värmen. Det lär väl visa sig framöver.

Medan jag skrivit detta har jag fått en liten känning på sidan av mitt knä, men det är mycket lite. Jag har hittat en stretchövning som fungerar skapligt. Man korsar benen som om man vore rejält pinknödig och håller dem raka. Därefter böjer man överkroppen så långt det går snett framåt åt vänster. Det ser antagligen helt sjukt ut och därför ser jag till att vara ensam när jag utför den. Jag tror jag ska smita iväg en stund och göra den nu

Test av knät på lunchen

Idag har Roadrunner inte känt den minsta tillstymmelse till smärta i sitt löparknädrabbade knä på en vecka. Av den anledningen är det frestande att se om knät håller för de påfrestningar några kilometer löpning innebär. Med största sannolikhet uppstod hans löparknä pga. den snedbelastning och snedställning av högerbenet som uppstår när man springer på ett i sidled lutande underlag. Kanske kan ett i alla tänkbara avseenden rakt löpband få löpningen att fungera?

Det är min hypotes om varför skadan uppstod. Mitt näst senaste träningspass var ett 5 kilometer långt snabbdistanspass. Trots att jag under två pass innan detta haft stora smärtor i knät kände jag ingenting varken under eller efter snabbdistanspasset. Varför frågar man sig? Jag tror att det beror på löpsteget, som av naturliga skäl blir ett helt annat i högt tempo än under långsamt. Dessutom har jag för mig att jag, då det var möjligt, såg till att springa mer mot mitten av vägen där lutningen i sidled var betydligt mindre än inne på den två decimeter breda väggrenen.

Under de längre passen gjorde det ont att springa på underlag med lutning i sidled och det gjorde ont att springa i utförsbackar. När vägen dessutom svänger åt höger blir den oönskade effekten dubbel på högerbenet.

Inget av ovanstående behöver man oroa sig för på ett löpband: löpning rakt framåt på ett underlag som i både x- och y-led är horisontellt mot golvet samt inga svängar varken åt höger eller vänster, vilket borde vara perfekt om min hypotes om skadans uppkomst stämmer. Strax efter klockan 11:00 idag tänker jag prova på Sportlife Garnisonens löpband. Om jag har jag tid så återkommer jag senare idag och berättar hur det gick.

måndag 9 augusti 2010

Tänk om man skulle ta och tänka om lite.

Roadrunner suckar återigen och begrundar årets målsättningar som han så kaxigt basunerat ut: sub 40 på milen, maran sub 3:30, Lidingöloppet bla bla bla… you name it! Istället för den graciösa båge till dykning han bröstat upp sig och med ett segervisst leende tänkt fullborda ser nu allt ut att sluta med ett rejält och präktigt magplask med stil och klass värdigt en raggare full på Explorer. Milen sub 40!? Jo tjena! Inför Hässelbyloppet revideras härmed målsättningen till den mer blygsamma att sätta personligt rekord. Gärna rejält!

Mina målsättningar behåller jag. Men istället för att uppnå dem i år flyttas de till nästa år. Det blir en nog så krävande utmaning. I skrivande stund vet jag inte hur det är ställt med min form men jag gissar att den är i paritet med hur den var för exakt ett år sedan. Kanske till och med sämre. Det är ju bedrövligt! Ett års träning utraderad!

Hittills i år kan jag blicka tillbaka på blott drygt två månader av framgångsrik träning (från mitten av februari till slutet av april). Resten har utgjorts av lågpulsande som gått i stå, en ihärdig vadskada och nu senast ett löparknä. Vad det senare beträffar vet jag inte riktigt hur statusen är. I Sarek, som jag återvände från i fredags, fungerade det skapligt men det gjorde sig påmint i synnerhet när vi tog oss ned från någon fjällsluttning. Sedan jag kom hem har jag inte vågat mig på någon löptur trots att jag inte känt en tillstymmelse till smärta. Istället för löpning har jag i huvudsak ägnat mig åt att bara såsa runt i lägenheten som jag haft för mig själv sedan jag kom hem, lyssnat på Chet Baker och då och då satt mig vid mitt piano och tagit ut de låtar jag lyssnat på.

Vad gäller löparknät har jag försökt mig på de stretchövningar som rekommenderas för (mot?) åkomman. Om det gvit något vet jag inte men jag kan besviket konstatera att det inte känns någonting alls i den muskel där det ska kännas. Antagligen gör jag något fel.

Min träning och de motgångar som följt den tål att rannsakas. Vadskadan uppkom när jag plötsligt ökade träningsdistansen jag var van vid med drygt en mil under ett pass. Löparknät ådrog jag mig då jag sprang flera pass på en i sidled sluttande landsväg istället för den mjuka och på alla vis plana skogsväg jag brukar springa på. Varför det undra ni kanske? Jo, som ni kanske har märkt så har det varit en ovanligt insektsrik sommar. Under de tre pass jag hann springa på min skogsväg fullkomligt smattrade det konstant i hud och kläder av olika insekter som behagade korsa min väg. Flera gånger per löprunda bröt jag ut i attacker av spottande, hostande och fräsande när jag fick in någon fluga eller skalbagge i munnen. Som om inte det vore nog var det tempo min LCHF-kost tillät så pass beskedligt att traktens myggor, bromsar och andra rovlystna skogsflyn obesvärat kunde slå sig ner på min kropp och få sig ett rejält skrovmål. Av den anledningen förlade jag min träning till den mindre insektsansatta landsvägen istället.

Nu ska jag läsa på ordentligt om löparknän och hur man blir av med sådana (vilket jag kanske borde ägnat mig åt istället för att bara såsa runt i lägenheten i tre dagar!?). Vågar man sig möjligen på en försiktig löptur? Min löparkarriär sträcker sig dessbättre längre än bara 2010 ut. Min tid kommer. Var så säkra!

Tänkt om angående min träning har jag gjort. Framledes kommer den inte att se ut som det gjort hittills. Träningsmängden kommer att vara ungefär densamma som tidigare men knappast den intensitet den utförts med. Mera prattempo och mindre snabbdistans.