Första stegen mot toppformen

Roadrunner har ägnat sig åt vila. Kanske i högre grad än vad som varit motiverat men föregående inlägg förklarar varför. Idag kom han äntligen ut på ett efterlängtat träningspass. Känslan i knä och större delen av kroppen var god. Utom då möjligen i huvudet där sviterna av den 50-årsfest Roadrunner bevistade på lördagkvällen gjorde sig påminda.

I min ungdom (vilket inte var så rasande länge sedan:-)!) slog jag ofelbart personligt rekord när jag hade en inte så obetydlig baksmälla. Hur mycket blod som var kvar i alkoholomloppet i förmiddags var dock antagligen betydligt mindre än då jag var 19 år och sprang fem tuffa terrängkilometrar under 20 minuter. Idag skulle jag aldrig springa med minsta tillstymmelse till flyktiga vätskor kvar i kroppen.

Min runda i Librobäck är praktiskt taget helt slät varför den passar ypperligt just nu (med löparknä ska man undvika backar!). 10,11 kilometer sprangs i ett mycket jämnt tempo mellan 4:59 och 5:07/km. Med tanke på att det inte var särskilt jobbigt är jag lite förvånad över att snittpulsen ändå blev så pass hög: 165 bpm.

Under sista kilometern inbillade jag mig att knät spökade. Jag kände ingen smärta men jag fick för mig att det stramade lite. Tempot blev därför lite ryckigt, vilket ni kan se på Garmin Connect. Att det var inbillning bekräftades efteråt då jag inte hade det minsta ont, något jag hade rejält i juli när problemen började och var som störst.

Men det blev en fantastiskt skön löprunda! Alldeles lagom varmt och med friska svalkande vindar. Jag betraktar dagens pass som de första stegen mot den toppform jag siktar mot. Såväl bildligt som bokstavligen!