Tempot under Roadrunners senaste träningspass är sannerligen inget att skryta och skrävla över. Tvärtom skulle han nog valt att helt hålla tyst om saken om det inte vore så att han råkade driva en blogg. I förrgår ville han ha klara besked om hur det egentligen stod till med formen och gav sig ut på ett pass där han tryckte på lite grand. Det gick USELT!
Innan jag berättar detaljerna tänkte jag ge mig in på några tänkbara förklaringar. Bortsett från den mest uppenbara: att jag inte sprungit mycket sedan i slutet av april, så finns det annat som kan förklara den djupa svacka jag befinner mig i nu.
Jag känner fortfarande av min sträckning. Framför allt är det i uppförsbackarna som det tar emot.
Jag har lagt på mig ett par kilo. Sammantaget väger jag fyra kilo mer idag än jag gjorde i slutet av februari. Hur mycket jag vägde i slutet av april, när jag var i god form, vet jag inte riktigt.
Sedan lite drygt en vecka tillbaka drivs min kropp av nästan bara fett och protein (eller nja... protein omvandlas ju till glukos i kroppen!). Den skapligt strikta LCHF-diet jag då påbörjade gjorde mig lite trött de första dagarna innan en märklig pigghet tog vid. Den är liksom konstant och jag har inga dippar under dagen som då jag käkade ”vanlig” kolhydratrik mat. Än så länge märker jag ingen större skillnad på vikten. Det slarvades lite vid invägningen förra söndagen men i bästa fall har jag tappat ett kilo. I sämsta fall ingenting alls.
Om vi bortser från den bristfälliga träningen på sistone så är de nyss nämnda förklaringarna fullgoda för att förklara varför löpningen går så dåligt just nu (framför allt i samverkan). När det gäller maten är jag inte riktigt säker på vilken inverkan den har. Det gick ju skitdåligt redan innan jag påbörjade LCHF-dieten!
Och så ett par ord om löpningen. Som sagt… tanken var att försöka ta i lite grand för att se hur det gick. Jag sprang min vanlig runda till Gamla Uppsala och hem igen, vilken mäter c:a 10,2 km. Jag fick slita hårt för att hålla 4:50-tempo (vilket var genomsnittstempot för passet) och om jag hade gått för full maskin hade jag kanske kunnat springa 45 sekunder snabbare.
Man måste gå så långt tillbaka i tiden som ungefär 13 månader för att hitta motsvarande tider vid en sådan grad av ansträngning.
Suck!
Planen är nu att tappa tre kilo på två månader. Då börjar nämligen nästa tävlingsperiod. Utöver det så ingår det också i planen att uppnå toppform!! Som om det behövde påpekas:-).
Ja, vad ska man säga. Det är väl bara att hänga i med systematisk träning. Formen kommer ju tillbaka förr eller senare. Sedan måste ju låghydratkosten leda till att det blir svårt att ta i, även om du känner dig pigg i övrigt.
SvaraRaderaSjälv ska jag köra några roadrunnerrotationer.
LCHFkosten kan ju suga musten ur vissa träningsmässigt, medan vissa andra blir enormt pigga på det!
SvaraRadera3 kg på två månader är ingen match för dig, och vad gäller träningen är det väl tyvärr bara att harva på, även om det är tungt och jävligt motigt. Jag vet precis vad du menar....
Ja fy bubblan! Börja om är inget kul. Därför jag aldrig slutar träna. ;-)När det gäller LCHF kan jag inte riktigt uttala mig för jag har inte testat och vill inte för jag tycker det verkar extremt osunt. Jag tror inte på "dieter". Man måste hitta och behålla matvanor som håller hela livet.
SvaraRaderaLycka till hur som helst!Du grejar det!
Kom igen nu!!
SvaraRaderaJag skall följa dig när du tar dig igenom det här för det vet jag att du gör!!
Lite orolig för viktökningen. Var försiktig eftersom en ökad vikt ökar risken för nya skador om du går på för hårt i träningen.
Viktnedgången tycker jag är helt rätt att göra!!
Ooops, om du aldrig kört en redig lowcarbdiet förr ihop med löpning så kan det bli intressant upplevelse. Det är fascinerade att en del svenska motionärer satsar på att köra en diet som ingen världslöpande kenyan kör med, inte världens bästa ultralöpare Yiannis Kouros (eller nån annan i ultravärldstoppen) eller ens världens bästa naturlöpare Tarahumarafolket använder sig av.
SvaraRaderaHar du försökt analysera varför du gått upp i vikt? Och vad tror du Phil Maffetone satt fingret på?
Viktnedgång är inte nyckeln till dina problem, utan viktuppgången.
I övrigt håller jag tummarna för att det reder ut sig, livet är längre än att nå toppresultat till hösten.
@Alla: Tack för peppning! Se mitt senaste inlägg, där jag skriver lite mer om hur jag ser på LCHF.
SvaraRadera@BadGEAR: Min viktuppgång beror på att jag fortsatt äta som om jag tränade, under tiden jag hade min vadskada och var sjuk. Under hela maj och ett par veckor in i juni blev det väldigt lite träning, men mycket mat. Dessutom blev det nog en del tröstätande kring maran: mycket chips och ostbågar och mörk choklad. Det säger sig självt att det leder till viktuppgång.