Roadrunner och LCHF

Roadrunner får många frågor om sin LCHF-diet och hur lämplig den egentligen är för en löpare eller om den ens är lämplig överhuvudtaget. Han häpnas över hur pass mycket upprivna känslor en diet kan orsaka och, det klart, har man i sitt 40-åriga liv alltid fått höra att det är fettet vi ska passa oss för är det inte helt lätt att ta till sig tankarna bakom LCHF-filosofin.

Jag har varit skeptisk. Mycket skeptisk! Tankarna bakom LCHF stred mot allt jag tidigare lärt mig om mat och dess beståndsdelar. I vintras höll jag mig till lågkolhydratkost under några veckor och jag mådde alldeles utmärkt. Men av någon anledning var jag ganska försiktig med fettet. Djupt inne i mitt medvetande ekade nämligen den jag fått höra hela livet: Man blir fet av fett! Fettet orsakar hjärt- och kärlsjukdomar! Det är förvisso sant, men antagligen bara i samspel med kolhydraterna.

Jag måste tillägga att jag fortfarande är skeptisk. Men då mer skeptisk till kolhydratbaserad mat än fett- och proteinbaserad.

Det är oerhört svårt att frigöra sig från tankar man fått i sig med bröstmjölken och som sedan följt en hela livet. Där har du något att begrunda, kära läsare! Detta gäller långt ifrån bara mat och synen på fett.

De tyngsta argument som finns inom vilket område som helst är de som bygger på evolutionen och vår plats i den. På senare år har jag läst väldigt mycket populärvetenskapliga böcker inom evolutionsbiologi och evolutionspsykologi vilket har fått väldigt mycket att falla på plats om varför vi människor (och andra djur)fungerar som vi fungerar. Det faktum att vi bara under de senaste århundradena låtit kolhydraterna uppta en allt större andel av vårt totala kaloriintag, borde mana till en och annan eftertanke.

Så sent som häromdagen möttes jag av argumentet ”Men vi är ju inte jägare/samlare längre!”, när jag hävdade att vi inte är evolutionärt anpassade för den kolhydratrika kost vi äter till vardags (argumentet kom från en mycket högt utbildad person inom en samhällsvetenskaplig disciplin). Nej, det är helt riktigt. Men evolutionen är en mycket långsam process och det kan dröja ytterligare 100 000 år innan vi anpassats för att klara av den mängd kolhydrater vi äter idag utan att bli sjuka. Den mat vi anpassats för är den vi ätit under vår evolutionära utveckling, dvs. det vi åt fram till för c:a 40 000 år sedan. Därefter har människan antagligen inte förändrats nämnvärt.

Nu är ju inte LCHF riktigt vad man åt då men den maten är ganska närbesläktad med stenåldersdieten i det avseendet att den innehåller väldigt lite kolhydrater.

Jag tänker inte gå in mer på LCHF-dietens förträfflighet så vill ni veta mer så får ni googla. Det finns en hel del att läsa. Det mesta är mycket spännande. Även kritiken mot dieten!

Det har hänt ganska ofta att jag på egen hand satt i mig en trehundragrams chipspåse. Efteråt brukar jag känna mig konstig. Pulsen stiger, hjärtat slår en aning snabbare och hårdare och det kan hugga till i bröstet på ett väldigt obehagligt sätt. Jag har alltid trott att det haft med fettet att göra. Igår åt jag en riktigt fettspäckad middag, nästan helt befriad från kolhydrater (lite chili con carne utan ris, tillagad i mycket smör). Efter den lilla portionen var jag mer hungrig och i kylskåpet hittade jag en burk med 200 gram skagenröra (2 % kolhydrater, 44 % fett). Jag käkade upp innehållet på tio minuter och stekte dessutom upp ett paket bacon. Som dessert åt jag en skål med turkisk yoghurt med 10 % fett. Därefter var jag mätt och mådde som en prins. Fortfarande vid frukosten i morse kände jag mig ganska belåten efter middagen kvällen innan.

Trots att jag bara till middag igår åt fett motsvarande säkert 600 g. chips kände jag ingenting av de obehagskänslor som brukar uppstå efter en påse chips. Inte en tillstymmelse! Kan det månne ha med kolhydraterna i chipsen att göra, eller åtminstone fettet och kolhydraterna i kombination?

Ingmarie skrev igår i en kommentar att hon inte tror så mycket på dieter. Det gör inte jag heller. Tanken är att jag ska försöka ändra min kost i grunden och i möjligaste mån äta så lite kolhydrater som möjligt. Det är svårt, eftersom de är så lättillgängliga och utgör grunden i den mat som serveras nästan överallt. Jag kommer därför att bli en besvärligt gäst framöver, både hos vänner och på restauranger :-)

Att jag kommer att äta strikt LCHF-diet resten av livet är det inte tal om. Men min ambition är att mitt käk i framtiden åtminstone kommer att vara lågkolhydratskost av något slag.

Hur LCHF fungerar med min löpning får ett senare inlägg handla om. Det är lite tidigt att utvärdera. I eftermiddag blir det ännu en runda runt Djurgården.

Orkade du läsa ända hit? Klicka i så fall på "gilla", oavsett om du gillade det jag skrivit eller inte.