Roadrunner och LCHF

Roadrunner får många frågor om sin LCHF-diet och hur lämplig den egentligen är för en löpare eller om den ens är lämplig överhuvudtaget. Han häpnas över hur pass mycket upprivna känslor en diet kan orsaka och, det klart, har man i sitt 40-åriga liv alltid fått höra att det är fettet vi ska passa oss för är det inte helt lätt att ta till sig tankarna bakom LCHF-filosofin.

Jag har varit skeptisk. Mycket skeptisk! Tankarna bakom LCHF stred mot allt jag tidigare lärt mig om mat och dess beståndsdelar. I vintras höll jag mig till lågkolhydratkost under några veckor och jag mådde alldeles utmärkt. Men av någon anledning var jag ganska försiktig med fettet. Djupt inne i mitt medvetande ekade nämligen den jag fått höra hela livet: Man blir fet av fett! Fettet orsakar hjärt- och kärlsjukdomar! Det är förvisso sant, men antagligen bara i samspel med kolhydraterna.

Jag måste tillägga att jag fortfarande är skeptisk. Men då mer skeptisk till kolhydratbaserad mat än fett- och proteinbaserad.

Det är oerhört svårt att frigöra sig från tankar man fått i sig med bröstmjölken och som sedan följt en hela livet. Där har du något att begrunda, kära läsare! Detta gäller långt ifrån bara mat och synen på fett.

De tyngsta argument som finns inom vilket område som helst är de som bygger på evolutionen och vår plats i den. På senare år har jag läst väldigt mycket populärvetenskapliga böcker inom evolutionsbiologi och evolutionspsykologi vilket har fått väldigt mycket att falla på plats om varför vi människor (och andra djur)fungerar som vi fungerar. Det faktum att vi bara under de senaste århundradena låtit kolhydraterna uppta en allt större andel av vårt totala kaloriintag, borde mana till en och annan eftertanke.

Så sent som häromdagen möttes jag av argumentet ”Men vi är ju inte jägare/samlare längre!”, när jag hävdade att vi inte är evolutionärt anpassade för den kolhydratrika kost vi äter till vardags (argumentet kom från en mycket högt utbildad person inom en samhällsvetenskaplig disciplin). Nej, det är helt riktigt. Men evolutionen är en mycket långsam process och det kan dröja ytterligare 100 000 år innan vi anpassats för att klara av den mängd kolhydrater vi äter idag utan att bli sjuka. Den mat vi anpassats för är den vi ätit under vår evolutionära utveckling, dvs. det vi åt fram till för c:a 40 000 år sedan. Därefter har människan antagligen inte förändrats nämnvärt.

Nu är ju inte LCHF riktigt vad man åt då men den maten är ganska närbesläktad med stenåldersdieten i det avseendet att den innehåller väldigt lite kolhydrater.

Jag tänker inte gå in mer på LCHF-dietens förträfflighet så vill ni veta mer så får ni googla. Det finns en hel del att läsa. Det mesta är mycket spännande. Även kritiken mot dieten!

Det har hänt ganska ofta att jag på egen hand satt i mig en trehundragrams chipspåse. Efteråt brukar jag känna mig konstig. Pulsen stiger, hjärtat slår en aning snabbare och hårdare och det kan hugga till i bröstet på ett väldigt obehagligt sätt. Jag har alltid trott att det haft med fettet att göra. Igår åt jag en riktigt fettspäckad middag, nästan helt befriad från kolhydrater (lite chili con carne utan ris, tillagad i mycket smör). Efter den lilla portionen var jag mer hungrig och i kylskåpet hittade jag en burk med 200 gram skagenröra (2 % kolhydrater, 44 % fett). Jag käkade upp innehållet på tio minuter och stekte dessutom upp ett paket bacon. Som dessert åt jag en skål med turkisk yoghurt med 10 % fett. Därefter var jag mätt och mådde som en prins. Fortfarande vid frukosten i morse kände jag mig ganska belåten efter middagen kvällen innan.

Trots att jag bara till middag igår åt fett motsvarande säkert 600 g. chips kände jag ingenting av de obehagskänslor som brukar uppstå efter en påse chips. Inte en tillstymmelse! Kan det månne ha med kolhydraterna i chipsen att göra, eller åtminstone fettet och kolhydraterna i kombination?

Ingmarie skrev igår i en kommentar att hon inte tror så mycket på dieter. Det gör inte jag heller. Tanken är att jag ska försöka ändra min kost i grunden och i möjligaste mån äta så lite kolhydrater som möjligt. Det är svårt, eftersom de är så lättillgängliga och utgör grunden i den mat som serveras nästan överallt. Jag kommer därför att bli en besvärligt gäst framöver, både hos vänner och på restauranger :-)

Att jag kommer att äta strikt LCHF-diet resten av livet är det inte tal om. Men min ambition är att mitt käk i framtiden åtminstone kommer att vara lågkolhydratskost av något slag.

Hur LCHF fungerar med min löpning får ett senare inlägg handla om. Det är lite tidigt att utvärdera. I eftermiddag blir det ännu en runda runt Djurgården.

Orkade du läsa ända hit? Klicka i så fall på "gilla", oavsett om du gillade det jag skrivit eller inte.

Roadrunner testar det som är kvar av hans form.

Tempot under Roadrunners senaste träningspass är sannerligen inget att skryta och skrävla över. Tvärtom skulle han nog valt att helt hålla tyst om saken om det inte vore så att han råkade driva en blogg. I förrgår ville han ha klara besked om hur det egentligen stod till med formen och gav sig ut på ett pass där han tryckte på lite grand. Det gick USELT!

Innan jag berättar detaljerna tänkte jag ge mig in på några tänkbara förklaringar. Bortsett från den mest uppenbara: att jag inte sprungit mycket sedan i slutet av april, så finns det annat som kan förklara den djupa svacka jag befinner mig i nu.

Jag känner fortfarande av min sträckning. Framför allt är det i uppförsbackarna som det tar emot.

Jag har lagt på mig ett par kilo. Sammantaget väger jag fyra kilo mer idag än jag gjorde i slutet av februari. Hur mycket jag vägde i slutet av april, när jag var i god form, vet jag inte riktigt.

Sedan lite drygt en vecka tillbaka drivs min kropp av nästan bara fett och protein (eller nja... protein omvandlas ju till glukos i kroppen!). Den skapligt strikta LCHF-diet jag då påbörjade gjorde mig lite trött de första dagarna innan en märklig pigghet tog vid. Den är liksom konstant och jag har inga dippar under dagen som då jag käkade ”vanlig” kolhydratrik mat. Än så länge märker jag ingen större skillnad på vikten. Det slarvades lite vid invägningen förra söndagen men i bästa fall har jag tappat ett kilo. I sämsta fall ingenting alls.

Om vi bortser från den bristfälliga träningen på sistone så är de nyss nämnda förklaringarna fullgoda för att förklara varför löpningen går så dåligt just nu (framför allt i samverkan). När det gäller maten är jag inte riktigt säker på vilken inverkan den har. Det gick ju skitdåligt redan innan jag påbörjade LCHF-dieten!

Och så ett par ord om löpningen. Som sagt… tanken var att försöka ta i lite grand för att se hur det gick. Jag sprang min vanlig runda till Gamla Uppsala och hem igen, vilken mäter c:a 10,2 km. Jag fick slita hårt för att hålla 4:50-tempo (vilket var genomsnittstempot för passet) och om jag hade gått för full maskin hade jag kanske kunnat springa 45 sekunder snabbare.

Man måste gå så långt tillbaka i tiden som ungefär 13 månader för att hitta motsvarande tider vid en sådan grad av ansträngning.

Suck!

Planen är nu att tappa tre kilo på två månader. Då börjar nämligen nästa tävlingsperiod. Utöver det så ingår det också i planen att uppnå toppform!! Som om det behövde påpekas:-).

Rekreationslöpning på Djurgården samt Blodomloppet i Västerås.

Roadrunner stretar vidare i sitt fåfänga försök att på kort tid återfå aprilformen. Det går inte fort och det är inte skönt men det är bara att bita ihop och ha tålamod, vilket aldrig varit Roadrunners starka sida. Igår rundade han Djurgården i ett tempo som med tanke på ansträngningen borde gått c:a 40 sekunder fortare per kilometer.

Det gick beklämmande sakta men jag hade i alla fall turen att inte bli omsprungen. Grön av avund betraktade jag mötande löpare som på lätta fötter susade förbi i skönt 4:30-tempo. Vore det inte för vissa kompenserande faktorer skulle jag inte tveka med att utse gårdagens löptur till en av mina sämre någonsin. Så där rasande långsamt gick det väl inte igår (drygt 11 kilometer i 5:22/km-tempo, snabbare i början och långsammare mot slutet) men eftersom det var så pass jobbigt kändes det som det gick mycket långsammare.

Om vi lämnar löpningen därhän ett tag och ägnar dessa kompenserande inslag några ord. Löpning är som bekant mer än bara att springa. Det behöver inte ens vara träning. Gårdagens pass är ett av få av mina pass som sorteras in i kategorin rekreationslöpning.

Rekreationslöpning är väl ungefär löpningens motsvarighet till strosa som promenadform. Det som ändå gjorde gårdagens löpning till en minnesvärd upplevelse var omgivningarna och det vackra vädret. Djurgården är som gjort för löpning, promenader och rekreation för stressade storstadsmänniskor. Utöver vederkvickande solsken fick jag mig till livs en hel del annat som var som balsam för själen. Under nästan hela rundan hade jag inte mer än ett par meter till vattnet. Flådiga motorbåtar puttrade förbi och orsakade ett trivsamt vågsvall, i vilket ett stort bestånd av måttligt roade svanar guppade omkring. Glada människor som lapade sol, lummig grönska och prunkande blomster. Vid waldermarsudde fick jag kryssa fram genom ett stort turistsällskap. Sannolikt fastnade jag på en och annan bild som togs. Aahh… om man ändå varit i bättre form så hade gårdagens löpning varit snudd på fulländad!

På Petras blogg igår fick jag tips om ännu en tävling som jag anmälde mig till direkt. Den 26/8 går Västersåsupplagan av Blodomloppet 10 km, vilket ligger inom en fullt godkänd radie från Uppsala.

Jo, just ja! En anledning till att löpningen går långsamt nu kan vara att jag sedan några dagar börjat experimentera med lågkolhydratkost. Jag är nu inne på fjärde dagen och har känt mig ganska trött och seg. Inte en onödig (?) kolhydrat har passerat mina läppar och jag kommer att fortsätta med detta ytterligare ett tag. Jag är till och med ännu mera strikt nu än jag var i vintras under mitt lågpulsprojekt.

Nyutstyrd och nystart.

Roadrunners Löparblogg är nyutstyrd och går därmed in i en ny era. Det låter kanske storslagnare än det egentligen är men låt oss hoppas att den nya stiliga designen i alla fall innebär en nystart när det gäller Roadrunners träning.

Som ni kanske ser så har jag även ändrat texten i blogghuvudet. Istället för att redan basunera ut årets målsättningar har jag valt att helt utelämna dem. I alla fall i blogghuvudet. I mitt eget huvud, och på andra ställen i bloggen (bl.a. i högerspalten!), lever de dock vidare och jag kommer inte att revidera dem i första taget. Om jag sedan når upp till dem är förstås en helt annan sak. Att tona ner målsättningarna här på bloggen är ett psykologiskt viktigt, och kanske nödvändigt, grepp jag måste ta till för träna efter bästa möjliga förstånd.

Det finns anledning att fundera lite över mitt träningsupplägg. Det kommer jag att göra och jag ska inte tråka ut er med att ta upp mina funderingar här och nu innan de låtit sig formuleras samt stötts och blötts. Det jag i skrivande stund kommit fram till är att jag behöver ett mer strukturerat upplägg som jag ska hålla mig till någorlunda strikt. Att plötsligt ge sig ut och springa mer än en hel mil längre än jag brukar göra kommer i fortsättningen inte på fråga (om ni undrar så har jag mitt 34 kilometerspass i åtanke, det som gav mig den ihärdiga vadskadan i slutet av april).

I eftermiddag tänker jag ge mig ut i solen på Djurgården på ett milslångt pass i femminuterstempo, vilket jag ser fram emot mycket. Och det trots att det antagligen inte kommer att gå så vidare värst bra.

Så här ser Roadrunners Löparblogg ut

efter genomgången ansiktslyftning :-).

Lååång väg tillbaka!

Det skulle dröja ända till lördag eftermiddag innan Roadrunner äntligen kom ut på sin löprunda. Längden på passet var det inget större fel på: 16,6 km men tempot lämnade en del övrigt att önska. Nu höll i och för sig Roadrunner igen en hel del men 5:43/km ska egentligen inte vara det minsta jobbigt. Det var det igår, tyvärr!

Ja, vad ska jag säga... jag försökte hålla ett tempo så att pulsen skulle hålla sig kring 145 bpm. Det var i sig inga problem. Passets inledande kilometrar gick i 5:20-tempo medan de sista gick i 5:55-tempo (med bibehållen puls kring 145 bpm). Det är ju något alldeles bedrövlig vad jag har tappat form!

Jag försöker att inte låta mig nedslås av detta men det är svårt. Det har ju tyvärr blivit väldigt lite löpning på sistone. Sträckningen kände jag av lite grand men inte så pass att den ensam förklarar varför det gick så dåligt.

Så, vad är min plan nu närmast? Att sakta men säkert bygga upp min tappade form. Till att börja med kommer det att bli vanlig distanslöpning i högst medelintensivt tempo. Mer detaljerat än så har jag inte smidit mina planer än.

Det var grymt varmt under gårdagens pass och direkt efter avslutat träning var det dags för familjen att gå på fest. Det var så bråttom att jag helt glömde att dricka innan. När vi kom till festen kände jag mig nästan lite illamående av vätskebristen och istället för att ta ett glas vin höll jag mig det första två timmarna till att bara dricka vatten. Sju eller åtta glas Loka med mangosmak hällde jag i mig innan jag var redo för att gå lös på vinboxen. Vinet rann i mig i samma tempo som jag tidigare druckit vatten och strax var jag på ett strålande humör igen, dagens motgångar till trots.

Statusuppdatering

För er upplysnings skull ger Roadrunner er en statusuppdatering, i sann facebook-anda. Överambitiös satsning på något så banalt som brännboll straffar sig tydligen. Men den rådbråkade kroppsdelen har dessbättre återhämtat sig häpnadsväckande snabbt och redan i kväll har en löptur planerats in. Strax kan Roadrunner förhoppningsvis börja blogga om sin löpträning igen, något det varit beklämmande lite av under alldeles för lång tid.

Hur man kan göra nåt så in i bengen dumt som det jag gjorde i tisdags övergår inte bara mitt eget förstånd utan även min sambos. Inte nog med det. Flera personer, både närstående och ytliga bekanta, har för att vrida om kniven i mig sagt samma sak. Idiotförklaringarna har stått som spön i backen och att försiktigt påpeka att jag faktiskt hade några glas vin skvalpande i kroppen har inte varit argument goda nog åt den påstådda dumheten.

Nej, det är möjligt. Trots några glas vin borde jag vetat bättre och tar nu den lärdomen med mig vidare i livet. Ingen brännboll i något annat tempo än joggtempo, om ens överhuvudtaget. En förlorad match är ju inte hela världen. Apropå det så blev mitt lag fullständigt utklassade. Motståndarna vann med mer än dubbelt så många poäng. Poängräkenskaperna höll tyvärr även för den strängaste granskning (självklart ifrågasatte jag siffrorna:-) ). Protokollföraren var nämligen revisor till yrket, och dessutom en av de nyktrare i sällskapet.

Detvardåsjälva... sträckning under brännbollsmatch.

Igår var Roadrunner ute på sommaraktiviteter med sin kolleger. Faktiskt uppehöll de sig nästan exakt på den plats där han stod utposterad vid Djurgårdsbrunnsbron under Milspåret. Det blev en mycket trevlig tillställning men bortsett från en lätt huvudvärk uppstod även andra följder han gärna skulle varit utan.

Så här års spelas det som bekant en hel del brännboll ute i landet. Med en hel del vin porlande i blodomloppet och utan någon uppvärmning värd namnet stod jag igår kväll plötsligt med ett brännbollsträ i höger hand och en tennisboll i den vänstra. Jag tänkte att här jävlar ska bollen drämmas iväg ordentligt och landa med ett plopp i djurgårdskanalen, drygt tvåhundra meter bort. Bollen kastades upp någon meter och jag vevade brännbollsträet för allt vad jag var värd. Brännbollsträet svischade lovande men bollen damp dessvärre snopet ner i gräset framför mig.

Nytt försök. Bollen kastades åter upp, denna gång lite högre. Min vinmättade hjärna gjorde sitt allra yttersta för att fokusera på bollen och hur gravitationen verkade på den. Brännbollsträet svingades återigen med full kraft. Denna gång träffade jag klockrent och jag hörde hur det liksom sjöng till i brännbollsträet med en dov ton i det lägre registret. Bollen susade iväg i en utdragen båge över djurgårdshimlen och jag satte av i ett farlig fart för att hinna varva. Motståndarlagets bakersta utpost lyckades dock plocka bollen på en oförskämt snygg lyra och strax därefter var den återbördad till brännaren. Jag hann bara till tredje konen.

Farten var förstås nära Bolt-tempo och så fort som jag sprang igår har jag inte sprungit sedan jag var typ 16 år. Strax efter kände jag hur det ömmade rejält i den vänstra delen av gluteus maximus, eller på ren svenska: vänster rövhalva. I morse var det ännu värre. Jag kom knappt ur sängen och efter varje stund av stillasittande haltar jag nu ordentligt. Efter en någon minuts gång kan jag gå utan att halta men sträckningen gör sig påmind genom en konstant, oangenäm smärta.

Nu tycker jag faktiskt att det räcker. Vi får se hur länge jag måste hålla upp den här gången… :-(

Roadrunner i samtal med en maratonveteran

I fredags var Roadrunner på sin äldste sons skolavslutning. I vimlet (och regnet!) på Sverkerskolans skolgård fick han syn på en man iförd den officiella Stockholm Maraton-tröjan. Mannen i fråga var ingen mindre än ultralöparen och Stockholm Maraton-legendaren Bertil Palmquist, vars dotter Roadrunner gått i samma klass som i 9 år och som också har barn på nämnda skola. Ett utmärkt incitament för att inleda ett litet samtal.


Bertil är född 1946 och 2010 års upplaga av maran blev hans 28:e i ordningen. Bästa tiden 2:47 är från 1989. Jag stegade fram till honom och räckte fram min regnvåta näve. Såvitt jag minns har vi inte träffats sedan jag gick i högstadiet för rysligt många år sedan (25 år sedan om vi ska vara noga!).

Vi pratade c:a en halvtimme och samtalsämnet var givet: löpning. Det var mycket intressant att höra en erfaren och inbiten långdistanslöpares reflektioner kring träning och för att inte tala om tävling. På den sistnämnda punkten sade han något som fick mig att ändra uppfattning helt, och det på stående fot i de ögonblick orden uttalades.

Min inställning till tävlingar fram till i fredags var att man ska välja dem med omsorg och de ska vara tillräckligt mycket tid mellan dem för att man ska hinna återhämta sig till fullo. Självklart, ansåg jag då, ska man också prestera sitt allra yttersta under dessa.

Bertil hade en annan inställning som jag nu själv antagligen kommer att anamma. Grundinställningen delade vi: att man väljer ut ett fåtal tävlingar som man verkligen satsar på. Men däremellan tyckte han att man kunde anmäla sig till ett antal ”träningstävlingar”, där man inte behöver springa för full maskin. Dessa skulle alltså betraktas som träningspass under lite roligare former.

Ja, varför inte? Bertil gav tips på en massa tävlingar som ägde rum i Uppsala med omnejd. Särskilt dess omnejd, eftersom löpartävlingarna i Uppsala är ganska få. Jag tycker att deltagandet i en tävling låter som en alldeles utmärkt och dessutom rolig träningsform. Inställningen till tävlandet kan jag ju utan vidare anamma, sedan får vi se hur det blir med själva tävlandet. Det får ju bli i mån av tid.

Kanske är denna inställning till tävlande ganska vanlig? Kanske är det bara jag som hittills tyckt att tävlande i någon annan fart än maxfart är totalt meningslöst?

Första passet på tre veckor.

Så blev det äntligen dags att snöra på sig löpardojorna. Med några ystra skutt och ett saligt leende bar det av för Roadrunner mot Gamla Uppsala. Men ysterheten försvann snabbt och leendet likaså när han efter bara några hundra meter flåsade mer än han borde vid det relativt beskedlinga tempot.

Att påstå att det var jobbigt är kanske att ta i men det var i alla fall betydligt jobbigare än det borde vara i det tempot. Hela passet omfattade 10,31 km och sprangs i en snitthastighet på 4:59 min/km. Skulle jag sprungit med samma grad av ansträngning i slutet på april hade varje kilometer gått omkring 20 sekunder fortare.

Den vad som gnällt så mycket på sistone kände jag ingenting av och av min förkylning återfinns det ännu en liten rest i form av lite rossel långt ner i luftrören. Annars mår jag prima!

Även om det kommer att bli en lång väg tillbaka till aprilformen så känns det skönt att äntligen vara igång igen. Nu ska jag föröka (!) låta bli att förivra mig ett par veckor. Det är så lätt hänt att jag drar iväg alldeles för snabbt, som jag annars tenderar att göra.

Hur lång tid tar det efter ett träningsuppehåll innan formen är tillbaka?

Roadrunner sitter och tittar i sin träningsdagbok och vågar knappt titta på bokföringen över maj månad. Det är sorglig läsning! Det senaste passet av hög kvalitét sprangs den 14/5. Därefter finns bara en ynka löprunda bokförd.

Mina vadproblem uppstod antagligen efter ett långpass den 25/4. Det är snart en och en halv månad sedan. Efter detta har träningen varit mycket sparsmakad. Under maj månad sprangs endast 5,6 mil fördelat på fyra pass.

Jag har läst någonstans att om man håller upp med sin träning en månad så tar det ungefär en månad att nå den form man hade innan uppehållet. I slutet av april var jag i en alldeles strålande form och om jag kommer igång igen med min träning nu så kommer jag alltså ha uppnått samma form igen i mitten av juli. Det betyder att jag då kommer att ligga två och en halv månad efter med min träning. Jag upprepar: TVÅ OCH EN HALV MÅNAD!!

Eftersom jag satt upp mycket tydliga och inte minst höga målsättningar för årets träning har jag inte tid att komma efter med min träning. Redan under förutsättning att jag fick vara skadefri skulle mina mål bli tuffa att nå och det skulle krävas en hel del målinriktad träning. Om min målsättning är att springa sub 40 på milen under Hässelbyloppet med årets träningsbakgrund och skador skulle det motsvara att jag klarade sub 40 redan i mitten av augusti om jag hade fått vara skadefri. Det är bara att inse att sub 40-målet knappast kommer att uppnås på Hässelbyloppet enligt planerna.

Om ni tycker att jag verkar uppgiven så är det hel fel uppfattat. Det ovan skrivna är bara ett försök till klarsynthet. Jag kommer fortsätta träna som om inget har hänt. Blir det inte på Hässelbyloppet så får det bli under träning senare under hösten/vintern. Målen ska uppnås, och det så fort som möjligt! Jag avslutar inlägget som jag gjort ett par gånger tidigare: Det kan ni hoppa upp och klappa er på!!

P.S. Vaden har jag inte känt av på två veckor och jag räknar med att den nått full funktion igen. Förkylningen är på reträtt men jag är fortfarande lite tjock i halsen. Kanske kan jag redan i morgon ge mig ut på en kort och lugn jogg. Hur det är ställt med vaden kommer jag att få reda på om en stund då jag ska på massage. För en vecka sedan kände massagekvinnan skillnad på mina vader trots att jag själv inte kände någon.

Att anmäla sig till så många lopp som möjligt

Någon i Roadrunners närhet, han minns inte vem, påpekade det kloka i att för hans del anmäla sig till så många lopp som det överhuvudtaget är möjligt. Med tanke på den bedrövliga statistiken över inställda lopp borde en fulltecknad tävlingskalender ge honom möjlighet att kunna ställa upp i åtminstone ett par av loppen.

Jag skrattade först, men vid närmare eftertanke kanske det inte är så dumt. Höstens tävlingar jag är anmäld till så här långt är Stockholm Halvmaraton, Lidingöloppet samt Hässelbyloppet. Sedan igår är jag också anmäld till Åland Maraton. Nu ska jag också anmäla mig till Midnattsloppet och kanske ytterligare något lopp.

Med fem tävlingar inbokade under ett spann på lite drygt två månader vore det väl då själva f-n om jag inte kunde springa åtminstone en av dem:-). Om det vill sig riktigt väl kanske jag till och med kan springa samtliga. Men det är nog för mycket att hoppas på...

Är betablockerare dopingklassat?

Den som var snabb att läsa förmiddagens inlägg från Roadrunner hann se att det ursprungligen var mycket längre än det var tio minuter senare. Det berodde på att det framkom misstankar om att en stor del av inlägget helt enkelt var en bluff iscensatt av en av Roadrunner kompisar som sprang maran i lördag. Vad som senare hände var att uppgifter framkom som styrkte att det som skrevs faktiskt var sant. Detta var vad som hände...

Om detta stämmer, vilket det enligt vederbörande gör, så är jag åter i chock efter att ha lugnat mig då det påpekades att allt var en bluff.

Bland de jag i realtid följde under lördagens mara fanns bl.a. en kompis som har en lång karriär som motionär bakom sig. Här följer det jag redigerade bort ur förmiddagens inlägg:

I torsdags hade jag ett planeringsmöte tillsammans med mina kompisar där vi diskuterade var årets fjällvandringsresa skulle bära av. Samtliga i gänget är också motionärslöpare på ungefär samma nivå. En av dem gjorde så sent som för några månader sedan klart för oss alla att det var färdigtävlat för hans del och att han aldrig mer skulle ställa upp i en tävling. Detta av flera olika skäl. Dels hade han insett att han inte skulle kunna nå upp till sin forna form igen utan en rejäl dos träning och dels genomgick han så sent som i mitten av mars en hjärtoperation. De senaste åren har han dessutom käkat betablockerare. Lite träning hade han dock ägnat sig åt, lät han oss få veta under middagen. Enligt honom själv ett par mil i veckan.

Under torsdagens middagsmöte berättade han att han eventuellt skulle komma till start på Stockholm Maraton. I efterhand tycker jag att jag kunde skönja ett hemlighetsfullt leende när han sa detta. Från min dator i lördags lade jag upp honom på bevakning och vid första 5 km hade han en genomsnittlig kilometertid på ett par sekunder över 5 minuter, vilket höll i sig under första milen.

De senaste åren har han brutit maran eftersom han av olika skäl klappat ihop och när jag såg vilket tempo han höll gissade jag att han ganska fort skulle klappa ihop även denna gång. Till och med hans fru, som jag hade kontakt med över facebook under det att maran pågick, trodde att han skulle klappa ihop när som helst.

Han klappade inte ihop. Istället höjde han tempot och höll i fortsättningen ett genomsnittligt tempo kring 4:50/km ända in i mål. Sista två kilometrarna gick på 4:38 vilket gav en målgångstid på strax över 3:25. Han krossade sitt tidigare rekord från 2003 med nästan exakt 19 minuter. Är betablockerare dopingklassat, eller??

Bara ett par minuter efter hans målgång drog jag iväg ett sms till honom. Jag var i djup chock och efter rungande gratulationer kunde jag inte låta bli att flika in något om mina misstankar om att han mörkat en avsevärd mängd träning: ”Ett par mil i veckan... Jo tjena!!”.

När jag fick höra att han skulle komma till start var det ingen högoddsare att han skulle bryta även i år. Om han skulle ta sig i mål gissade jag på en tid på i bästa fall strax över fyra timmar. Allt detta med tanke på hans hjärtoperation och blygsamma träningsmängd. Att han skulle göra en sådan comeback var minst sagt otippat och jag har fortfarande inte lyckats ta in detta på allvar. Jag kommer att avkräva honom en förklaring inom kort.

Misstankarna om att det var en bluff kom från vår gemensamme kompis Henrik som var övertygad om att vederbörande låtit någon annan springa med hans nummerlapp. Detta avfärdades kraftfullt när han konfronterades i en liten mejlkorrespondens om detta som pågick under förmiddagen idag.

Nu blir min målsättning att slå hans tid under Åland Maraton i höst:-).

Roadrunner sneglar mot Åland Maraton den 31/10

Roadrunner följde Stockholm Marathon hemifrån efter bästa förmåga. TV4 sände direkt över nätet och via marans hemsida följde han några utvalda personer i realtid. Trots gruvlig besvikelse över egen inställd medverkan så var det mycket givande att följa tilldragelsen framför datorn.

För det första... Prestationerna från dem jag följde (Magnus, Staffan, Petra och Lars samt mina kompisar Johan och Henrik) var genomgående mycket bra och i nästan samtliga fall ungefär som väntat bortsett från att det faktiskt gick lite snabbare för dem än jag trodde det skulle göra.

Som mina läsare vet så har jag själv haft målet sub 3:30 på maran för i år. Målet kunde av tråkiga skäl inte uppnås i Stockholm i lördags men nu har jag börjat snegla mot Åland Maraton den 31/10. Den tävlingen ligger perfekt i tiden, tre veckor efter Hässelbyloppet som var tänkt att bli årets sista tävling för min del.

Mitt hälsotillstånd är fortfarande sådär, men i alla fall på väg åt rätt håll. Det känns som om jag tappat massor och jag flåsar rejält när jag har tagit mig upp för trapporna fyra våningar på jobbet. Redan för drygt två veckor sedan, när jag sprang senast, kände jag att formen var märkbart påverkad av den usla träningsmängden under maj. Det kommer att ta lång tid att återuppnå den form jag hade i slutet av april när mina vadproblem började.

Trots missad mara är mitt humör relativt gott. Jag har ju även andra mål med min träning vid sidan av maraton sub 3:30. Jag kan tänka mig vilket antiklimax det skulle blivit för Petra eller Magnus om de hade fått ställa in på grund av en löjlig förkylning. Deras bloggande har ju handlat nästan uteslutande om deras maratonmedverkan och i synnerhet Petras läsare skulle blivit gruvligt besvikna. Dessutom skulle säkert ett och annat internet-troll anklaga henne för att simulera och för att ha fått kalla fötter i sista stund.

Redan i höstas när jag anmälde mig till maran anade jag att nåt skit skulle hända och valde därför avbeställningsskydd för en hundring extra. Det innebär för min del att anmälningsavgiften flyttas till nästa års upplaga istället. Jag är redan nu supertaggad!

Sitter vid datorn och deppar...

Detta inlägg publiceras 14:00 den 5:e juni. Exakt den tid Roadrunner enligt planerna skulle tagit sitt första maratonsteg. Behöver han skriva att det känns riktigt riktigt surt i just detta ögonblick? Nej, antagligen inte men han gör det ändå:

Just nu känns det riktigt riktigt surt. Men jag gör det bästa av situationen och sitter här med en kopp kaffe och en bit mörk choklad som river skönt i min onda hals när jag sväljer.

Stockholm Maraton kommer att följa nät-ledes. Jag hade först tänkt att beställa sms-bevakning på alla jag vill följa live (typ 6-7 stycken) men enligt hemsidan kommer allt att publiceras i realtid där. Fint, då spar jag lite kosing. 35 kronor per deltagare närmare bestämt. Dessutom sänds hela evenemanget direkt på marathon.se:-)

Jag har redan nu börjat ladda mentalt för nästa års upplaga.

Maradrömmen övergår i mardröm?

Den som läst Roadrunners senare inlägg förstår att tillståndet med snuva och ont i halsen inte kommer som någon överraskning så här precis innan maran. Tydligen händer det nästan alltid något i Roadrunners liv som sätter käppar i hjulet när han ser fram emot något.

Först några ord om mitt tillstånd och därefter en liten utsvävning med filosofiska inslag. Under gårdagen försämrades mitt tillstånd. Det låter kanske mer dramatiskt än det var men det som hände var att näsan så att säga förlorade en del av sin andningskapacitet. Idag är det värre med både hals och näsa och maradrömmen har tyvärr övergått till mardröm.

Roadrunner är förkyld, besviken men snäll. 

Då kan han se ut så här

Jag börjar vänja mig nu. Om jag trodde på högre makter skulle jag undra vad de har för problem med att jag med liv och lust deltar i en och annan löpartävling. Nu råkar jag inte ha någon sådan tro och mitt huvud söker därför andra förklaringar. Är det så att min kropp på något sätt själv suggererar fram sjukdom när det drar ihop sig för något jag sett fram emot? Knappast. Med den härd av bakterier och andra smittoämnen som just nu och på senare tid gästar familjen faller den förklaringen. Inte ens mitt immunförsvar står pall för slika prövningar.

Otur är en annan förklaring jag inte tror på. I alla fall inte i det långa loppet. För att kunna prata om tur och otur måste vi först slå fast att det måste gälla händelser som ligger bortom vår kontroll: att vinna på lotto eller att råka hitta sedelbunt ute på gatan. Ibland tenderar flera oturstyngda händelser att klumpa ihop sig men i det långa loppet går det för de allra flesta ungefär jämnt ut. Om otur är händelser som ger minus i protokollet och tur ger plus så brukar summan bli ett tal nära noll. Normalfördelning brukar vi kalla det i min bransch.

Vad gäller mina löpartävlingar så är det lätt att tro att oturen klumpat ihop sig. I höstas ställde jag in

Stockholm Halvmaraton
Lidingöloppet
Hässelbyloppet

Men det berodde inte på tre stycken sjukdomar som var oberoende av varandra. Nej, istället var det samma åkomma (antagligen till följd av överträning) som ihärdigt bet sig fast under vecka efter vecka.

I år ser det hittills inte bättre ut än att inte bara Kungsholmen Runt utan nu även Stockholm Maraton får stryka på foten. Men denna gång är det i alla fall på grund av åkommor som är oberoende av varandra. Detta är kanske egentligen inte så vansinnigt konstigt och jag drar mig för att påstå att jag är osedvanligt otursföljd. Å andra sidan tycker jag att jag har tur på andra områden. Om jag åter skulle dra in de högre makterna så skulle jag ha dem att tacka för mycket i livet men tyvärr också en hel del att beskylla dem för (inte bara inom löpningen!). Det jag upplever är alltså helt normalt. Det går jämnt ut i slutändan även om det förhoppningsvis är många år kvar innan livet ska summeras.

Apropå tur... i maraton och övriga distanser hjälper tur lika mycket som i ett parti schack mot en mästare. Hård träning är det enda som hjälper (what else is new?).

Nu vill jag bli frisk så att jag åtminstone kan komma igång att träna. Maj och nu även början av juni är en rejäl plump i mitt träningsprotokoll.

För övrigt är det inte bara Stockholm Marathon jag missar. Nästan lika mycket som själva löpningen har jag sett fram emot den planerade bloggarträffen innan start där jag äntligen skulle få träffa några av mina läsare och medbloggare och medbloggerskor. Det är nästan så att det känns lika illa som att missa själva tävlingen.

Som ett brev på posten...

Om det vore maratonstart idag skulle Roadrunner inte komma till start. I morse när han vaknade var han mer än lovligt tjock i halsen. Just nu kan han inte göra mer än att hoppas på att det drar sig tillbaka och försöka bidra till att det går i rätt riktning. Whisky – Nej, det är inte hans kopp te! Antioxidaner – Jajamensan!

Precis som befarat åker man på nåt skit så här tre dagar innan årets största löparfest. Eftersom samtliga i familjen, mig undantagen, just nu är mer eller mindra angripna av bakterier och virus var det väl bara en tidsfråga innan jag själv smittades.

Så påpassligt!! Tre dagar innan det man sett fram emot och tränat inför sedan i höstas. Om ni läst mina senaste inlägg så var ju detta knappast oväntat, men jag skulle nog ändå tippat på att det skulle bli min vad som i så fall skulle göra att jag inte kom till start.

Men hoppet är det sista som överger en. Nu måste jag göra allt som står i min makt för att bli bättre i halsen.