torsdag 4 november 2010

Yesss!!! Milen sub... eehh... 50.

Styrkt i självförtroendet stapplade Roadrunner upp för trappan till sin lägenhet efter avslutat pass igår kväll. Det som var tänkt att bli ett vanligt distanspass i 5:20-tempo urartade till ett i det närmaste snabbdistanspass inte så rysligt långt ifrån maxtempo. De första kilometrarna tickade iväg i ett snittempo kring 4:45-4:50/km och känslan var bättre än på mycket länge. Då bestämde sig Roadrunner för att springa lite snabbare än han gjort på sistone. Målet blev sub 50 på milen, vilket han inte gjort sedan i juni.

Ingressens avslutande mening har förstås flera förklaringar, vilket mina mer trogna läsare känner till. Den främsta är att jag inte ens försökt att springa milen snabbt, eller någon annan stäcka heller för den delen (bortsett från ett 5 km långt snabbdistanspass i juli). Andra bidragande orsaker har varit skador, LCHF-diet, förkylningar, tilltagande övervikt och annat jävelskap. Men igår var det alltså dags. Ansträngningsgraden var något högre än under de distanspass jag hållit mig till på sistone, men ännu var det en bit kvar till maxtempo. 

Den kraftiga motvind jag utsattes för vid 5 km tog musten ur mig och tempot sänktes rejält. Till och med när jag vände och fick vinden i ryggen. Men snittempot när gps:en signalerade för uppnådda tio kilometer var 4:56/km vilket renderade en sluttid på 49:27. Möjligen skulle jag kunnat komma ner kring 48 minuter om jag tog i för kung och fosterland. Kanske inte så mycket att hänga i granen men en tid som gör att jag i alla fall känner tillförsikt inför framtiden eftersom jag egentligen hade mer att ge. Detaljer om passet hittar du här.

Efter lördagens inlägg var det en läsare som påpekade att den långa, raka, okuperade skogsväg jag hittade under mitt långpass i själva verket var en gammal banvall. I söndags passade jag på att springa där igen innan äldste sonen skulle spela fotbollsmatch i Ekeby, men då bara 8,2 km. Då blev det uppenbart att det var en gammal banvall jag sprang på och den nästan egendomligt raka och flacka vägen fick sin naturliga förklaring. Men helt klart var det en perfekt väg för löpning och det var definitivt inte sista gången jag sprang där. Om träningspass förlagda på denna väg lär ni få läsa mer om framöver.

3 kommentarer:

  1. Det är väl en god början på livet sub50. Om du till våren är i lika gott skick som förra våren, utan att springa dig sönder och samman på vägen, så får du en grym plattform att stå på inför sommaren.

    Var inte rädd för att ta det lugnare, då blir det mer tid att skörda det du sått.

    SvaraRadera
  2. @BadGEAR: Tack för stödet. Det kommer att bli väldigt få snabbdistanspass de kommande månaderna.

    @Lars: Jag uppfattade först din kommentar som ironisk innan jag insåg att du syftade på banvallslöpningen. Men det tog ett helt dygn! Då blev det ju plötsligt riktigt roligt:D

    SvaraRadera