Roadrunner är tillbaka i Uppsala igen efter nästan fyra veckors vistelse i den småländska sommarstugan. Träningsmängden under juli får knappt godkänt och de flesta av er förstår nog att det beror på den tropiska hettan under större delen av juli. LCHF-dieten är nerlagd sedan drygt en vecka tillbaka efter att under drygt fyra veckor käkat minimalt med kolhydrater. Vore det inte för att löpningen gick så oerhört långsamt skulle Roadrunner gärna fortsatt med dieten livet ut. Han har nämligen aldrig mått bättre än under dessa veckor.
Att med en puls kring 170 bpm och under uppbådande av alla krafter man är mäktig inte kunna springa snabbare än 6:10 per kilometer är inte roligt! Nåja, det var kanske att ta i en smula men faktum är att det var detta tempo jag höll under de sista tre kilometrarna under mina 16-kilometersrundor i sommar. De första kilometrarna gick i femminuterstempo innan tempot avtog successivt.
Min ambition var att springa varannan dag under juli. Så blev det inte. Var tredje dag lyckades jag komma ut. Ett par gånger gick det fyra dagar mellan två pass. Träningsmängden har jag inte tagit reda på än men jag uppskattar den till c:a 13 mil. Anledningen till detta var att den tid på dagen då temperaturen var godkänd var efter 20:00. Inte sällan åt vi middag vid 19:30 (vi befann oss ofta på badplatsen till 18:30) varför det blev alldeles för sent för löpning.
Samma dag som jag bestämde mig för att avsluta min LCHF-diet var jag ute och sprang på kvällen. Då hade jag ätit skapligt med kolhydrater. Tempot blev precis vad jag förväntade mig: 20 sekunder snabbare per kilometer och ett jämnare tempo genom hela passet. Men fortfarande var det långt kvar till min aprilform.
Efter ytterligare ett par dagar med hyfsat normal kost (jag äter fortfarande mer fett än jag någonsin gjort!) gav jag mig iväg på ett snabbdistanspass på fem kilometer. Första kilometern fick jag upp tempot till 4:00 tempo men orken tröt och efter fem kilometer blev snitttempot 4:30/km.
Därefter gick det tre dagar innan nästa pass och vi är nu framme vid mitt senaste pass, vilket var i förrgår. Då sprang jag min 16,4-kilometersrunda och allt (nästan!) kändes då fantastiskt. Utan att anstränga mig höll jag ett tempo kring 4:55/km, ett tempo som skulle tagit död på mig under LCHF-veckorna. Det är ett tempo som med den graden av ansträngning inte är långt ifrån min aprilform! Härligt!!
Men... tempot kunde varit ännu högre! Under sommaren, och alltid efter mina 16,4-kilometersrundor, har jag fått vansinnigt ont i höger knä dagen efter. Misstankarna om löparknä fanns men efter ytterligare en dag var smärtan helt borta. Under själva löpningen kände jag ingenting men efteråt kom den smygande. På natten efter löprundan hade jag till och med svårt att vända mig i sängen pga. smärtan. Under sista passet började jag få känningar efter halva passet (jag befann mig då 8 kilometer hemifrån!) men det gick bra att springa förutsatt att jag sprang tillräckligt långsamt (c:a 5:00/km) och så fort jag försökte trycka på lite mer gjorde det ont. Efter passet gjorde det så ont att jag haltade som om jag blivit skjuten i knät. Likaså dagen efter, dvs. igår. Idag är smärtan nästan helt borta igen.
Det första jag gjorde när jag kom hem till Uppsala igår var att googla på symtomen. Klockrent löparknä, visade det sig! Inget snack om saken! Då gäller det att gå till botten med orsakerna till detta. Jag har ju aldrig känt minsta tillstymmelse till problem tidigare! Det visar sig dessbättre vara ganska lätt. Jag tror att det har att göra med att den vägen jag sprang under mina 16,4-kilometersrundor på är en ganska smal landsväg utan väggren. Som bekant brukar just den typen av vägar luta en hel del. Med min typ av pronation leder det till att högerfoten landar i en vinkel som är liksom åt fel håll. Vänsterfoten landar däremot helt rätt, eftersom vägen lutar åt vänster på vänster sida. Tyvärr råkar man ju ut för samma sak när man sedan springer samma väg hem igen. Jag kände att detta var ganska ansträngande för högerbenet, eftersom det hela tiden landar något centimeter högre än vänsterfoten.
Nu väntar en veckas fjällvandring i Sarek för min del. En vecka av lågintensiv träning! På ryggen kommer jag att bära c:a 20 kilo och c:a två mil om dagen ska tillryggaläggas. Jag hoppas att detta är vad mitt löparknä behöver. Jag är hemma igen på söndag nästa vecka så ni får ge er till tåls tills dess:-).
fredag 30 juli 2010
torsdag 15 juli 2010
Kort uppdatering från Tjust
Roadrunner sitter på Västerviks Stadsbibliotek med två av sina barn uttråkade och gnälliga vid sin sida. Av den anledningen blir det ett mycket kort inlägg.
Det är som bekant dynghett i större delen av landet. Jag vet inte om det beror på värmen, tappad form efter vadskadan eller omläggningen till LCHF-kost, men löpningen går riktigt dåligt just nu. Kanske bidrar allt detta. Det är i alla fall vad jag hoppas.
Jag tränar ganska ihärdigt om kvällarna men jag tycker att det går bara sämre och sämre. Självklart ger jag inte upp. Tills vidare önskar jag alla en fortsatt skön sommar i värmen. Jag återkommer så fort jag får tillfälle.
Det är som bekant dynghett i större delen av landet. Jag vet inte om det beror på värmen, tappad form efter vadskadan eller omläggningen till LCHF-kost, men löpningen går riktigt dåligt just nu. Kanske bidrar allt detta. Det är i alla fall vad jag hoppas.
Jag tränar ganska ihärdigt om kvällarna men jag tycker att det går bara sämre och sämre. Självklart ger jag inte upp. Tills vidare önskar jag alla en fortsatt skön sommar i värmen. Jag återkommer så fort jag får tillfälle.
fredag 2 juli 2010
Bloggstiltje även från Roadrunner framöver
Roadrunner skulle gärna fortsatt blogga lika ihärdigt i sommar som hittills i år. Men den plats han från och med på måndag kommer att befinna sig på är inte särskilt uppkopplad. Något han däremot kommer fortsätta med oförtrutet är löpningen.
Jag är rädd att det kommer att bli glest med blogginlägg från mig under juli. Men ett par inlägg i veckan borde jag kunna få till. Sommarstugan är belägen mellan Västervik och Oskarshamn men där Lanthandeln (i Blankaholm) ligger finns även ett café som tillhandahåller uppkoppling för traktens behövande. Min plan är att skriva blogginlägg i stugan, spara dem som text på USB och sedan klippa in det i bloggen när jag besöker caféet.
Antagligen vinner Roadrunners Löparblogg på att dra ner på bloggandet under en tid. För nog är det så att min bedrövliga träning är precis lika rolig att läsa om som den är att skriva om just nu!? Med bara ett par inlägg i veckan kanske framstegen kan märkas mellan bara två inlägg. Vi får se…
Senaste rundan, för tre dagar sedan ute på Djurgården, kändes en smula lättare än föregående pass. Dessvärre var det en av årets varmaste dagar så något tempo blev det ändå inte frågan om. 14 kilometer blev det i alla fall, precis som jag planerar även denna eftermiddag.
Kan nämna lite grand om mina eftersvettningar som inte var av denna värld efter Djurgårdsrundan i hettan. Trots att jag flämtande duschade kallt i minst fem minuter efter löpturen så rann det från mitt ansikte när jag satte mig vid datorn på jobbet tio minuter senare. Svettporerna var vidöppna och det droppade svett ner på mitt tangentbord! Därefter tog jag tunnelbanan till centralstationen och trots den relativa svalkan i underjorden var min skjorta sjöblöt när jag väl satte mig på Uppsalatåget.
Nu väntar som sagt nästan fyra veckor i sommarstugan. Därefter blir det en veckas traditionsenligt fjällvandring tillsammans med tre kompisar i Padjelanta och Sarek. Förresten håller vi på att bygga upp en websida med reseberättelser i lättsam och underhållande ton från dessa resor. Årets resa blir den fjärde i ordningen. Sidan är under uppbyggnad och är ganska stökig samt saknar ännu bilder. Självklart kommer jag att lägga ut en länk dit så fort allt ser anständigt ut.
Målsättningarna för sommaren blir att återfå formen... samt att anlägga en klädsam solbränna:-).
Jag är rädd att det kommer att bli glest med blogginlägg från mig under juli. Men ett par inlägg i veckan borde jag kunna få till. Sommarstugan är belägen mellan Västervik och Oskarshamn men där Lanthandeln (i Blankaholm) ligger finns även ett café som tillhandahåller uppkoppling för traktens behövande. Min plan är att skriva blogginlägg i stugan, spara dem som text på USB och sedan klippa in det i bloggen när jag besöker caféet.
Antagligen vinner Roadrunners Löparblogg på att dra ner på bloggandet under en tid. För nog är det så att min bedrövliga träning är precis lika rolig att läsa om som den är att skriva om just nu!? Med bara ett par inlägg i veckan kanske framstegen kan märkas mellan bara två inlägg. Vi får se…
Senaste rundan, för tre dagar sedan ute på Djurgården, kändes en smula lättare än föregående pass. Dessvärre var det en av årets varmaste dagar så något tempo blev det ändå inte frågan om. 14 kilometer blev det i alla fall, precis som jag planerar även denna eftermiddag.
Kan nämna lite grand om mina eftersvettningar som inte var av denna värld efter Djurgårdsrundan i hettan. Trots att jag flämtande duschade kallt i minst fem minuter efter löpturen så rann det från mitt ansikte när jag satte mig vid datorn på jobbet tio minuter senare. Svettporerna var vidöppna och det droppade svett ner på mitt tangentbord! Därefter tog jag tunnelbanan till centralstationen och trots den relativa svalkan i underjorden var min skjorta sjöblöt när jag väl satte mig på Uppsalatåget.
Nu väntar som sagt nästan fyra veckor i sommarstugan. Därefter blir det en veckas traditionsenligt fjällvandring tillsammans med tre kompisar i Padjelanta och Sarek. Förresten håller vi på att bygga upp en websida med reseberättelser i lättsam och underhållande ton från dessa resor. Årets resa blir den fjärde i ordningen. Sidan är under uppbyggnad och är ganska stökig samt saknar ännu bilder. Självklart kommer jag att lägga ut en länk dit så fort allt ser anständigt ut.
Målsättningarna för sommaren blir att återfå formen... samt att anlägga en klädsam solbränna:-).
tisdag 29 juni 2010
Roadrunner och LCHF
Roadrunner får många frågor om sin LCHF-diet och hur lämplig den egentligen är för en löpare eller om den ens är lämplig överhuvudtaget. Han häpnas över hur pass mycket upprivna känslor en diet kan orsaka och, det klart, har man i sitt 40-åriga liv alltid fått höra att det är fettet vi ska passa oss för är det inte helt lätt att ta till sig tankarna bakom LCHF-filosofin.
Jag har varit skeptisk. Mycket skeptisk! Tankarna bakom LCHF stred mot allt jag tidigare lärt mig om mat och dess beståndsdelar. I vintras höll jag mig till lågkolhydratkost under några veckor och jag mådde alldeles utmärkt. Men av någon anledning var jag ganska försiktig med fettet. Djupt inne i mitt medvetande ekade nämligen den jag fått höra hela livet: Man blir fet av fett! Fettet orsakar hjärt- och kärlsjukdomar! Det är förvisso sant, men antagligen bara i samspel med kolhydraterna.
Jag måste tillägga att jag fortfarande är skeptisk. Men då mer skeptisk till kolhydratbaserad mat än fett- och proteinbaserad.
Det är oerhört svårt att frigöra sig från tankar man fått i sig med bröstmjölken och som sedan följt en hela livet. Där har du något att begrunda, kära läsare! Detta gäller långt ifrån bara mat och synen på fett.
De tyngsta argument som finns inom vilket område som helst är de som bygger på evolutionen och vår plats i den. På senare år har jag läst väldigt mycket populärvetenskapliga böcker inom evolutionsbiologi och evolutionspsykologi vilket har fått väldigt mycket att falla på plats om varför vi människor (och andra djur)fungerar som vi fungerar. Det faktum att vi bara under de senaste århundradena låtit kolhydraterna uppta en allt större andel av vårt totala kaloriintag, borde mana till en och annan eftertanke.
Så sent som häromdagen möttes jag av argumentet ”Men vi är ju inte jägare/samlare längre!”, när jag hävdade att vi inte är evolutionärt anpassade för den kolhydratrika kost vi äter till vardags (argumentet kom från en mycket högt utbildad person inom en samhällsvetenskaplig disciplin). Nej, det är helt riktigt. Men evolutionen är en mycket långsam process och det kan dröja ytterligare 100 000 år innan vi anpassats för att klara av den mängd kolhydrater vi äter idag utan att bli sjuka. Den mat vi anpassats för är den vi ätit under vår evolutionära utveckling, dvs. det vi åt fram till för c:a 40 000 år sedan. Därefter har människan antagligen inte förändrats nämnvärt.
Nu är ju inte LCHF riktigt vad man åt då men den maten är ganska närbesläktad med stenåldersdieten i det avseendet att den innehåller väldigt lite kolhydrater.
Jag tänker inte gå in mer på LCHF-dietens förträfflighet så vill ni veta mer så får ni googla. Det finns en hel del att läsa. Det mesta är mycket spännande. Även kritiken mot dieten!
Det har hänt ganska ofta att jag på egen hand satt i mig en trehundragrams chipspåse. Efteråt brukar jag känna mig konstig. Pulsen stiger, hjärtat slår en aning snabbare och hårdare och det kan hugga till i bröstet på ett väldigt obehagligt sätt. Jag har alltid trott att det haft med fettet att göra. Igår åt jag en riktigt fettspäckad middag, nästan helt befriad från kolhydrater (lite chili con carne utan ris, tillagad i mycket smör). Efter den lilla portionen var jag mer hungrig och i kylskåpet hittade jag en burk med 200 gram skagenröra (2 % kolhydrater, 44 % fett). Jag käkade upp innehållet på tio minuter och stekte dessutom upp ett paket bacon. Som dessert åt jag en skål med turkisk yoghurt med 10 % fett. Därefter var jag mätt och mådde som en prins. Fortfarande vid frukosten i morse kände jag mig ganska belåten efter middagen kvällen innan.
Trots att jag bara till middag igår åt fett motsvarande säkert 600 g. chips kände jag ingenting av de obehagskänslor som brukar uppstå efter en påse chips. Inte en tillstymmelse! Kan det månne ha med kolhydraterna i chipsen att göra, eller åtminstone fettet och kolhydraterna i kombination?
Ingmarie skrev igår i en kommentar att hon inte tror så mycket på dieter. Det gör inte jag heller. Tanken är att jag ska försöka ändra min kost i grunden och i möjligaste mån äta så lite kolhydrater som möjligt. Det är svårt, eftersom de är så lättillgängliga och utgör grunden i den mat som serveras nästan överallt. Jag kommer därför att bli en besvärligt gäst framöver, både hos vänner och på restauranger :-)
Att jag kommer att äta strikt LCHF-diet resten av livet är det inte tal om. Men min ambition är att mitt käk i framtiden åtminstone kommer att vara lågkolhydratskost av något slag.
Hur LCHF fungerar med min löpning får ett senare inlägg handla om. Det är lite tidigt att utvärdera. I eftermiddag blir det ännu en runda runt Djurgården.
Orkade du läsa ända hit? Klicka i så fall på "gilla", oavsett om du gillade det jag skrivit eller inte.
Jag har varit skeptisk. Mycket skeptisk! Tankarna bakom LCHF stred mot allt jag tidigare lärt mig om mat och dess beståndsdelar. I vintras höll jag mig till lågkolhydratkost under några veckor och jag mådde alldeles utmärkt. Men av någon anledning var jag ganska försiktig med fettet. Djupt inne i mitt medvetande ekade nämligen den jag fått höra hela livet: Man blir fet av fett! Fettet orsakar hjärt- och kärlsjukdomar! Det är förvisso sant, men antagligen bara i samspel med kolhydraterna.
Jag måste tillägga att jag fortfarande är skeptisk. Men då mer skeptisk till kolhydratbaserad mat än fett- och proteinbaserad.
Det är oerhört svårt att frigöra sig från tankar man fått i sig med bröstmjölken och som sedan följt en hela livet. Där har du något att begrunda, kära läsare! Detta gäller långt ifrån bara mat och synen på fett.
De tyngsta argument som finns inom vilket område som helst är de som bygger på evolutionen och vår plats i den. På senare år har jag läst väldigt mycket populärvetenskapliga böcker inom evolutionsbiologi och evolutionspsykologi vilket har fått väldigt mycket att falla på plats om varför vi människor (och andra djur)fungerar som vi fungerar. Det faktum att vi bara under de senaste århundradena låtit kolhydraterna uppta en allt större andel av vårt totala kaloriintag, borde mana till en och annan eftertanke.
Så sent som häromdagen möttes jag av argumentet ”Men vi är ju inte jägare/samlare längre!”, när jag hävdade att vi inte är evolutionärt anpassade för den kolhydratrika kost vi äter till vardags (argumentet kom från en mycket högt utbildad person inom en samhällsvetenskaplig disciplin). Nej, det är helt riktigt. Men evolutionen är en mycket långsam process och det kan dröja ytterligare 100 000 år innan vi anpassats för att klara av den mängd kolhydrater vi äter idag utan att bli sjuka. Den mat vi anpassats för är den vi ätit under vår evolutionära utveckling, dvs. det vi åt fram till för c:a 40 000 år sedan. Därefter har människan antagligen inte förändrats nämnvärt.
Nu är ju inte LCHF riktigt vad man åt då men den maten är ganska närbesläktad med stenåldersdieten i det avseendet att den innehåller väldigt lite kolhydrater.
Jag tänker inte gå in mer på LCHF-dietens förträfflighet så vill ni veta mer så får ni googla. Det finns en hel del att läsa. Det mesta är mycket spännande. Även kritiken mot dieten!
Det har hänt ganska ofta att jag på egen hand satt i mig en trehundragrams chipspåse. Efteråt brukar jag känna mig konstig. Pulsen stiger, hjärtat slår en aning snabbare och hårdare och det kan hugga till i bröstet på ett väldigt obehagligt sätt. Jag har alltid trott att det haft med fettet att göra. Igår åt jag en riktigt fettspäckad middag, nästan helt befriad från kolhydrater (lite chili con carne utan ris, tillagad i mycket smör). Efter den lilla portionen var jag mer hungrig och i kylskåpet hittade jag en burk med 200 gram skagenröra (2 % kolhydrater, 44 % fett). Jag käkade upp innehållet på tio minuter och stekte dessutom upp ett paket bacon. Som dessert åt jag en skål med turkisk yoghurt med 10 % fett. Därefter var jag mätt och mådde som en prins. Fortfarande vid frukosten i morse kände jag mig ganska belåten efter middagen kvällen innan.
Trots att jag bara till middag igår åt fett motsvarande säkert 600 g. chips kände jag ingenting av de obehagskänslor som brukar uppstå efter en påse chips. Inte en tillstymmelse! Kan det månne ha med kolhydraterna i chipsen att göra, eller åtminstone fettet och kolhydraterna i kombination?
Ingmarie skrev igår i en kommentar att hon inte tror så mycket på dieter. Det gör inte jag heller. Tanken är att jag ska försöka ändra min kost i grunden och i möjligaste mån äta så lite kolhydrater som möjligt. Det är svårt, eftersom de är så lättillgängliga och utgör grunden i den mat som serveras nästan överallt. Jag kommer därför att bli en besvärligt gäst framöver, både hos vänner och på restauranger :-)
Att jag kommer att äta strikt LCHF-diet resten av livet är det inte tal om. Men min ambition är att mitt käk i framtiden åtminstone kommer att vara lågkolhydratskost av något slag.
Hur LCHF fungerar med min löpning får ett senare inlägg handla om. Det är lite tidigt att utvärdera. I eftermiddag blir det ännu en runda runt Djurgården.
Orkade du läsa ända hit? Klicka i så fall på "gilla", oavsett om du gillade det jag skrivit eller inte.
måndag 28 juni 2010
Roadrunner testar det som är kvar av hans form.
Tempot under Roadrunners senaste träningspass är sannerligen inget att skryta och skrävla över. Tvärtom skulle han nog valt att helt hålla tyst om saken om det inte vore så att han råkade driva en blogg. I förrgår ville han ha klara besked om hur det egentligen stod till med formen och gav sig ut på ett pass där han tryckte på lite grand. Det gick USELT!
Innan jag berättar detaljerna tänkte jag ge mig in på några tänkbara förklaringar. Bortsett från den mest uppenbara: att jag inte sprungit mycket sedan i slutet av april, så finns det annat som kan förklara den djupa svacka jag befinner mig i nu.
Jag känner fortfarande av min sträckning. Framför allt är det i uppförsbackarna som det tar emot.
Jag har lagt på mig ett par kilo. Sammantaget väger jag fyra kilo mer idag än jag gjorde i slutet av februari. Hur mycket jag vägde i slutet av april, när jag var i god form, vet jag inte riktigt.
Sedan lite drygt en vecka tillbaka drivs min kropp av nästan bara fett och protein (eller nja... protein omvandlas ju till glukos i kroppen!). Den skapligt strikta LCHF-diet jag då påbörjade gjorde mig lite trött de första dagarna innan en märklig pigghet tog vid. Den är liksom konstant och jag har inga dippar under dagen som då jag käkade ”vanlig” kolhydratrik mat. Än så länge märker jag ingen större skillnad på vikten. Det slarvades lite vid invägningen förra söndagen men i bästa fall har jag tappat ett kilo. I sämsta fall ingenting alls.
Om vi bortser från den bristfälliga träningen på sistone så är de nyss nämnda förklaringarna fullgoda för att förklara varför löpningen går så dåligt just nu (framför allt i samverkan). När det gäller maten är jag inte riktigt säker på vilken inverkan den har. Det gick ju skitdåligt redan innan jag påbörjade LCHF-dieten!
Och så ett par ord om löpningen. Som sagt… tanken var att försöka ta i lite grand för att se hur det gick. Jag sprang min vanlig runda till Gamla Uppsala och hem igen, vilken mäter c:a 10,2 km. Jag fick slita hårt för att hålla 4:50-tempo (vilket var genomsnittstempot för passet) och om jag hade gått för full maskin hade jag kanske kunnat springa 45 sekunder snabbare.
Man måste gå så långt tillbaka i tiden som ungefär 13 månader för att hitta motsvarande tider vid en sådan grad av ansträngning.
Suck!
Planen är nu att tappa tre kilo på två månader. Då börjar nämligen nästa tävlingsperiod. Utöver det så ingår det också i planen att uppnå toppform!! Som om det behövde påpekas:-).
Innan jag berättar detaljerna tänkte jag ge mig in på några tänkbara förklaringar. Bortsett från den mest uppenbara: att jag inte sprungit mycket sedan i slutet av april, så finns det annat som kan förklara den djupa svacka jag befinner mig i nu.
Jag känner fortfarande av min sträckning. Framför allt är det i uppförsbackarna som det tar emot.
Jag har lagt på mig ett par kilo. Sammantaget väger jag fyra kilo mer idag än jag gjorde i slutet av februari. Hur mycket jag vägde i slutet av april, när jag var i god form, vet jag inte riktigt.
Sedan lite drygt en vecka tillbaka drivs min kropp av nästan bara fett och protein (eller nja... protein omvandlas ju till glukos i kroppen!). Den skapligt strikta LCHF-diet jag då påbörjade gjorde mig lite trött de första dagarna innan en märklig pigghet tog vid. Den är liksom konstant och jag har inga dippar under dagen som då jag käkade ”vanlig” kolhydratrik mat. Än så länge märker jag ingen större skillnad på vikten. Det slarvades lite vid invägningen förra söndagen men i bästa fall har jag tappat ett kilo. I sämsta fall ingenting alls.
Om vi bortser från den bristfälliga träningen på sistone så är de nyss nämnda förklaringarna fullgoda för att förklara varför löpningen går så dåligt just nu (framför allt i samverkan). När det gäller maten är jag inte riktigt säker på vilken inverkan den har. Det gick ju skitdåligt redan innan jag påbörjade LCHF-dieten!
Och så ett par ord om löpningen. Som sagt… tanken var att försöka ta i lite grand för att se hur det gick. Jag sprang min vanlig runda till Gamla Uppsala och hem igen, vilken mäter c:a 10,2 km. Jag fick slita hårt för att hålla 4:50-tempo (vilket var genomsnittstempot för passet) och om jag hade gått för full maskin hade jag kanske kunnat springa 45 sekunder snabbare.
Man måste gå så långt tillbaka i tiden som ungefär 13 månader för att hitta motsvarande tider vid en sådan grad av ansträngning.
Suck!
Planen är nu att tappa tre kilo på två månader. Då börjar nämligen nästa tävlingsperiod. Utöver det så ingår det också i planen att uppnå toppform!! Som om det behövde påpekas:-).
onsdag 23 juni 2010
Rekreationslöpning på Djurgården samt Blodomloppet i Västerås.
Roadrunner stretar vidare i sitt fåfänga försök att på kort tid återfå aprilformen. Det går inte fort och det är inte skönt men det är bara att bita ihop och ha tålamod, vilket aldrig varit Roadrunners starka sida. Igår rundade han Djurgården i ett tempo som med tanke på ansträngningen borde gått c:a 40 sekunder fortare per kilometer.
Det gick beklämmande sakta men jag hade i alla fall turen att inte bli omsprungen. Grön av avund betraktade jag mötande löpare som på lätta fötter susade förbi i skönt 4:30-tempo. Vore det inte för vissa kompenserande faktorer skulle jag inte tveka med att utse gårdagens löptur till en av mina sämre någonsin. Så där rasande långsamt gick det väl inte igår (drygt 11 kilometer i 5:22/km-tempo, snabbare i början och långsammare mot slutet) men eftersom det var så pass jobbigt kändes det som det gick mycket långsammare.
Om vi lämnar löpningen därhän ett tag och ägnar dessa kompenserande inslag några ord. Löpning är som bekant mer än bara att springa. Det behöver inte ens vara träning. Gårdagens pass är ett av få av mina pass som sorteras in i kategorin rekreationslöpning.
Rekreationslöpning är väl ungefär löpningens motsvarighet till strosa som promenadform. Det som ändå gjorde gårdagens löpning till en minnesvärd upplevelse var omgivningarna och det vackra vädret. Djurgården är som gjort för löpning, promenader och rekreation för stressade storstadsmänniskor. Utöver vederkvickande solsken fick jag mig till livs en hel del annat som var som balsam för själen. Under nästan hela rundan hade jag inte mer än ett par meter till vattnet. Flådiga motorbåtar puttrade förbi och orsakade ett trivsamt vågsvall, i vilket ett stort bestånd av måttligt roade svanar guppade omkring. Glada människor som lapade sol, lummig grönska och prunkande blomster. Vid waldermarsudde fick jag kryssa fram genom ett stort turistsällskap. Sannolikt fastnade jag på en och annan bild som togs. Aahh… om man ändå varit i bättre form så hade gårdagens löpning varit snudd på fulländad!
På Petras blogg igår fick jag tips om ännu en tävling som jag anmälde mig till direkt. Den 26/8 går Västersåsupplagan av Blodomloppet 10 km, vilket ligger inom en fullt godkänd radie från Uppsala.
Jo, just ja! En anledning till att löpningen går långsamt nu kan vara att jag sedan några dagar börjat experimentera med lågkolhydratkost. Jag är nu inne på fjärde dagen och har känt mig ganska trött och seg. Inte en onödig (?) kolhydrat har passerat mina läppar och jag kommer att fortsätta med detta ytterligare ett tag. Jag är till och med ännu mera strikt nu än jag var i vintras under mitt lågpulsprojekt.
Det gick beklämmande sakta men jag hade i alla fall turen att inte bli omsprungen. Grön av avund betraktade jag mötande löpare som på lätta fötter susade förbi i skönt 4:30-tempo. Vore det inte för vissa kompenserande faktorer skulle jag inte tveka med att utse gårdagens löptur till en av mina sämre någonsin. Så där rasande långsamt gick det väl inte igår (drygt 11 kilometer i 5:22/km-tempo, snabbare i början och långsammare mot slutet) men eftersom det var så pass jobbigt kändes det som det gick mycket långsammare.
Om vi lämnar löpningen därhän ett tag och ägnar dessa kompenserande inslag några ord. Löpning är som bekant mer än bara att springa. Det behöver inte ens vara träning. Gårdagens pass är ett av få av mina pass som sorteras in i kategorin rekreationslöpning.
Rekreationslöpning är väl ungefär löpningens motsvarighet till strosa som promenadform. Det som ändå gjorde gårdagens löpning till en minnesvärd upplevelse var omgivningarna och det vackra vädret. Djurgården är som gjort för löpning, promenader och rekreation för stressade storstadsmänniskor. Utöver vederkvickande solsken fick jag mig till livs en hel del annat som var som balsam för själen. Under nästan hela rundan hade jag inte mer än ett par meter till vattnet. Flådiga motorbåtar puttrade förbi och orsakade ett trivsamt vågsvall, i vilket ett stort bestånd av måttligt roade svanar guppade omkring. Glada människor som lapade sol, lummig grönska och prunkande blomster. Vid waldermarsudde fick jag kryssa fram genom ett stort turistsällskap. Sannolikt fastnade jag på en och annan bild som togs. Aahh… om man ändå varit i bättre form så hade gårdagens löpning varit snudd på fulländad!
På Petras blogg igår fick jag tips om ännu en tävling som jag anmälde mig till direkt. Den 26/8 går Västersåsupplagan av Blodomloppet 10 km, vilket ligger inom en fullt godkänd radie från Uppsala.
Jo, just ja! En anledning till att löpningen går långsamt nu kan vara att jag sedan några dagar börjat experimentera med lågkolhydratkost. Jag är nu inne på fjärde dagen och har känt mig ganska trött och seg. Inte en onödig (?) kolhydrat har passerat mina läppar och jag kommer att fortsätta med detta ytterligare ett tag. Jag är till och med ännu mera strikt nu än jag var i vintras under mitt lågpulsprojekt.
tisdag 22 juni 2010
Nyutstyrd och nystart.
Roadrunners Löparblogg är nyutstyrd och går därmed in i en ny era. Det låter kanske storslagnare än det egentligen är men låt oss hoppas att den nya stiliga designen i alla fall innebär en nystart när det gäller Roadrunners träning.
Som ni kanske ser så har jag även ändrat texten i blogghuvudet. Istället för att redan basunera ut årets målsättningar har jag valt att helt utelämna dem. I alla fall i blogghuvudet. I mitt eget huvud, och på andra ställen i bloggen (bl.a. i högerspalten!), lever de dock vidare och jag kommer inte att revidera dem i första taget. Om jag sedan når upp till dem är förstås en helt annan sak. Att tona ner målsättningarna här på bloggen är ett psykologiskt viktigt, och kanske nödvändigt, grepp jag måste ta till för träna efter bästa möjliga förstånd.
Det finns anledning att fundera lite över mitt träningsupplägg. Det kommer jag att göra och jag ska inte tråka ut er med att ta upp mina funderingar här och nu innan de låtit sig formuleras samt stötts och blötts. Det jag i skrivande stund kommit fram till är att jag behöver ett mer strukturerat upplägg som jag ska hålla mig till någorlunda strikt. Att plötsligt ge sig ut och springa mer än en hel mil längre än jag brukar göra kommer i fortsättningen inte på fråga (om ni undrar så har jag mitt 34 kilometerspass i åtanke, det som gav mig den ihärdiga vadskadan i slutet av april).
I eftermiddag tänker jag ge mig ut i solen på Djurgården på ett milslångt pass i femminuterstempo, vilket jag ser fram emot mycket. Och det trots att det antagligen inte kommer att gå så vidare värst bra.
Som ni kanske ser så har jag även ändrat texten i blogghuvudet. Istället för att redan basunera ut årets målsättningar har jag valt att helt utelämna dem. I alla fall i blogghuvudet. I mitt eget huvud, och på andra ställen i bloggen (bl.a. i högerspalten!), lever de dock vidare och jag kommer inte att revidera dem i första taget. Om jag sedan når upp till dem är förstås en helt annan sak. Att tona ner målsättningarna här på bloggen är ett psykologiskt viktigt, och kanske nödvändigt, grepp jag måste ta till för träna efter bästa möjliga förstånd.
Det finns anledning att fundera lite över mitt träningsupplägg. Det kommer jag att göra och jag ska inte tråka ut er med att ta upp mina funderingar här och nu innan de låtit sig formuleras samt stötts och blötts. Det jag i skrivande stund kommit fram till är att jag behöver ett mer strukturerat upplägg som jag ska hålla mig till någorlunda strikt. Att plötsligt ge sig ut och springa mer än en hel mil längre än jag brukar göra kommer i fortsättningen inte på fråga (om ni undrar så har jag mitt 34 kilometerspass i åtanke, det som gav mig den ihärdiga vadskadan i slutet av april).
I eftermiddag tänker jag ge mig ut i solen på Djurgården på ett milslångt pass i femminuterstempo, vilket jag ser fram emot mycket. Och det trots att det antagligen inte kommer att gå så vidare värst bra.
Så här ser Roadrunners Löparblogg ut
efter genomgången ansiktslyftning :-).
söndag 20 juni 2010
Lååång väg tillbaka!
Det skulle dröja ända till lördag eftermiddag innan Roadrunner äntligen kom ut på sin löprunda. Längden på passet var det inget större fel på: 16,6 km men tempot lämnade en del övrigt att önska. Nu höll i och för sig Roadrunner igen en hel del men 5:43/km ska egentligen inte vara det minsta jobbigt. Det var det igår, tyvärr!
Ja, vad ska jag säga... jag försökte hålla ett tempo så att pulsen skulle hålla sig kring 145 bpm. Det var i sig inga problem. Passets inledande kilometrar gick i 5:20-tempo medan de sista gick i 5:55-tempo (med bibehållen puls kring 145 bpm). Det är ju något alldeles bedrövlig vad jag har tappat form!
Jag försöker att inte låta mig nedslås av detta men det är svårt. Det har ju tyvärr blivit väldigt lite löpning på sistone. Sträckningen kände jag av lite grand men inte så pass att den ensam förklarar varför det gick så dåligt.
Så, vad är min plan nu närmast? Att sakta men säkert bygga upp min tappade form. Till att börja med kommer det att bli vanlig distanslöpning i högst medelintensivt tempo. Mer detaljerat än så har jag inte smidit mina planer än.
Det var grymt varmt under gårdagens pass och direkt efter avslutat träning var det dags för familjen att gå på fest. Det var så bråttom att jag helt glömde att dricka innan. När vi kom till festen kände jag mig nästan lite illamående av vätskebristen och istället för att ta ett glas vin höll jag mig det första två timmarna till att bara dricka vatten. Sju eller åtta glas Loka med mangosmak hällde jag i mig innan jag var redo för att gå lös på vinboxen. Vinet rann i mig i samma tempo som jag tidigare druckit vatten och strax var jag på ett strålande humör igen, dagens motgångar till trots.
Ja, vad ska jag säga... jag försökte hålla ett tempo så att pulsen skulle hålla sig kring 145 bpm. Det var i sig inga problem. Passets inledande kilometrar gick i 5:20-tempo medan de sista gick i 5:55-tempo (med bibehållen puls kring 145 bpm). Det är ju något alldeles bedrövlig vad jag har tappat form!
Jag försöker att inte låta mig nedslås av detta men det är svårt. Det har ju tyvärr blivit väldigt lite löpning på sistone. Sträckningen kände jag av lite grand men inte så pass att den ensam förklarar varför det gick så dåligt.
Så, vad är min plan nu närmast? Att sakta men säkert bygga upp min tappade form. Till att börja med kommer det att bli vanlig distanslöpning i högst medelintensivt tempo. Mer detaljerat än så har jag inte smidit mina planer än.
Det var grymt varmt under gårdagens pass och direkt efter avslutat träning var det dags för familjen att gå på fest. Det var så bråttom att jag helt glömde att dricka innan. När vi kom till festen kände jag mig nästan lite illamående av vätskebristen och istället för att ta ett glas vin höll jag mig det första två timmarna till att bara dricka vatten. Sju eller åtta glas Loka med mangosmak hällde jag i mig innan jag var redo för att gå lös på vinboxen. Vinet rann i mig i samma tempo som jag tidigare druckit vatten och strax var jag på ett strålande humör igen, dagens motgångar till trots.
fredag 18 juni 2010
Statusuppdatering
För er upplysnings skull ger Roadrunner er en statusuppdatering, i sann facebook-anda. Överambitiös satsning på något så banalt som brännboll straffar sig tydligen. Men den rådbråkade kroppsdelen har dessbättre återhämtat sig häpnadsväckande snabbt och redan i kväll har en löptur planerats in. Strax kan Roadrunner förhoppningsvis börja blogga om sin löpträning igen, något det varit beklämmande lite av under alldeles för lång tid.
Hur man kan göra nåt så in i bengen dumt som det jag gjorde i tisdags övergår inte bara mitt eget förstånd utan även min sambos. Inte nog med det. Flera personer, både närstående och ytliga bekanta, har för att vrida om kniven i mig sagt samma sak. Idiotförklaringarna har stått som spön i backen och att försiktigt påpeka att jag faktiskt hade några glas vin skvalpande i kroppen har inte varit argument goda nog åt den påstådda dumheten.
Nej, det är möjligt. Trots några glas vin borde jag vetat bättre och tar nu den lärdomen med mig vidare i livet. Ingen brännboll i något annat tempo än joggtempo, om ens överhuvudtaget. En förlorad match är ju inte hela världen. Apropå det så blev mitt lag fullständigt utklassade. Motståndarna vann med mer än dubbelt så många poäng. Poängräkenskaperna höll tyvärr även för den strängaste granskning (självklart ifrågasatte jag siffrorna:-) ). Protokollföraren var nämligen revisor till yrket, och dessutom en av de nyktrare i sällskapet.
Hur man kan göra nåt så in i bengen dumt som det jag gjorde i tisdags övergår inte bara mitt eget förstånd utan även min sambos. Inte nog med det. Flera personer, både närstående och ytliga bekanta, har för att vrida om kniven i mig sagt samma sak. Idiotförklaringarna har stått som spön i backen och att försiktigt påpeka att jag faktiskt hade några glas vin skvalpande i kroppen har inte varit argument goda nog åt den påstådda dumheten.
Nej, det är möjligt. Trots några glas vin borde jag vetat bättre och tar nu den lärdomen med mig vidare i livet. Ingen brännboll i något annat tempo än joggtempo, om ens överhuvudtaget. En förlorad match är ju inte hela världen. Apropå det så blev mitt lag fullständigt utklassade. Motståndarna vann med mer än dubbelt så många poäng. Poängräkenskaperna höll tyvärr även för den strängaste granskning (självklart ifrågasatte jag siffrorna:-) ). Protokollföraren var nämligen revisor till yrket, och dessutom en av de nyktrare i sällskapet.
onsdag 16 juni 2010
Detvardåsjälva... sträckning under brännbollsmatch.
Igår var Roadrunner ute på sommaraktiviteter med sin kolleger. Faktiskt uppehöll de sig nästan exakt på den plats där han stod utposterad vid Djurgårdsbrunnsbron under Milspåret. Det blev en mycket trevlig tillställning men bortsett från en lätt huvudvärk uppstod även andra följder han gärna skulle varit utan.
Så här års spelas det som bekant en hel del brännboll ute i landet. Med en hel del vin porlande i blodomloppet och utan någon uppvärmning värd namnet stod jag igår kväll plötsligt med ett brännbollsträ i höger hand och en tennisboll i den vänstra. Jag tänkte att här jävlar ska bollen drämmas iväg ordentligt och landa med ett plopp i djurgårdskanalen, drygt tvåhundra meter bort. Bollen kastades upp någon meter och jag vevade brännbollsträet för allt vad jag var värd. Brännbollsträet svischade lovande men bollen damp dessvärre snopet ner i gräset framför mig.
Nytt försök. Bollen kastades åter upp, denna gång lite högre. Min vinmättade hjärna gjorde sitt allra yttersta för att fokusera på bollen och hur gravitationen verkade på den. Brännbollsträet svingades återigen med full kraft. Denna gång träffade jag klockrent och jag hörde hur det liksom sjöng till i brännbollsträet med en dov ton i det lägre registret. Bollen susade iväg i en utdragen båge över djurgårdshimlen och jag satte av i ett farlig fart för att hinna varva. Motståndarlagets bakersta utpost lyckades dock plocka bollen på en oförskämt snygg lyra och strax därefter var den återbördad till brännaren. Jag hann bara till tredje konen.
Farten var förstås nära Bolt-tempo och så fort som jag sprang igår har jag inte sprungit sedan jag var typ 16 år. Strax efter kände jag hur det ömmade rejält i den vänstra delen av gluteus maximus, eller på ren svenska: vänster rövhalva. I morse var det ännu värre. Jag kom knappt ur sängen och efter varje stund av stillasittande haltar jag nu ordentligt. Efter en någon minuts gång kan jag gå utan att halta men sträckningen gör sig påmind genom en konstant, oangenäm smärta.
Nu tycker jag faktiskt att det räcker. Vi får se hur länge jag måste hålla upp den här gången… :-(
Så här års spelas det som bekant en hel del brännboll ute i landet. Med en hel del vin porlande i blodomloppet och utan någon uppvärmning värd namnet stod jag igår kväll plötsligt med ett brännbollsträ i höger hand och en tennisboll i den vänstra. Jag tänkte att här jävlar ska bollen drämmas iväg ordentligt och landa med ett plopp i djurgårdskanalen, drygt tvåhundra meter bort. Bollen kastades upp någon meter och jag vevade brännbollsträet för allt vad jag var värd. Brännbollsträet svischade lovande men bollen damp dessvärre snopet ner i gräset framför mig.
Nytt försök. Bollen kastades åter upp, denna gång lite högre. Min vinmättade hjärna gjorde sitt allra yttersta för att fokusera på bollen och hur gravitationen verkade på den. Brännbollsträet svingades återigen med full kraft. Denna gång träffade jag klockrent och jag hörde hur det liksom sjöng till i brännbollsträet med en dov ton i det lägre registret. Bollen susade iväg i en utdragen båge över djurgårdshimlen och jag satte av i ett farlig fart för att hinna varva. Motståndarlagets bakersta utpost lyckades dock plocka bollen på en oförskämt snygg lyra och strax därefter var den återbördad till brännaren. Jag hann bara till tredje konen.
Farten var förstås nära Bolt-tempo och så fort som jag sprang igår har jag inte sprungit sedan jag var typ 16 år. Strax efter kände jag hur det ömmade rejält i den vänstra delen av gluteus maximus, eller på ren svenska: vänster rövhalva. I morse var det ännu värre. Jag kom knappt ur sängen och efter varje stund av stillasittande haltar jag nu ordentligt. Efter en någon minuts gång kan jag gå utan att halta men sträckningen gör sig påmind genom en konstant, oangenäm smärta.
Nu tycker jag faktiskt att det räcker. Vi får se hur länge jag måste hålla upp den här gången… :-(
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)