Om ett par dagar sväljer Roadrunner sin sista kåvepenintablett och redan nu börjar han känna sig redo att återuppta löpningen. Att säga att det spritter i benen i löplust är att ta i rejält men att här ska springas är det inget snack om.
Den erbarmligt dåliga träningen sedan i somras har dessvärre medfört att ingen ny kunskap på löpningsområdet inhämtats sedan dess. Till råga på allt så har de kunskaper jag en gång besatt börjat grumlas en smula varför jag tänker börja med att läsa min egen blogg och de inlägg jag skrev fram till maj förra året. Detta för att fräscha upp mina kunskaper. Antagligen kommer jag även att börja hänga på jogg.se igen och förja med vad som händer i diskussionstrådarna där.
Senast i övermorgon är det löpardojor på igen!
På återhörande!
tisdag 22 mars 2011
onsdag 9 mars 2011
Roadrunner rapporterar
Rysligt många veckor har gått sedan senaste inlägget och de forna läsarna undrar säkert hur det gick med ambitionen att springa varannan dag. Likaså undras det säkert en del över den långa tystnaden. Dessa frågor ska detta inlägg ge svar på.
Inledningsvis gick det ganska bra med min ambition. Löpningen blev av i stort sett varannan dag och så pågick det i knappt tre veckor. Efter dessa tre veckor noterade jag en märkbar förbättring. Kilometertiderna blev 20-25 sekunder bättre... eller snarare mindre dåliga.
Vad hände då sedan? Jo, ett par av de mindre familjemedlemmarna insjuknade i kräksjuka och jag var hemma och tog hand om sjuklingarna. Där blev det några dagar utan träning. Som ett brev på posten så åkte även jag på eländet. Det var en kort men intensiv historia och kräkande var över på bara några timmar. Sviterna av kräksjukan blev en mycket ihärdig och efterhängsen trötthet. Jag var trött en hel vecka efteråt och tog varje tillfälle i akt för att få sova. Ingen träning således.
Med tröttheten fortfarande kvarhängande fick jag dessutom ont i halsen. Rejält ont! Det var så pass att jag nästan föredrog att dregla framför att svälja, som jag har för mig att jag skrev i en statusuppdatering på facebook. Detta var för tre veckor sedan. I helgen började jag nästan betrakta mig som frisk och tänkte glatt att vilken dag som helst borde jag kunna börja springa lite försiktigt.
Och vad tror ni händer då? I morse när jag vaknade var jag både snorig och halsontet var tillbaka, denna gång med en annan typ av ont. En helt ny infektion således och alltså inte den gamla som blossat upp igen.
Om drygt en månad är det ett år sedan jag senast bedrev en väl fungerande träning. Därefter har det bara varit skit och elände. Som det flesta säkert redan har koll på så är det mindre än tre månade kvar till Stockholm Marathon, som var tänkt att bli årets höjdpunkt och min comeback. Statistiskt sett så bör jag bli sjuk minst två gånger till fram till maran, med tanke på min sjukdomshistoria sedan i augusti. Och även om jag får vara frisk så finns det inte en chans att jag hinner uppnå önskad form tills dess. Maran får stryka på foten helt enkelt. Fan också!
Hoppet står nu till Lidingöloppet och det vore väl då själva fan om jag inte hinner komma i form till dess.
På återhörande!
P.S Hans! Om du läser detta så kan jag berätta att din kommentar efter mitt inlägg efter förra långa uppehållet värmde riktigt gott. Min sambo såg mig efter att jag hade läst den och undrade om det hade hänt något. Tack!
Inledningsvis gick det ganska bra med min ambition. Löpningen blev av i stort sett varannan dag och så pågick det i knappt tre veckor. Efter dessa tre veckor noterade jag en märkbar förbättring. Kilometertiderna blev 20-25 sekunder bättre... eller snarare mindre dåliga.
Vad hände då sedan? Jo, ett par av de mindre familjemedlemmarna insjuknade i kräksjuka och jag var hemma och tog hand om sjuklingarna. Där blev det några dagar utan träning. Som ett brev på posten så åkte även jag på eländet. Det var en kort men intensiv historia och kräkande var över på bara några timmar. Sviterna av kräksjukan blev en mycket ihärdig och efterhängsen trötthet. Jag var trött en hel vecka efteråt och tog varje tillfälle i akt för att få sova. Ingen träning således.
Med tröttheten fortfarande kvarhängande fick jag dessutom ont i halsen. Rejält ont! Det var så pass att jag nästan föredrog att dregla framför att svälja, som jag har för mig att jag skrev i en statusuppdatering på facebook. Detta var för tre veckor sedan. I helgen började jag nästan betrakta mig som frisk och tänkte glatt att vilken dag som helst borde jag kunna börja springa lite försiktigt.
Och vad tror ni händer då? I morse när jag vaknade var jag både snorig och halsontet var tillbaka, denna gång med en annan typ av ont. En helt ny infektion således och alltså inte den gamla som blossat upp igen.
Om drygt en månad är det ett år sedan jag senast bedrev en väl fungerande träning. Därefter har det bara varit skit och elände. Som det flesta säkert redan har koll på så är det mindre än tre månade kvar till Stockholm Marathon, som var tänkt att bli årets höjdpunkt och min comeback. Statistiskt sett så bör jag bli sjuk minst två gånger till fram till maran, med tanke på min sjukdomshistoria sedan i augusti. Och även om jag får vara frisk så finns det inte en chans att jag hinner uppnå önskad form tills dess. Maran får stryka på foten helt enkelt. Fan också!
Hoppet står nu till Lidingöloppet och det vore väl då själva fan om jag inte hinner komma i form till dess.
På återhörande!
P.S Hans! Om du läser detta så kan jag berätta att din kommentar efter mitt inlägg efter förra långa uppehållet värmde riktigt gott. Min sambo såg mig efter att jag hade läst den och undrade om det hade hänt något. Tack!
tisdag 25 januari 2011
Motivation del II
En tuff arbetsdag. Ståplats på uppsalapendeln där jag delade en kvadratmeter golvyta med fyra andra passagerare. Hungrig som en varg (en alfahanne!). Väl avstigen från tåget och uppkliven på min cykel yrde ymnigt med stora snöflingor omkring i den vinande snålblåsten. Vid hemkomst möttes jag av förföriska matlagningsdofter, en glad familj och en middag som stod framdukad på bordet.
Om man trots allt detta direkt går och byter om till träningskläder och ger sig ut i nämnda snöoväder för en 50 minuter lång löptur, ja då, kära läsare, då besitter man all motivation man kan önska sig. Detta var vad som skedde ikväll.
Men tempot... jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag väljer att skratta. Det är roligare! :-)
Om man trots allt detta direkt går och byter om till träningskläder och ger sig ut i nämnda snöoväder för en 50 minuter lång löptur, ja då, kära läsare, då besitter man all motivation man kan önska sig. Detta var vad som skedde ikväll.
Men tempot... jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag väljer att skratta. Det är roligare! :-)
måndag 24 januari 2011
Återvunnen motivation
December blev den första månaden på drygt två och ett halvt år helt utan löpning. Månadens första vecka helt legitimt då halsen var full av ettriga bakterier. När väl dessa var bekämpade fanns det inte längre några ursäkter. Men tyvärr ville den motivation jag oftast besitter inte riktigt infinna sig. Tvärtom var den sällsynt låg för att inte säga helt borta. Ytterligare fem veckor skulle gå innan den var återvunnen i tillräcklig grad för att få mig att börja träna igen.
Efter att ha lagt på mig ytterligare några kilo sedan jag senast sprang i början av november var det då äntligen dags. Den nästan tre veckor långa julledigheten förflöt i högsta välmåga och egentligen fanns alla förutsättningar för löpträning. Med munnen full av julchoklad tänkte jag varje dag att i morgon ska jag ut och springa. Men inte blev det så. Motivationen var helt utraderad efter nästan två månader utan träning.
Det skulle alltså dröja ytterligare några veckor innan motivationen var återvunnen. Vid skymningstid igår stod jag på min vanliga plats och sökte gps-kontakt. Ambitionen var att springa åtta kilometer med en puls kring 150. Det gick som smort... eh, med ambitionen alltså! Inte för att jag hade förväntat mig några stordåd men tempot var betydligt lägre än jag hade förväntat mig.
Känslan var dock fantastisk. Endorfinerna gjorde vad de skulle och löpsteget kändes fint. Inte en tillstymmelse till smärta någonstans. Allt kändes som jag hade hoppats och inte minst som jag minns att löpning brukade kännas under de bästa stunderna.
Från och med nu är det löpning varannan dag som gäller. Därtill ska ett antal kilon av späck väck från min lekamen. Med största sannolikhet blir det ingen Premiärmil i slutet av mars för min del. Min plan är att springa med 150 bpm fram till åtminstone april innan jag börjar med mer varierad träning. Stockholm Marathon och Lidingöloppet blir mina stora mål för 2011. I synnerhet Lidingöloppet eftersom jag räknar att hinna uppnå toppform tills dess och kunna springa i mål på en tid kring 2.25 i enlighet med förra årets målsättning.
För att återgå en stund till gårdagens tempo så var det så uselt att jag helt tänkte utelämna den informationen här på bloggen. I alla fall tills vidare. När jag känner mig mogen, om en månad eller två, tänker jag skriva ett inlägg om hur jag utvecklats från och med igår fram till den dagen med avseende på tempo, puls, löpta distanser och inte minst viktutvecklingen.
Om det känns motigt? Nej, inte särskilt. Jag vet ju att det brukar gå ganska snabbt för mig att komma i form när jag väl går in för det.
Förresten är det fascinerande hur blott åtta kilometer löpning i så pass beskedligt tempo kan generera så mycket träningsverk. Den är grym i skrivande stund.
Efter att ha lagt på mig ytterligare några kilo sedan jag senast sprang i början av november var det då äntligen dags. Den nästan tre veckor långa julledigheten förflöt i högsta välmåga och egentligen fanns alla förutsättningar för löpträning. Med munnen full av julchoklad tänkte jag varje dag att i morgon ska jag ut och springa. Men inte blev det så. Motivationen var helt utraderad efter nästan två månader utan träning.
Det skulle alltså dröja ytterligare några veckor innan motivationen var återvunnen. Vid skymningstid igår stod jag på min vanliga plats och sökte gps-kontakt. Ambitionen var att springa åtta kilometer med en puls kring 150. Det gick som smort... eh, med ambitionen alltså! Inte för att jag hade förväntat mig några stordåd men tempot var betydligt lägre än jag hade förväntat mig.
Känslan var dock fantastisk. Endorfinerna gjorde vad de skulle och löpsteget kändes fint. Inte en tillstymmelse till smärta någonstans. Allt kändes som jag hade hoppats och inte minst som jag minns att löpning brukade kännas under de bästa stunderna.
Från och med nu är det löpning varannan dag som gäller. Därtill ska ett antal kilon av späck väck från min lekamen. Med största sannolikhet blir det ingen Premiärmil i slutet av mars för min del. Min plan är att springa med 150 bpm fram till åtminstone april innan jag börjar med mer varierad träning. Stockholm Marathon och Lidingöloppet blir mina stora mål för 2011. I synnerhet Lidingöloppet eftersom jag räknar att hinna uppnå toppform tills dess och kunna springa i mål på en tid kring 2.25 i enlighet med förra årets målsättning.
För att återgå en stund till gårdagens tempo så var det så uselt att jag helt tänkte utelämna den informationen här på bloggen. I alla fall tills vidare. När jag känner mig mogen, om en månad eller två, tänker jag skriva ett inlägg om hur jag utvecklats från och med igår fram till den dagen med avseende på tempo, puls, löpta distanser och inte minst viktutvecklingen.
Om det känns motigt? Nej, inte särskilt. Jag vet ju att det brukar gå ganska snabbt för mig att komma i form när jag väl går in för det.
Förresten är det fascinerande hur blott åtta kilometer löpning i så pass beskedligt tempo kan generera så mycket träningsverk. Den är grym i skrivande stund.
lördag 11 december 2010
Suck!
Motgångarna och det vanliga vardagliga jävelskapet har stått som spön i backen. I skrivande stund har det gått nästan exakt fem veckor sedan Roadrunner skrev något på bloggen senast. Anledningen är förstås att inte ett enda löpsteg tagits sedan dess, bortsett från ett 18 kilometers långpass för fyra veckor och sex dagar sedan. Det var en inte särskilt behaglig upplevelse. I synnerhet dagarna efteråt då så att säga båda ändarna av kroppen plågades av dels ömma benhinnor nertill och halsont upptill.
Jag tar det från början. Som sagt... det började med onda benhinnor och som om inte det vore nog ådrog jag mig samtidigt höstens tredje halsinfektion. Som grädde på moset hade jag dessutom ont under fötterna. Har för mig att jag nämnt denna mystiska åkomma i något av mina senare inlägg? Än idag känner jag av detta under båda fötterna. Det är som om en nerv ligger i kläm under främre delen av fotsulorna. När jag går så "klickar" det till i bland, samtidigt som det strålar i en domnande känsla i hela foten. Jag upprepar: båda fötterna!! Helskumt!
När benhinnorna började kännas okej och halsontet drog sig tillbaka blev det plötsligt för kallt ute. Kyla var inte anledning nog att hålla sig inne under förra vintern med det tycker jag tydligen nu. En vecka gick och kroppen kändes ganska okej. Planerna på att ge sig iväg ut och träna började mogna men när jag vaknade en morgon för drygt en vecka sedan hade jag ont i halsen igen, för fjärde gången i höst! Och där är jag nu. Det har blivit mycket bättre men jag ger mig inte ut med den här halsen.
Som jag skrev i en statusuppdatering på facebook. Det verkar vara något slags moment 22 jag hamnat i men jag vet inte vad som är orsak till vad. Låter jag bli att springa för att jag är småsjuk eller är jag småsjuk för att jag inte springer?
Detta borde jag naturligtvis skrivit om tidigare, men jag har väldigt svårt att tackla alla motgångar jag fått utstå sedan i april när allt skit började. Jag vill ingenting hellre än att komma igång med min löpning igen, bortsett från fred på jorden då förstås!
Vad har jag gjort istället för att springa och blogga? Liksom många andra män kan jag ägna saker och ting närapå maniskt intresse ibland. Jag har alltid något som intresserar mig mycket för stunden och man vet aldrig på förhand vad som kommer att intressera mig härnäst. Denna gång blev det tydligen privatekonomi och aktier, ett område som hittills lämnat mig kall i hela mitt liv. Jag har alltid varit av den bestämda uppfattningen att pengar förlorar sitt värde om de inte spenderas.
Nog om det. Detta är ingenting jag tänker dryfta här. Löpningen kommer att fortsätta vara ett stort intresse vid sidan om mina andra intressen. Antagligen kan jag komma igång under nästa vecka igen. Och bloggen... den kommer att leva vidare så länge det är roligt att blogga och så länge det finns något att blogga om, dvs. under förutsättning att jag kan träna.
Jag tar det från början. Som sagt... det började med onda benhinnor och som om inte det vore nog ådrog jag mig samtidigt höstens tredje halsinfektion. Som grädde på moset hade jag dessutom ont under fötterna. Har för mig att jag nämnt denna mystiska åkomma i något av mina senare inlägg? Än idag känner jag av detta under båda fötterna. Det är som om en nerv ligger i kläm under främre delen av fotsulorna. När jag går så "klickar" det till i bland, samtidigt som det strålar i en domnande känsla i hela foten. Jag upprepar: båda fötterna!! Helskumt!
När benhinnorna började kännas okej och halsontet drog sig tillbaka blev det plötsligt för kallt ute. Kyla var inte anledning nog att hålla sig inne under förra vintern med det tycker jag tydligen nu. En vecka gick och kroppen kändes ganska okej. Planerna på att ge sig iväg ut och träna började mogna men när jag vaknade en morgon för drygt en vecka sedan hade jag ont i halsen igen, för fjärde gången i höst! Och där är jag nu. Det har blivit mycket bättre men jag ger mig inte ut med den här halsen.
Som jag skrev i en statusuppdatering på facebook. Det verkar vara något slags moment 22 jag hamnat i men jag vet inte vad som är orsak till vad. Låter jag bli att springa för att jag är småsjuk eller är jag småsjuk för att jag inte springer?
Detta borde jag naturligtvis skrivit om tidigare, men jag har väldigt svårt att tackla alla motgångar jag fått utstå sedan i april när allt skit började. Jag vill ingenting hellre än att komma igång med min löpning igen, bortsett från fred på jorden då förstås!
Vad har jag gjort istället för att springa och blogga? Liksom många andra män kan jag ägna saker och ting närapå maniskt intresse ibland. Jag har alltid något som intresserar mig mycket för stunden och man vet aldrig på förhand vad som kommer att intressera mig härnäst. Denna gång blev det tydligen privatekonomi och aktier, ett område som hittills lämnat mig kall i hela mitt liv. Jag har alltid varit av den bestämda uppfattningen att pengar förlorar sitt värde om de inte spenderas.
Nog om det. Detta är ingenting jag tänker dryfta här. Löpningen kommer att fortsätta vara ett stort intresse vid sidan om mina andra intressen. Antagligen kan jag komma igång under nästa vecka igen. Och bloggen... den kommer att leva vidare så länge det är roligt att blogga och så länge det finns något att blogga om, dvs. under förutsättning att jag kan träna.
lördag 6 november 2010
Löpning i nya omgivningar
Vid fredagens utflykt med familjen i Fiby Urskog utanför Uppsala passade Roadrunner på att ta med sig träningskläder för att kunna springa hem. Efter att ha blivit avsläppt i Vänge fortsatte familjen vidare i bil medan Roadrunner skulle ta sig hem för egen maskin. Sanslöst stel i benen bar det sedan av hemåt i ett mycket jämnt och inte minst makligt tempo.
Jag trodde inte att det var sant när jag började springa. Benen värkte och jag har sällan känt mig så stel, om ens någonsin. Jag tror inte att jag skrivit om det tidigare men under de flesta av höstens pass har det känts som om nerver legat i kläm i fötter och ben. Jag har också haft en hel del problem med benhinnorna. Jag måste på allvar sätta igång med de övningar som hjälpte mig få ordning på benhinnorna under förra hösten. Krampkänningar i fötter och vader har jag skrivit om lite grand men inte den smärta som ibland strålar genom benen på ett mycket otrevligt sätt. Förutom att börja stretcha ordentligt funderar jag på att gå på massage, vilket jag inte gjort sedan i juni när högervaden kärvade som värst.
Nåväl... från Vänge går det en cykelväg hela vägen in till Uppsala. Kilometertiderna fördelade sig snyggt i intevallet 5:17 - 5:25 /km i något vi statistiker brukar kalla en likformig fördelning.
Även om det långt ifrån var någon behaglig löpning är det alltid uppfriskande att springa i nya miljöer, vilket jag gjort en del på sistone. Vid ICA Maxi i Stenhagen hamnade jag dessvärre i ett bilinferno då hundratals fredagslediga ICA-besökare försökte ta sig in på parkeringen från Enköpingsvägen. Då blev det till att kryssa, stanna, söka ögonkontakt med ilskna bilister som ibland lite motvilligt ville släppa fram mig.
Passet summerade till 12,2 km och snittempot hamnade på 5:20/km. Snittpuls: 152 bpm. Långt ifrån något märkvärdigt men ytterligare ett pass som i förlängningen ska bidra till den toppform jag ska ha uppnått till Premiärmilen i slutet av mars nästa år.
Mer detaljer om passet hittar du här.
Jag trodde inte att det var sant när jag började springa. Benen värkte och jag har sällan känt mig så stel, om ens någonsin. Jag tror inte att jag skrivit om det tidigare men under de flesta av höstens pass har det känts som om nerver legat i kläm i fötter och ben. Jag har också haft en hel del problem med benhinnorna. Jag måste på allvar sätta igång med de övningar som hjälpte mig få ordning på benhinnorna under förra hösten. Krampkänningar i fötter och vader har jag skrivit om lite grand men inte den smärta som ibland strålar genom benen på ett mycket otrevligt sätt. Förutom att börja stretcha ordentligt funderar jag på att gå på massage, vilket jag inte gjort sedan i juni när högervaden kärvade som värst.
Nåväl... från Vänge går det en cykelväg hela vägen in till Uppsala. Kilometertiderna fördelade sig snyggt i intevallet 5:17 - 5:25 /km i något vi statistiker brukar kalla en likformig fördelning.
Även om det långt ifrån var någon behaglig löpning är det alltid uppfriskande att springa i nya miljöer, vilket jag gjort en del på sistone. Vid ICA Maxi i Stenhagen hamnade jag dessvärre i ett bilinferno då hundratals fredagslediga ICA-besökare försökte ta sig in på parkeringen från Enköpingsvägen. Då blev det till att kryssa, stanna, söka ögonkontakt med ilskna bilister som ibland lite motvilligt ville släppa fram mig.
Passet summerade till 12,2 km och snittempot hamnade på 5:20/km. Snittpuls: 152 bpm. Långt ifrån något märkvärdigt men ytterligare ett pass som i förlängningen ska bidra till den toppform jag ska ha uppnått till Premiärmilen i slutet av mars nästa år.
Mer detaljer om passet hittar du här.
Kartan visar var Roadrunners fredagslöpning tilldrog sig.
Notera pilen som markerar var han stötte på
bilinfernot vid ICA Maxi. Där blev det till att ta
en liten extra sväng för att inte riskera att bli överkörd.
torsdag 4 november 2010
Yesss!!! Milen sub... eehh... 50.
Styrkt i självförtroendet stapplade Roadrunner upp för trappan till sin lägenhet efter avslutat pass igår kväll. Det som var tänkt att bli ett vanligt distanspass i 5:20-tempo urartade till ett i det närmaste snabbdistanspass inte så rysligt långt ifrån maxtempo. De första kilometrarna tickade iväg i ett snittempo kring 4:45-4:50/km och känslan var bättre än på mycket länge. Då bestämde sig Roadrunner för att springa lite snabbare än han gjort på sistone. Målet blev sub 50 på milen, vilket han inte gjort sedan i juni.
Ingressens avslutande mening har förstås flera förklaringar, vilket mina mer trogna läsare känner till. Den främsta är att jag inte ens försökt att springa milen snabbt, eller någon annan stäcka heller för den delen (bortsett från ett 5 km långt snabbdistanspass i juli). Andra bidragande orsaker har varit skador, LCHF-diet, förkylningar, tilltagande övervikt och annat jävelskap. Men igår var det alltså dags. Ansträngningsgraden var något högre än under de distanspass jag hållit mig till på sistone, men ännu var det en bit kvar till maxtempo.
Den kraftiga motvind jag utsattes för vid 5 km tog musten ur mig och tempot sänktes rejält. Till och med när jag vände och fick vinden i ryggen. Men snittempot när gps:en signalerade för uppnådda tio kilometer var 4:56/km vilket renderade en sluttid på 49:27. Möjligen skulle jag kunnat komma ner kring 48 minuter om jag tog i för kung och fosterland. Kanske inte så mycket att hänga i granen men en tid som gör att jag i alla fall känner tillförsikt inför framtiden eftersom jag egentligen hade mer att ge. Detaljer om passet hittar du här.
Efter lördagens inlägg var det en läsare som påpekade att den långa, raka, okuperade skogsväg jag hittade under mitt långpass i själva verket var en gammal banvall. I söndags passade jag på att springa där igen innan äldste sonen skulle spela fotbollsmatch i Ekeby, men då bara 8,2 km. Då blev det uppenbart att det var en gammal banvall jag sprang på och den nästan egendomligt raka och flacka vägen fick sin naturliga förklaring. Men helt klart var det en perfekt väg för löpning och det var definitivt inte sista gången jag sprang där. Om träningspass förlagda på denna väg lär ni få läsa mer om framöver.
Ingressens avslutande mening har förstås flera förklaringar, vilket mina mer trogna läsare känner till. Den främsta är att jag inte ens försökt att springa milen snabbt, eller någon annan stäcka heller för den delen (bortsett från ett 5 km långt snabbdistanspass i juli). Andra bidragande orsaker har varit skador, LCHF-diet, förkylningar, tilltagande övervikt och annat jävelskap. Men igår var det alltså dags. Ansträngningsgraden var något högre än under de distanspass jag hållit mig till på sistone, men ännu var det en bit kvar till maxtempo.
Den kraftiga motvind jag utsattes för vid 5 km tog musten ur mig och tempot sänktes rejält. Till och med när jag vände och fick vinden i ryggen. Men snittempot när gps:en signalerade för uppnådda tio kilometer var 4:56/km vilket renderade en sluttid på 49:27. Möjligen skulle jag kunnat komma ner kring 48 minuter om jag tog i för kung och fosterland. Kanske inte så mycket att hänga i granen men en tid som gör att jag i alla fall känner tillförsikt inför framtiden eftersom jag egentligen hade mer att ge. Detaljer om passet hittar du här.
Efter lördagens inlägg var det en läsare som påpekade att den långa, raka, okuperade skogsväg jag hittade under mitt långpass i själva verket var en gammal banvall. I söndags passade jag på att springa där igen innan äldste sonen skulle spela fotbollsmatch i Ekeby, men då bara 8,2 km. Då blev det uppenbart att det var en gammal banvall jag sprang på och den nästan egendomligt raka och flacka vägen fick sin naturliga förklaring. Men helt klart var det en perfekt väg för löpning och det var definitivt inte sista gången jag sprang där. Om träningspass förlagda på denna väg lär ni få läsa mer om framöver.
lördag 30 oktober 2010
Bra och dåliga nyheter
Trots ihärdiga försök har Roadrunner inte lyckats gå ner ett gram i vikt sedan invägningen för två veckor sedan. Trots det går löpningen bättre och bättre och de två senaste passen har varit riktigt positiva upplevelser. Den senaste ägde rum för bara en liten stund sedan, då det uppsaliensiska löparparadiset Hågadalen uppsöktes.
Jag har bott i Uppsala med omnejd i hela mitt liv och min totala löpmängd genom åren uppgår åtminstone till 400 mil. Inte en enda meter av dessa har sprungits i Hågadalen! Det var alltså hög tid för en runda i denna i så varma ordalag omtalade del av staden.
Äldste sonen Rikard hade fotbollsträning i Ekeby mellan 10 och 11:30. Jag skjutsade dit honom och medan han tränade passade jag på att få till ett "långpass". Citationstecknen kommer sig av att 15,5 kilometer är ett långpass enbart med nutida mått mätt. I vintras hade det klassificerats som ett helt vanligt träningspass.
Jag gick in för att springa i ett jämnt tempo och alla kilometrar hamnade i spannet 5:04 - 5:34 (den var backig!). Det var mycket behaglig löpning och alldeles lagom jobbig. Jag hittade en fantastisk raksträcka som lämpar sig väl för intervaller eller snabbdistans framöver. Den var en skogsväg som var helt rad, flack och minst fem kilometer lång. Säkert var den ännu längre men jag var tvungen att vända för att hinna tillbaka till Rikards träning slutade. Snittempot för hela passet slutade på 5:21/km, Här ser ni detaljer om passet.
I onsdags sprang jag min vanliga runda runt Kungsholmen igen. Även då kändes det mycket lättare än det gjort på sistone. Snittempot blev beskedliga 5:11/km, vilket ändå är betydligt bättre än tidigare Kungsholmsrundor. Dessutom var jag mindre trött efteråt. Här har ni detaljer om den rundan.
I inläggets rubrik annonserades dåliga nyheter. Det var egentligen inget värre än att jag inte lyckats gå ner i vikt. Inte allvarligare än så, alltså. Det kan jag leva med, även om det är en smula irriterande.
I morgon blir det antagligen ännu en runda i Hågadalen.
Jag har bott i Uppsala med omnejd i hela mitt liv och min totala löpmängd genom åren uppgår åtminstone till 400 mil. Inte en enda meter av dessa har sprungits i Hågadalen! Det var alltså hög tid för en runda i denna i så varma ordalag omtalade del av staden.
Äldste sonen Rikard hade fotbollsträning i Ekeby mellan 10 och 11:30. Jag skjutsade dit honom och medan han tränade passade jag på att få till ett "långpass". Citationstecknen kommer sig av att 15,5 kilometer är ett långpass enbart med nutida mått mätt. I vintras hade det klassificerats som ett helt vanligt träningspass.
Jag gick in för att springa i ett jämnt tempo och alla kilometrar hamnade i spannet 5:04 - 5:34 (den var backig!). Det var mycket behaglig löpning och alldeles lagom jobbig. Jag hittade en fantastisk raksträcka som lämpar sig väl för intervaller eller snabbdistans framöver. Den var en skogsväg som var helt rad, flack och minst fem kilometer lång. Säkert var den ännu längre men jag var tvungen att vända för att hinna tillbaka till Rikards träning slutade. Snittempot för hela passet slutade på 5:21/km, Här ser ni detaljer om passet.
I onsdags sprang jag min vanliga runda runt Kungsholmen igen. Även då kändes det mycket lättare än det gjort på sistone. Snittempot blev beskedliga 5:11/km, vilket ändå är betydligt bättre än tidigare Kungsholmsrundor. Dessutom var jag mindre trött efteråt. Här har ni detaljer om den rundan.
I inläggets rubrik annonserades dåliga nyheter. Det var egentligen inget värre än att jag inte lyckats gå ner i vikt. Inte allvarligare än så, alltså. Det kan jag leva med, även om det är en smula irriterande.
I morgon blir det antagligen ännu en runda i Hågadalen.
onsdag 27 oktober 2010
Stockholm Marathon 2011 samt Roadrunner ber sina läsare om en tjänst.
Roadrunner väger idag c:a 81 kilo. Det är hela 7,5 kg mer än under toppformen i början av april i år. Det är inte utan att han funderar lite på hur mycket dessa kilon bromsar farten under hans löpturer. Tempot kring 5:20/km med "lagom" ansträngning motsvarar kanske det tempo han skulle kunna hållit i toppform om han hängde på sig extra vikter motsvarande 7,5 kg. Han skulle vilja uppmana sina läsare att prova med just detta.
Du, kära läsare, som just nu känner att din form inte lämnar mycket övrigt att önska och ligger just nu på din matchvikt! Just dig skulle jag vilja be om en tjänst. Häng på dig en ryggsäck och fyll denna med böcker eller vad du nu behagar motsvarande 7,5 kg. För att inte belasta ryggen kan innehållet också fördelas över hela kroppen: i fickor, strumpor, kalsonger... you namet it! Ge dig sedan iväg på en löptur och notera vilket tempo du lyckas hålla. Låt mig därefter få veta hur det gick. Det behöver mitt självförtroende just nu:-).
Min tidigare så pålitlige leverantör av gratisanmälningar till löpartävlingar har nu dessvärre dragit öronen åt sig. In i det längsta har jag väntat med att anmäla mig till Stockholm Marathon i hopp om att erbjudas en gratisplats. Men nejdå... tydligen har mina avhopp från årets tävlingar gjort att jag förlorat förtroendet hos vederbörande och således är jag inte längre något att satsa på vad gäller "gratisplåtar". Detta trots att jag faktiskt betalt samtliga tävlingar själv, utom Stockholm Halvmarathon där jag erhöll gratisplats.
Igår anmälde jag mig till Stockholm Marathon på eget initiativ och betalade således också med egen deg. Målsättning blir återigen sub 3:30 men jag hoppas på att kunna kapa ytterligare några minuter.
Du, kära läsare, som just nu känner att din form inte lämnar mycket övrigt att önska och ligger just nu på din matchvikt! Just dig skulle jag vilja be om en tjänst. Häng på dig en ryggsäck och fyll denna med böcker eller vad du nu behagar motsvarande 7,5 kg. För att inte belasta ryggen kan innehållet också fördelas över hela kroppen: i fickor, strumpor, kalsonger... you namet it! Ge dig sedan iväg på en löptur och notera vilket tempo du lyckas hålla. Låt mig därefter få veta hur det gick. Det behöver mitt självförtroende just nu:-).
Min tidigare så pålitlige leverantör av gratisanmälningar till löpartävlingar har nu dessvärre dragit öronen åt sig. In i det längsta har jag väntat med att anmäla mig till Stockholm Marathon i hopp om att erbjudas en gratisplats. Men nejdå... tydligen har mina avhopp från årets tävlingar gjort att jag förlorat förtroendet hos vederbörande och således är jag inte längre något att satsa på vad gäller "gratisplåtar". Detta trots att jag faktiskt betalt samtliga tävlingar själv, utom Stockholm Halvmarathon där jag erhöll gratisplats.
Igår anmälde jag mig till Stockholm Marathon på eget initiativ och betalade således också med egen deg. Målsättning blir återigen sub 3:30 men jag hoppas på att kunna kapa ytterligare några minuter.
måndag 25 oktober 2010
Helgens löpning: 2,3 mil.
Roadrunner försöker öka träningsmängden. Då gäller det att ta vara på de tillfällen som ges. I helgen hittades luckor både på lördagen och söndagen. Lördagens pass visade sig bli det längsta sedan i juli, trots att det inte blev mer än drygt 14 kilometer.
I vintras var snittlängden på en löprunda drygt 14 kilometer. Idag hör dessa rundor tyvärr till de allra längsta. Lördagens 14 kilometer spungna i 5:22-tempo var av någon anledning mycket jobbiga. De första sex kilometrarna hade jag krampkänning i min vänstra fot som sedan spred sig upp i vaden. Jag misstänker att det beror på en nerv som legat i kläm vid främre trampdynan ett tag. För att över huvud taget klara av att springa var jag tvungen att uppfinna en löpstil där vänsterfoten fick fladdra fritt i luften och på så viss slappna av i görligaste mån. Efter sex kilometer kändes det bättre, men den nyuppfunna löpstilen hade tagit på krafterna.
Jag har satt en skamgräns vid 5:30 /km som jag vägrar att överskrida. Märker jag att när en kilometer är på väg att fullbordas och min Garmin indikerar att tempot är långsammare än så så lägger jag på en rem.
Känslan efter passet? Apjobbigt! :-/
På kartan nedan ser ni var de allra flesta av mina rundor brukar springas. Med tanke på att även Marathon-Lars ofta frekventerar samma omgivningar är det konstigt att vi inte sprungit på varandra mer än en gång, vilket var i vintras och innan någon av oss visste säkert vem det var vi just då mötte.
Som om lördagens jobbiga dryga 14 kilometer inte vore nog så gav jag mig även ut på en liten runda igår kväll. Eftersom det är lite ovisst hur jag kommer att kunna träna i veckan så var det var lika bra att passa på när jag råkade ha lite tid. Tempot hamnade i samma regioner som lördagspasset men passets längd blev bara beskedliga 8,5 kilometer.
Glädjande är det i alla fall att jag har uppnått känslan av att ha kommit igång igen. På Premiärmilen i slutet av mars ska det sättas personligt rekord, vilket innebär sub 43:44. Det är bara fem månader dit! Shit!!
I vintras var snittlängden på en löprunda drygt 14 kilometer. Idag hör dessa rundor tyvärr till de allra längsta. Lördagens 14 kilometer spungna i 5:22-tempo var av någon anledning mycket jobbiga. De första sex kilometrarna hade jag krampkänning i min vänstra fot som sedan spred sig upp i vaden. Jag misstänker att det beror på en nerv som legat i kläm vid främre trampdynan ett tag. För att över huvud taget klara av att springa var jag tvungen att uppfinna en löpstil där vänsterfoten fick fladdra fritt i luften och på så viss slappna av i görligaste mån. Efter sex kilometer kändes det bättre, men den nyuppfunna löpstilen hade tagit på krafterna.
Jag har satt en skamgräns vid 5:30 /km som jag vägrar att överskrida. Märker jag att när en kilometer är på väg att fullbordas och min Garmin indikerar att tempot är långsammare än så så lägger jag på en rem.
Känslan efter passet? Apjobbigt! :-/
På kartan nedan ser ni var de allra flesta av mina rundor brukar springas. Med tanke på att även Marathon-Lars ofta frekventerar samma omgivningar är det konstigt att vi inte sprungit på varandra mer än en gång, vilket var i vintras och innan någon av oss visste säkert vem det var vi just då mötte.
Som om lördagens jobbiga dryga 14 kilometer inte vore nog så gav jag mig även ut på en liten runda igår kväll. Eftersom det är lite ovisst hur jag kommer att kunna träna i veckan så var det var lika bra att passa på när jag råkade ha lite tid. Tempot hamnade i samma regioner som lördagspasset men passets längd blev bara beskedliga 8,5 kilometer.
Glädjande är det i alla fall att jag har uppnått känslan av att ha kommit igång igen. På Premiärmilen i slutet av mars ska det sättas personligt rekord, vilket innebär sub 43:44. Det är bara fem månader dit! Shit!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)