Under normala omständigheter skulle Roadrunner, liksom de flesta marathonlöpare, ägna helgen åt ett sista långpass. Men den ofrivilliga avhållsamheten från löpträning öppnade plötsligt andra möjligheter och helgen istället gick i det socialas tecken, med mängder av god mat och en och annan öl i goda vänners lag. Inget ont som inte för något gott med sig.
När jag inte kan springa får jag istället försöka göra det bästa av situationen. Frågan är nu bara vad som är det bästa? Kanske borde jag späka mig och försöka tappa de c:a två kilo jag lagt på mig sedan början av april, eller ska jag tvärtom se till att ha det riktigt roligt och inte hålla igen när värdparets bord dignar av läckerheter?
Jag valde det senare. Mest för att humöret behöver en välbehövlig injektion just nu. Tillståndet jag nu befinner mig i är inget jag direkt lider av, bortsett från att det hindrar mig från att springa. Ingen smärta i vaden överhuvudtaget sedan i onsdags (och till och med då var det väldigt lite!). Värst av allt är förstås irritationen! Till vardags är jag en ganska stillsam man men när det jävlas och saker och ting inte går min väg far jag lätt ut i otidigheter över sakernas tillstånd. Ofta får det bara en komisk effekt och min nu femåriga dotter brukar parodiera mig genom att med tillgjord ilska häva ur sig min favoritharrang med svordomar, samtidigt som hon hytter med näven i luften. Detta låter oerhört roligt och brukar genast göra mig på mycket bättre humör.
I fredags cyklade jag i 45 minuter och såg då till att nå pulsnivåer kring 160 bpm. Än en gång påmindes jag om mina grymma svettningar. Där jag satt framåtlutat lämnade stora svettdroppar min nästipp var femte sekund, slog i golvet med ett plaskande ljud och bildade en stor pöl. Vätskefrågan har varit uppe här tidigare och kloka ord från erfarna marathonlöpare har varnat mig från att dricka för mycket under loppets gång. Det är ett råd jag tagit till mig, men mitt vätskebälte med plats för c:a 7 dl vätska kommer att bäras på lördag.
En liten reflektion om sportdrycksdrickande och vätskeupptag kan jag inte låta bli att ta upp. Ett ymnigt svettande borde rimligen kompenseras av att man har en god förmåga att ta upp vätska. Om inte dessa två egenskaper går hand i hand borde mina/våra förfäder på savannen för länge sedan ganska fort strukit med under evolutionens gång.
Några löpsteg har det emellertid åndå blivit. I torsdags, fredags och även idag har jag varit senare än vanligt till Uppsalapendeln och har tvingats till korta ruscher på perrongen för att hinna med. Dessa ruscher har sprungits iklädd jeans, lågskor med en axelremsväska (av märket The North Face) dinglande bakom mig, varit c:a 100 meter långa och gått i uppskattningsvis 4:20-tempo. Vaden har känts stabil:-).
Just nu är 4/5 av familjen mer eller mindre sjuka. Den som är friskast (borstett från mig) är äldste sonen men är ändå så pass risig att han är hemma från skolan idag. Yngste sonen var igår så feberhet att jag nästan hanterade honom som om jag plötsligt hade fått en stor het potatis i famnen. Termometern visade 41 grader, men märkligt nog var humöret gott. När jag tog tempen på honom signalerade termometern med ett pip när mätningen var klar. Då härmade sonen ”PIIIIP” och skrattade högt med febergrumlig blick. Han fyller två år dagen efter Stockholm Marathon, på självaste nationaldagen.
måndag 31 maj 2010
fredag 28 maj 2010
Murphys lag
Som sagt… marathondrömmen lever vidare och även om vaden sköter sig fram till start så är det mycket annat som kan hända. Just nu, och sedan i förrgår, är Roadrunners sambo praktförskyld med ymnigt rinnande nästa samt kli och krax i halsen.
Vaden oroar mig allt mindre och plötsligt börjar jag tänka på allt annat jävelskap som kan tänkas hända. Det slår nämligen sällan fel! Ser jag fram emot något händer det nästan alltid något som, om inte evenemanget får ställas in helt, åtminstone lägger sordin på glädjen och hindrar mig från att roa mig ordentligt efter min fulla kapacitet.
Det är inte bara förkylningar och halsont jag tänker på. Inför andra tilldragelser av helt annat slag än löptävlingar har jag drabbats märkliga olyckor och diffusa åkommor. Inför ett par vänners bröllop för lite drygt tio år sedan hade jag lyckats dra på mig en fet blåtira under ett fysträningspass. Under vigseln och utomhusmingel i Linnéträdgården i Uppsala kunde jag dölja den under ett par übercoola glajor. Men när det väl var dags att gå inomhus var det bara att möta folks reaktioner.
Vid minst ett par stora fester jag sett fram emot har plötsligt stora röda finnar slagit ut i full blom mitt på nästippen så att doftorganet sett helt förvrided ut. Självklart har de signalröda utväxterna kulminerat precis lagom till festligheterna och fått mina bordsdamer att rygga tillbaka i ren förskräckelse när jag presenterat mig.
Men en finne, om den så täcker halva ansiktet, ska självklart inte stoppa min framfart i maran. Jag tog det bara som exempel på vad som kan tänkas inträffa inför något man ser fram emot.
Igår cyklade jag motionscykel i 1,5 timme. På den tiden hann jag 30 km med en puls i intervallet 140-150 bpm. Innan blev det lite löpstyrketräning, men även överkroppen fick sig en genomkörare.
Kul att fler fastnat för stretchövningen jag skrev om i mitt förra inlägg. Nu är det fler än jag som kan rekommendera den. Märkligt att jag inte hört talas om den förr. Om Staffan har fått ett träningspass uppkallat efter sig så kanske stretchövningen kan ges namnet "Roadrunnerrotation" eller nåt:-).
Vaden oroar mig allt mindre och plötsligt börjar jag tänka på allt annat jävelskap som kan tänkas hända. Det slår nämligen sällan fel! Ser jag fram emot något händer det nästan alltid något som, om inte evenemanget får ställas in helt, åtminstone lägger sordin på glädjen och hindrar mig från att roa mig ordentligt efter min fulla kapacitet.
Det är inte bara förkylningar och halsont jag tänker på. Inför andra tilldragelser av helt annat slag än löptävlingar har jag drabbats märkliga olyckor och diffusa åkommor. Inför ett par vänners bröllop för lite drygt tio år sedan hade jag lyckats dra på mig en fet blåtira under ett fysträningspass. Under vigseln och utomhusmingel i Linnéträdgården i Uppsala kunde jag dölja den under ett par übercoola glajor. Men när det väl var dags att gå inomhus var det bara att möta folks reaktioner.
Vid minst ett par stora fester jag sett fram emot har plötsligt stora röda finnar slagit ut i full blom mitt på nästippen så att doftorganet sett helt förvrided ut. Självklart har de signalröda utväxterna kulminerat precis lagom till festligheterna och fått mina bordsdamer att rygga tillbaka i ren förskräckelse när jag presenterat mig.
Men en finne, om den så täcker halva ansiktet, ska självklart inte stoppa min framfart i maran. Jag tog det bara som exempel på vad som kan tänkas inträffa inför något man ser fram emot.
Igår cyklade jag motionscykel i 1,5 timme. På den tiden hann jag 30 km med en puls i intervallet 140-150 bpm. Innan blev det lite löpstyrketräning, men även överkroppen fick sig en genomkörare.
Kul att fler fastnat för stretchövningen jag skrev om i mitt förra inlägg. Nu är det fler än jag som kan rekommendera den. Märkligt att jag inte hört talas om den förr. Om Staffan har fått ett träningspass uppkallat efter sig så kanske stretchövningen kan ges namnet "Roadrunnerrotation" eller nåt:-).
torsdag 27 maj 2010
Marathondrömmen lever vidare.
Roadrunner har inte släppt planerna på att komma till start. Lång ifrån. Men någon mer löpning innan den 5:e juni blir det inte. Igår skulle det blivit ett långpass. På cykel! Dessvärre kom annat emellan, som ”annat” så ofta gör.
Långpasset på cykel blir idag istället. Utöver det blir det lite löpstyrketräning för att inte mina löpmuskler ska förtvina helt. Hittills denna månad har jag lyckats få till blott 55,6 km, fördelat på fyra ynka pass. I skrivande stund gäller marschtempot 5:15/km under maran, vilket i och för sig kan komma att revideras både upp och ner. Det får bära eller brista.
Jag kan också berätta att jag hittat en mirakelövning för min stackars vad. Jag har utvidgat standardövningen ”stå med foten uppvikt mot en dörrpost och ta spjärn med händerna” till att dessutom vrida på överkroppen. Med höger fot uppvikt vrider jag överkroppen åt vänster. Det sträcker ut precis den stramande muskeln och det känns fantastiskt bra. Prova själva! Jag tror att den gjort underverk med vaden eftersom det känns mycket bra sedan jag började med den (igår!).
Jag jobbar i ett kontorslandskap där dörrposter är ett sällsynt inslag. Därför smyger jag istället iväg till toaletten ett par gånger om dagen och utför övningen. Hmm… vid närmare eftertanke… även om det skulle finnas gott om dörrposter skulle jag nog ändå föredra enskildheten inne på toaletten.
Mina senaste inlägg har dessvärre handlat mycket om min vad och det har, som ni säkert märkt, inte varit lätt att hitta slagkraftiga rubriker. Här är en som jag av lätt insedda skäl övergav häromdagen:
Vad fan är det för fel på vadfan?
Långpasset på cykel blir idag istället. Utöver det blir det lite löpstyrketräning för att inte mina löpmuskler ska förtvina helt. Hittills denna månad har jag lyckats få till blott 55,6 km, fördelat på fyra ynka pass. I skrivande stund gäller marschtempot 5:15/km under maran, vilket i och för sig kan komma att revideras både upp och ner. Det får bära eller brista.
Jag kan också berätta att jag hittat en mirakelövning för min stackars vad. Jag har utvidgat standardövningen ”stå med foten uppvikt mot en dörrpost och ta spjärn med händerna” till att dessutom vrida på överkroppen. Med höger fot uppvikt vrider jag överkroppen åt vänster. Det sträcker ut precis den stramande muskeln och det känns fantastiskt bra. Prova själva! Jag tror att den gjort underverk med vaden eftersom det känns mycket bra sedan jag började med den (igår!).
Jag jobbar i ett kontorslandskap där dörrposter är ett sällsynt inslag. Därför smyger jag istället iväg till toaletten ett par gånger om dagen och utför övningen. Hmm… vid närmare eftertanke… även om det skulle finnas gott om dörrposter skulle jag nog ändå föredra enskildheten inne på toaletten.
Mina senaste inlägg har dessvärre handlat mycket om min vad och det har, som ni säkert märkt, inte varit lätt att hitta slagkraftiga rubriker. Här är en som jag av lätt insedda skäl övergav häromdagen:
Vad fan är det för fel på vadfan?
onsdag 26 maj 2010
Roadrunner rapporterar från Milspåret
Istället för att själv springa Milspåret igår tog sig Roadrunner iväg till tävlingen för att insupa tävlingsatmosfär, göra stilstudier samt heja på andra löparbloggare.
Det är något speciellt med löpartävlingar. När man står där utmed banan och ser flåsande löpare susa förbi väcks en massa barndomsminnen. Då, för 30 år sedan på den tidens tävlingar, var det storebrorsan som kom förbisusande och allt som oftast hamnade högt upp på prispallen. Jag har säkert stått utmed ett femtiotal terrängtävlingsbanor som barn, bantävlingar på idrottsplatser exkluderade.
Men nuförtiden känner jag något jag inte kände då för 30 år sedan: själslig samhörighet med deltagarna. Hur olika vi alla än är i övrigt som personer så är vi ändå av samma skrot och kort när det gäller vår träning. I löparspåret kan vi känna samma passion för vår sport, oavsett om vi springer milen på 32 minuter (som Oskar Landin gjorde igår) eller på 64 minuter (som någon som heter Sofia Fischer gjorde, för att ta ett namn ur resultatlistan).
Innan start posterade jag mig precis efter Djurgårdsbrunnsbron, där startfältet borde hunnit nå hyfsad spridning. Där stod jag kvar tills sista löparen passerat, för övrigt en kvinna som såg märkvärdigt obesvärad ut av sin position i tävlingen. Det första kända ansiktet ur bloggosfären jag fick syn på var Ellinor. Just där jag stod var det ganska trångt och hon fick anpassa sitt tempo efter den lilla klunga hon råkat hamna i. Därefter gissar jag att Hempa sprang förbi, men det är ännu ovisst eftersom jag inte vet hur karl'n ser ut. Strax dök MarathonMia upp i ett tempo hon som ultralöperska tydligen inte är van vid. Trots detta såg hon väldigt stark ut. Jag tittade också efter Petra men hon måste ha passerat utan att jag hann känna igen henne.
När sista löparen passerat gick jag tillbaka och ställde mig i höjd med Sjöhistoriska Museet precis efter vätskekontrollen. Ellinor och MarathonMia susade förbi och såg starka ut. Men inte ens när det började passera lunkande och ibland gående pensionärer hade Petra dykt upp. Jag började misstänka att hon av någon anledning aldrig kommit till start.
Jag flyttade vidare till en plats precis innan uppfarten till upploppet och stod nu vid tidtagningsklockan. Jag skärpte uppmärksamheten extra när de löpare kom som skulle gå i mål i intervallet 39-40 minuter, en grupp jag själv planerar att tillhöra inom en inte allt för avlägsen framtid. Deras tempo såg högst överkomligt ut och borde inte vara omöjligt att uppnå. Det var åtminstone vad jag försökte intala mig själv.
Strax dök Ellinor upp och såg fortfarande ganska stark ut, om än något plågad. Drygt tre minuter senare susade MarathonMia förbi och utstrålade även hon styrka i sitt svettblanka ansikte. Mellan dem lär Hempa ha passerat, dock utan att stanna och presentera sig ;-D.
Petra hade jag givit upp att få se, men plötsligt dyker en lång, kepsklädd kvinna upp i sällskap med en något kortare dito, och som tydligen var hennes hare. Den kortare kvinnan gastar högt ”Kom igen Petra! Ta rygg!”. Under tystnad och men ett plågat ansiktsuttryck gör Petra som hon säger och försvinner upp på upploppet, under fortsatt och högljudd peppning från sin hare. Märkligt att jag hade missat henne vid två tillfällen innan. Någon påhejning hann jag inte få ur mig eftersom hon dök upp så plötsligt.
Jag stod kvar i ytterligare tio minuter innan jag gick upp till målområdet där jag tänkte presentera mig för de bloggare jag ännu bara haft kontakt med bloggledes. Men av dem såg jag inte en skymt och efter tiominuters fruktlöst kringvankande tryckte istället in mina iPod-lurar i öronen, lät skallen fyllas av skön jazzfunk (Incognitos debutplatta från 1981), och började gå mot city och tåget mot Uppsala.
Det är något speciellt med löpartävlingar. När man står där utmed banan och ser flåsande löpare susa förbi väcks en massa barndomsminnen. Då, för 30 år sedan på den tidens tävlingar, var det storebrorsan som kom förbisusande och allt som oftast hamnade högt upp på prispallen. Jag har säkert stått utmed ett femtiotal terrängtävlingsbanor som barn, bantävlingar på idrottsplatser exkluderade.
Men nuförtiden känner jag något jag inte kände då för 30 år sedan: själslig samhörighet med deltagarna. Hur olika vi alla än är i övrigt som personer så är vi ändå av samma skrot och kort när det gäller vår träning. I löparspåret kan vi känna samma passion för vår sport, oavsett om vi springer milen på 32 minuter (som Oskar Landin gjorde igår) eller på 64 minuter (som någon som heter Sofia Fischer gjorde, för att ta ett namn ur resultatlistan).
Innan start posterade jag mig precis efter Djurgårdsbrunnsbron, där startfältet borde hunnit nå hyfsad spridning. Där stod jag kvar tills sista löparen passerat, för övrigt en kvinna som såg märkvärdigt obesvärad ut av sin position i tävlingen. Det första kända ansiktet ur bloggosfären jag fick syn på var Ellinor. Just där jag stod var det ganska trångt och hon fick anpassa sitt tempo efter den lilla klunga hon råkat hamna i. Därefter gissar jag att Hempa sprang förbi, men det är ännu ovisst eftersom jag inte vet hur karl'n ser ut. Strax dök MarathonMia upp i ett tempo hon som ultralöperska tydligen inte är van vid. Trots detta såg hon väldigt stark ut. Jag tittade också efter Petra men hon måste ha passerat utan att jag hann känna igen henne.
När sista löparen passerat gick jag tillbaka och ställde mig i höjd med Sjöhistoriska Museet precis efter vätskekontrollen. Ellinor och MarathonMia susade förbi och såg starka ut. Men inte ens när det började passera lunkande och ibland gående pensionärer hade Petra dykt upp. Jag började misstänka att hon av någon anledning aldrig kommit till start.
Jag flyttade vidare till en plats precis innan uppfarten till upploppet och stod nu vid tidtagningsklockan. Jag skärpte uppmärksamheten extra när de löpare kom som skulle gå i mål i intervallet 39-40 minuter, en grupp jag själv planerar att tillhöra inom en inte allt för avlägsen framtid. Deras tempo såg högst överkomligt ut och borde inte vara omöjligt att uppnå. Det var åtminstone vad jag försökte intala mig själv.
Strax dök Ellinor upp och såg fortfarande ganska stark ut, om än något plågad. Drygt tre minuter senare susade MarathonMia förbi och utstrålade även hon styrka i sitt svettblanka ansikte. Mellan dem lär Hempa ha passerat, dock utan att stanna och presentera sig ;-D.
Petra hade jag givit upp att få se, men plötsligt dyker en lång, kepsklädd kvinna upp i sällskap med en något kortare dito, och som tydligen var hennes hare. Den kortare kvinnan gastar högt ”Kom igen Petra! Ta rygg!”. Under tystnad och men ett plågat ansiktsuttryck gör Petra som hon säger och försvinner upp på upploppet, under fortsatt och högljudd peppning från sin hare. Märkligt att jag hade missat henne vid två tillfällen innan. Någon påhejning hann jag inte få ur mig eftersom hon dök upp så plötsligt.
Jag stod kvar i ytterligare tio minuter innan jag gick upp till målområdet där jag tänkte presentera mig för de bloggare jag ännu bara haft kontakt med bloggledes. Men av dem såg jag inte en skymt och efter tiominuters fruktlöst kringvankande tryckte istället in mina iPod-lurar i öronen, lät skallen fyllas av skön jazzfunk (Incognitos debutplatta från 1981), och började gå mot city och tåget mot Uppsala.
tisdag 25 maj 2010
Här går det upp och ner - men tyvärr inte i löparspårets backar!
Än en gång sveper mörkret in över Roadrunners löparliv. Den under senaste löpturen och dagen efter väl fungerande vaden fick igår plötsligt ett återfall och känns inte alls bra. Utan att Roadrunner inte gjort någon mer ansträngande än att promenera! Efter att ha känt hopp och tillförsikt råder nu djup misströstan inför Stockholm Maraton om en och en halv vecka. Känsliga själar varnas för att det förekommer en och annan svordom i dagens inlägg!
Det var då själva fan också!! Jag blir så trött! Varför börjar det kännas två dagar efter löpningen? Just nu känns det lika illa som för två veckor sedan, och dessutom två veckor innan det. Vad krävs egentligen för att det ska bli bra? En längre tids total avhållsamhet från löpning efter varje återfall? Hur vet jag vad som är tillräckligt lång tid? Frågorna hopar sig.
Naprapatens råd hjälpte inte, trots att jag lät bli att springa intervaller. Hans förtroende känns förbrukat. Fler naprapatbesök (som kanske inte ger något) har jag inte råd med eftersom det är en tung räkningsmånad. 540 pix per besök är inget man snyter ur näsan så där bara.
Även om jag väljer att vila ända fram till maran så är kanske risken ganska hög för ett återfall och även om jag skulle lyckas ta mig i mål så kanske jag äventyrar en hel månads träning efteråt. Är det värt det? Nej, svarar jag utan att tveka. Jag vill springa! NU!!
Nåja… vad är väl ett Stockholm Marathon? Även om jag verkligen sett fram emot denna löpartilldragelse så är det Lidingöloppet som är årets höjdpunkt för mig.
Tills dess ska jag väl ändå hinna få ordning på vadjäveln!?
Ikväll kommer jag att synas i publiken under Milspåret. Petra, Lina, MarathonMia och Hempa (har jag glömt någon?) kommer att få räkna med glada tillrop och påhejningar. Hempa föresten, har valt att blogga anonymt och jag har därför inte en aning om vem han är. Jag får väl helt enkelt chansa och heja på alla som passerar 5 km på en tid kring 21:30 :-D.
Lycka till! Vi ses ikväll. Jag kommer att stå vid Djurgårdsbrunnsbron, 700 meter efter starten. Därefter står jag vid 5 km-skylten och slutligen vid målgången.
Det var då själva fan också!! Jag blir så trött! Varför börjar det kännas två dagar efter löpningen? Just nu känns det lika illa som för två veckor sedan, och dessutom två veckor innan det. Vad krävs egentligen för att det ska bli bra? En längre tids total avhållsamhet från löpning efter varje återfall? Hur vet jag vad som är tillräckligt lång tid? Frågorna hopar sig.
Naprapatens råd hjälpte inte, trots att jag lät bli att springa intervaller. Hans förtroende känns förbrukat. Fler naprapatbesök (som kanske inte ger något) har jag inte råd med eftersom det är en tung räkningsmånad. 540 pix per besök är inget man snyter ur näsan så där bara.
Även om jag väljer att vila ända fram till maran så är kanske risken ganska hög för ett återfall och även om jag skulle lyckas ta mig i mål så kanske jag äventyrar en hel månads träning efteråt. Är det värt det? Nej, svarar jag utan att tveka. Jag vill springa! NU!!
Nåja… vad är väl ett Stockholm Marathon? Även om jag verkligen sett fram emot denna löpartilldragelse så är det Lidingöloppet som är årets höjdpunkt för mig.
Tills dess ska jag väl ändå hinna få ordning på vadjäveln!?
Ikväll kommer jag att synas i publiken under Milspåret. Petra, Lina, MarathonMia och Hempa (har jag glömt någon?) kommer att få räkna med glada tillrop och påhejningar. Hempa föresten, har valt att blogga anonymt och jag har därför inte en aning om vem han är. Jag får väl helt enkelt chansa och heja på alla som passerar 5 km på en tid kring 21:30 :-D.
Lycka till! Vi ses ikväll. Jag kommer att stå vid Djurgårdsbrunnsbron, 700 meter efter starten. Därefter står jag vid 5 km-skylten och slutligen vid målgången.
söndag 23 maj 2010
Första passet på åtta dagar.
I enlighet med vad naprapaten ordinerade gav sig Roadrunner ut på ett mycket efterlängtat pass igår och passade också på att testa sin nya Garmin 405. Löpningen kändes mycket bra i sex av de drygt åtta kilometrarna och inte en tillstymmelse till smärta kändes. Sista två kilometrarna tyckte sig Roadrunner känna en lätt anstrykning av något som påminde om smärta men vet än idag inte om det var inbillning eller inte.
Som ni vet så har jag svårt att hålla igen och kan ibland bli som en kalv på grönbete när jag får på mig löpardojorna. Så kunde det mycket väl blivit igår också men påpassligt nog fick jag av någon anledning håll redan tidigt under rundan, vilket tvingade mig att lägga band på mig. Märklig, med tanke på att det gått över tre timmar sedan jag åt något senast och då en väldigt modest portion som inte ens gjorde mig mätt. Håll har jag inte upplevt på den här sidan årsskiftet.
I kommentarsfältet till mitt senaste inlägg fanns en del reaktioner på naprapatens rekommendationer att springa intervaller. Antagligen var jag en smula otydlig. Det han sa var att jag skulle undvika långpass och istället rikta in mig på kortare pass, "typ intervaller". Detta motiverade han med att det skulle ge vaden ordentlig blodgenomströmning. Att jag skulle "hålla mig" till intervaller, som jag skrev, var en rejäl överdrift och säkert var det en del önsketänkande inblandat.
Efter rundan igår stramade vaden lite men gjorde inte ont. Idag känner jag ingenting och eventuellt kan det bli några kilometer innan det är dags att gå och knyta sig för dagen. I morgon ska naprapaten ringa för att höra hur det gått.
Ja, så var det det där med min Garmin 405. Eftersom jag verkar ha slarvat bort min instruktionsbok fick använda mitt ibland begränsade intuitiva sinne för att få igång den. Det gick skapligt, bara det att mina kilometertider hamnade enligt garmin på c:a 8:30. Enligt min egen känsla borde de ha legat mellan 5:10 och 5:20 så jag undrar lite vilken längdenhet den var inställd på att mäta. Miles, kanske? Hursomhelst tror jag att vi ska bli goda vänner om vi får lite mer tid. Ska dessutom försöka leta reda på en manual på världsvida väven.
Trots återhållet tempo kändes det lite jobbigare än det borde. Kan man verkligen tappa så mycket på åtta dagars uppehåll? Jag hoppas att det berodde på värmen.
En annan sak. Hela vintern har jag klagat högljutt över den kyla och elände man tvingats stå ut med. Igår påmindes jag om sommarhalvårets goda och dåliga sidor. Det var varmt. Jäkligt varmt, och jag svettades som en gris. En annan sak man lätt glömmer är alla förb*nn*ade insekter som är ute och flyger så här års. Jag vet inte hur många flugor och skalbaggar jag fick spotta ut ur munnen. Säkert svalde jag en och annan också eftersom jag var mättare när jag kom hem än när jag gav mig iväg:-D.
Som ni vet så har jag svårt att hålla igen och kan ibland bli som en kalv på grönbete när jag får på mig löpardojorna. Så kunde det mycket väl blivit igår också men påpassligt nog fick jag av någon anledning håll redan tidigt under rundan, vilket tvingade mig att lägga band på mig. Märklig, med tanke på att det gått över tre timmar sedan jag åt något senast och då en väldigt modest portion som inte ens gjorde mig mätt. Håll har jag inte upplevt på den här sidan årsskiftet.
I kommentarsfältet till mitt senaste inlägg fanns en del reaktioner på naprapatens rekommendationer att springa intervaller. Antagligen var jag en smula otydlig. Det han sa var att jag skulle undvika långpass och istället rikta in mig på kortare pass, "typ intervaller". Detta motiverade han med att det skulle ge vaden ordentlig blodgenomströmning. Att jag skulle "hålla mig" till intervaller, som jag skrev, var en rejäl överdrift och säkert var det en del önsketänkande inblandat.
Efter rundan igår stramade vaden lite men gjorde inte ont. Idag känner jag ingenting och eventuellt kan det bli några kilometer innan det är dags att gå och knyta sig för dagen. I morgon ska naprapaten ringa för att höra hur det gått.
Ja, så var det det där med min Garmin 405. Eftersom jag verkar ha slarvat bort min instruktionsbok fick använda mitt ibland begränsade intuitiva sinne för att få igång den. Det gick skapligt, bara det att mina kilometertider hamnade enligt garmin på c:a 8:30. Enligt min egen känsla borde de ha legat mellan 5:10 och 5:20 så jag undrar lite vilken längdenhet den var inställd på att mäta. Miles, kanske? Hursomhelst tror jag att vi ska bli goda vänner om vi får lite mer tid. Ska dessutom försöka leta reda på en manual på världsvida väven.
Trots återhållet tempo kändes det lite jobbigare än det borde. Kan man verkligen tappa så mycket på åtta dagars uppehåll? Jag hoppas att det berodde på värmen.
En annan sak. Hela vintern har jag klagat högljutt över den kyla och elände man tvingats stå ut med. Igår påmindes jag om sommarhalvårets goda och dåliga sidor. Det var varmt. Jäkligt varmt, och jag svettades som en gris. En annan sak man lätt glömmer är alla förb*nn*ade insekter som är ute och flyger så här års. Jag vet inte hur många flugor och skalbaggar jag fick spotta ut ur munnen. Säkert svalde jag en och annan också eftersom jag var mättare när jag kom hem än när jag gav mig iväg:-D.
torsdag 20 maj 2010
Positiva besked från naprapaten.
Efter tipsen i kommetarsfältet till sitt förra inlägg bokade Roadrunner illa kvickt tid hos en naprapat och fick tid redan dagen därpå. Dagen därpå ha nu hunnit bli förfluten tid och har idag blivit ”igår”. Beskeden från naprapaten var i alla fall positiva och Roadrunner fylldes av tillförsikt och hopp om att kunna genomföra maran i stort sett enligt planerna.
Naprapaten hade glädjande besked. Det var i alla fall ingen muskelbristning. Istället fanns det gott om muskelknutor i nämnda vad. Till min förvåning fanns det också en hel del knutor i min vänstra vad, vilken jag inte haft några som helst bekymmer med. Faktum är att det var vänster vad som gjorde mest ont när han satte fingrarna på mina ömma punkter.
Till min stora glädje så får jag börja springa redan på lördag igen men blev avrådd från att springa långpass. Istället tyckte naprapaten att jag skulle hålla mig till intervaller. Dessutom har jag ordinerats magnesium och B-vitamin (som om jag inte redan provat det!), excentriska tåhävningar två gånger om dagen samt noggranna stretchövningar. Alternativ träning som vattenlöpning och cykling kunde jag sätta igång med omgående. I eftermiddag har jag därför ett cykelpass inplanerat.
När det gäller Stockholm maraton så kvarstår min plan att ligga strax under 5 min/km så länge jag orkar och så sent som möjligt i loppet dra ner tempot. Jag känner fortfarande hopp, om än inte lika stort, om att klara min målsättning på sub 3:30.
Men det klart, jag vet ju inte ett jäkla dugg om hur det är att springa maraton.
Efter att knappt vågat promenera sedan i fredags så är humöret gott igen! :-)
Naprapaten hade glädjande besked. Det var i alla fall ingen muskelbristning. Istället fanns det gott om muskelknutor i nämnda vad. Till min förvåning fanns det också en hel del knutor i min vänstra vad, vilken jag inte haft några som helst bekymmer med. Faktum är att det var vänster vad som gjorde mest ont när han satte fingrarna på mina ömma punkter.
Till min stora glädje så får jag börja springa redan på lördag igen men blev avrådd från att springa långpass. Istället tyckte naprapaten att jag skulle hålla mig till intervaller. Dessutom har jag ordinerats magnesium och B-vitamin (som om jag inte redan provat det!), excentriska tåhävningar två gånger om dagen samt noggranna stretchövningar. Alternativ träning som vattenlöpning och cykling kunde jag sätta igång med omgående. I eftermiddag har jag därför ett cykelpass inplanerat.
När det gäller Stockholm maraton så kvarstår min plan att ligga strax under 5 min/km så länge jag orkar och så sent som möjligt i loppet dra ner tempot. Jag känner fortfarande hopp, om än inte lika stort, om att klara min målsättning på sub 3:30.
Men det klart, jag vet ju inte ett jäkla dugg om hur det är att springa maraton.
Efter att knappt vågat promenera sedan i fredags så är humöret gott igen! :-)
måndag 17 maj 2010
Oro
Kristi Himmelfärd tillbringades i Tjustbygden mellan Västervik och Oskarshamn där Roadrunner med familj har sommarstuga. Vistelsen sträckte sig från torsdag kväll till söndag förmiddag och med ett ganska späckat schema hanns endast en löprunda med. Av de totalt 19 kilometrarna var 16 helt fantastiska, ja till och med bland de bästa någonsin, medan de tre sista var katastrofala.
Jag börjar med att berätta om det som var bra. Under förra sommaren, när jag precis börjat löpträna på allvar, brukade jag åka iväg när barnen somnat till en grusväg som leder rakt in i skogen. Sommaren 2009 sprang jag lejonparten av all min löpning just på denna väg. I fredags, när jag åkte dit igen, hade jag inte sprungit där sedan i slutet av juli förra året.
Efter att ha parkerat bilen drog jag iväg lugnt i 5:20 tempo under första kilometern. Allt kändes bra och jag tänkte inte ens på att känna efter i vaden som jag haft problem med på sistone. Istället började jag känna efter i benhinnorna eftersom det var där jag hade problem senast jag sprang just där. Det är märkligt hur skallen fungerar ibland. Jag vet inte om det finns något sådan begrepp inom psykologin men jag väljer att kalla det "betingad association".
Kilometer efter kilometer betades sedan av i ett tempo mellan 4:30 /km och 5:00 /km, beroende på hur mycket backar kilometern bjöd på. Denna skogsväg är nämligen ganska backig. Efter några kilometer kom jag på mig själv med att springa och känna efter i benhinnorna, vilket fick mig att skratta till. Det var ju i och för sig bra, eftersom vaden inte pockade på någon direkt uppmärksamhet. Allt kändes helt enkelt perfekt.
Under de sex första kilometrarna in i skogen tangerar vägen inte mindre än fyra sjöar, med namn som Sandsjön, Rundfallegöl, Ögöl och Tällsjön. Bortsett från mina egna löpsteg så bestod ljudbilden endast av naturens egna ljud. Konstant fågelkvitter, porlande bäckar och skogsduvors sällsamma läten. Någon gång hörde jag vingslagen av en rovfågel strax ovanför mig och vid ett par tillfällen knakade det till rejält i skogen precis intill mig av att någon större djur som fick syn på mig. Sjöarna låg spegelblanka utan så mycket som en krusning och trots att Sandsjön, som är den större av de fyra sjöarna, inte är mer än ett par tre hundra meter bred så gick det inte att se över på grund av den relativt täta dimma som denna dag låg som ett lock över Tjustbyggden.
Allt kändes som sagt fantastisk och vaden fungerade oklanderligt. Inte den minsta kännig… fram till det var tre kilometer kvar. Då, plötsligt, kom första känningen. Vaden började gnälla och efter ett par hundra meter blev det mer påtagligt. Jag fortsatte ändå i samma tempo (min idiot!), för så pass lite känns det ändå att jag kan fortsätta springa när det är som värst.
Smärtan är ganska beskedlig och yttrar sig genom att vadjäveln är stenhård i det område som gör ont och gör motstånd när jag går. Om det ändå gick att få muskeln att slappna av men den självmassage jag försöker med är inte särskilt effektiv. På torsdag har jag professionell massage inbokad igen.
Nu börjar jag bli allvarligt oroad inför maran den 5/6. Jag kommer säkert att kunna komma till start, om jag vilar ordentligt, men min målsättning på sub 3:30 kan jag nog se mig i himlen efter. I det här skedet hade jag tänkt utöka min träningsvolym med mestadels långpass i tempo något långsammare än tävlingsfart. Men nu blir det vila igen :-(.
Jag börjar med att berätta om det som var bra. Under förra sommaren, när jag precis börjat löpträna på allvar, brukade jag åka iväg när barnen somnat till en grusväg som leder rakt in i skogen. Sommaren 2009 sprang jag lejonparten av all min löpning just på denna väg. I fredags, när jag åkte dit igen, hade jag inte sprungit där sedan i slutet av juli förra året.
Efter att ha parkerat bilen drog jag iväg lugnt i 5:20 tempo under första kilometern. Allt kändes bra och jag tänkte inte ens på att känna efter i vaden som jag haft problem med på sistone. Istället började jag känna efter i benhinnorna eftersom det var där jag hade problem senast jag sprang just där. Det är märkligt hur skallen fungerar ibland. Jag vet inte om det finns något sådan begrepp inom psykologin men jag väljer att kalla det "betingad association".
Kilometer efter kilometer betades sedan av i ett tempo mellan 4:30 /km och 5:00 /km, beroende på hur mycket backar kilometern bjöd på. Denna skogsväg är nämligen ganska backig. Efter några kilometer kom jag på mig själv med att springa och känna efter i benhinnorna, vilket fick mig att skratta till. Det var ju i och för sig bra, eftersom vaden inte pockade på någon direkt uppmärksamhet. Allt kändes helt enkelt perfekt.
Under de sex första kilometrarna in i skogen tangerar vägen inte mindre än fyra sjöar, med namn som Sandsjön, Rundfallegöl, Ögöl och Tällsjön. Bortsett från mina egna löpsteg så bestod ljudbilden endast av naturens egna ljud. Konstant fågelkvitter, porlande bäckar och skogsduvors sällsamma läten. Någon gång hörde jag vingslagen av en rovfågel strax ovanför mig och vid ett par tillfällen knakade det till rejält i skogen precis intill mig av att någon större djur som fick syn på mig. Sjöarna låg spegelblanka utan så mycket som en krusning och trots att Sandsjön, som är den större av de fyra sjöarna, inte är mer än ett par tre hundra meter bred så gick det inte att se över på grund av den relativt täta dimma som denna dag låg som ett lock över Tjustbyggden.
Allt kändes som sagt fantastisk och vaden fungerade oklanderligt. Inte den minsta kännig… fram till det var tre kilometer kvar. Då, plötsligt, kom första känningen. Vaden började gnälla och efter ett par hundra meter blev det mer påtagligt. Jag fortsatte ändå i samma tempo (min idiot!), för så pass lite känns det ändå att jag kan fortsätta springa när det är som värst.
Smärtan är ganska beskedlig och yttrar sig genom att vadjäveln är stenhård i det område som gör ont och gör motstånd när jag går. Om det ändå gick att få muskeln att slappna av men den självmassage jag försöker med är inte särskilt effektiv. På torsdag har jag professionell massage inbokad igen.
Nu börjar jag bli allvarligt oroad inför maran den 5/6. Jag kommer säkert att kunna komma till start, om jag vilar ordentligt, men min målsättning på sub 3:30 kan jag nog se mig i himlen efter. I det här skedet hade jag tänkt utöka min träningsvolym med mestadels långpass i tempo något långsammare än tävlingsfart. Men nu blir det vila igen :-(.
torsdag 13 maj 2010
Roadrunner lämnar Uppsala några dagar
Löpardojorna är packade och Roadrunner gör sig redo att lämna Uppsala för några dagars vistelse i sommarstugan belägen mellan Västervik och Oskarshamn (nära 4:30-Staffans uppväxttrakter). Internettillgången kommer att vara begränsad och med lite tur kan han få ihop något blogginlägg på grannarnas dator. Löpspår finns det däremot gott om och Roadrunner ser fram emot ett par kvällsrundor i de sanslöst vackra trakterna till Tällsjön, några kilometer från Stugan.
Jag är tillbaka i Uppsala på söndag. Ha en trevlig helg!
Jag är tillbaka i Uppsala på söndag. Ha en trevlig helg!
onsdag 12 maj 2010
Första passet på 8 dagar.
Efter att ha uthärdat en kväll fylld av gnäll, skrik och kläng från yngste sonen var det med en stor känsla av befrielse Roadrunner gav sig iväg på sitt efterlängtade träningspass vid 21.30 igår kväll. Den kärvande vaden kärvade inte längre och känslan i benen var helt enkelt fantastisk. Om det är inbillning eller inte är Roadrunner inte säker på men idag är en liten obehaglig känsla tillbaka i vaden.
Med utvilade och nymasserade ben kändes det oerhört lätt igår. Jag försökte hålla igen och hamnade i konstant tempo kring 5:00/km. I vaden kändes inte den minsta tillstymmelse till smärta. Trots att löpningen gick i ett modest tempo var det lite jobbigare än det borde varit och anledningen är väl inte mer komplicerad än att det varit ganska dåligt med träning på sistone.
Något jag anat på sistone gjorde sig också påmint. En oönskad effekt av utebliven träning, skulle man kunna säga. Det verkar inte bättre än att jag ser ut att ha dragit på mig ett ”kroppseget viktbälte” på omkring ett par kilo. Hur detta har gått till har jag förstås ingen aning om, men jag antar att det finns ett samband med att jag låtit bli att träna. Men visst… äldste sonen och jag delade på en stor påse ostbågar i helgen och om jag tänker efter har det nog slunkit i en del annat med högst tvivelaktigt näringsinnehåll.
När jag kom hem åkte löparpaltorna av och en kontrollvägning gjordes. Vågen visade då 76,5 kg, vilket är två kilo mer än senaste vägningen för c:a tre veckor sedan (jag är 176 cm lång). I och för sig hade jag hunnit sätta i mig en laddning yoghurt med müsli men å andra sidan hade jag också svettats ut en hel del. Det ser alltså inte bättre ut än att jag lagt på mig c:a två kilo.
Detta är förstås helt oacceptabelt och nu väntar åtgärder i form av i första hand träning. Utöver det tänker jag dra ner på kolhydratrik mat, vilket jag slarvat en hel del med på sistone (och som också kan vara en bidragande orsak!). Det kommer att vara en två kilo lättare Roadrunner som kommer att synas på Stockholms gator den 5/6.
Men så var det vaden… Det gör inte ont men faktum är att en muskel stramar mer än lovligt. Samma muskel som under förra veckan dessutom. Under massagen igår hittade massösen (hmm… heter det så?) en gäng muskelknutor som jag inte visste att jag hade. Bl.a. uppehöll hon sig, utan att jag påpekat något, en lång stund vid den vadmuskel som jag trodde hade hunnit återhämtat sig. Hon frågade hur jag brukade stretcha varpå jag svarade uppriktigt ”I princip ingenting alls”. Hon replikerade ”Det känns!” och sade att jag måste skärpa mig med den lilla detaljen innan jag får mer problem.
Med massage-tjejens ord i färskt minne ägnade jag mig hela tio minuter åt stretching hemma i köket efter gårdagens 12 kilometer. Härmed utlovas bättring och tio minuter om dagen kommer att avsättas för ändamålet, och det oavsett om jag tränar eller inte.
Med utvilade och nymasserade ben kändes det oerhört lätt igår. Jag försökte hålla igen och hamnade i konstant tempo kring 5:00/km. I vaden kändes inte den minsta tillstymmelse till smärta. Trots att löpningen gick i ett modest tempo var det lite jobbigare än det borde varit och anledningen är väl inte mer komplicerad än att det varit ganska dåligt med träning på sistone.
Något jag anat på sistone gjorde sig också påmint. En oönskad effekt av utebliven träning, skulle man kunna säga. Det verkar inte bättre än att jag ser ut att ha dragit på mig ett ”kroppseget viktbälte” på omkring ett par kilo. Hur detta har gått till har jag förstås ingen aning om, men jag antar att det finns ett samband med att jag låtit bli att träna. Men visst… äldste sonen och jag delade på en stor påse ostbågar i helgen och om jag tänker efter har det nog slunkit i en del annat med högst tvivelaktigt näringsinnehåll.
När jag kom hem åkte löparpaltorna av och en kontrollvägning gjordes. Vågen visade då 76,5 kg, vilket är två kilo mer än senaste vägningen för c:a tre veckor sedan (jag är 176 cm lång). I och för sig hade jag hunnit sätta i mig en laddning yoghurt med müsli men å andra sidan hade jag också svettats ut en hel del. Det ser alltså inte bättre ut än att jag lagt på mig c:a två kilo.
Detta är förstås helt oacceptabelt och nu väntar åtgärder i form av i första hand träning. Utöver det tänker jag dra ner på kolhydratrik mat, vilket jag slarvat en hel del med på sistone (och som också kan vara en bidragande orsak!). Det kommer att vara en två kilo lättare Roadrunner som kommer att synas på Stockholms gator den 5/6.
Men så var det vaden… Det gör inte ont men faktum är att en muskel stramar mer än lovligt. Samma muskel som under förra veckan dessutom. Under massagen igår hittade massösen (hmm… heter det så?) en gäng muskelknutor som jag inte visste att jag hade. Bl.a. uppehöll hon sig, utan att jag påpekat något, en lång stund vid den vadmuskel som jag trodde hade hunnit återhämtat sig. Hon frågade hur jag brukade stretcha varpå jag svarade uppriktigt ”I princip ingenting alls”. Hon replikerade ”Det känns!” och sade att jag måste skärpa mig med den lilla detaljen innan jag får mer problem.
Med massage-tjejens ord i färskt minne ägnade jag mig hela tio minuter åt stretching hemma i köket efter gårdagens 12 kilometer. Härmed utlovas bättring och tio minuter om dagen kommer att avsättas för ändamålet, och det oavsett om jag tränar eller inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)