Det sägs att det går fort när man har kul. Eller har man kul när det går fort? Dessa tankar for genom Roadrunners huvud under eftermiddagens intervallpass på Sportlife Garnisonens löpband. Men efter femte repetitionen började det bli riktigt jobbigt och allteftersom blodsmaken spred sig i munnen tyckte han varken det ena eller andra om ingressens inledande visdomsord. Roadrunner höll nämligen på att stupa av utmattning efter fullbordat pass.
Min plan var att upprepa förra veckans pass med tusingar men under uppjoggen flög fan i mig. Eftersom jag i modern tid inte sprungit snabbare än 4.05 min/km under mina intervallpass ville jag känna på hur ett tempo under fyraminuterssträcket kändes. Att jag skulle orka tusingar i typ 3.50-tempo var inte att tänka på och upplägget blev därför tio stycken femhundringar i nämnda tempo.
Efter uppjoggen på två kilometer höjdes alltså tempot till för mig svindlande 3.50 min/km. Första femhundringen fram till den tredje avlöpte utan större problem. Mellan intervallerna var det joggvila i 6.35-tempo under två minuter och i dessa inkluderades både acceleration och inbromsning på tio sekunder respektive.
Under fjärde repetitionen började det bli jobbigt och jag började tvivla på att jag skulle orka tio repetitioner i det tempot. Jag började därför ställa in mig på åtta istället.
Men skam den som ger sig. Under sjunde repetitionen fick jag veta hur blodsmak gjorde sig i munnen. Varje femhundrig tog 1.55 att springa och jag upplevde sekundrarna som oerhört långa. Jag slutade därför titta på urverket och inte förrän efter att jag tyckte att en ganska lång tid gått tittade jag igen, då hade det bara gått sex sekunder sedan jag tittade senast. Varje sekund kändes som två sekunder i det tempot. Enligt Einstein ska ju tiden gå långsammare när man närmar sig ljusets hastighet men dit var det en bit kvar.
Efter åttonde repetitionen bestämde jag mig för att köra en till. Jag var fruktansvärt trött och efter nionde intervallen kostade jag på mig femton sekunder ståvila innan jag fortsatte joggandet. Samtidigt bestämde jag mig för att köra även den tionde och sista repetitionen. Svetten stänkte om mig för varje steg och jag frustade och flåsade som en brunstig tjur, om ni ursäktar liknelsen.
Tionde intervallen avslutades och jag klev av bandet för lite ståvila. Framåtböjd stod jag med armarna hängande över handtagen. Det var tamejfan närapå det jobbigaste jag gjort i träningsväg. Jag erinrar mig ett pass i naturlig intevallbana i Lövstalöt i nittonårsåldern då det svartnade för ögonen och inget vettigt kunde sägas på ett par minuter efteråt. Men sedan dess har inget träningspass varit i närheten av detta.
Efteråt var jag mycket nöjd. Trots att tåget hem till Uppsala i vanlig ordning var inställt gick jag omkring med ett fånigt leende i ansiktet på Stockholms Central innan jag upptäckte att det fanns ett annat norrgående tåg jag kunde åka med tio minuter senare.
Ombord på tåget blev det förståss ståplats men trots det var jag nästan euforisk av det efterskalv av endorfiner som just då sköljde genom kroppen. I iPod:en lyssnade jag om och om igen på denna fantastiska låt. Versen är ganska tråkig men refrängen är något alldeles enastående skön. Lyssna och njut!
Euforin biter sig fast och ännu i denna stund är den ganska påtaglig, drygt tre timmar efter avslutat pass.
Här är förresten snittpulserna under intervallerna:
1. 157
2. 159
3. 164
4. 162
5. 166
6. 167
7. 175
8. 171
9. 172
10.171
Som mest nådde pulsen upp till 185 vilket torde vara ganska nära min maxpuls.
fredag 12 februari 2010
torsdag 11 februari 2010
Roadrunner bröt sitt löfte men bara i ett avseende.
Det utlovade intervallpasset igår kväll uteblev dessvärre. Roadrunner råkade ut för ännu ett försenat tåg och när han kom hem vid 19.10 var han utsvulten och irriterad. Men trots långt ifrån optimala förutsätnningar övergavs inte löpningsplanerna...
Jag var ganska taggad igår eftermiddag och min plan var att ge mig per omgående när jag kom hem från jobbet vid 18.30, om nu tågen mot all förmodan gick som de skulle. Jag visste att jag skulle vara tämligen hungrig vid det laget och hade sett till att dämpa den värsta hungern med en banan och en Gainomax då jag klev ombord på det kraftigt försenade tåget vid 18.00.
Redan när jag steg av tåget hemma i Uppsala kände jag att det var sällsynt rått ute. Minusgraderna var tolv stycken och luftfuktigheten hög. Jag frös till och med i min tjocka Patagonia-jacka.
Vid hemkomsten 19.10 var jag mer än lovligt hungrig och sneglade lystet på de läckra pannbiffar med rotfruktsgratäng som min sambo omsorgsfullt tillagat. Jag var dock fast besluten att ge mig ut och springa även om jag några ögonblick tänkte ”Nej… jo… nej… njo…jo!!”.
Mina träningskläder var numera nytvättade men utspridda i olika högar och det tog lång tid att hitta allt jag behövde. Därtill behövde yngste sonen assisteras med blöjbyte och klädbyte pga. att ett av de utförda behoven hade råkat hamna utanför blöjan. Det dröjde ända till 19.40 innan jag stod på sedvanlig plats och sökte gps-kontakt.
Jag hade i princip avskrivit planerna på ett intervallpass och så sent som under uppjoggens senare skede hade jag ännu inte bestämt vad det skulle bli. Det stod och vägde mellan snabbdistans och fartlek. Distansen var i alla fall fastlagd till 10 kilometer.
Bara några sekunder innan träningspasset kunde börja på allvar bestämde jag mig för snabbdistans. I full karriär satte jag därför av mot Röbo. Efter en bit i elljusspåret vände jag och sprang tillbaka mot Librobäck där jag tillbringade resten av passet. Det var svinkallt och ansiktet var oskyddat eftersom jag lämnat min buff hemma. Under de sista tre kilometrarna var mina läppar nästan helt bortdomnade och det var smått obehagligt. Jag hade aldrig frusit så mycket om ansiktet tidigare. Under nästan hela passet hade jag håll. Antagligen pga. bananen jag hade ätit på tåget som i sin ensamhet hoppade och skvalpade omkring i mitt inre. Dessutom lämnade mitt vätskeintag under dagen en del övrigt att önska. Två koppar kaffe, en mugg vatten samt den gainomax jag druckit på tåget var allt jag fått i mig.
Även om jag upplevde passet som jobbigare än jag hoppats så var 46.17 en skaplig tid med tanke på omständigheterna: håll under c:a 6 km, kyla utöver det vanliga, hunger, dehydrering samt mycket kläder (i synnerhet underställsbyxorna som inte är särskilt lättviktiga). Dessutom stannade jag och vände på två ställen och hade en hel del snäva kurvor att ta det försiktigt i. Tempot var inte max men inte långt ifrån. Snittempot på 4.38 min/km var väldigt beskedligt med tanke på distansen och den höga graden av ansträngning. Men antagligen förklaras det av det jag skrivit ovan i detta stycke.
Sifferbitare som jag är så publicerar jag mina kilometertider med tillhörande snittpuls:
km___Tid_____Snittpuls
1.____4.38____148
2.____4.36____156
3.____4.38____155
4.____4.36____155
5.____4.44____155
6.____4.38____156
7.____4.44____158
8.____4.43____161
9.____4.36____166
10.___4.24____168
Jag var ganska taggad igår eftermiddag och min plan var att ge mig per omgående när jag kom hem från jobbet vid 18.30, om nu tågen mot all förmodan gick som de skulle. Jag visste att jag skulle vara tämligen hungrig vid det laget och hade sett till att dämpa den värsta hungern med en banan och en Gainomax då jag klev ombord på det kraftigt försenade tåget vid 18.00.
Redan när jag steg av tåget hemma i Uppsala kände jag att det var sällsynt rått ute. Minusgraderna var tolv stycken och luftfuktigheten hög. Jag frös till och med i min tjocka Patagonia-jacka.
Vid hemkomsten 19.10 var jag mer än lovligt hungrig och sneglade lystet på de läckra pannbiffar med rotfruktsgratäng som min sambo omsorgsfullt tillagat. Jag var dock fast besluten att ge mig ut och springa även om jag några ögonblick tänkte ”Nej… jo… nej… njo…jo!!”.
Mina träningskläder var numera nytvättade men utspridda i olika högar och det tog lång tid att hitta allt jag behövde. Därtill behövde yngste sonen assisteras med blöjbyte och klädbyte pga. att ett av de utförda behoven hade råkat hamna utanför blöjan. Det dröjde ända till 19.40 innan jag stod på sedvanlig plats och sökte gps-kontakt.
Jag hade i princip avskrivit planerna på ett intervallpass och så sent som under uppjoggens senare skede hade jag ännu inte bestämt vad det skulle bli. Det stod och vägde mellan snabbdistans och fartlek. Distansen var i alla fall fastlagd till 10 kilometer.
Bara några sekunder innan träningspasset kunde börja på allvar bestämde jag mig för snabbdistans. I full karriär satte jag därför av mot Röbo. Efter en bit i elljusspåret vände jag och sprang tillbaka mot Librobäck där jag tillbringade resten av passet. Det var svinkallt och ansiktet var oskyddat eftersom jag lämnat min buff hemma. Under de sista tre kilometrarna var mina läppar nästan helt bortdomnade och det var smått obehagligt. Jag hade aldrig frusit så mycket om ansiktet tidigare. Under nästan hela passet hade jag håll. Antagligen pga. bananen jag hade ätit på tåget som i sin ensamhet hoppade och skvalpade omkring i mitt inre. Dessutom lämnade mitt vätskeintag under dagen en del övrigt att önska. Två koppar kaffe, en mugg vatten samt den gainomax jag druckit på tåget var allt jag fått i mig.
Även om jag upplevde passet som jobbigare än jag hoppats så var 46.17 en skaplig tid med tanke på omständigheterna: håll under c:a 6 km, kyla utöver det vanliga, hunger, dehydrering samt mycket kläder (i synnerhet underställsbyxorna som inte är särskilt lättviktiga). Dessutom stannade jag och vände på två ställen och hade en hel del snäva kurvor att ta det försiktigt i. Tempot var inte max men inte långt ifrån. Snittempot på 4.38 min/km var väldigt beskedligt med tanke på distansen och den höga graden av ansträngning. Men antagligen förklaras det av det jag skrivit ovan i detta stycke.
Sifferbitare som jag är så publicerar jag mina kilometertider med tillhörande snittpuls:
km___Tid_____Snittpuls
1.____4.38____148
2.____4.36____156
3.____4.38____155
4.____4.36____155
5.____4.44____155
6.____4.38____156
7.____4.44____158
8.____4.43____161
9.____4.36____166
10.___4.24____168
onsdag 10 februari 2010
Giltigt skäl till utebliven träning?
Roadrunners flexsaldo på jobbet har rakat i botten. I viss mån beror det på alla besök hos det närliggande gymmet och deras löpband, men detta försöker han kompensera genom att åka tidigt till jobbet så att det inte ska påverka så mycket. Det som snarare är orsaken är alla förseningar och inställda tåg hos SJ på sista tiden. På bara några få veckor har flexsaldot gått från några angenäma timmar på pluskontot till i det närmast otillåtet antal minustimmar. Detta trots att han är borta hemifrån mer än han brukar.
Jag orkar inte bli arg längre. Trots att jag normalt är lugn och kontrollerad har jag på senaste tiden varit riktigt förbannad och frustrerad över allt mankemang med tågen från SJ:s sida och växlarna från Banverkets sida. När jag skriver att jag är förbannad menar jag förståss på ett "svenskt sätt". Jag är inte den som skäller ut tågmästaren och förväntar mig att han ska föra mina klagomål uppåt i organisationen (som jag hört vissa av mina medpassagerare göra, trots att de verkat helsvenska!).
Igår råkade jag efter en del annat jävelskap ut för ännu ett inställt tåg. Det tar på krafterna att bli förbannad och det jag nu känner kan i det närmaste liknas vid apati. Därför kan en så trivial sak som att tåget både avgår och ankommer enligt tidtabell göra att man nästan skuttar av glädje på perrongen och hela vägen genom Stockholms centrala delar till jobbet vid Karlaplan. Senast det hände var faktiskt i morse.
Igår kväll satte sig apatin riktigt djupt. I kombination med en nästan töckenartad trötthet och en rad andra faktorer ledde det till att den planerade löprundan uteblev. Middagens åts inte förrän 19.30 vilket gjorde att en löptur inte var lämplig förrän tidigast 21.30. Mina träningskläder hängde nere i tvättstugan och att under tre minuter gå ner och hämta dem var en uppgift som var mig helt övermäktig. Därtill började 21.30 en dokumentär på SVT om mina gamla musikaliska hjältar Joy Division.
Trots att sömnen knappast varit tillfyllest så känner jag mig en smula piggare idag. Knappt sex timmars sömn fick jag ihop i natt. Om det skulle bli så att soffan lockar mer än en löptur även i kväll så avger jag härmed ett löfte inför den månghövdade skara läsare som tar del av detta inlägg.
Jag, Roadrunner, lovar dyrt och heligt att ge mig ut på ett intervallpass i Librobäck närmast kommande afton såvida inte något oförutsett av allvarlig karaktär inträffar. Därtill lovas en redogörelse av hur detta förlöpte här på bloggen någon gång under torsdagen.
Sådärja... nu kommer jag inte undan.
Upplever även ni dagar ibland som totalt suger musten ur er så att till och med en löprunda måste ställas in, eller är det bara jag som går så långt?
P.S. När jag började skriva detta var det tänkt att handla om något helt annat. Det är märkligt vad tankarna drar iväg när man väl börjar skriva. D.S
Jag orkar inte bli arg längre. Trots att jag normalt är lugn och kontrollerad har jag på senaste tiden varit riktigt förbannad och frustrerad över allt mankemang med tågen från SJ:s sida och växlarna från Banverkets sida. När jag skriver att jag är förbannad menar jag förståss på ett "svenskt sätt". Jag är inte den som skäller ut tågmästaren och förväntar mig att han ska föra mina klagomål uppåt i organisationen (som jag hört vissa av mina medpassagerare göra, trots att de verkat helsvenska!).
Igår råkade jag efter en del annat jävelskap ut för ännu ett inställt tåg. Det tar på krafterna att bli förbannad och det jag nu känner kan i det närmaste liknas vid apati. Därför kan en så trivial sak som att tåget både avgår och ankommer enligt tidtabell göra att man nästan skuttar av glädje på perrongen och hela vägen genom Stockholms centrala delar till jobbet vid Karlaplan. Senast det hände var faktiskt i morse.
Igår kväll satte sig apatin riktigt djupt. I kombination med en nästan töckenartad trötthet och en rad andra faktorer ledde det till att den planerade löprundan uteblev. Middagens åts inte förrän 19.30 vilket gjorde att en löptur inte var lämplig förrän tidigast 21.30. Mina träningskläder hängde nere i tvättstugan och att under tre minuter gå ner och hämta dem var en uppgift som var mig helt övermäktig. Därtill började 21.30 en dokumentär på SVT om mina gamla musikaliska hjältar Joy Division.
Trots att sömnen knappast varit tillfyllest så känner jag mig en smula piggare idag. Knappt sex timmars sömn fick jag ihop i natt. Om det skulle bli så att soffan lockar mer än en löptur även i kväll så avger jag härmed ett löfte inför den månghövdade skara läsare som tar del av detta inlägg.
Jag, Roadrunner, lovar dyrt och heligt att ge mig ut på ett intervallpass i Librobäck närmast kommande afton såvida inte något oförutsett av allvarlig karaktär inträffar. Därtill lovas en redogörelse av hur detta förlöpte här på bloggen någon gång under torsdagen.
Sådärja... nu kommer jag inte undan.
Upplever även ni dagar ibland som totalt suger musten ur er så att till och med en löprunda måste ställas in, eller är det bara jag som går så långt?
P.S. När jag började skriva detta var det tänkt att handla om något helt annat. Det är märkligt vad tankarna drar iväg när man väl börjar skriva. D.S
måndag 8 februari 2010
Föredömligt plogat inför snabbt återhämtningspass.
Roadrunner förvånades rejält då han gav sig ut på söndagens löprunda. Istället för det förväntade snömoddsinfernot i Librobäck möttes han istället av föredömligt plogade cykelvägar. Ännu mer förvånad blev han när även elljusspåret i Röbo var helt utan anmärkning. Åtminstone de delar som hann bespringas innan han vände hemåt igen.
Plogat i Röbo!? Dra på trissor! Sedan jag var där senast för några veckor sedan har det fallit minst två decimeter snö och den varan fanns det rikligt av redan då. Då, för tre veckor sedan, var det svårsprunget och underlaget bestod av en smal och ojämnt upptrampad snöstig. Döm om min förvåning när man igår hade plogat upp rena autostradan! Gårdagens löptur var därför rena fröjden mot vad jag hade väntat mig. Åtminstone vad gäller underlaget.
Tolv minusgrader men å andra sidan kompakt och i princip halkfritt underlag. Det enda gisslet var väl egentligen att benen kändes en aning tunga på grund av den träningsvecka i ganska tufft tempo jag har bakom mig. Tempot blev också en aning högre än vad jag hade tänkt mig. Mörkret gjorde att det var svårt att se på klockan vad kilometertiderna hamnade på och farten kunde inte anpassas därefter. Pulsen ges däremot med fetare och större siffror så den kunde jag ha koll på skapligt.
Lite förvånad blev jag också när jag kom hem och såg att mina 10,6 kilometer gått i 5,24-tempo med en snittpuls på mycket modesta 142 bpm. Passet var tänkt som återhämtning och jag hade därför planerat en snittid kring 5,40 min/km men det är såå svårt att lägga band på sig nu när jag äntligen kan ignorera pulsklockan.
Plogat i Röbo!? Dra på trissor! Sedan jag var där senast för några veckor sedan har det fallit minst två decimeter snö och den varan fanns det rikligt av redan då. Då, för tre veckor sedan, var det svårsprunget och underlaget bestod av en smal och ojämnt upptrampad snöstig. Döm om min förvåning när man igår hade plogat upp rena autostradan! Gårdagens löptur var därför rena fröjden mot vad jag hade väntat mig. Åtminstone vad gäller underlaget.
Tolv minusgrader men å andra sidan kompakt och i princip halkfritt underlag. Det enda gisslet var väl egentligen att benen kändes en aning tunga på grund av den träningsvecka i ganska tufft tempo jag har bakom mig. Tempot blev också en aning högre än vad jag hade tänkt mig. Mörkret gjorde att det var svårt att se på klockan vad kilometertiderna hamnade på och farten kunde inte anpassas därefter. Pulsen ges däremot med fetare och större siffror så den kunde jag ha koll på skapligt.
Lite förvånad blev jag också när jag kom hem och såg att mina 10,6 kilometer gått i 5,24-tempo med en snittpuls på mycket modesta 142 bpm. Passet var tänkt som återhämtning och jag hade därför planerat en snittid kring 5,40 min/km men det är såå svårt att lägga band på sig nu när jag äntligen kan ignorera pulsklockan.
lördag 6 februari 2010
Långpass befriat från snömodd.
Garanterat fritt från snömodd äntrade Roadrunner Sportlife Garnisonens löpband för ett långpass igår eftermiddag. Om detta hade varit för en månad sedan hade han ett par något alldeles enastående tråkiga timmar framför sig. Men nu när den renodlade lågpulsträningen bara är ett minne blott ser Roadrunner till och med fram emot två timmars monotont trampande med en föga upphetsande utsikt över Garnisonens snötäckta innergård där knappt en människa syns till ens dagtid.
Nästan två timmar hade jag lyckats avsätta för ett långpass i behagligt komforttempo. Efter en kvart och två kilometer uppjogg höjdes tempot till 5.21 min/km. Redan efter en minut skulle pulsen visa sig gå upp till 143 bpm. Under lågpulsträningen skulle jag direkt sänkt tempot ett par snäpp så att pulsen skulle sansa sig strax under 140-sträcket. Vilken fantastisk befrielse att nu slippa bry sig om detta! Och för att inte tala om vad intressant det skulle bli att se var pulsen stabiliserade sig i det tempot. För det borde den ju i alla fall göra.
Döm om min förvåning när pulsen sedan höll sig mellan 140 och 146 under de första åtta kilometrarna. Därefter började den så sakteliga smyga upp mot 150. Vid tio kilometer höjde jag tempot till 5.10 min/km och pulsen höll sig därefter mellan 153 och 156 under resten av passet, som pågick under 1.35 timme och under 18.05 kilometer. Snittpulsen landade på 149 bpm.
Med en ny spellista i iPod:en med det löftesrika namnet "Världens bästa låtar" blev detta ett mycket skönt pass. Det kändes som om jag skulle kunna tuffa på en bra bit till i det tempot.
Nöjd kunde jag sedan duscha, åka hem till Uppsala och med gott samvete gå och köpa mig en påse wasabinötter som jag sedan satte i mig bekvämt tillbakalutad i vardagsrumssoffan. Naturligtvis insisterade yngste sonen (20 månader) höljutt på att få smaka. -Okej, skyll dig själv! sade jag och räckte honom en nöt som efter några sekunder under spottande och fräsande hamnade på mattan tillsammans med stora mängder dregel.
Nästa gång får jag nog ha nötterna i fred.
Nästan två timmar hade jag lyckats avsätta för ett långpass i behagligt komforttempo. Efter en kvart och två kilometer uppjogg höjdes tempot till 5.21 min/km. Redan efter en minut skulle pulsen visa sig gå upp till 143 bpm. Under lågpulsträningen skulle jag direkt sänkt tempot ett par snäpp så att pulsen skulle sansa sig strax under 140-sträcket. Vilken fantastisk befrielse att nu slippa bry sig om detta! Och för att inte tala om vad intressant det skulle bli att se var pulsen stabiliserade sig i det tempot. För det borde den ju i alla fall göra.
Döm om min förvåning när pulsen sedan höll sig mellan 140 och 146 under de första åtta kilometrarna. Därefter började den så sakteliga smyga upp mot 150. Vid tio kilometer höjde jag tempot till 5.10 min/km och pulsen höll sig därefter mellan 153 och 156 under resten av passet, som pågick under 1.35 timme och under 18.05 kilometer. Snittpulsen landade på 149 bpm.
Med en ny spellista i iPod:en med det löftesrika namnet "Världens bästa låtar" blev detta ett mycket skönt pass. Det kändes som om jag skulle kunna tuffa på en bra bit till i det tempot.
Nöjd kunde jag sedan duscha, åka hem till Uppsala och med gott samvete gå och köpa mig en påse wasabinötter som jag sedan satte i mig bekvämt tillbakalutad i vardagsrumssoffan. Naturligtvis insisterade yngste sonen (20 månader) höljutt på att få smaka. -Okej, skyll dig själv! sade jag och räckte honom en nöt som efter några sekunder under spottande och fräsande hamnade på mattan tillsammans med stora mängder dregel.
Nästa gång får jag nog ha nötterna i fred.
fredag 5 februari 2010
För Roadrunner är valet enkelt: löpband framför #$*£ snömodd!
Snön suger men minusgraderna är i alla fall färre. Men det är inte tillräckligt för Roadrunner som planerar ännu ett löpbandspass i eftermiddag. Visst är löpbandslöpning ibland mördande tråkig men det i alla fall att föredra framför den gudsförgätna snömodd som just nu täcker löpvägarna i Uppsala och annorstädes. Roadrunner stämmer således in i den kör av löparbloggare som på sistone svurit ve och förbannelse åt nämnda underlag.
Jag har inga problem med att springa i obanad terräng, regn eller inte ens både och. Inte heller vattenpölar eller större ansamlingar av gegga avskräcker mig normalt. Det gör däremot snömodden och jag anar att även du, kära läsare, inte heller uppskattar underlaget ute just nu? Knappt en bloggare jag läst har kunnat hålla inne med sitt missnöje (för att uttrycka sig lindrigt) över detta på sistone.
Säkert bidrar eländet på gator och vägar att träningen blir mer effektiv. Muskler, senor och ligament får sig en ordentlig prövning av att parera halkningar, slirningar och svåra frånskjut. Utöver det mäter pannbenet säkert någon extra millimeter extra efter ett långpass i snömodden.
Just nu intresserar ovanstående inte mig nämnvärt. Jag vill springa bekvämt och kontrollerat och drar mig inte för den leda det ofta innebär att trampa löpband. När jag tänker efter så har inte den senaste veckans löpbandspass varit några större problem i det avseendet. Att ha övergivit lågpulsträningen till förmån för högre farter kan närmast liknas vid en pånyttfödelse som löpare. Att stå på löpbandet just nu känns om inte uppfriskande så åtminstone helt okej.
Eftermiddagens pass känner jag dock lite sådär inför. En och en halv timme (exklusive upp- och nedjogg) i 5.20-tempo är inplanerat. Tack och lov har jag min iPod fullmatad med schysst musik. Maxwell, d’Angelo, Jill Scott och annan neo-soul får även det monotonaste långpass på löpband att kännas mer än uthärdligt.
Som om detta inte vore tillfyllest så blir det även ett lättare pass i morgon eller på söndag. Vad det kan tänkas bli ber jag att få återkomma om, om ni inte själva har något kul att rekommendera som tar i runda slängar en timme? Dessvärre kommer helgens pass att behöva löpas i det underlag jag nyss ondgjort mig över.
Jag har inga problem med att springa i obanad terräng, regn eller inte ens både och. Inte heller vattenpölar eller större ansamlingar av gegga avskräcker mig normalt. Det gör däremot snömodden och jag anar att även du, kära läsare, inte heller uppskattar underlaget ute just nu? Knappt en bloggare jag läst har kunnat hålla inne med sitt missnöje (för att uttrycka sig lindrigt) över detta på sistone.
Säkert bidrar eländet på gator och vägar att träningen blir mer effektiv. Muskler, senor och ligament får sig en ordentlig prövning av att parera halkningar, slirningar och svåra frånskjut. Utöver det mäter pannbenet säkert någon extra millimeter extra efter ett långpass i snömodden.
Just nu intresserar ovanstående inte mig nämnvärt. Jag vill springa bekvämt och kontrollerat och drar mig inte för den leda det ofta innebär att trampa löpband. När jag tänker efter så har inte den senaste veckans löpbandspass varit några större problem i det avseendet. Att ha övergivit lågpulsträningen till förmån för högre farter kan närmast liknas vid en pånyttfödelse som löpare. Att stå på löpbandet just nu känns om inte uppfriskande så åtminstone helt okej.
Eftermiddagens pass känner jag dock lite sådär inför. En och en halv timme (exklusive upp- och nedjogg) i 5.20-tempo är inplanerat. Tack och lov har jag min iPod fullmatad med schysst musik. Maxwell, d’Angelo, Jill Scott och annan neo-soul får även det monotonaste långpass på löpband att kännas mer än uthärdligt.
Som om detta inte vore tillfyllest så blir det även ett lättare pass i morgon eller på söndag. Vad det kan tänkas bli ber jag att få återkomma om, om ni inte själva har något kul att rekommendera som tar i runda slängar en timme? Dessvärre kommer helgens pass att behöva löpas i det underlag jag nyss ondgjort mig över.
onsdag 3 februari 2010
Tusingar på löpband
Som ett led i projektet att försöka få igång sina MAF-tempoben tog sig Roadrunner nyligen till gymmet för att avverka sitt första intervallpass sedan i augusti. Hela förmiddagen satt han och grubblade på hur han skulle lägga upp sitt pass. Korta eller långa intervaller? Hur många? Ståvila eller joggvila och i så fall hur lång?
Jag var först inställd på att köra fyrahundringar i 3.50-tempo men ångrade mig när jag tänkte på att det inte ens är en vecka sedan jag frångick lågpulsträningen. Benen har hittills inte fått prova på högre farter än 4.15 min/km så det fick bli den farten idag. Någon måtta får det lov att vara.
Distanserna fick bli tusingar med joggvila under 2:30 i 6.40-tempo. Jag vet inte hur jag tänkte när jag bestämde att jag skulle köra 10 repetitioner. Det hade jag inte ens tid till. Och antagligen inte heller ork, skulle det visa sig.
Sex repetitioner i 4:15-tempo fick det bli, vilket kändes alldeles lagom. Visst var det svettigt men jag tror att jag skulle orkat ett par repetitioner till om jag hade haft tid.
Denna gång hade jag med mig mitt pulsband men jag hade inte kollat upp hur man tar mellantider (nej, jag har aldrig tagit mellantider tidigare!) så jag har inga ordentliga noteringar på pulsen. Då och då sneglade jag mot klockan och kunde konstatera att pulsen betedde sig som den skulle, dvs. som den gjorde i somras. Under de första repetitionerna kom jag upp i c:a 158 – 162 bpm och under de sista 165 – 173 bpm.
Jag märkte att jag hittade en löpstil där jag inte rörde mig mycket i höjdled, vilket jag har noterat att jag gjort när jag sprungit i långsammare tempon. Det verkar ofrånkomligt att falla in i en ganska studsig löpstil vid lägre tempon eftersom jag försökt undvika det utan att lyckas. Vid högre farter verkar det fungera bra per automatik.
Just nu känns det finfint! För varje pass känner jag mig piggare och piggare i benen.
Jag var först inställd på att köra fyrahundringar i 3.50-tempo men ångrade mig när jag tänkte på att det inte ens är en vecka sedan jag frångick lågpulsträningen. Benen har hittills inte fått prova på högre farter än 4.15 min/km så det fick bli den farten idag. Någon måtta får det lov att vara.
Distanserna fick bli tusingar med joggvila under 2:30 i 6.40-tempo. Jag vet inte hur jag tänkte när jag bestämde att jag skulle köra 10 repetitioner. Det hade jag inte ens tid till. Och antagligen inte heller ork, skulle det visa sig.
Sex repetitioner i 4:15-tempo fick det bli, vilket kändes alldeles lagom. Visst var det svettigt men jag tror att jag skulle orkat ett par repetitioner till om jag hade haft tid.
Denna gång hade jag med mig mitt pulsband men jag hade inte kollat upp hur man tar mellantider (nej, jag har aldrig tagit mellantider tidigare!) så jag har inga ordentliga noteringar på pulsen. Då och då sneglade jag mot klockan och kunde konstatera att pulsen betedde sig som den skulle, dvs. som den gjorde i somras. Under de första repetitionerna kom jag upp i c:a 158 – 162 bpm och under de sista 165 – 173 bpm.
Jag märkte att jag hittade en löpstil där jag inte rörde mig mycket i höjdled, vilket jag har noterat att jag gjort när jag sprungit i långsammare tempon. Det verkar ofrånkomligt att falla in i en ganska studsig löpstil vid lägre tempon eftersom jag försökt undvika det utan att lyckas. Vid högre farter verkar det fungera bra per automatik.
Just nu känns det finfint! För varje pass känner jag mig piggare och piggare i benen.
tisdag 2 februari 2010
Roadrunner blickar framåt
Er bloggares januarilöpning inskränker sig till blott 116,4 kilometer. I träningsdagboken gapar tre stora hål av träningsavbrott på fyra dagar upp till en vecka. Januari får bli en plump i protokollet som förhoppningsvis inte ska upprepas, i den mån förkylningar går att förhindra. Just nu blickar Roadrunner frammåt och på hur han ska hitta ett träningsprogram som är anpassat för såväl sub 40 på milen som en skaplig tid på Stockholm Marathon.
Nu gäller det att skräddarsy ett träningsprogram som hjälper mig under 3.30 på maran. Vid sidan av det så ska det ha ingredienser anpassade för ”sprintdistansen” 10 kilometer. Igår resonerade jag lite kring och lockades av Janne Holméns maratonträningsprogram för maran men efter att ha sovit på saken så måste jag nog tänka om. Att ha ganska höga målsättningar på så olika distanser som milen och maraton gör att det blir ganska svårt att hitta ett upplägg som fungerar för båda.
En helt annan sak vore det att bara sikta in sig på ett av målen. För att bli snabb på milen krävs inga stora mått av uthållighet men en hel del snabbhet. För att bli ”snabb” på maran krävs däremot ett överdåd av uthållighet men kanske inte så mycket snabbhet. Att välja att träna antingen det ena eller det andra skulle antagligen vara mycket enklare än att träna både snabbhet och uthållighet.
Jag lutar åt att träna snabbhet i form av fartlek, intervall, snabbdistans ett par gånger i veckan samt få mig lite uthållighet till livs genom ett långdistanspass på runt två mil i veckan. Där tänker jag frångå 180-formeln som jag tidigare följt slaviskt och istället höja pulsnivån till runt 145.
Synpunkter på mitt lite luddiga och oprecisa upplägg eller konkreta tips på träningsupplägg mottages tacksamt!
Nu gäller det att skräddarsy ett träningsprogram som hjälper mig under 3.30 på maran. Vid sidan av det så ska det ha ingredienser anpassade för ”sprintdistansen” 10 kilometer. Igår resonerade jag lite kring och lockades av Janne Holméns maratonträningsprogram för maran men efter att ha sovit på saken så måste jag nog tänka om. Att ha ganska höga målsättningar på så olika distanser som milen och maraton gör att det blir ganska svårt att hitta ett upplägg som fungerar för båda.
En helt annan sak vore det att bara sikta in sig på ett av målen. För att bli snabb på milen krävs inga stora mått av uthållighet men en hel del snabbhet. För att bli ”snabb” på maran krävs däremot ett överdåd av uthållighet men kanske inte så mycket snabbhet. Att välja att träna antingen det ena eller det andra skulle antagligen vara mycket enklare än att träna både snabbhet och uthållighet.
Jag lutar åt att träna snabbhet i form av fartlek, intervall, snabbdistans ett par gånger i veckan samt få mig lite uthållighet till livs genom ett långdistanspass på runt två mil i veckan. Där tänker jag frångå 180-formeln som jag tidigare följt slaviskt och istället höja pulsnivån till runt 145.
Synpunkter på mitt lite luddiga och oprecisa upplägg eller konkreta tips på träningsupplägg mottages tacksamt!
måndag 1 februari 2010
Mystiken tätnar.
Roadrunner har bara för några timmar sedan sprungit sitt andra pass utanför lågpulszon. Även denna gång blev det 10 kilometer, men istället med negativ split. Och ... plötsligt så är allt som vanligt igen!
Första fem kilometrarna gick i 4.55-tempo. Därefter höjdes tempot till 4.45 vilket gav en sluttid på 48.28, precis enligt planen. Även denna gång gjordes stickprovskontroller med hjälp av löpbandets egen pulsmätare strax innan fullbordad kilometer. Jag tänker inte presentera alla siffor lika omsorgsfullt som efter fredagens pass utan istället konstatera att denna gång kände jag igen min egen puls.
Efter inledande kilometer låg pulsen på 150 och efter andra kilometern på 152. Resten av passet låg den mellan 158 och som mest 167 (den sjunde kilometern). Dessa mätvärden på pulsen skulle kunna vara hämtade från något av mina pass i somras. Helt normal, med andra ord! Det är inte utan att man undrar vad det är frågan om?
Låt mig framföra en försiktig hypotes, om än helt ovetenskaplig och prosaiskt formulerad: Kanske behövdes fredagens pass för att kicka igång systemet efter att hjärtat fått pumpa på i högst 140 bpm under alltför lång tid? Det stackars hjärtat blev väl alldeles till sig av att äntligen få visa vad det går för och pumpade på lite för entusiastiskt.
Det blev i alla fall ett väldigt skönt pass. Det som är lite irriterande är att jag upplevde det som lite jobbigare än jag hoppats, även om ansträngningen var ganska beskedlig. Men som Linus påpekade i en kommentar till mitt tidigare inlägg idag så tar det ett par veckor för benen att vänja sig vid högre farter.
Första fem kilometrarna gick i 4.55-tempo. Därefter höjdes tempot till 4.45 vilket gav en sluttid på 48.28, precis enligt planen. Även denna gång gjordes stickprovskontroller med hjälp av löpbandets egen pulsmätare strax innan fullbordad kilometer. Jag tänker inte presentera alla siffor lika omsorgsfullt som efter fredagens pass utan istället konstatera att denna gång kände jag igen min egen puls.
Efter inledande kilometer låg pulsen på 150 och efter andra kilometern på 152. Resten av passet låg den mellan 158 och som mest 167 (den sjunde kilometern). Dessa mätvärden på pulsen skulle kunna vara hämtade från något av mina pass i somras. Helt normal, med andra ord! Det är inte utan att man undrar vad det är frågan om?
Låt mig framföra en försiktig hypotes, om än helt ovetenskaplig och prosaiskt formulerad: Kanske behövdes fredagens pass för att kicka igång systemet efter att hjärtat fått pumpa på i högst 140 bpm under alltför lång tid? Det stackars hjärtat blev väl alldeles till sig av att äntligen få visa vad det går för och pumpade på lite för entusiastiskt.
Det blev i alla fall ett väldigt skönt pass. Det som är lite irriterande är att jag upplevde det som lite jobbigare än jag hoppats, även om ansträngningen var ganska beskedlig. Men som Linus påpekade i en kommentar till mitt tidigare inlägg idag så tar det ett par veckor för benen att vänja sig vid högre farter.
Frisk igen och redo för mer.
Roadrunner har tillfrisknat från kräksjukan. Dessutom är han mycket glad efter fredagens första högintensiva pass på mycket länge. Roadrunners löparblogg går härmed in i en ny era och han kan äntligen börja skriva om sådant han hoppats få skriva om när han startade bloggen i början av oktober förra året: blodsmak, svett och tårar samt mjölksyrebemängda ben.
Apropå tårar så hade jag faktiskt svårt att hålla dem tillbaka när jag satt på tåget hem efter mitt träningspass i fredags. Jag tror inte någon fattar hur mycket jag längtat efter att få trycka på som jag gjorde då. Det må låta obegripligt för många men det var faktiskt en svårslagen känsla att äntligen få ta ut sig. Det var som att bli förlöst på något sätt, något uppdämt som fick komma ut i form av fart.
I höstas när jag insåg att det var överträning jag hade dragit på mig (knappt två veckor efter att jag startat bloggen) och att den träningsform som stod mig till buds var lågpulsträning övervägde jag att lägga ner bloggen. Men istället gjorde jag en uppryckning och såg det som en utmaning att förutom att behålla mina läsare även vinna nya. Detta trots att jag inte skulle ha någon action att erbjuda förrän flera månader senare. Att jag lyckades med detta ser jag som en bedrift som jag är mycket nöjd med, eftersom det långt ifrån bara är lågpulsentusiaster som hängt här på bloggen. Trots att jag bara haft monoton lågpulsträning att skriva om så har jag försökt variera innehållet så mycket jag förmått.
Just nu står jag i valet och kvalet om hur jag ska lägga upp min träning framöver. Igår kväll chattade jag en stund på facebook med Lars som tipsade mig om Janne Holméns träningsprogram inför huvudstadsmaran i senaste numret at Runners World (sid 59). Jag hade själv inte hunnit läsa artikeln men kunde inte låta bli att göra det innan jag somnade igår. Grundprincipen är tydligen att man under närapå samtliga pass ska springa så fort att man orkar hålla samma tempo under hela sin runda, tre gånger i veckan. Hade jag läst om denna strategi i somras hade jag nappat direkt men nu förhåller jag mig mera skeptisk eftersom det var i princip det upplägget som ledde till min överträning under sommaren och tidigt i höstas. Men nu är utgångsläget ett helt annat. Då började jag från nästan ingen träning alls till massor av träning i högt tempo på väldigt kort tid.
Men jag vet inte… innan jag bestämmer mig tänker jag köra första passet i eftermiddag enligt programmet för 3,15 på maran, som börjar från och med idag. Det innebär tio kilometer på 48,30 och en viktig detalj är att man ska springa med negativ split, dvs. första halvan av passet ska gå något långsammare än den andra halvan. Då vet man att man inte gått ur för hårt.
3,15 på maran ligger antagligen långt under min kapacitet. Min målsättning är ju 3,30 men eftersom träningsprogrammet för den målsättningen ser lockande och överkomligt ut så kör jag på det ett tag. Eller… åtminstone i eftermiddag :-).
Vidare så har jag skrivit en lång kommentar till mitt förra inlägg som skulle kunna blivit ett eget inlägg och jag tänkte be er som är intresserade titta lite närmare på detta och kanske själv skriva en kommentar. Naturligtvis är alla typer av kommentarer välkomna men i det här fallet särskilt de som bringar lite ljus över frågan. Min kommentar är adresserad till Frida som skrev en klok kommentar igår förmiddag.
Apropå tårar så hade jag faktiskt svårt att hålla dem tillbaka när jag satt på tåget hem efter mitt träningspass i fredags. Jag tror inte någon fattar hur mycket jag längtat efter att få trycka på som jag gjorde då. Det må låta obegripligt för många men det var faktiskt en svårslagen känsla att äntligen få ta ut sig. Det var som att bli förlöst på något sätt, något uppdämt som fick komma ut i form av fart.
I höstas när jag insåg att det var överträning jag hade dragit på mig (knappt två veckor efter att jag startat bloggen) och att den träningsform som stod mig till buds var lågpulsträning övervägde jag att lägga ner bloggen. Men istället gjorde jag en uppryckning och såg det som en utmaning att förutom att behålla mina läsare även vinna nya. Detta trots att jag inte skulle ha någon action att erbjuda förrän flera månader senare. Att jag lyckades med detta ser jag som en bedrift som jag är mycket nöjd med, eftersom det långt ifrån bara är lågpulsentusiaster som hängt här på bloggen. Trots att jag bara haft monoton lågpulsträning att skriva om så har jag försökt variera innehållet så mycket jag förmått.
Just nu står jag i valet och kvalet om hur jag ska lägga upp min träning framöver. Igår kväll chattade jag en stund på facebook med Lars som tipsade mig om Janne Holméns träningsprogram inför huvudstadsmaran i senaste numret at Runners World (sid 59). Jag hade själv inte hunnit läsa artikeln men kunde inte låta bli att göra det innan jag somnade igår. Grundprincipen är tydligen att man under närapå samtliga pass ska springa så fort att man orkar hålla samma tempo under hela sin runda, tre gånger i veckan. Hade jag läst om denna strategi i somras hade jag nappat direkt men nu förhåller jag mig mera skeptisk eftersom det var i princip det upplägget som ledde till min överträning under sommaren och tidigt i höstas. Men nu är utgångsläget ett helt annat. Då började jag från nästan ingen träning alls till massor av träning i högt tempo på väldigt kort tid.
Men jag vet inte… innan jag bestämmer mig tänker jag köra första passet i eftermiddag enligt programmet för 3,15 på maran, som börjar från och med idag. Det innebär tio kilometer på 48,30 och en viktig detalj är att man ska springa med negativ split, dvs. första halvan av passet ska gå något långsammare än den andra halvan. Då vet man att man inte gått ur för hårt.
3,15 på maran ligger antagligen långt under min kapacitet. Min målsättning är ju 3,30 men eftersom träningsprogrammet för den målsättningen ser lockande och överkomligt ut så kör jag på det ett tag. Eller… åtminstone i eftermiddag :-).
Vidare så har jag skrivit en lång kommentar till mitt förra inlägg som skulle kunna blivit ett eget inlägg och jag tänkte be er som är intresserade titta lite närmare på detta och kanske själv skriva en kommentar. Naturligtvis är alla typer av kommentarer välkomna men i det här fallet särskilt de som bringar lite ljus över frågan. Min kommentar är adresserad till Frida som skrev en klok kommentar igår förmiddag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)