Kära läsare! Eftersom min träning ändrat fokus från (nästan bara) löpning till allt möjligt så är inte längre en ren löparblogg rätt fora att dela med sig av sin träning. Jag bloggar numera på denna adress . Välkomna dit, både nya och gamla läsare.
När min träning är mer inriktad på löpning kommer jag givetvis att blogga om den på båda bloggarna!
På återseende!
onsdag 3 oktober 2012
onsdag 16 maj 2012
En avsomnad blogg vaknar yrvaket upp igen
Mycket vatten, och säkert en massa annan skit, har runnit under broarna sedan Roadrunner senast uppdaterade sin blogg. Eftersom bloggandet gått på sparlåga har det funnits gott om tid åt kontemplation och funderingar över hur hans träning ska bedrivas. Ett och annat har det kommits fram till.
Visst har det varit en händelserik tid sedan jag senast hade något av värde att dela med mig av här på bloggen. I höstas sprang jag ganska flitigt, men därefter har det gått upp och ner. Mest ner är jag rädd. Sedan några veckor tillbaka är det dock ordning på torpet igen. Löpts har det gjorts, även om de fornstora dagarna två år tillbaka i tiden känns betydligt mer avlägsna än bara två år.
I höstas började jag skära ner rejält på kolhydratintaget för att vid årsskiftet löpa linan fullt ut och köra strikt LCHF. Hälsoeffekterna lät inte vänta på sig. Jag mår som en prins! Innan jag kom igång med regelbunden löpträning i våras körde jag lättare styrketräning hemma i form av armhävningar, situps och skivstångsövningar. Jag är nästan chockad över vilken effekt så pass lite träning givit! LCHF-kosten påverkar kroppen på ett hormonellt plan och det har varit kusligt lätt att lägga på sig muskelmassa. Visst var jag i bättre form för tre år sedan när jag tränade gymträning fem dagar i veckan, men så rysligt långt ifrån är jag inte idag. Känslan i kroppen är en helt annan. Den är liksom mera naturligt stinn än på den tiden jag tankade kolhydrater. Och då har jag ändå uppnått den aktningsvärda (?) åldern av 43 år.
Att jag inte orkar mer på fettdrift låter jag vara osagt. Det är svårt att utvärdera, eftersom jag inte har något att jämföra med. Att jag springer långsammare nu är nog inte mer komplicerat än att jag inte på långa vägar tränat lika mycket.
Mina rundor numera ligger kring milen, och bortsett från att det kanske går lite långsamt (konstant!) så märker jag inte av att det skulle vara jobbigare. Tvärtom känner jag mig piggare än på kolhydratdrift. I synnerhet efter passet, då jag oftast är tokpigg. Tidigare, för ett par år sedan, behövde jag hälla i mig något sött för att bli en fungerande människa igen. Något sådant känner jag inte det minsta lilla ynka sug efter längre.
En hint om dagsformen kan jag ge genom att avslöja att jag springer tio kilometer i komforttempo (har inte provat något annat!) på lite drygt 50 minuter.
Sommaren kommer att ägnas åt LCHF-baserad träning och inte förrän framåt hösten kan jag säga om träningseffekten är oförändrad, sämre eller kanske rent av bättre.
Jag har förresten anmält mig till några tävlingar: Blodomloppet i Uppsala i slutet av Maj. Därefter blir det två upplagor av Sommarloppet , ett 5-kilometerslopp i Uppsala. Dessutom blir det Stockholm halvmaraton i september.
Jag är inte lika sugen på att springa långt nu för tiden. Träningen går inte ihop med styrketräningen och jag tänker fan inte förlora den muskelmassa jag lyckats lägga på mig. Av den anledningen blir det nog inget Lidingölopp för min del, även om jag är lite sugen. Tio kilometer är en härlig distans och det sägs ju att man måste nischa sig för att nå framgång.
Visst har det varit en händelserik tid sedan jag senast hade något av värde att dela med mig av här på bloggen. I höstas sprang jag ganska flitigt, men därefter har det gått upp och ner. Mest ner är jag rädd. Sedan några veckor tillbaka är det dock ordning på torpet igen. Löpts har det gjorts, även om de fornstora dagarna två år tillbaka i tiden känns betydligt mer avlägsna än bara två år.
I höstas började jag skära ner rejält på kolhydratintaget för att vid årsskiftet löpa linan fullt ut och köra strikt LCHF. Hälsoeffekterna lät inte vänta på sig. Jag mår som en prins! Innan jag kom igång med regelbunden löpträning i våras körde jag lättare styrketräning hemma i form av armhävningar, situps och skivstångsövningar. Jag är nästan chockad över vilken effekt så pass lite träning givit! LCHF-kosten påverkar kroppen på ett hormonellt plan och det har varit kusligt lätt att lägga på sig muskelmassa. Visst var jag i bättre form för tre år sedan när jag tränade gymträning fem dagar i veckan, men så rysligt långt ifrån är jag inte idag. Känslan i kroppen är en helt annan. Den är liksom mera naturligt stinn än på den tiden jag tankade kolhydrater. Och då har jag ändå uppnått den aktningsvärda (?) åldern av 43 år.
Att jag inte orkar mer på fettdrift låter jag vara osagt. Det är svårt att utvärdera, eftersom jag inte har något att jämföra med. Att jag springer långsammare nu är nog inte mer komplicerat än att jag inte på långa vägar tränat lika mycket.
Mina rundor numera ligger kring milen, och bortsett från att det kanske går lite långsamt (konstant!) så märker jag inte av att det skulle vara jobbigare. Tvärtom känner jag mig piggare än på kolhydratdrift. I synnerhet efter passet, då jag oftast är tokpigg. Tidigare, för ett par år sedan, behövde jag hälla i mig något sött för att bli en fungerande människa igen. Något sådant känner jag inte det minsta lilla ynka sug efter längre.
En hint om dagsformen kan jag ge genom att avslöja att jag springer tio kilometer i komforttempo (har inte provat något annat!) på lite drygt 50 minuter.
Sommaren kommer att ägnas åt LCHF-baserad träning och inte förrän framåt hösten kan jag säga om träningseffekten är oförändrad, sämre eller kanske rent av bättre.
Jag har förresten anmält mig till några tävlingar: Blodomloppet i Uppsala i slutet av Maj. Därefter blir det två upplagor av Sommarloppet , ett 5-kilometerslopp i Uppsala. Dessutom blir det Stockholm halvmaraton i september.
Jag är inte lika sugen på att springa långt nu för tiden. Träningen går inte ihop med styrketräningen och jag tänker fan inte förlora den muskelmassa jag lyckats lägga på mig. Av den anledningen blir det nog inget Lidingölopp för min del, även om jag är lite sugen. Tio kilometer är en härlig distans och det sägs ju att man måste nischa sig för att nå framgång.
lördag 27 augusti 2011
Barfota utan strumpor och skor
Lite väl länge har mina läsare fått vänta på den storstilade comeback inom löpningen som jag själv hade hoppats på. Som en och annan noterat har det bloggats lite väl sparsamt på sistone, men dessbättre har det inte sprungits lika sparsamt. Mina tidigare uppehåll som bloggare har ju berott på att det helt enkelt inte funnits någon träning att blogga om. Så är som sagt inte fallet denna gång.
Strax efter mitt senaste blogginlägg (herregud, det är tre månader sedan!!) kunde jag äntligen sätta igång med min löpning. För något år sedan blev jag lite nyfiken på barfotalöpning men efter att ha läst Jonas Coltings bok "Den Nakna Hälsan" tidigare i våras väcktes mitt intresse på allvar. Mina första löprundor efter det ofrivilliga uppehållet löptes således till största delen barfota på en stor gräsplan inte långt hemifrån. Precis som för de flesta som provat barfotalöpning uppstod ljuv musik när mina fotsulor fick direktkontakt med moder jord.
Lika dålig som jag varit på att blogga det senaste halvåret, lika dålig har jag varit på att läsa vad andra bloggare skrivit. Jag gissar därför att det redan skrivits en del om barfotalöpning och jag tänker därför undvika någon längre utläggning i ämnet. Men jag kan ge ett försök i barfotalöpning (alternativt med Vibram Five Fingers på fötterna) mina varmaste rekommendationer.
Några rader om mina barfotaupplevelser kanske ändå kan vara på sin plats. Enligt barfotaförståsigpåarna inledde jag med korta rundor på ett bar ynka kilometrar, för att sedan successivt öka distansen. Det gick alldeles utmärkt, om än med en grym träningsvärk i vaderna i början. Under mina löprundor i juni sprang jag iförd vanliga löpardojor till min gräsplan (vid Fyrishov), och tog därefter av mig helt barfota och sprang. När jag sedan i juli åkte till sommarstugan sprang jag i mina nyinköpta Vibram Five Fingers, eftersom det som stod till buds där var asfalt och grusvägar.
Där någonstans förivrade jag mig en smula och ökade plötsligt distansen från 10 km till 13 kilometer (på backiga skogs-grusvägar) vilket gjorde att jag fick ganska ont i en hälsena. Eftersom jag drygt två veckor senare skulle åka på en hikingresa till Mont Blanc vågade jag inte springa mer av rädsla för att, så att säga, äventyra hela äventyret. Även om jag kanske hade kunnat fortsätta träna, om än lite försiktigare, lade jag för säkerhets skull ner löpningen fram till resan.
Efter resan återupptogs löpningen, och jag har sedan dess sprungit fem träningspass (kom hem lördagen den 13/8) och ska inom kort ut på ännu ett. Distansen kortades ner och femkilometerspass barfota fick vara lagom. Tre sådana pass löptes innan jag tvingades (av tidsbrist) springa 11 km i vanliga löpardojor på gamla E4:an mellan Lövstalöt och Uppsala. Eftersom mina fötter har anpassat sig efter barfotalöpningen ledde det till att jag fick ont i både fötter och benhinnor. Gårdagens träningspass (det första efter nämnda pass) var därför ingen angenäm upplevelse, även om det kändes bättre när jag väl fick springa barfota. In alles 12 km blev det, varav 6,2 barfota.
Med löpardojor på fötterna blir jag snabbt ganska trött av (och trött på!) att hålla 5:30/km-tempo. Barfota sprang jag nyligen 5 km på 23.30 utan att ta ut mig särskilt mycket. Märkligt att det är så stor skillnad!
Nästa tävling för min del blir antagligen Hässelbyloppet. Den forna formen och sub 40- ambitionerna är avlägsna men jag hoppas på att kunna springa på omkring 45 minuter. Antagligen iförd mina Vibram!
Strax efter mitt senaste blogginlägg (herregud, det är tre månader sedan!!) kunde jag äntligen sätta igång med min löpning. För något år sedan blev jag lite nyfiken på barfotalöpning men efter att ha läst Jonas Coltings bok "Den Nakna Hälsan" tidigare i våras väcktes mitt intresse på allvar. Mina första löprundor efter det ofrivilliga uppehållet löptes således till största delen barfota på en stor gräsplan inte långt hemifrån. Precis som för de flesta som provat barfotalöpning uppstod ljuv musik när mina fotsulor fick direktkontakt med moder jord.
Lika dålig som jag varit på att blogga det senaste halvåret, lika dålig har jag varit på att läsa vad andra bloggare skrivit. Jag gissar därför att det redan skrivits en del om barfotalöpning och jag tänker därför undvika någon längre utläggning i ämnet. Men jag kan ge ett försök i barfotalöpning (alternativt med Vibram Five Fingers på fötterna) mina varmaste rekommendationer.
Några rader om mina barfotaupplevelser kanske ändå kan vara på sin plats. Enligt barfotaförståsigpåarna inledde jag med korta rundor på ett bar ynka kilometrar, för att sedan successivt öka distansen. Det gick alldeles utmärkt, om än med en grym träningsvärk i vaderna i början. Under mina löprundor i juni sprang jag iförd vanliga löpardojor till min gräsplan (vid Fyrishov), och tog därefter av mig helt barfota och sprang. När jag sedan i juli åkte till sommarstugan sprang jag i mina nyinköpta Vibram Five Fingers, eftersom det som stod till buds där var asfalt och grusvägar.
Där någonstans förivrade jag mig en smula och ökade plötsligt distansen från 10 km till 13 kilometer (på backiga skogs-grusvägar) vilket gjorde att jag fick ganska ont i en hälsena. Eftersom jag drygt två veckor senare skulle åka på en hikingresa till Mont Blanc vågade jag inte springa mer av rädsla för att, så att säga, äventyra hela äventyret. Även om jag kanske hade kunnat fortsätta träna, om än lite försiktigare, lade jag för säkerhets skull ner löpningen fram till resan.
Efter resan återupptogs löpningen, och jag har sedan dess sprungit fem träningspass (kom hem lördagen den 13/8) och ska inom kort ut på ännu ett. Distansen kortades ner och femkilometerspass barfota fick vara lagom. Tre sådana pass löptes innan jag tvingades (av tidsbrist) springa 11 km i vanliga löpardojor på gamla E4:an mellan Lövstalöt och Uppsala. Eftersom mina fötter har anpassat sig efter barfotalöpningen ledde det till att jag fick ont i både fötter och benhinnor. Gårdagens träningspass (det första efter nämnda pass) var därför ingen angenäm upplevelse, även om det kändes bättre när jag väl fick springa barfota. In alles 12 km blev det, varav 6,2 barfota.
Med löpardojor på fötterna blir jag snabbt ganska trött av (och trött på!) att hålla 5:30/km-tempo. Barfota sprang jag nyligen 5 km på 23.30 utan att ta ut mig särskilt mycket. Märkligt att det är så stor skillnad!
Nästa tävling för min del blir antagligen Hässelbyloppet. Den forna formen och sub 40- ambitionerna är avlägsna men jag hoppas på att kunna springa på omkring 45 minuter. Antagligen iförd mina Vibram!
söndag 29 maj 2011
By request: ett inlägg
Oj jäklar! Det har gått mer än två månader sedan senaste inlägget från Roadrunner. Vad har hänt sedan sist? Om detta ska han nu berätta.
Jag läste nyligen mitt senaste inlägg som skrevs för drygt två månader sedan. Det stod bl.a att jag var på gång att komma igång igen efter ett uppehåll på några veckor. Hur gick det med detta?
Det gick alldeles utmärkt. För första gången på mycket länge var löpningen njutbar. Jag kom ut, helt planenligt, ungefär varannan dag och distanserna låg på dryga milen. Under de knappa fyra veckor jag kunde träna gjorde jag märkbara framsteg.
Därefter hände det som hänt alldeles för ofta på sista tiden och vars orsak är höljt i dunkel. Jag fick åter igen ont i halsen, och skiten sitter kvar än idag ungefär fyra veckor senare. Det är inget som stör mer än i avseendet att jag inte kan träna. Så pass lindrigt är det. Jag kan inte begripa varför det biter sig fast så länge när jag väl drabbas?
I fredags var jag till min husläkare för att få ett sjukintyg att skicka in till Stockholm Marathon. När jag bokade tid passade jag även på att skälla ut den stackars tjänstgörande sköterskan då de tydligen har mage att ta extra betalt om man vill ha ett intyg på att man är sjuk, något som tar läkaren c:a två minuter att ordna. 322 kronor kostade läkarbesöket. De vet att de kan ta extra betalt för minimalt med arbete när de vet att patienten måste ha ett intyg. Fy fa-an!!Men å andra sidan får jag tillbaka startavgiften till maran så det hela blir en plusaffär ändå.
Nu väntar jag bara på att bli frisk igen så att jag kan komma igång med träningen inför Lidingöloppet.
Jag läste nyligen mitt senaste inlägg som skrevs för drygt två månader sedan. Det stod bl.a att jag var på gång att komma igång igen efter ett uppehåll på några veckor. Hur gick det med detta?
Det gick alldeles utmärkt. För första gången på mycket länge var löpningen njutbar. Jag kom ut, helt planenligt, ungefär varannan dag och distanserna låg på dryga milen. Under de knappa fyra veckor jag kunde träna gjorde jag märkbara framsteg.
Därefter hände det som hänt alldeles för ofta på sista tiden och vars orsak är höljt i dunkel. Jag fick åter igen ont i halsen, och skiten sitter kvar än idag ungefär fyra veckor senare. Det är inget som stör mer än i avseendet att jag inte kan träna. Så pass lindrigt är det. Jag kan inte begripa varför det biter sig fast så länge när jag väl drabbas?
I fredags var jag till min husläkare för att få ett sjukintyg att skicka in till Stockholm Marathon. När jag bokade tid passade jag även på att skälla ut den stackars tjänstgörande sköterskan då de tydligen har mage att ta extra betalt om man vill ha ett intyg på att man är sjuk, något som tar läkaren c:a två minuter att ordna. 322 kronor kostade läkarbesöket. De vet att de kan ta extra betalt för minimalt med arbete när de vet att patienten måste ha ett intyg. Fy fa-an!!Men å andra sidan får jag tillbaka startavgiften till maran så det hela blir en plusaffär ändå.
Nu väntar jag bara på att bli frisk igen så att jag kan komma igång med träningen inför Lidingöloppet.
tisdag 22 mars 2011
Avslutad penicilinkur
Om ett par dagar sväljer Roadrunner sin sista kåvepenintablett och redan nu börjar han känna sig redo att återuppta löpningen. Att säga att det spritter i benen i löplust är att ta i rejält men att här ska springas är det inget snack om.
Den erbarmligt dåliga träningen sedan i somras har dessvärre medfört att ingen ny kunskap på löpningsområdet inhämtats sedan dess. Till råga på allt så har de kunskaper jag en gång besatt börjat grumlas en smula varför jag tänker börja med att läsa min egen blogg och de inlägg jag skrev fram till maj förra året. Detta för att fräscha upp mina kunskaper. Antagligen kommer jag även att börja hänga på jogg.se igen och förja med vad som händer i diskussionstrådarna där.
Senast i övermorgon är det löpardojor på igen!
På återhörande!
Den erbarmligt dåliga träningen sedan i somras har dessvärre medfört att ingen ny kunskap på löpningsområdet inhämtats sedan dess. Till råga på allt så har de kunskaper jag en gång besatt börjat grumlas en smula varför jag tänker börja med att läsa min egen blogg och de inlägg jag skrev fram till maj förra året. Detta för att fräscha upp mina kunskaper. Antagligen kommer jag även att börja hänga på jogg.se igen och förja med vad som händer i diskussionstrådarna där.
Senast i övermorgon är det löpardojor på igen!
På återhörande!
onsdag 9 mars 2011
Roadrunner rapporterar
Rysligt många veckor har gått sedan senaste inlägget och de forna läsarna undrar säkert hur det gick med ambitionen att springa varannan dag. Likaså undras det säkert en del över den långa tystnaden. Dessa frågor ska detta inlägg ge svar på.
Inledningsvis gick det ganska bra med min ambition. Löpningen blev av i stort sett varannan dag och så pågick det i knappt tre veckor. Efter dessa tre veckor noterade jag en märkbar förbättring. Kilometertiderna blev 20-25 sekunder bättre... eller snarare mindre dåliga.
Vad hände då sedan? Jo, ett par av de mindre familjemedlemmarna insjuknade i kräksjuka och jag var hemma och tog hand om sjuklingarna. Där blev det några dagar utan träning. Som ett brev på posten så åkte även jag på eländet. Det var en kort men intensiv historia och kräkande var över på bara några timmar. Sviterna av kräksjukan blev en mycket ihärdig och efterhängsen trötthet. Jag var trött en hel vecka efteråt och tog varje tillfälle i akt för att få sova. Ingen träning således.
Med tröttheten fortfarande kvarhängande fick jag dessutom ont i halsen. Rejält ont! Det var så pass att jag nästan föredrog att dregla framför att svälja, som jag har för mig att jag skrev i en statusuppdatering på facebook. Detta var för tre veckor sedan. I helgen började jag nästan betrakta mig som frisk och tänkte glatt att vilken dag som helst borde jag kunna börja springa lite försiktigt.
Och vad tror ni händer då? I morse när jag vaknade var jag både snorig och halsontet var tillbaka, denna gång med en annan typ av ont. En helt ny infektion således och alltså inte den gamla som blossat upp igen.
Om drygt en månad är det ett år sedan jag senast bedrev en väl fungerande träning. Därefter har det bara varit skit och elände. Som det flesta säkert redan har koll på så är det mindre än tre månade kvar till Stockholm Marathon, som var tänkt att bli årets höjdpunkt och min comeback. Statistiskt sett så bör jag bli sjuk minst två gånger till fram till maran, med tanke på min sjukdomshistoria sedan i augusti. Och även om jag får vara frisk så finns det inte en chans att jag hinner uppnå önskad form tills dess. Maran får stryka på foten helt enkelt. Fan också!
Hoppet står nu till Lidingöloppet och det vore väl då själva fan om jag inte hinner komma i form till dess.
På återhörande!
P.S Hans! Om du läser detta så kan jag berätta att din kommentar efter mitt inlägg efter förra långa uppehållet värmde riktigt gott. Min sambo såg mig efter att jag hade läst den och undrade om det hade hänt något. Tack!
Inledningsvis gick det ganska bra med min ambition. Löpningen blev av i stort sett varannan dag och så pågick det i knappt tre veckor. Efter dessa tre veckor noterade jag en märkbar förbättring. Kilometertiderna blev 20-25 sekunder bättre... eller snarare mindre dåliga.
Vad hände då sedan? Jo, ett par av de mindre familjemedlemmarna insjuknade i kräksjuka och jag var hemma och tog hand om sjuklingarna. Där blev det några dagar utan träning. Som ett brev på posten så åkte även jag på eländet. Det var en kort men intensiv historia och kräkande var över på bara några timmar. Sviterna av kräksjukan blev en mycket ihärdig och efterhängsen trötthet. Jag var trött en hel vecka efteråt och tog varje tillfälle i akt för att få sova. Ingen träning således.
Med tröttheten fortfarande kvarhängande fick jag dessutom ont i halsen. Rejält ont! Det var så pass att jag nästan föredrog att dregla framför att svälja, som jag har för mig att jag skrev i en statusuppdatering på facebook. Detta var för tre veckor sedan. I helgen började jag nästan betrakta mig som frisk och tänkte glatt att vilken dag som helst borde jag kunna börja springa lite försiktigt.
Och vad tror ni händer då? I morse när jag vaknade var jag både snorig och halsontet var tillbaka, denna gång med en annan typ av ont. En helt ny infektion således och alltså inte den gamla som blossat upp igen.
Om drygt en månad är det ett år sedan jag senast bedrev en väl fungerande träning. Därefter har det bara varit skit och elände. Som det flesta säkert redan har koll på så är det mindre än tre månade kvar till Stockholm Marathon, som var tänkt att bli årets höjdpunkt och min comeback. Statistiskt sett så bör jag bli sjuk minst två gånger till fram till maran, med tanke på min sjukdomshistoria sedan i augusti. Och även om jag får vara frisk så finns det inte en chans att jag hinner uppnå önskad form tills dess. Maran får stryka på foten helt enkelt. Fan också!
Hoppet står nu till Lidingöloppet och det vore väl då själva fan om jag inte hinner komma i form till dess.
På återhörande!
P.S Hans! Om du läser detta så kan jag berätta att din kommentar efter mitt inlägg efter förra långa uppehållet värmde riktigt gott. Min sambo såg mig efter att jag hade läst den och undrade om det hade hänt något. Tack!
tisdag 25 januari 2011
Motivation del II
En tuff arbetsdag. Ståplats på uppsalapendeln där jag delade en kvadratmeter golvyta med fyra andra passagerare. Hungrig som en varg (en alfahanne!). Väl avstigen från tåget och uppkliven på min cykel yrde ymnigt med stora snöflingor omkring i den vinande snålblåsten. Vid hemkomst möttes jag av förföriska matlagningsdofter, en glad familj och en middag som stod framdukad på bordet.
Om man trots allt detta direkt går och byter om till träningskläder och ger sig ut i nämnda snöoväder för en 50 minuter lång löptur, ja då, kära läsare, då besitter man all motivation man kan önska sig. Detta var vad som skedde ikväll.
Men tempot... jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag väljer att skratta. Det är roligare! :-)
Om man trots allt detta direkt går och byter om till träningskläder och ger sig ut i nämnda snöoväder för en 50 minuter lång löptur, ja då, kära läsare, då besitter man all motivation man kan önska sig. Detta var vad som skedde ikväll.
Men tempot... jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag väljer att skratta. Det är roligare! :-)
måndag 24 januari 2011
Återvunnen motivation
December blev den första månaden på drygt två och ett halvt år helt utan löpning. Månadens första vecka helt legitimt då halsen var full av ettriga bakterier. När väl dessa var bekämpade fanns det inte längre några ursäkter. Men tyvärr ville den motivation jag oftast besitter inte riktigt infinna sig. Tvärtom var den sällsynt låg för att inte säga helt borta. Ytterligare fem veckor skulle gå innan den var återvunnen i tillräcklig grad för att få mig att börja träna igen.
Efter att ha lagt på mig ytterligare några kilo sedan jag senast sprang i början av november var det då äntligen dags. Den nästan tre veckor långa julledigheten förflöt i högsta välmåga och egentligen fanns alla förutsättningar för löpträning. Med munnen full av julchoklad tänkte jag varje dag att i morgon ska jag ut och springa. Men inte blev det så. Motivationen var helt utraderad efter nästan två månader utan träning.
Det skulle alltså dröja ytterligare några veckor innan motivationen var återvunnen. Vid skymningstid igår stod jag på min vanliga plats och sökte gps-kontakt. Ambitionen var att springa åtta kilometer med en puls kring 150. Det gick som smort... eh, med ambitionen alltså! Inte för att jag hade förväntat mig några stordåd men tempot var betydligt lägre än jag hade förväntat mig.
Känslan var dock fantastisk. Endorfinerna gjorde vad de skulle och löpsteget kändes fint. Inte en tillstymmelse till smärta någonstans. Allt kändes som jag hade hoppats och inte minst som jag minns att löpning brukade kännas under de bästa stunderna.
Från och med nu är det löpning varannan dag som gäller. Därtill ska ett antal kilon av späck väck från min lekamen. Med största sannolikhet blir det ingen Premiärmil i slutet av mars för min del. Min plan är att springa med 150 bpm fram till åtminstone april innan jag börjar med mer varierad träning. Stockholm Marathon och Lidingöloppet blir mina stora mål för 2011. I synnerhet Lidingöloppet eftersom jag räknar att hinna uppnå toppform tills dess och kunna springa i mål på en tid kring 2.25 i enlighet med förra årets målsättning.
För att återgå en stund till gårdagens tempo så var det så uselt att jag helt tänkte utelämna den informationen här på bloggen. I alla fall tills vidare. När jag känner mig mogen, om en månad eller två, tänker jag skriva ett inlägg om hur jag utvecklats från och med igår fram till den dagen med avseende på tempo, puls, löpta distanser och inte minst viktutvecklingen.
Om det känns motigt? Nej, inte särskilt. Jag vet ju att det brukar gå ganska snabbt för mig att komma i form när jag väl går in för det.
Förresten är det fascinerande hur blott åtta kilometer löpning i så pass beskedligt tempo kan generera så mycket träningsverk. Den är grym i skrivande stund.
Efter att ha lagt på mig ytterligare några kilo sedan jag senast sprang i början av november var det då äntligen dags. Den nästan tre veckor långa julledigheten förflöt i högsta välmåga och egentligen fanns alla förutsättningar för löpträning. Med munnen full av julchoklad tänkte jag varje dag att i morgon ska jag ut och springa. Men inte blev det så. Motivationen var helt utraderad efter nästan två månader utan träning.
Det skulle alltså dröja ytterligare några veckor innan motivationen var återvunnen. Vid skymningstid igår stod jag på min vanliga plats och sökte gps-kontakt. Ambitionen var att springa åtta kilometer med en puls kring 150. Det gick som smort... eh, med ambitionen alltså! Inte för att jag hade förväntat mig några stordåd men tempot var betydligt lägre än jag hade förväntat mig.
Känslan var dock fantastisk. Endorfinerna gjorde vad de skulle och löpsteget kändes fint. Inte en tillstymmelse till smärta någonstans. Allt kändes som jag hade hoppats och inte minst som jag minns att löpning brukade kännas under de bästa stunderna.
Från och med nu är det löpning varannan dag som gäller. Därtill ska ett antal kilon av späck väck från min lekamen. Med största sannolikhet blir det ingen Premiärmil i slutet av mars för min del. Min plan är att springa med 150 bpm fram till åtminstone april innan jag börjar med mer varierad träning. Stockholm Marathon och Lidingöloppet blir mina stora mål för 2011. I synnerhet Lidingöloppet eftersom jag räknar att hinna uppnå toppform tills dess och kunna springa i mål på en tid kring 2.25 i enlighet med förra årets målsättning.
För att återgå en stund till gårdagens tempo så var det så uselt att jag helt tänkte utelämna den informationen här på bloggen. I alla fall tills vidare. När jag känner mig mogen, om en månad eller två, tänker jag skriva ett inlägg om hur jag utvecklats från och med igår fram till den dagen med avseende på tempo, puls, löpta distanser och inte minst viktutvecklingen.
Om det känns motigt? Nej, inte särskilt. Jag vet ju att det brukar gå ganska snabbt för mig att komma i form när jag väl går in för det.
Förresten är det fascinerande hur blott åtta kilometer löpning i så pass beskedligt tempo kan generera så mycket träningsverk. Den är grym i skrivande stund.
lördag 11 december 2010
Suck!
Motgångarna och det vanliga vardagliga jävelskapet har stått som spön i backen. I skrivande stund har det gått nästan exakt fem veckor sedan Roadrunner skrev något på bloggen senast. Anledningen är förstås att inte ett enda löpsteg tagits sedan dess, bortsett från ett 18 kilometers långpass för fyra veckor och sex dagar sedan. Det var en inte särskilt behaglig upplevelse. I synnerhet dagarna efteråt då så att säga båda ändarna av kroppen plågades av dels ömma benhinnor nertill och halsont upptill.
Jag tar det från början. Som sagt... det började med onda benhinnor och som om inte det vore nog ådrog jag mig samtidigt höstens tredje halsinfektion. Som grädde på moset hade jag dessutom ont under fötterna. Har för mig att jag nämnt denna mystiska åkomma i något av mina senare inlägg? Än idag känner jag av detta under båda fötterna. Det är som om en nerv ligger i kläm under främre delen av fotsulorna. När jag går så "klickar" det till i bland, samtidigt som det strålar i en domnande känsla i hela foten. Jag upprepar: båda fötterna!! Helskumt!
När benhinnorna började kännas okej och halsontet drog sig tillbaka blev det plötsligt för kallt ute. Kyla var inte anledning nog att hålla sig inne under förra vintern med det tycker jag tydligen nu. En vecka gick och kroppen kändes ganska okej. Planerna på att ge sig iväg ut och träna började mogna men när jag vaknade en morgon för drygt en vecka sedan hade jag ont i halsen igen, för fjärde gången i höst! Och där är jag nu. Det har blivit mycket bättre men jag ger mig inte ut med den här halsen.
Som jag skrev i en statusuppdatering på facebook. Det verkar vara något slags moment 22 jag hamnat i men jag vet inte vad som är orsak till vad. Låter jag bli att springa för att jag är småsjuk eller är jag småsjuk för att jag inte springer?
Detta borde jag naturligtvis skrivit om tidigare, men jag har väldigt svårt att tackla alla motgångar jag fått utstå sedan i april när allt skit började. Jag vill ingenting hellre än att komma igång med min löpning igen, bortsett från fred på jorden då förstås!
Vad har jag gjort istället för att springa och blogga? Liksom många andra män kan jag ägna saker och ting närapå maniskt intresse ibland. Jag har alltid något som intresserar mig mycket för stunden och man vet aldrig på förhand vad som kommer att intressera mig härnäst. Denna gång blev det tydligen privatekonomi och aktier, ett område som hittills lämnat mig kall i hela mitt liv. Jag har alltid varit av den bestämda uppfattningen att pengar förlorar sitt värde om de inte spenderas.
Nog om det. Detta är ingenting jag tänker dryfta här. Löpningen kommer att fortsätta vara ett stort intresse vid sidan om mina andra intressen. Antagligen kan jag komma igång under nästa vecka igen. Och bloggen... den kommer att leva vidare så länge det är roligt att blogga och så länge det finns något att blogga om, dvs. under förutsättning att jag kan träna.
Jag tar det från början. Som sagt... det började med onda benhinnor och som om inte det vore nog ådrog jag mig samtidigt höstens tredje halsinfektion. Som grädde på moset hade jag dessutom ont under fötterna. Har för mig att jag nämnt denna mystiska åkomma i något av mina senare inlägg? Än idag känner jag av detta under båda fötterna. Det är som om en nerv ligger i kläm under främre delen av fotsulorna. När jag går så "klickar" det till i bland, samtidigt som det strålar i en domnande känsla i hela foten. Jag upprepar: båda fötterna!! Helskumt!
När benhinnorna började kännas okej och halsontet drog sig tillbaka blev det plötsligt för kallt ute. Kyla var inte anledning nog att hålla sig inne under förra vintern med det tycker jag tydligen nu. En vecka gick och kroppen kändes ganska okej. Planerna på att ge sig iväg ut och träna började mogna men när jag vaknade en morgon för drygt en vecka sedan hade jag ont i halsen igen, för fjärde gången i höst! Och där är jag nu. Det har blivit mycket bättre men jag ger mig inte ut med den här halsen.
Som jag skrev i en statusuppdatering på facebook. Det verkar vara något slags moment 22 jag hamnat i men jag vet inte vad som är orsak till vad. Låter jag bli att springa för att jag är småsjuk eller är jag småsjuk för att jag inte springer?
Detta borde jag naturligtvis skrivit om tidigare, men jag har väldigt svårt att tackla alla motgångar jag fått utstå sedan i april när allt skit började. Jag vill ingenting hellre än att komma igång med min löpning igen, bortsett från fred på jorden då förstås!
Vad har jag gjort istället för att springa och blogga? Liksom många andra män kan jag ägna saker och ting närapå maniskt intresse ibland. Jag har alltid något som intresserar mig mycket för stunden och man vet aldrig på förhand vad som kommer att intressera mig härnäst. Denna gång blev det tydligen privatekonomi och aktier, ett område som hittills lämnat mig kall i hela mitt liv. Jag har alltid varit av den bestämda uppfattningen att pengar förlorar sitt värde om de inte spenderas.
Nog om det. Detta är ingenting jag tänker dryfta här. Löpningen kommer att fortsätta vara ett stort intresse vid sidan om mina andra intressen. Antagligen kan jag komma igång under nästa vecka igen. Och bloggen... den kommer att leva vidare så länge det är roligt att blogga och så länge det finns något att blogga om, dvs. under förutsättning att jag kan träna.
lördag 6 november 2010
Löpning i nya omgivningar
Vid fredagens utflykt med familjen i Fiby Urskog utanför Uppsala passade Roadrunner på att ta med sig träningskläder för att kunna springa hem. Efter att ha blivit avsläppt i Vänge fortsatte familjen vidare i bil medan Roadrunner skulle ta sig hem för egen maskin. Sanslöst stel i benen bar det sedan av hemåt i ett mycket jämnt och inte minst makligt tempo.
Jag trodde inte att det var sant när jag började springa. Benen värkte och jag har sällan känt mig så stel, om ens någonsin. Jag tror inte att jag skrivit om det tidigare men under de flesta av höstens pass har det känts som om nerver legat i kläm i fötter och ben. Jag har också haft en hel del problem med benhinnorna. Jag måste på allvar sätta igång med de övningar som hjälpte mig få ordning på benhinnorna under förra hösten. Krampkänningar i fötter och vader har jag skrivit om lite grand men inte den smärta som ibland strålar genom benen på ett mycket otrevligt sätt. Förutom att börja stretcha ordentligt funderar jag på att gå på massage, vilket jag inte gjort sedan i juni när högervaden kärvade som värst.
Nåväl... från Vänge går det en cykelväg hela vägen in till Uppsala. Kilometertiderna fördelade sig snyggt i intevallet 5:17 - 5:25 /km i något vi statistiker brukar kalla en likformig fördelning.
Även om det långt ifrån var någon behaglig löpning är det alltid uppfriskande att springa i nya miljöer, vilket jag gjort en del på sistone. Vid ICA Maxi i Stenhagen hamnade jag dessvärre i ett bilinferno då hundratals fredagslediga ICA-besökare försökte ta sig in på parkeringen från Enköpingsvägen. Då blev det till att kryssa, stanna, söka ögonkontakt med ilskna bilister som ibland lite motvilligt ville släppa fram mig.
Passet summerade till 12,2 km och snittempot hamnade på 5:20/km. Snittpuls: 152 bpm. Långt ifrån något märkvärdigt men ytterligare ett pass som i förlängningen ska bidra till den toppform jag ska ha uppnått till Premiärmilen i slutet av mars nästa år.
Mer detaljer om passet hittar du här.
Jag trodde inte att det var sant när jag började springa. Benen värkte och jag har sällan känt mig så stel, om ens någonsin. Jag tror inte att jag skrivit om det tidigare men under de flesta av höstens pass har det känts som om nerver legat i kläm i fötter och ben. Jag har också haft en hel del problem med benhinnorna. Jag måste på allvar sätta igång med de övningar som hjälpte mig få ordning på benhinnorna under förra hösten. Krampkänningar i fötter och vader har jag skrivit om lite grand men inte den smärta som ibland strålar genom benen på ett mycket otrevligt sätt. Förutom att börja stretcha ordentligt funderar jag på att gå på massage, vilket jag inte gjort sedan i juni när högervaden kärvade som värst.
Nåväl... från Vänge går det en cykelväg hela vägen in till Uppsala. Kilometertiderna fördelade sig snyggt i intevallet 5:17 - 5:25 /km i något vi statistiker brukar kalla en likformig fördelning.
Även om det långt ifrån var någon behaglig löpning är det alltid uppfriskande att springa i nya miljöer, vilket jag gjort en del på sistone. Vid ICA Maxi i Stenhagen hamnade jag dessvärre i ett bilinferno då hundratals fredagslediga ICA-besökare försökte ta sig in på parkeringen från Enköpingsvägen. Då blev det till att kryssa, stanna, söka ögonkontakt med ilskna bilister som ibland lite motvilligt ville släppa fram mig.
Passet summerade till 12,2 km och snittempot hamnade på 5:20/km. Snittpuls: 152 bpm. Långt ifrån något märkvärdigt men ytterligare ett pass som i förlängningen ska bidra till den toppform jag ska ha uppnått till Premiärmilen i slutet av mars nästa år.
Mer detaljer om passet hittar du här.
Kartan visar var Roadrunners fredagslöpning tilldrog sig.
Notera pilen som markerar var han stötte på
bilinfernot vid ICA Maxi. Där blev det till att ta
en liten extra sväng för att inte riskera att bli överkörd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)