Yesss!!! Milen sub... eehh... 50.

Styrkt i självförtroendet stapplade Roadrunner upp för trappan till sin lägenhet efter avslutat pass igår kväll. Det som var tänkt att bli ett vanligt distanspass i 5:20-tempo urartade till ett i det närmaste snabbdistanspass inte så rysligt långt ifrån maxtempo. De första kilometrarna tickade iväg i ett snittempo kring 4:45-4:50/km och känslan var bättre än på mycket länge. Då bestämde sig Roadrunner för att springa lite snabbare än han gjort på sistone. Målet blev sub 50 på milen, vilket han inte gjort sedan i juni.

Ingressens avslutande mening har förstås flera förklaringar, vilket mina mer trogna läsare känner till. Den främsta är att jag inte ens försökt att springa milen snabbt, eller någon annan stäcka heller för den delen (bortsett från ett 5 km långt snabbdistanspass i juli). Andra bidragande orsaker har varit skador, LCHF-diet, förkylningar, tilltagande övervikt och annat jävelskap. Men igår var det alltså dags. Ansträngningsgraden var något högre än under de distanspass jag hållit mig till på sistone, men ännu var det en bit kvar till maxtempo. 

Den kraftiga motvind jag utsattes för vid 5 km tog musten ur mig och tempot sänktes rejält. Till och med när jag vände och fick vinden i ryggen. Men snittempot när gps:en signalerade för uppnådda tio kilometer var 4:56/km vilket renderade en sluttid på 49:27. Möjligen skulle jag kunnat komma ner kring 48 minuter om jag tog i för kung och fosterland. Kanske inte så mycket att hänga i granen men en tid som gör att jag i alla fall känner tillförsikt inför framtiden eftersom jag egentligen hade mer att ge. Detaljer om passet hittar du här.

Efter lördagens inlägg var det en läsare som påpekade att den långa, raka, okuperade skogsväg jag hittade under mitt långpass i själva verket var en gammal banvall. I söndags passade jag på att springa där igen innan äldste sonen skulle spela fotbollsmatch i Ekeby, men då bara 8,2 km. Då blev det uppenbart att det var en gammal banvall jag sprang på och den nästan egendomligt raka och flacka vägen fick sin naturliga förklaring. Men helt klart var det en perfekt väg för löpning och det var definitivt inte sista gången jag sprang där. Om träningspass förlagda på denna väg lär ni få läsa mer om framöver.

Bra och dåliga nyheter

Trots ihärdiga försök har Roadrunner inte lyckats gå ner ett gram i vikt sedan invägningen för två veckor sedan. Trots det går löpningen bättre och bättre och de två senaste passen har varit riktigt positiva upplevelser. Den senaste ägde rum för bara en liten stund sedan, då det uppsaliensiska löparparadiset Hågadalen uppsöktes.

Jag har bott i Uppsala med omnejd i hela mitt liv och min totala löpmängd genom åren uppgår åtminstone till 400 mil. Inte en enda meter av dessa har sprungits i Hågadalen! Det var alltså hög tid för en runda i denna i så varma ordalag omtalade del av staden.

Äldste sonen Rikard hade fotbollsträning i Ekeby mellan 10 och 11:30. Jag skjutsade dit honom och medan han tränade passade jag på att få till ett "långpass". Citationstecknen kommer sig av att 15,5 kilometer är ett långpass enbart med nutida mått mätt. I vintras hade det klassificerats som ett helt vanligt träningspass.

Jag gick in för att springa i ett jämnt tempo och alla kilometrar hamnade i spannet 5:04 - 5:34 (den var backig!). Det var mycket behaglig löpning och alldeles lagom jobbig. Jag hittade en fantastisk raksträcka som lämpar sig väl för intervaller eller snabbdistans framöver. Den var en skogsväg som var helt rad, flack och minst fem kilometer lång. Säkert var den ännu längre men jag var tvungen att vända för att hinna tillbaka till Rikards träning slutade. Snittempot för hela passet slutade på 5:21/km, Här ser ni detaljer om passet.

I onsdags sprang jag min vanliga runda runt Kungsholmen igen. Även då kändes det mycket lättare än det gjort på sistone. Snittempot blev beskedliga 5:11/km, vilket ändå är betydligt bättre än tidigare Kungsholmsrundor. Dessutom var jag mindre trött efteråt. Här har ni detaljer om den rundan.

I inläggets rubrik annonserades dåliga nyheter. Det var egentligen inget värre än att jag inte lyckats gå ner i vikt. Inte allvarligare än så, alltså. Det kan jag leva med, även om det är en smula irriterande.

I morgon blir det antagligen ännu en runda i Hågadalen.

Stockholm Marathon 2011 samt Roadrunner ber sina läsare om en tjänst.

Roadrunner väger idag c:a 81 kilo. Det är hela 7,5 kg mer än under toppformen i början av april i år. Det är inte utan att han funderar lite på hur mycket dessa kilon bromsar farten under hans löpturer. Tempot kring 5:20/km med "lagom" ansträngning motsvarar kanske det tempo han skulle kunna hållit i toppform om han hängde på sig extra vikter motsvarande 7,5 kg. Han skulle vilja uppmana sina läsare att prova med just detta.

Du, kära läsare, som just nu känner att din form inte lämnar mycket övrigt att önska och ligger just nu på din matchvikt! Just dig skulle jag vilja be om en tjänst. Häng på dig en ryggsäck och fyll denna med böcker eller vad du nu behagar motsvarande 7,5 kg. För att inte belasta ryggen kan innehållet också fördelas över hela kroppen: i fickor, strumpor, kalsonger... you namet it! Ge dig sedan iväg på en löptur och notera vilket tempo du lyckas hålla. Låt mig därefter få veta hur det gick. Det behöver mitt självförtroende just nu:-).

Min tidigare så pålitlige leverantör av gratisanmälningar till löpartävlingar har nu dessvärre dragit öronen åt sig. In i det längsta har jag väntat med att anmäla mig till Stockholm Marathon i hopp om att erbjudas en gratisplats. Men nejdå... tydligen har mina avhopp från årets tävlingar gjort att jag förlorat förtroendet hos vederbörande och således är jag inte längre något att satsa på vad gäller "gratisplåtar". Detta trots att jag faktiskt betalt samtliga tävlingar själv, utom Stockholm Halvmarathon där jag erhöll gratisplats.

Igår anmälde jag mig till Stockholm Marathon på eget initiativ och betalade således också med egen deg. Målsättning blir återigen sub 3:30 men jag hoppas på att kunna kapa ytterligare några minuter.

Helgens löpning: 2,3 mil.

Roadrunner försöker öka träningsmängden. Då gäller det att ta vara på de tillfällen som ges. I helgen hittades luckor både på lördagen och söndagen. Lördagens pass visade sig bli det längsta sedan i juli, trots att det inte blev mer än drygt 14 kilometer.

I vintras var snittlängden på en löprunda drygt 14 kilometer. Idag hör dessa rundor tyvärr till de allra längsta. Lördagens 14 kilometer spungna i 5:22-tempo var av någon anledning mycket jobbiga. De första sex kilometrarna hade jag krampkänning i min vänstra fot som sedan spred sig upp i vaden. Jag misstänker att det beror på en nerv som legat i kläm vid främre trampdynan ett tag. För att över huvud taget klara av att springa var jag tvungen att uppfinna en löpstil där vänsterfoten fick fladdra fritt i luften och på så viss slappna av i görligaste mån. Efter sex kilometer kändes det bättre, men den nyuppfunna löpstilen hade tagit på krafterna.

Jag har satt en skamgräns vid 5:30 /km som jag vägrar att överskrida. Märker jag att när en kilometer är på väg att fullbordas och min Garmin indikerar att tempot är långsammare än så så lägger jag på en rem.

Känslan efter passet? Apjobbigt! :-/

På kartan nedan ser ni var de allra flesta av mina rundor brukar springas. Med tanke på att även Marathon-Lars ofta frekventerar samma omgivningar är det konstigt att vi inte sprungit på varandra mer än en gång, vilket var i vintras och innan någon av oss visste säkert vem det var vi just då mötte.

Som om lördagens jobbiga dryga 14 kilometer inte vore nog så gav jag mig även ut på en liten runda igår kväll. Eftersom det är lite ovisst hur jag kommer att kunna träna i veckan så var det var lika bra att passa på när jag råkade ha lite tid. Tempot hamnade i samma regioner som lördagspasset men passets längd blev bara beskedliga 8,5 kilometer.

Glädjande är det i alla fall att jag har uppnått känslan av att ha kommit igång igen. På Premiärmilen i slutet av mars ska det sättas personligt rekord, vilket innebär sub 43:44. Det är bara fem månader dit! Shit!!

Roadrunner med kroppseget viktbälte

Roadrunners träning just nu är som bekant i ett slags uppstartsskede efter en lång period av motgångar. Då är det lätt att hitta skäl till att inte komma ut på planerade rundor. I tisdags var väskan packad med träningskläder för en eftermiddagsrunda runt Kungsholmen, men det ihållande duggregnet var tydligen skäl nog för att ställa in. Istället planerades en likadan runda på onsdagen. Den hängde också löst under större delen av dagen.

Rundandet av Kungsholmen var planerat till 15-tiden igår. Efter en lunch av skogshuggardimensioner började en huvudvärk smyga sig på och vid fikarasten 14:30 hade den slagit ut i full blom och en pulserande smärta fyllde skallen. Jag meddelade därför min undrande kollega Stefan, ultralöparen jag berättat om tidigare, att dagens träningsplaner tyvärr också skulle få stryka på foten.

Men så hände någon märkligt. Huvudvärkens ursprung var antagligen en kombination av det gråmulna vädret, lunchens storlek samt att jag sedan lunchen avåts suttit med pannan i djupa veck sedan och brottats med ett klurigt beräkningsproblem. Men när jag satte mig vid fikabordet rätades pannvecken ut och efter att i rask följde ha fyrat av några ganska bra skämt som fick både mina kolleger och mig själv att skratta hjärtligt samt efter en kopp starkt kaffe så släppte faktiskt huvudvärken nästan helt.

När det var några minuter kvar av fikarasten reste jag mig beslutsamt upp, ursäktade jag mig och sade att jag hade en löptur att genomföra. Tio minuter senare stod jag ombytt nere vid Kungsholms Strand, nära S:t Eriksbron och sökte satelitkontakt.

Löpturen avlöpte skapligt, med tanke på omständigheterna. Med en "lagom" ansträngningsgrad löpte jag runt holmen ifråga i ett snittempo kring 5:20. Svårt att säga exakt eftersom batteriet till min Garmin tog slut vid Stockholms Stadshus då det var knappt två kilometer kvar.

Rundan som sådan är skaplig, bortsett från backarna och trapporna borta vid Fredhäll som inte är roliga. Dessutom måsten ett par kraftigt traffikerade gator korsas. Hittills har jag inte behövt stanna under någon av mina tre (?) rundor men i de fredhällska trapporna går jag faktiskt. Jag vågar inte riskera att ramla och dra på mig nya skador.

En detalj som kraftigt bidrar till mitt modesta tempo just nu är att jag numera springer med ett kroppseget viktbälte. Sedan mitten av april, innan mina skador och under min formtopp, har jag lagt på mig hela åtta kilo späck. Och då tappade jag ändå ett par kilo under min LCHF-diet i somras, som jag nu lagt på mig igen och tyvärr mer därtill. Men som jag skrivit tidigare så har jag gjort det medvetet. Mest för att tydligare markera en nystart.

Men nu ska kilona bort!

Kyliga och kämpiga kilometrar

Jodå, Roadrunner kom faktiskt iväg på sin planerade runda igår. Men det tog emot. I flera avseenden. Det var kallt, han var hungrig och inte minst otränad. Att det senare skulle vara ett skäl till att låta bli är måhända svårt att förstå, men man är plågsamt medveten om att man kommer springa långsamt. Frågan är bara hur långsamt. Innan man kommit iväg är man livrädd för att upptäcka att något tempo snabbare än 6:00 min/km inte går att pressa fram hur kroppen. Men så illa var det dessbättre inte.

Hela tolv kilometer fick jag ihop igår eftermiddag. Det var min längsta runda på ganska länge. Tempot 5:22 min/km var kanske inte något att hänga i granen men varför maxa i det här skedet? Eller i något annat skede heller för den delen.

Men visst var det ganska jobbigt. Ungefär så jobbigt som det var att springa 10 km på typ 48 minuter i början av april när jag var i storform. Samtidigt var det också väldigt skönt att äntligen komma iväg.

Inläggen kommer ett tag framöver att hållas lite kortare än jag brukar hålla dem. Mest för att känner att löprundor i så pass modest tempo inte bör genomanalyseras med risk för att få prettostämpel. Tankar som "Men herregud! Karln springer i 5:20-tempo och skriver som om han var på elitnivå" skulle tänkas ute bland mina läsare. Jag skriver helt enkelt så pass detaljerat och utsvävande som jag tycker att det enskilda passet är värt.

Förresten... kolla här vad min bloggande 9-årige son har lärt mig :-) :


Custom Glitter Text

Ja, då försöker jag igen, då!

Det har varit alldeles för glest mellan Roadrunners inlägg på sistone. Motgångarna har stått som spön i backen. Bloggens ettårsdag passerade obemärkt för någon vecka sedan, vilket Roadrunner var fullt medveten om. Inga som helst planer fanns dock på högtidlighålla detta jubileum. En banal händelse sedan jag skrev senast fick luften att gå ur Roadrunner helt. Ännu en förkylning!

Mitt senaste inlägg skrevs efter min första löptur på åtskilliga veckor. Efter inlägget blev det ytterligare tre rundor, med en dags mellanrum, en mil åt gången. Sista passet avlöptes på fredagen för två veckor sedan. Exakt samma runda som en vecka tidigare sprangs och allt kändes faktiskt mycket lättare vilket var glädjande. Men vad tror ni hade hänt när jag vaknade upp på lördagsmorgonen? Jäpp... förkyld igen, och inte så lite heller. Inte nog med det! Jag hade fått ont i halsen igen. Tio dagar fick jag vara frisk innan skiten bröt ut igen. Denna gång kändes dock förkylningen helt annorlunda så det måste varit någon annan bakterie eller virus som slagit sig ner i min kropp.

Inte förrän i onsdags började jag betrakta mig som återställd igen. I eftermiddag/kväll planeras första löpturen på två veckor. Det ser jag fram emot.

Jag har inte ens brytt mig om att läsa om alla mina favoritbloggares framgångar (eller motgångar?) under Hässelbyloppet än. Det ska jag göra efter att detta är publicerat. Både det egna bloggande och läsandet av andras bloggar har helt lega nere under tre veckor.

En sak tål att upprepas! Jag har inga som helst planer på att lägga ner varken bloggandet eller löpningen. Jag blev lite rörd när jag läste kommentarerna till mitt förra inlägg. En blogg med idel framgångar är kanske inte så rolig att följa. Det måste förekomma motgångar också. Det är sant! Jag blir själv lite trött av att läsa om träning som bara går som på räls. Men när det handlar om så banala motgångar som förkylningar som duggar tätt går luften ur mig och jag tappar lusten att skriva. Därav ett tre veckor långt uppehåll denna gång.

Nu kan jag bara hoppas att jag får vara frisk, för här jävlar ska det springas!

Ett inlägg på begäran

I fredags kunde Roadrunner äntligen komma ut på en efterlängtad löptur. Detta blev det första passet på nästan fem veckor och inte oväntat blev det en mycket oangenäm upplevelse då Kungsholmen rundades. Trots ett mycket beskedligt tempo var ansträngningen hög och sviterna efteråt i form av träningsvärk skulle kunna härröra från en fysisk prestation av en helt annan dignitet.

Men allt detta var ju väntat och något jag ofrånkomligen måste genomgå just nu. Ett halvår av skador och som grädde på moset en utdragen förkylning som definitivt satte sista spiken i kistan för hoppet om en lätt och behaglig resa tillbaka till toppformen.

Förkylningen ja... Inledningsvis var den av det värre slaget men den värsta sordinen i näsan släppte ganska fort för att sedan stanna på en lagom irriterande nivå. Till detta hade jag ont i halsen i nästan fyra veckor.

Ni som har hängt med mig ett tag vet ju att min träning redan innan förkylningen lämnade en hel del att önska. Det fem veckor långa uppehåll jag nu tvingats till har avgiftat mig fullständigt från de beroendeframkallande endorfinkickar träningen hittills givit mig. På sista tiden har jag inte ens saknat träningen och inte ens en gnutta frustration har känts av. Min prenumeration på Runners World gick efter förra numret och det senaste numret (jag tror att det kommit ytterligare ett?) har jag inte ens övervägt att köpa. Jag ägnade det en flyktig blick i Pressbyrån på centralstationen härom veckan men den lämnade mig helt kall. Med rubriker som "Snabb, stark och smidig" och en artikel om Lidingöloppet som skulle fått mig att dregla för ett halvår sedan, lockade den mig inte det minsta just den eftermiddagen när jag väntade på Uppsalatåget.

Fredagens runda runt Kungsholmen blev inte det pass jag hade hoppats på tre veckor innan. Då föreställde jag mig själv leende och tårögd av glädje susa fram utmed vattnet, med lätta steg och kontrollerad andning. Ingenting av detta fick jag uppleva. Första femhundra metrarna flöt på ganska bra, men därefter väntade en ren plåga under de återstående 9,9 kilometrarna. Efteråt tyckte jag att det stramade lite på sidan av knät men jag tror att jag avhjälpt känningarna av löparknät med massor av stretching.

Tycker ni att det låter som om jag givit upp? I så fall har ni helt fel. Jag ska komma tillbaka. Punkt slut! Nästa år ska bli en snabb säsong, har jag hört av Snorsportarn i en kommentar till mitt senaste inlägg (skrivet för tre veckor sedan!).

Bloggens närmaste framtid (typ året ut!?) kommer antagligen handla om hur jag tar mig tillbaka till min forna form, dvs. den jag upplevde så sent som i april. Därefter kommer bloggens tema återigen utgöras av träningen mot mina mål. Dessa mål skulle, alla utom ett, vara uppnådda vid det här laget. Istället för att springa Lidingöloppet på sub 2:25 igår sprang jag under stora vedermödor 10,4 kilometer runt Kungsholmen i fredags på c:a 56 minuter.

Det ska bli mycket intressant att se hur lång tid det tar för mig att komma tillbaka. Om jag känner min kropp rätt kommer det att gå ganska fort, såvida inte löparknät sätter käpp i hjulet för mig.

Nu jävlar!!

p.s Den som har kollat om jag finns med i resultaten från Lidingöloppet har säkert noterat att jag finns med där med en tid på 2:52...någonting. Det var självklart inte jag som sprang utan den man jag sålde mitt startbevis till förra fredagen. Han har tydligen inte brytt sig om att ändra namn, vilket i och för sig skulle kostat honom 300 pix.

Livstecken från Roadrunner

För att inte Roadrunners läsare ska bli oroliga känner han att det kanske är dags att leverera ett livstecken i form av ett blogginlägg. De av er som följer hans dagliga statusuppdateringar på facebook vet hur det ligger till. Förkylningen är bättre men fortfarande finns en hel del taggtråd kvar i halsen. I två veckor har han nu dragits med detta och således har det inte funnits något träningsrelaterat att blogga om. Därav tystnaden här på bloggen.

Efter ett längre uppehåll brukar det vara svårt att komma igång igen. Det kan räcka med ett par veckor för att det ska kännas som ett oöverstigligt hinder att dra på sig träningskläderna, snöra på sig dojorna och ge sig iväg ut och springa. För att jag ska känna mig extra motiverad den dagen jag är fit for fight igen har jag sett till mig att äta upp mig ett par kilo under de två veckor jag varit risig. Jag väger nu 79 kilo, till skillnad från i februari då jag vägde 73,5. I sommar hag jag dock legat kring 76 kg.

Visst är jag träningssugen men jag vet att det kommer att kännas motigt när jag väl tillfrisknat. Mina extrakilon ska bort och det å det snaraste. Bara detta kommer ge mig en extra sporre att komma igång.

Just nu ser det ut att dröja några dagar till. Halsen har känts hyfsad några dagar men idag känns det sämre igen.

Tankar från ett snorfyllt huvud.

Det sägs att dumma människor är såna som inte lär sig något av sina misstag. De medelmåttiga, däremot, lär sig av sina misstag medan de kloka lär sig av andras misstag. Med tanke på att Roadrunner begått samma misstag flera gånger under sin löparkarriär (dvs. blivit överentusiastisk i sin träning vilket lett till skador) är han mycket bekymrad över de slutsatser hans läsare drar om hans förståndsgåvor. Otaliga löpare har innan honom gjort samma misstag och från dessa är det många som dragit en och annan lärdom. Men nejdå... Roadrunner ska begå sina misstag alldeles på egen hand, som en trotsig tonåring som vägrar lyssna på sina föräldrars goda råd.

Men visst... slutsatserna kanske är helt riktiga. Jag kanske hör hemma i den första kategorin. Oavsett hur det är med den saken så kommer jag att lägga band på mig i min träning framöver. Jag är inte särskilt oroad över att jag inte kommer att återfå min form tillräckligt snabbt. Det är ju gott om tid till nästa tävling som är Premiärmilen i slutet av mars 2011. Därför behöver jag inte göra mig någon större brådska med att komma igång igen. Min kropp anpassar sig snabbt efter förändringar. I december 2008 var jag i usel form och hade inte gymtränat på ett år. Då plötsligt, fick jag ett ryck och började träna mycket hårt. Efter två månaders träning (minst fyra gympass i veckan) var jag i mitt livs form. Inte ens den form som det tog fyra år för mig att bygga upp i slutet av 90-talet kunde mäta sig med den form jag då byggde upp på två månader. Jag vet inte hur många kilo muskler jag lade på mig då för snart två år sedan, men jag var mycket nöjd med resultatet!  Hur lyckades jag med det på så kort tid? Jag åt bra mat och även en del proteinpulver, samt hade ett mycket genomtänkt träningsprogram. I april, efter drygt fyra månaders hård träning, drabbades jag av överträning i höger biceps och den blev i stort sett obrukbar vid högre belastningar. Det var då jag började styra över min träning åt löpning!

Dessbättre (?) har jag just nu goda skäl att vänta med att komma igång med min träning. Förkylningen jag skrev om i mitt senaste inlägg har fått fäste ordentligt. Jag är rejält täppt i näsan och hostar som en lungsjuk gamling. Min naturligt ganska djupa stämma ligger ungefär en oktav lägre än normalt.

Någon har påpekat att det varit dåligt med inlägg från Roadrunner på sistone. Det är helt riktigt noterat och antagligen beror det på att jag inte haft så mycket träning att skriva om. Visst kan jag skriva om annat, t.ex. vad jag kommit fram till under mina stunder av kontemplation över min tränings hittills i år. Men jag tror att det framgått ganska bra att jag vid det här laget äntligen lärt mig något.

Min största svaghet är att jag älskar att springa fort och att ta ut mig riktigt ordentligt. Ofta! Där måste det bli en förändring, annars är jag slut som löpare och mina målsättningar kommer aldrig att uppnås.