Roadrunners löparblogg

Barfota utan strumpor och skor

2011-08-27T10:54:00.000+02:00

Lite väl länge har mina läsare fått vänta på den storstilade comeback inom löpningen som jag själv hade hoppats på. Som en och annan noterat har det bloggats lite väl sparsamt på sistone, men dessbättre har det inte sprungits lika sparsamt. Mina tidigare uppehåll som bloggare har ju berott på att det helt enkelt inte funnits någon träning att blogga om. Så är som sagt inte fallet denna gång.

Strax efter mitt senaste blogginlägg (herregud, det är tre månader sedan!!) kunde jag äntligen sätta igång med min löpning. För något år sedan blev jag lite nyfiken på barfotalöpning men efter att ha läst Jonas Coltings bok "Den Nakna Hälsan" tidigare i våras väcktes mitt intresse på allvar. Mina första löprundor efter det ofrivilliga uppehållet löptes således till största delen barfota på en stor gräsplan inte långt hemifrån. Precis som för de flesta som provat barfotalöpning uppstod ljuv musik när mina fotsulor fick direktkontakt med moder jord.

Lika dålig som jag varit på att blogga det senaste halvåret, lika dålig har jag varit på att läsa vad andra bloggare skrivit. Jag gissar därför att det redan skrivits en del om barfotalöpning och jag tänker därför undvika någon längre utläggning i ämnet. Men jag kan ge ett försök i barfotalöpning (alternativt med Vibram Five Fingers på fötterna) mina varmaste rekommendationer.

Några rader om mina barfotaupplevelser kanske ändå kan vara på sin plats. Enligt barfotaförståsigpåarna inledde jag med korta rundor på ett bar ynka kilometrar, för att sedan successivt öka distansen. Det gick alldeles utmärkt, om än med en grym träningsvärk i vaderna i början. Under mina löprundor i juni sprang jag iförd vanliga löpardojor till min gräsplan (vid Fyrishov), och tog därefter av mig helt barfota och sprang. När jag sedan i juli åkte till sommarstugan sprang jag i mina nyinköpta Vibram Five Fingers, eftersom det som stod till buds där var asfalt och grusvägar.

Där någonstans förivrade jag mig en smula och ökade plötsligt distansen från 10 km till 13 kilometer (på backiga skogs-grusvägar) vilket gjorde att jag fick ganska ont i en hälsena. Eftersom jag drygt två veckor senare skulle åka på en hikingresa till Mont Blanc vågade jag inte springa mer av rädsla för att, så att säga, äventyra hela äventyret. Även om jag kanske hade kunnat fortsätta träna, om än lite försiktigare, lade jag för säkerhets skull ner löpningen fram till resan.

Efter resan återupptogs löpningen, och jag har sedan dess sprungit fem träningspass (kom hem lördagen den 13/8) och ska inom kort ut på ännu ett. Distansen kortades ner och femkilometerspass barfota fick vara lagom. Tre sådana pass löptes innan jag tvingades (av tidsbrist) springa 11 km i vanliga löpardojor på gamla E4:an mellan Lövstalöt och Uppsala. Eftersom mina fötter har anpassat sig efter barfotalöpningen ledde det till att jag fick ont i både fötter och benhinnor. Gårdagens träningspass (det första efter nämnda pass) var därför ingen angenäm upplevelse, även om det kändes bättre när jag väl fick springa barfota. In alles 12 km blev det, varav 6,2 barfota.

Med löpardojor på fötterna blir jag snabbt ganska trött av (och trött på!) att hålla 5:30/km-tempo. Barfota sprang jag nyligen 5 km på 23.30 utan att ta ut mig särskilt mycket. Märkligt att det är så stor skillnad!

Nästa tävling för min del blir antagligen Hässelbyloppet. Den forna formen och sub 40- ambitionerna är avlägsna men jag hoppas på att kunna springa på omkring 45 minuter. Antagligen iförd mina Vibram!

By request: ett inlägg

2011-05-29T13:36:00.001+02:00

Oj jäklar! Det har gått mer än två månader sedan senaste inlägget från Roadrunner. Vad har hänt sedan sist? Om detta ska han nu berätta.

Jag läste nyligen mitt senaste inlägg som skrevs för drygt två månader sedan. Det stod bl.a att jag var på gång att komma igång igen efter ett uppehåll på några veckor. Hur gick det med detta?

Det gick alldeles utmärkt. För första gången på mycket länge var löpningen njutbar. Jag kom ut, helt planenligt, ungefär varannan dag och distanserna låg på dryga milen. Under de knappa fyra veckor jag kunde träna gjorde jag märkbara framsteg.

Därefter hände det som hänt alldeles för ofta på sista tiden och vars orsak är höljt i dunkel. Jag fick åter igen ont i halsen, och skiten sitter kvar än idag ungefär fyra veckor senare. Det är inget som stör mer än i avseendet att jag inte kan träna. Så pass lindrigt är det. Jag kan inte begripa varför det biter sig fast så länge när jag väl drabbas?

I fredags var jag till min husläkare för att få ett sjukintyg att skicka in till Stockholm Marathon. När jag bokade tid passade jag även på att skälla ut den stackars tjänstgörande sköterskan då de tydligen har mage att ta extra betalt om man vill ha ett intyg på att man är sjuk, något som tar läkaren c:a två minuter att ordna. 322 kronor kostade läkarbesöket. De vet att de kan ta extra betalt för minimalt med arbete när de vet att patienten måste ha ett intyg. Fy fa-an!!Men å andra sidan får jag tillbaka startavgiften till maran så det hela blir en plusaffär ändå.

Nu väntar jag bara på att bli frisk igen så att jag kan komma igång med träningen inför Lidingöloppet.

Avslutad penicilinkur

2011-03-22T14:20:00.000+01:00

Om ett par dagar sväljer Roadrunner sin sista kåvepenintablett och redan nu börjar han känna sig redo att återuppta löpningen. Att säga att det spritter i benen i löplust är att ta i rejält men att här ska springas är det inget snack om.

Den erbarmligt dåliga träningen sedan i somras har dessvärre medfört att ingen ny kunskap på löpningsområdet inhämtats sedan dess. Till råga på allt så har de kunskaper jag en gång besatt börjat grumlas en smula varför jag tänker börja med att läsa min egen blogg och de inlägg jag skrev fram till maj förra året. Detta för att fräscha upp mina kunskaper. Antagligen kommer jag även att börja hänga på jogg.se igen och förja med vad som händer i diskussionstrådarna där.

Senast i övermorgon är det löpardojor på igen!

På återhörande!

Roadrunner rapporterar

2011-03-09T14:49:00.001+01:00

Rysligt många veckor har gått sedan senaste inlägget och de forna läsarna undrar säkert hur det gick med ambitionen att springa varannan dag. Likaså undras det säkert en del över den långa tystnaden. Dessa frågor ska detta inlägg ge svar på.

Inledningsvis gick det ganska bra med min ambition. Löpningen blev av i stort sett varannan dag och så pågick det i knappt tre veckor. Efter dessa tre veckor noterade jag en märkbar förbättring. Kilometertiderna blev 20-25 sekunder bättre... eller snarare mindre dåliga.

Vad hände då sedan? Jo, ett par av de mindre familjemedlemmarna insjuknade i kräksjuka och jag var hemma och tog hand om sjuklingarna. Där blev det några dagar utan träning. Som ett brev på posten så åkte även jag på eländet. Det var en kort men intensiv historia och kräkande var över på bara några timmar. Sviterna av kräksjukan blev en mycket ihärdig och efterhängsen trötthet. Jag var trött en hel vecka efteråt och tog varje tillfälle i akt för att få sova. Ingen träning således.

Med tröttheten fortfarande kvarhängande fick jag dessutom ont i halsen. Rejält ont! Det var så pass att jag nästan föredrog att dregla framför att svälja, som jag har för mig att jag skrev i en statusuppdatering på facebook. Detta var för tre veckor sedan. I helgen började jag nästan betrakta mig som frisk och tänkte glatt att vilken dag som helst borde jag kunna börja springa lite försiktigt.

Och vad tror ni händer då? I morse när jag vaknade var jag både snorig och halsontet var tillbaka, denna gång med en annan typ av ont. En helt ny infektion således och alltså inte den gamla som blossat upp igen.

Om drygt en månad är det ett år sedan jag senast bedrev en väl fungerande träning. Därefter har det bara varit skit och elände. Som det flesta säkert redan har koll på så är det mindre än tre månade kvar till Stockholm Marathon, som var tänkt att bli årets höjdpunkt och min comeback. Statistiskt sett så bör jag bli sjuk minst två gånger till fram till maran, med tanke på min sjukdomshistoria sedan i augusti. Och även om jag får vara frisk så finns det inte en chans att jag hinner uppnå önskad form tills dess. Maran får stryka på foten helt enkelt. Fan också!

Hoppet står nu till Lidingöloppet och det vore väl då själva fan om jag inte hinner komma i form till dess.

På återhörande!

P.S Hans! Om du läser detta så kan jag berätta att din kommentar efter mitt inlägg efter förra långa uppehållet värmde riktigt gott. Min sambo såg mig efter att jag hade läst den och undrade om det hade hänt något. Tack!

Motivation del II

2011-01-25T23:15:00.000+01:00

En tuff arbetsdag. Ståplats på uppsalapendeln där jag delade en kvadratmeter golvyta med fyra andra passagerare. Hungrig som en varg (en alfahanne!). Väl avstigen från tåget och uppkliven på min cykel yrde ymnigt med stora snöflingor omkring i den vinande snålblåsten. Vid hemkomst möttes jag av förföriska matlagningsdofter, en glad familj och en middag som stod framdukad på bordet.

Om man trots allt detta direkt går och byter om till träningskläder och ger sig ut i nämnda snöoväder för en 50 minuter lång löptur, ja då, kära läsare, då besitter man all motivation man kan önska sig. Detta var vad som skedde ikväll.

Men tempot... jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag väljer att skratta. Det är roligare! :-)

Återvunnen motivation

2011-01-24T21:47:00.001+01:00

December blev den första månaden på drygt två och ett halvt år helt utan löpning. Månadens första vecka helt legitimt då halsen var full av ettriga bakterier. När väl dessa var bekämpade fanns det inte längre några ursäkter. Men tyvärr ville den motivation jag oftast besitter inte riktigt infinna sig. Tvärtom var den sällsynt låg för att inte säga helt borta. Ytterligare fem veckor skulle gå innan den var återvunnen i tillräcklig grad för att få mig att börja träna igen.

Efter att ha lagt på mig ytterligare några kilo sedan jag senast sprang i början av november var det då äntligen dags. Den nästan tre veckor långa julledigheten förflöt i högsta välmåga och egentligen fanns alla förutsättningar för löpträning. Med munnen full av julchoklad tänkte jag varje dag att i morgon ska jag ut och springa. Men inte blev det så. Motivationen var helt utraderad efter nästan två månader utan träning.

Det skulle alltså dröja ytterligare några veckor innan motivationen var återvunnen. Vid skymningstid igår stod jag på min vanliga plats och sökte gps-kontakt. Ambitionen var att springa åtta kilometer med en puls kring 150. Det gick som smort... eh, med ambitionen alltså! Inte för att jag hade förväntat mig några stordåd men tempot var betydligt lägre än jag hade förväntat mig.

Känslan var dock fantastisk. Endorfinerna gjorde vad de skulle och löpsteget kändes fint. Inte en tillstymmelse till smärta någonstans. Allt kändes som jag hade hoppats och inte minst som jag minns att löpning brukade kännas under de bästa stunderna.

Från och med nu är det löpning varannan dag som gäller. Därtill ska ett antal kilon av späck väck från min lekamen. Med största sannolikhet blir det ingen Premiärmil i slutet av mars för min del. Min plan är att springa med 150 bpm fram till åtminstone april innan jag börjar med mer varierad träning. Stockholm Marathon och Lidingöloppet blir mina stora mål för 2011. I synnerhet Lidingöloppet eftersom jag räknar att hinna uppnå toppform tills dess och kunna springa i mål på en tid kring 2.25 i enlighet med förra årets målsättning.

För att återgå en stund till gårdagens tempo så var det så uselt att jag helt tänkte utelämna den informationen här på bloggen. I alla fall tills vidare. När jag känner mig mogen, om en månad eller två, tänker jag skriva ett inlägg om hur jag utvecklats från och med igår fram till den dagen med avseende på tempo, puls, löpta distanser och inte minst viktutvecklingen.

Om det känns motigt? Nej, inte särskilt. Jag vet ju att det brukar gå ganska snabbt för mig att komma i form när jag väl går in för det.

Förresten är det fascinerande hur blott åtta kilometer löpning i så pass beskedligt tempo kan generera så mycket träningsverk. Den är grym i skrivande stund.

Suck!

2010-12-11T14:35:00.000+01:00

Motgångarna och det vanliga vardagliga jävelskapet har stått som spön i backen. I skrivande stund har det gått nästan exakt fem veckor sedan Roadrunner skrev något på bloggen senast. Anledningen är förstås att inte ett enda löpsteg tagits sedan dess, bortsett från ett 18 kilometers långpass för fyra veckor och sex dagar sedan. Det var en inte särskilt behaglig upplevelse. I synnerhet dagarna efteråt då så att säga båda ändarna av kroppen plågades av dels ömma benhinnor nertill och halsont upptill.

Jag tar det från början. Som sagt... det började med onda benhinnor och som om inte det vore nog ådrog jag mig samtidigt höstens tredje halsinfektion. Som grädde på moset hade jag dessutom ont under fötterna. Har för mig att jag nämnt denna mystiska åkomma i något av mina senare inlägg? Än idag känner jag av detta under båda fötterna. Det är som om en nerv ligger i kläm under främre delen av fotsulorna. När jag går så "klickar" det till i bland, samtidigt som det strålar i en domnande känsla i hela foten. Jag upprepar: båda fötterna!! Helskumt!

När benhinnorna började kännas okej och halsontet drog sig tillbaka blev det plötsligt för kallt ute. Kyla var inte anledning nog att hålla sig inne under förra vintern med det tycker jag tydligen nu. En vecka gick och kroppen kändes ganska okej. Planerna på att ge sig iväg ut och träna började mogna men när jag vaknade en morgon för drygt en vecka sedan hade jag ont i halsen igen, för fjärde gången i höst! Och där är jag nu. Det har blivit mycket bättre men jag ger mig inte ut med den här halsen.

Som jag skrev i en statusuppdatering på facebook. Det verkar vara något slags moment 22 jag hamnat i men jag vet inte vad som är orsak till vad. Låter jag bli att springa för att jag är småsjuk eller är jag småsjuk för att jag inte springer?

Detta borde jag naturligtvis skrivit om tidigare, men jag har väldigt svårt att tackla alla motgångar jag fått utstå sedan i april när allt skit började. Jag vill ingenting hellre än att komma igång med min löpning igen, bortsett från fred på jorden då förstås!

Vad har jag gjort istället för att springa och blogga? Liksom många andra män kan jag ägna saker och ting närapå maniskt intresse ibland. Jag har alltid något som intresserar mig mycket för stunden och man vet aldrig på förhand vad som kommer att intressera mig härnäst. Denna gång blev det tydligen privatekonomi och aktier, ett område som hittills lämnat mig kall i hela mitt liv. Jag har alltid varit av den bestämda uppfattningen att pengar förlorar sitt värde om de inte spenderas.

Nog om det. Detta är ingenting jag tänker dryfta här. Löpningen kommer att fortsätta vara ett stort intresse vid sidan om mina andra intressen. Antagligen kan jag komma igång under nästa vecka igen. Och bloggen... den kommer att leva vidare så länge det är roligt att blogga och så länge det finns något att blogga om, dvs. under förutsättning att jag kan träna.

Löpning i nya omgivningar

2010-11-06T11:42:00.000+01:00

Vid fredagens utflykt med familjen i Fiby Urskog utanför Uppsala passade Roadrunner på att ta med sig träningskläder för att kunna springa hem. Efter att ha blivit avsläppt i Vänge fortsatte familjen vidare i bil medan Roadrunner skulle ta sig hem för egen maskin. Sanslöst stel i benen bar det sedan av hemåt i ett mycket jämnt och inte minst makligt tempo.

Jag trodde inte att det var sant när jag började springa. Benen värkte och jag har sällan känt mig så stel, om ens någonsin. Jag tror inte att jag skrivit om det tidigare men under de flesta av höstens pass har det känts som om nerver legat i kläm i fötter och ben. Jag har också haft en hel del problem med benhinnorna. Jag måste på allvar sätta igång med de övningar som hjälpte mig få ordning på benhinnorna under förra hösten. Krampkänningar i fötter och vader har jag skrivit om lite grand men inte den smärta som ibland strålar genom benen på ett mycket otrevligt sätt. Förutom att börja stretcha ordentligt funderar jag på att gå på massage, vilket jag inte gjort sedan i juni när högervaden kärvade som värst.

Nåväl... från Vänge går det en cykelväg hela vägen in till Uppsala. Kilometertiderna fördelade sig snyggt i intevallet 5:17 - 5:25 /km i något vi statistiker brukar kalla en likformig fördelning.

Även om det långt ifrån var någon behaglig löpning är det alltid uppfriskande att springa i nya miljöer, vilket jag gjort en del på sistone. Vid ICA Maxi i Stenhagen hamnade jag dessvärre i ett bilinferno då hundratals fredagslediga ICA-besökare försökte ta sig in på parkeringen från Enköpingsvägen. Då blev det till att kryssa, stanna, söka ögonkontakt med ilskna bilister som ibland lite motvilligt ville släppa fram mig.

Passet summerade till 12,2 km och snittempot hamnade på 5:20/km. Snittpuls: 152 bpm. Långt ifrån något märkvärdigt men ytterligare ett pass som i förlängningen ska bidra till den toppform jag ska ha uppnått till Premiärmilen i slutet av mars nästa år.

Mer detaljer om passet hittar du här.

Kartan visar var Roadrunners fredagslöpning tilldrog sig.

Notera pilen som markerar var han stötte på

bilinfernot vid ICA Maxi. Där blev det till att ta

en liten extra sväng för att inte riskera att bli överkörd.

Yesss!!! Milen sub... eehh... 50.

2010-11-04T10:11:00.000+01:00

Styrkt i självförtroendet stapplade Roadrunner upp för trappan till sin lägenhet efter avslutat pass igår kväll. Det som var tänkt att bli ett vanligt distanspass i 5:20-tempo urartade till ett i det närmaste snabbdistanspass inte så rysligt långt ifrån maxtempo. De första kilometrarna tickade iväg i ett snittempo kring 4:45-4:50/km och känslan var bättre än på mycket länge. Då bestämde sig Roadrunner för att springa lite snabbare än han gjort på sistone. Målet blev sub 50 på milen, vilket han inte gjort sedan i juni.

Ingressens avslutande mening har förstås flera förklaringar, vilket mina mer trogna läsare känner till. Den främsta är att jag inte ens försökt att springa milen snabbt, eller någon annan stäcka heller för den delen (bortsett från ett 5 km långt snabbdistanspass i juli). Andra bidragande orsaker har varit skador, LCHF-diet, förkylningar, tilltagande övervikt och annat jävelskap. Men igår var det alltså dags. Ansträngningsgraden var något högre än under de distanspass jag hållit mig till på sistone, men ännu var det en bit kvar till maxtempo.

Den kraftiga motvind jag utsattes för vid 5 km tog musten ur mig och tempot sänktes rejält. Till och med när jag vände och fick vinden i ryggen. Men snittempot när gps:en signalerade för uppnådda tio kilometer var 4:56/km vilket renderade en sluttid på 49:27. Möjligen skulle jag kunnat komma ner kring 48 minuter om jag tog i för kung och fosterland. Kanske inte så mycket att hänga i granen men en tid som gör att jag i alla fall känner tillförsikt inför framtiden eftersom jag egentligen hade mer att ge. Detaljer om passet hittar du här.

Efter lördagens inlägg var det en läsare som påpekade att den långa, raka, okuperade skogsväg jag hittade under mitt långpass i själva verket var en gammal banvall. I söndags passade jag på att springa där igen innan äldste sonen skulle spela fotbollsmatch i Ekeby, men då bara 8,2 km. Då blev det uppenbart att det var en gammal banvall jag sprang på och den nästan egendomligt raka och flacka vägen fick sin naturliga förklaring. Men helt klart var det en perfekt väg för löpning och det var definitivt inte sista gången jag sprang där. Om träningspass förlagda på denna väg lär ni få läsa mer om framöver.

Bra och dåliga nyheter

2010-10-30T13:50:00.000+02:00

Trots ihärdiga försök har Roadrunner inte lyckats gå ner ett gram i vikt sedan invägningen för två veckor sedan. Trots det går löpningen bättre och bättre och de två senaste passen har varit riktigt positiva upplevelser. Den senaste ägde rum för bara en liten stund sedan, då det uppsaliensiska löparparadiset Hågadalen uppsöktes.

Jag har bott i Uppsala med omnejd i hela mitt liv och min totala löpmängd genom åren uppgår åtminstone till 400 mil. Inte en enda meter av dessa har sprungits i Hågadalen! Det var alltså hög tid för en runda i denna i så varma ordalag omtalade del av staden.

Äldste sonen Rikard hade fotbollsträning i Ekeby mellan 10 och 11:30. Jag skjutsade dit honom och medan han tränade passade jag på att få till ett "långpass". Citationstecknen kommer sig av att 15,5 kilometer är ett långpass enbart med nutida mått mätt. I vintras hade det klassificerats som ett helt vanligt träningspass.

Jag gick in för att springa i ett jämnt tempo och alla kilometrar hamnade i spannet 5:04 - 5:34 (den var backig!). Det var mycket behaglig löpning och alldeles lagom jobbig. Jag hittade en fantastisk raksträcka som lämpar sig väl för intervaller eller snabbdistans framöver. Den var en skogsväg som var helt rad, flack och minst fem kilometer lång. Säkert var den ännu längre men jag var tvungen att vända för att hinna tillbaka till Rikards träning slutade. Snittempot för hela passet slutade på 5:21/km, Här ser ni detaljer om passet.

I onsdags sprang jag min vanliga runda runt Kungsholmen igen. Även då kändes det mycket lättare än det gjort på sistone. Snittempot blev beskedliga 5:11/km, vilket ändå är betydligt bättre än tidigare Kungsholmsrundor. Dessutom var jag mindre trött efteråt. Här har ni detaljer om den rundan.

I inläggets rubrik annonserades dåliga nyheter. Det var egentligen inget värre än att jag inte lyckats gå ner i vikt. Inte allvarligare än så, alltså. Det kan jag leva med, även om det är en smula irriterande.

I morgon blir det antagligen ännu en runda i Hågadalen.

Stockholm Marathon 2011 samt Roadrunner ber sina läsare om en tjänst.

2010-10-27T13:22:00.000+02:00

Roadrunner väger idag c:a 81 kilo. Det är hela 7,5 kg mer än under toppformen i början av april i år. Det är inte utan att han funderar lite på hur mycket dessa kilon bromsar farten under hans löpturer. Tempot kring 5:20/km med "lagom" ansträngning motsvarar kanske det tempo han skulle kunna hållit i toppform om han hängde på sig extra vikter motsvarande 7,5 kg. Han skulle vilja uppmana sina läsare att prova med just detta.

Du, kära läsare, som just nu känner att din form inte lämnar mycket övrigt att önska och ligger just nu på din matchvikt! Just dig skulle jag vilja be om en tjänst. Häng på dig en ryggsäck och fyll denna med böcker eller vad du nu behagar motsvarande 7,5 kg. För att inte belasta ryggen kan innehållet också fördelas över hela kroppen: i fickor, strumpor, kalsonger... you namet it! Ge dig sedan iväg på en löptur och notera vilket tempo du lyckas hålla. Låt mig därefter få veta hur det gick. Det behöver mitt självförtroende just nu:-).

Min tidigare så pålitlige leverantör av gratisanmälningar till löpartävlingar har nu dessvärre dragit öronen åt sig. In i det längsta har jag väntat med att anmäla mig till Stockholm Marathon i hopp om att erbjudas en gratisplats. Men nejdå... tydligen har mina avhopp från årets tävlingar gjort att jag förlorat förtroendet hos vederbörande och således är jag inte längre något att satsa på vad gäller "gratisplåtar". Detta trots att jag faktiskt betalt samtliga tävlingar själv, utom Stockholm Halvmarathon där jag erhöll gratisplats.

Igår anmälde jag mig till Stockholm Marathon på eget initiativ och betalade således också med egen deg. Målsättning blir återigen sub 3:30 men jag hoppas på att kunna kapa ytterligare några minuter.

Helgens löpning: 2,3 mil.

2010-10-25T11:31:00.003+02:00

Roadrunner försöker öka träningsmängden. Då gäller det att ta vara på de tillfällen som ges. I helgen hittades luckor både på lördagen och söndagen. Lördagens pass visade sig bli det längsta sedan i juli, trots att det inte blev mer än drygt 14 kilometer.

I vintras var snittlängden på en löprunda drygt 14 kilometer. Idag hör dessa rundor tyvärr till de allra längsta. Lördagens 14 kilometer spungna i 5:22-tempo var av någon anledning mycket jobbiga. De första sex kilometrarna hade jag krampkänning i min vänstra fot som sedan spred sig upp i vaden. Jag misstänker att det beror på en nerv som legat i kläm vid främre trampdynan ett tag. För att över huvud taget klara av att springa var jag tvungen att uppfinna en löpstil där vänsterfoten fick fladdra fritt i luften och på så viss slappna av i görligaste mån. Efter sex kilometer kändes det bättre, men den nyuppfunna löpstilen hade tagit på krafterna.

Jag har satt en skamgräns vid 5:30 /km som jag vägrar att överskrida. Märker jag att när en kilometer är på väg att fullbordas och min Garmin indikerar att tempot är långsammare än så så lägger jag på en rem.

Känslan efter passet? Apjobbigt! :-/

På kartan nedan ser ni var de allra flesta av mina rundor brukar springas. Med tanke på att även Marathon-Lars ofta frekventerar samma omgivningar är det konstigt att vi inte sprungit på varandra mer än en gång, vilket var i vintras och innan någon av oss visste säkert vem det var vi just då mötte.

Som om lördagens jobbiga dryga 14 kilometer inte vore nog så gav jag mig även ut på en liten runda igår kväll. Eftersom det är lite ovisst hur jag kommer att kunna träna i veckan så var det var lika bra att passa på när jag råkade ha lite tid. Tempot hamnade i samma regioner som lördagspasset men passets längd blev bara beskedliga 8,5 kilometer.

Glädjande är det i alla fall att jag har uppnått känslan av att ha kommit igång igen. På Premiärmilen i slutet av mars ska det sättas personligt rekord, vilket innebär sub 43:44. Det är bara fem månader dit! Shit!!

Roadrunner med kroppseget viktbälte

2010-10-21T10:09:00.000+02:00

Roadrunners träning just nu är som bekant i ett slags uppstartsskede efter en lång period av motgångar. Då är det lätt att hitta skäl till att inte komma ut på planerade rundor. I tisdags var väskan packad med träningskläder för en eftermiddagsrunda runt Kungsholmen, men det ihållande duggregnet var tydligen skäl nog för att ställa in. Istället planerades en likadan runda på onsdagen. Den hängde också löst under större delen av dagen.

Rundandet av Kungsholmen var planerat till 15-tiden igår. Efter en lunch av skogshuggardimensioner började en huvudvärk smyga sig på och vid fikarasten 14:30 hade den slagit ut i full blom och en pulserande smärta fyllde skallen. Jag meddelade därför min undrande kollega Stefan, ultralöparen jag berättat om tidigare, att dagens träningsplaner tyvärr också skulle få stryka på foten.

Men så hände någon märkligt. Huvudvärkens ursprung var antagligen en kombination av det gråmulna vädret, lunchens storlek samt att jag sedan lunchen avåts suttit med pannan i djupa veck sedan och brottats med ett klurigt beräkningsproblem. Men när jag satte mig vid fikabordet rätades pannvecken ut och efter att i rask följde ha fyrat av några ganska bra skämt som fick både mina kolleger och mig själv att skratta hjärtligt samt efter en kopp starkt kaffe så släppte faktiskt huvudvärken nästan helt.

När det var några minuter kvar av fikarasten reste jag mig beslutsamt upp, ursäktade jag mig och sade att jag hade en löptur att genomföra. Tio minuter senare stod jag ombytt nere vid Kungsholms Strand, nära S:t Eriksbron och sökte satelitkontakt.

Löpturen avlöpte skapligt, med tanke på omständigheterna. Med en "lagom" ansträngningsgrad löpte jag runt holmen ifråga i ett snittempo kring 5:20. Svårt att säga exakt eftersom batteriet till min Garmin tog slut vid Stockholms Stadshus då det var knappt två kilometer kvar.

Rundan som sådan är skaplig, bortsett från backarna och trapporna borta vid Fredhäll som inte är roliga. Dessutom måsten ett par kraftigt traffikerade gator korsas. Hittills har jag inte behövt stanna under någon av mina tre (?) rundor men i de fredhällska trapporna går jag faktiskt. Jag vågar inte riskera att ramla och dra på mig nya skador.

En detalj som kraftigt bidrar till mitt modesta tempo just nu är att jag numera springer med ett kroppseget viktbälte. Sedan mitten av april, innan mina skador och under min formtopp, har jag lagt på mig hela åtta kilo späck. Och då tappade jag ändå ett par kilo under min LCHF-diet i somras, som jag nu lagt på mig igen och tyvärr mer därtill. Men som jag skrivit tidigare så har jag gjort det medvetet. Mest för att tydligare markera en nystart.

Men nu ska kilona bort!

Kyliga och kämpiga kilometrar

2010-10-17T15:32:00.000+02:00

Jodå, Roadrunner kom faktiskt iväg på sin planerade runda igår. Men det tog emot. I flera avseenden. Det var kallt, han var hungrig och inte minst otränad. Att det senare skulle vara ett skäl till att låta bli är måhända svårt att förstå, men man är plågsamt medveten om att man kommer springa långsamt. Frågan är bara hur långsamt. Innan man kommit iväg är man livrädd för att upptäcka att något tempo snabbare än 6:00 min/km inte går att pressa fram hur kroppen. Men så illa var det dessbättre inte.

Hela tolv kilometer fick jag ihop igår eftermiddag. Det var min längsta runda på ganska länge. Tempot 5:22 min/km var kanske inte något att hänga i granen men varför maxa i det här skedet? Eller i något annat skede heller för den delen.

Men visst var det ganska jobbigt. Ungefär så jobbigt som det var att springa 10 km på typ 48 minuter i början av april när jag var i storform. Samtidigt var det också väldigt skönt att äntligen komma iväg.

Inläggen kommer ett tag framöver att hållas lite kortare än jag brukar hålla dem. Mest för att känner att löprundor i så pass modest tempo inte bör genomanalyseras med risk för att få prettostämpel. Tankar som "Men herregud! Karln springer i 5:20-tempo och skriver som om han var på elitnivå" skulle tänkas ute bland mina läsare. Jag skriver helt enkelt så pass detaljerat och utsvävande som jag tycker att det enskilda passet är värt.

Förresten... kolla här vad min bloggande 9-årige son har lärt mig :-) :

Custom Glitter Text

Ja, då försöker jag igen, då!

2010-10-16T11:55:00.000+02:00

Det har varit alldeles för glest mellan Roadrunners inlägg på sistone. Motgångarna har stått som spön i backen. Bloggens ettårsdag passerade obemärkt för någon vecka sedan, vilket Roadrunner var fullt medveten om. Inga som helst planer fanns dock på högtidlighålla detta jubileum. En banal händelse sedan jag skrev senast fick luften att gå ur Roadrunner helt. Ännu en förkylning!

Mitt senaste inlägg skrevs efter min första löptur på åtskilliga veckor. Efter inlägget blev det ytterligare tre rundor, med en dags mellanrum, en mil åt gången. Sista passet avlöptes på fredagen för två veckor sedan. Exakt samma runda som en vecka tidigare sprangs och allt kändes faktiskt mycket lättare vilket var glädjande. Men vad tror ni hade hänt när jag vaknade upp på lördagsmorgonen? Jäpp... förkyld igen, och inte så lite heller. Inte nog med det! Jag hade fått ont i halsen igen. Tio dagar fick jag vara frisk innan skiten bröt ut igen. Denna gång kändes dock förkylningen helt annorlunda så det måste varit någon annan bakterie eller virus som slagit sig ner i min kropp.

Inte förrän i onsdags började jag betrakta mig som återställd igen. I eftermiddag/kväll planeras första löpturen på två veckor. Det ser jag fram emot.

Jag har inte ens brytt mig om att läsa om alla mina favoritbloggares framgångar (eller motgångar?) under Hässelbyloppet än. Det ska jag göra efter att detta är publicerat. Både det egna bloggande och läsandet av andras bloggar har helt lega nere under tre veckor.

En sak tål att upprepas! Jag har inga som helst planer på att lägga ner varken bloggandet eller löpningen. Jag blev lite rörd när jag läste kommentarerna till mitt förra inlägg. En blogg med idel framgångar är kanske inte så rolig att följa. Det måste förekomma motgångar också. Det är sant! Jag blir själv lite trött av att läsa om träning som bara går som på räls. Men när det handlar om så banala motgångar som förkylningar som duggar tätt går luften ur mig och jag tappar lusten att skriva. Därav ett tre veckor långt uppehåll denna gång.

Nu kan jag bara hoppas att jag får vara frisk, för här jävlar ska det springas!

Ett inlägg på begäran

2010-09-26T13:45:00.003+02:00

I fredags kunde Roadrunner äntligen komma ut på en efterlängtad löptur. Detta blev det första passet på nästan fem veckor och inte oväntat blev det en mycket oangenäm upplevelse då Kungsholmen rundades. Trots ett mycket beskedligt tempo var ansträngningen hög och sviterna efteråt i form av träningsvärk skulle kunna härröra från en fysisk prestation av en helt annan dignitet.

Men allt detta var ju väntat och något jag ofrånkomligen måste genomgå just nu. Ett halvår av skador och som grädde på moset en utdragen förkylning som definitivt satte sista spiken i kistan för hoppet om en lätt och behaglig resa tillbaka till toppformen.

Förkylningen ja... Inledningsvis var den av det värre slaget men den värsta sordinen i näsan släppte ganska fort för att sedan stanna på en lagom irriterande nivå. Till detta hade jag ont i halsen i nästan fyra veckor.

Ni som har hängt med mig ett tag vet ju att min träning redan innan förkylningen lämnade en hel del att önska. Det fem veckor långa uppehåll jag nu tvingats till har avgiftat mig fullständigt från de beroendeframkallande endorfinkickar träningen hittills givit mig. På sista tiden har jag inte ens saknat träningen och inte ens en gnutta frustration har känts av. Min prenumeration på Runners World gick efter förra numret och det senaste numret (jag tror att det kommit ytterligare ett?) har jag inte ens övervägt att köpa. Jag ägnade det en flyktig blick i Pressbyrån på centralstationen härom veckan men den lämnade mig helt kall. Med rubriker som "Snabb, stark och smidig" och en artikel om Lidingöloppet som skulle fått mig att dregla för ett halvår sedan, lockade den mig inte det minsta just den eftermiddagen när jag väntade på Uppsalatåget.

Fredagens runda runt Kungsholmen blev inte det pass jag hade hoppats på tre veckor innan. Då föreställde jag mig själv leende och tårögd av glädje susa fram utmed vattnet, med lätta steg och kontrollerad andning. Ingenting av detta fick jag uppleva. Första femhundra metrarna flöt på ganska bra, men därefter väntade en ren plåga under de återstående 9,9 kilometrarna. Efteråt tyckte jag att det stramade lite på sidan av knät men jag tror att jag avhjälpt känningarna av löparknät med massor av stretching.

Tycker ni att det låter som om jag givit upp? I så fall har ni helt fel. Jag ska komma tillbaka. Punkt slut! Nästa år ska bli en snabb säsong, har jag hört av Snorsportarn i en kommentar till mitt senaste inlägg (skrivet för tre veckor sedan!).

Bloggens närmaste framtid (typ året ut!?) kommer antagligen handla om hur jag tar mig tillbaka till min forna form, dvs. den jag upplevde så sent som i april. Därefter kommer bloggens tema återigen utgöras av träningen mot mina mål. Dessa mål skulle, alla utom ett, vara uppnådda vid det här laget. Istället för att springa Lidingöloppet på sub 2:25 igår sprang jag under stora vedermödor 10,4 kilometer runt Kungsholmen i fredags på c:a 56 minuter.

Det ska bli mycket intressant att se hur lång tid det tar för mig att komma tillbaka. Om jag känner min kropp rätt kommer det att gå ganska fort, såvida inte löparknät sätter käpp i hjulet för mig.

Nu jävlar!!

p.s Den som har kollat om jag finns med i resultaten från Lidingöloppet har säkert noterat att jag finns med där med en tid på 2:52...någonting. Det var självklart inte jag som sprang utan den man jag sålde mitt startbevis till förra fredagen. Han har tydligen inte brytt sig om att ändra namn, vilket i och för sig skulle kostat honom 300 pix.

Livstecken från Roadrunner

2010-09-05T17:31:00.000+02:00

För att inte Roadrunners läsare ska bli oroliga känner han att det kanske är dags att leverera ett livstecken i form av ett blogginlägg. De av er som följer hans dagliga statusuppdateringar på facebook vet hur det ligger till. Förkylningen är bättre men fortfarande finns en hel del taggtråd kvar i halsen. I två veckor har han nu dragits med detta och således har det inte funnits något träningsrelaterat att blogga om. Därav tystnaden här på bloggen.

Efter ett längre uppehåll brukar det vara svårt att komma igång igen. Det kan räcka med ett par veckor för att det ska kännas som ett oöverstigligt hinder att dra på sig träningskläderna, snöra på sig dojorna och ge sig iväg ut och springa. För att jag ska känna mig extra motiverad den dagen jag är fit for fight igen har jag sett till mig att äta upp mig ett par kilo under de två veckor jag varit risig. Jag väger nu 79 kilo, till skillnad från i februari då jag vägde 73,5. I sommar hag jag dock legat kring 76 kg.

Visst är jag träningssugen men jag vet att det kommer att kännas motigt när jag väl tillfrisknat. Mina extrakilon ska bort och det å det snaraste. Bara detta kommer ge mig en extra sporre att komma igång.

Just nu ser det ut att dröja några dagar till. Halsen har känts hyfsad några dagar men idag känns det sämre igen.

Tankar från ett snorfyllt huvud.

2010-08-28T11:29:00.002+02:00

Det sägs att dumma människor är såna som inte lär sig något av sina misstag. De medelmåttiga, däremot, lär sig av sina misstag medan de kloka lär sig av andras misstag. Med tanke på att Roadrunner begått samma misstag flera gånger under sin löparkarriär (dvs. blivit överentusiastisk i sin träning vilket lett till skador) är han mycket bekymrad över de slutsatser hans läsare drar om hans förståndsgåvor. Otaliga löpare har innan honom gjort samma misstag och från dessa är det många som dragit en och annan lärdom. Men nejdå... Roadrunner ska begå sina misstag alldeles på egen hand, som en trotsig tonåring som vägrar lyssna på sina föräldrars goda råd.

Men visst... slutsatserna kanske är helt riktiga. Jag kanske hör hemma i den första kategorin. Oavsett hur det är med den saken så kommer jag att lägga band på mig i min träning framöver. Jag är inte särskilt oroad över att jag inte kommer att återfå min form tillräckligt snabbt. Det är ju gott om tid till nästa tävling som är Premiärmilen i slutet av mars 2011. Därför behöver jag inte göra mig någon större brådska med att komma igång igen. Min kropp anpassar sig snabbt efter förändringar. I december 2008 var jag i usel form och hade inte gymtränat på ett år. Då plötsligt, fick jag ett ryck och började träna mycket hårt. Efter två månaders träning (minst fyra gympass i veckan) var jag i mitt livs form. Inte ens den form som det tog fyra år för mig att bygga upp i slutet av 90-talet kunde mäta sig med den form jag då byggde upp på två månader. Jag vet inte hur många kilo muskler jag lade på mig då för snart två år sedan, men jag var mycket nöjd med resultatet! Hur lyckades jag med det på så kort tid? Jag åt bra mat och även en del proteinpulver, samt hade ett mycket genomtänkt träningsprogram. I april, efter drygt fyra månaders hård träning, drabbades jag av överträning i höger biceps och den blev i stort sett obrukbar vid högre belastningar. Det var då jag började styra över min träning åt löpning!

Dessbättre (?) har jag just nu goda skäl att vänta med att komma igång med min träning. Förkylningen jag skrev om i mitt senaste inlägg har fått fäste ordentligt. Jag är rejält täppt i näsan och hostar som en lungsjuk gamling. Min naturligt ganska djupa stämma ligger ungefär en oktav lägre än normalt.

Någon har påpekat att det varit dåligt med inlägg från Roadrunner på sistone. Det är helt riktigt noterat och antagligen beror det på att jag inte haft så mycket träning att skriva om. Visst kan jag skriva om annat, t.ex. vad jag kommit fram till under mina stunder av kontemplation över min tränings hittills i år. Men jag tror att det framgått ganska bra att jag vid det här laget äntligen lärt mig något.

Min största svaghet är att jag älskar att springa fort och att ta ut mig riktigt ordentligt. Ofta! Där måste det bli en förändring, annars är jag slut som löpare och mina målsättningar kommer aldrig att uppnås.

Gynnsamt löparklimat på nya jobbet

2010-08-25T16:29:00.002+02:00

Naturligtvis ska glädjen av att ha kommit igång med löpningen igen grusas av något. Denna gång i form av en förkylning som började smyga sig på dagen efter Roadrunners senaste pass. Idag har den slagit ut i full blom med konstant näsrinn, gröthjärna och rosselröst samt en obehaglig resonans i bihålorna när man pratar.

Nåja, en förkylning är väl ingen större fara men det klart att det känns irriterande när allt jag hann med var ett ynka träningspass innan den slog till. Idag är det tredje dagen på den nya arbetsplatsen och vad gäller löpning så är det en mycket gynnsamt klimat jag har hamnat i. På det våningsplan jag jobbar lär det enligt uppgift finnas ett tiotal motionärer på "Lidingöloppsnivå" (någon kollega använde det uttrycket). Det är inte illa med tanke på att vi inte är fler än c:a 60 som jobbar på mitt våningsplan. Varje torsdag brukar dessa, eller i alla fall en del av dessa träffas på lunchen för att tillsammans springa antingen runt Kungsholmen eller motionspåret vid Karlbergs slott. Naturligtvis tänker jag ansluta mig till detta gäng!

En av dessa löpande kolleger på "Lidingöloppsnivå" är en mycket entusiastisk löpare med Ultra-ambitioner och som sitter bara några meter från mig. Medan jag ligger ganska lågt med att prata om löpning i de flesta sällskap så pratar han mycket gärna om sin träning, vilket jag inte har ett dugg emot. Själv är jag lite rädd för att tråka ut folk med löparsnack men tillsammans med honom behöver jag inte känna så eftersom han oftast initierar samtalsämnet.

Mina närmaste planer är förståss att bli frisk från den här £#$€ förkylningen så att jag kan fortsätta med "igångkommandet".

Första stegen mot toppformen

2010-08-22T19:16:00.000+02:00

Roadrunner har ägnat sig åt vila. Kanske i högre grad än vad som varit motiverat men föregående inlägg förklarar varför. Idag kom han äntligen ut på ett efterlängtat träningspass. Känslan i knä och större delen av kroppen var god. Utom då möjligen i huvudet där sviterna av den 50-årsfest Roadrunner bevistade på lördagkvällen gjorde sig påminda.

I min ungdom (vilket inte var så rasande länge sedan:-)!) slog jag ofelbart personligt rekord när jag hade en inte så obetydlig baksmälla. Hur mycket blod som var kvar i alkoholomloppet i förmiddags var dock antagligen betydligt mindre än då jag var 19 år och sprang fem tuffa terrängkilometrar under 20 minuter. Idag skulle jag aldrig springa med minsta tillstymmelse till flyktiga vätskor kvar i kroppen.

Min runda i Librobäck är praktiskt taget helt slät varför den passar ypperligt just nu (med löparknä ska man undvika backar!). 10,11 kilometer sprangs i ett mycket jämnt tempo mellan 4:59 och 5:07/km. Med tanke på att det inte var särskilt jobbigt är jag lite förvånad över att snittpulsen ändå blev så pass hög: 165 bpm.

Under sista kilometern inbillade jag mig att knät spökade. Jag kände ingen smärta men jag fick för mig att det stramade lite. Tempot blev därför lite ryckigt, vilket ni kan se på Garmin Connect. Att det var inbillning bekräftades efteråt då jag inte hade det minsta ont, något jag hade rejält i juli när problemen började och var som störst.

Men det blev en fantastiskt skön löprunda! Alldeles lagom varmt och med friska svalkande vindar. Jag betraktar dagens pass som de första stegen mot den toppform jag siktar mot. Såväl bildligt som bokstavligen!

Roadrunner ger besked om höstens tävlingsplaner

2010-08-19T10:12:00.000+02:00

De flesta av Roadrunners läsare är liksom honom löparsjälar. Därför behöver det väl knappast påpekas att det är ett extremt irriterande att inte kunna springa, oavsett orsaker. Men den orsak till utebliven löpning som är värst är väl ändå skador!

Hur det är med den saken vet jag inte riktigt. Det har nu gått en vecka sedan jag senast sprang men jag har inte kännt av någonting alls i knät. Att det gått så lång tid beror inte så mycket på att jag är orolig för mitt knä. Hade jag haft tid och möjlighet hade jag provat springa redan i lördags eller söndags. Allsköns bestyr och en sambo som bokat upp sig för massor av jobb gjorde dock att jag inte lyckades få till det. Likaså nu i veckan. Sambon jobbar kvällar och jag är hemma ensam med barnen.

Om dagarna är det också svårt just nu. Jag jobbar mina två sista dagar på min nuvarande arbetsplats och börjar på ett nytt jobb på måndag och har fullt upp med att hinna avsluta allt. Inga mer löprundor på det härliga Djurgården, alltså. Den nya arbetsplatsen är belägen på Kungsholmen, ett stenkast från Löplabbet-butiken på S:t Eriksgatan. Men Kungsholmen lär ju inte heller vara så dum att springa på.

Lite extra vila skadar ju förståss inte. Särskilt inte nu när jag tagit beslut om hur jag ska göra med tävlandet i höst. Det blir varken Blodomlopp i Västerås, Stockholm Halvmaraton eller Lidingölopp för min del. Inte heller Hässelbyloppet kommer att få åtnjuta Roadrunners medverkan. Förhoppningsvis fungerar träningen så pass bra att Åland kommer att kunna bevistas lagom till det maraton som går av stapeln den sista oktober.

Varför ställa in tävlandet? Varför inte prova på Lidingöloppet åtminstone? Min form är bedrövlig och det är bara en månad kvar. Dessutom är jag orolig för att den påfrestning ett Lidingölopp innebär för kroppen inte är bra för mitt knä. Jag är inte beredd att äventyra höstens träning bara för att få känna på Lidingöloppet, utan att kunna prestera någon tid ens i närheten av mina ambitioner. Och genom att skippa tävlandet så bevarar jag det lilla uns av tron på mig själv som löpare jag fortfarande har kvar och som annars kanske skulle raseras av usla tävlingsresultat.

Det jag nu har framför mig är att i lugn och ro bygga upp formen igen och förhoppningsvis hinna ge ett formbesked på Åland den 31/10. Till tävlingssäsongen 2011, som startar med Premiärmilen, är det inget annat än toppform som gäller. Och självklart sub 40!!! :-)

Känner du någon som vill ha en startplats till Lidingöloppet (Startgrupp 2) så råkar jag ha en över. Pris kring femhundringen.

Bra och dåliga nyheter

2010-08-12T14:01:00.001+02:00

Roadrunner har testat sitt knä och har både bra och dåliga nyheter. De goda nyheterna är knäet lämnade honom obesvärad och det är ju faktiskt riktigt goda nyheter. De dåliga nyheterna är att de åtta kilometrarna som sprangs var riktigt riktigt jobbiga och pulsen låg konstant kring 180 bpm även under de sista två kilometerna då tempot låg kring mycket beskedliga 5:43/km.

Efter två kilometer uppjogg inledde jag i 4:45/km, ett tempo som jag behöll de första fem kilometrarna. Det var mycket jobbigt! Dels pga. att formen är kass och att jag inte har sprungit så mycket som ett steg på 15 dagar. Dels berodde det också på att det var något alldeles makalöst varmt i utrymmet där Sportlife radat upp sina löpband. I omklädningsrummet (?) har de behagat ställa upp en luftkonditioneringsapparat stor som ett kylskåp men av någon obegriplig anledning verkar de tycka att temperaturer kring 30 bland motionsmaskinerna är okej.

Pulsen gick snabbt upp till 165 bpm och efter bara ett par kilometer var den uppe i 175 bpm för att strax därefter stabiliseras kring 180 (min maxpuls ligger kring 186). Efter fem kilometer var jag tvungen att sänka tempot till kring 5:10 men pulsen var fortsatt hög. Tempot sänktes successivt och vid fullbordade åtta kilometer var det så pass lågt som 5:43/km. Men pulsen låg likförbannat kring 180.

Det var en mycket trött Roadrunner som stapplade av löpbandet efteråt. Svettningarna var grymma och löpbandets kontrollpanel var indränkt i svett av mina frustningar och flåsningar. Jag tänkte att en rejäl kalldusch borde göra susen och få mina vidöppna svettporer att dra ihop sig igen men inte ens åtta minuter i strilande kallvatten hjälpte. Redan under påklädningen flödade svetten över hela kroppen. Jag stod och hängde över luftkonditioneringen en stund, lät dess kalluft blåsa innanför min t-shirt men inget hjälpte.

Några minuter senare stod jag och betalade min lunch i lunchmatsalen. Där jag med blöta fingra stod och fipplade med mitt betalkort iakttog expediten mina ymniga ansiktssvettningar med ett stort flin. Det droppade ner i plånboken och på brickan framför mig och säkert också på min hokifilé med stekta grönsaker. Först efter uppäten mat en kvart senare började svettningarna lugna sig men min t-shirt är i skrivande stund fortfarande genomblöt. Jag har nog aldrig varit med om något liknande i svettningsväg.

Jag kan inte låta bli att undra hur mycket av dagens låga tempo som beror på min formsvacka och hur mycket som beror på värmen. Det lär väl visa sig framöver.

Medan jag skrivit detta har jag fått en liten känning på sidan av mitt knä, men det är mycket lite. Jag har hittat en stretchövning som fungerar skapligt. Man korsar benen som om man vore rejält pinknödig och håller dem raka. Därefter böjer man överkroppen så långt det går snett framåt åt vänster. Det ser antagligen helt sjukt ut och därför ser jag till att vara ensam när jag utför den. Jag tror jag ska smita iväg en stund och göra den nu

Test av knät på lunchen

2010-08-12T09:22:00.002+02:00

Idag har Roadrunner inte känt den minsta tillstymmelse till smärta i sitt löparknädrabbade knä på en vecka. Av den anledningen är det frestande att se om knät håller för de påfrestningar några kilometer löpning innebär. Med största sannolikhet uppstod hans löparknä pga. den snedbelastning och snedställning av högerbenet som uppstår när man springer på ett i sidled lutande underlag. Kanske kan ett i alla tänkbara avseenden rakt löpband få löpningen att fungera?

Det är min hypotes om varför skadan uppstod. Mitt näst senaste träningspass var ett 5 kilometer långt snabbdistanspass. Trots att jag under två pass innan detta haft stora smärtor i knät kände jag ingenting varken under eller efter snabbdistanspasset. Varför frågar man sig? Jag tror att det beror på löpsteget, som av naturliga skäl blir ett helt annat i högt tempo än under långsamt. Dessutom har jag för mig att jag, då det var möjligt, såg till att springa mer mot mitten av vägen där lutningen i sidled var betydligt mindre än inne på den två decimeter breda väggrenen.

Under de längre passen gjorde det ont att springa på underlag med lutning i sidled och det gjorde ont att springa i utförsbackar. När vägen dessutom svänger åt höger blir den oönskade effekten dubbel på högerbenet.

Inget av ovanstående behöver man oroa sig för på ett löpband: löpning rakt framåt på ett underlag som i både x- och y-led är horisontellt mot golvet samt inga svängar varken åt höger eller vänster, vilket borde vara perfekt om min hypotes om skadans uppkomst stämmer. Strax efter klockan 11:00 idag tänker jag prova på Sportlife Garnisonens löpband. Om jag har jag tid så återkommer jag senare idag och berättar hur det gick.

Tänk om man skulle ta och tänka om lite.

2010-08-09T11:02:00.000+02:00

Roadrunner suckar återigen och begrundar årets målsättningar som han så kaxigt basunerat ut: sub 40 på milen, maran sub 3:30, Lidingöloppet bla bla bla… you name it! Istället för den graciösa båge till dykning han bröstat upp sig och med ett segervisst leende tänkt fullborda ser nu allt ut att sluta med ett rejält och präktigt magplask med stil och klass värdigt en raggare full på Explorer. Milen sub 40!? Jo tjena! Inför Hässelbyloppet revideras härmed målsättningen till den mer blygsamma att sätta personligt rekord. Gärna rejält!

Mina målsättningar behåller jag. Men istället för att uppnå dem i år flyttas de till nästa år. Det blir en nog så krävande utmaning. I skrivande stund vet jag inte hur det är ställt med min form men jag gissar att den är i paritet med hur den var för exakt ett år sedan. Kanske till och med sämre. Det är ju bedrövligt! Ett års träning utraderad!

Hittills i år kan jag blicka tillbaka på blott drygt två månader av framgångsrik träning (från mitten av februari till slutet av april). Resten har utgjorts av lågpulsande som gått i stå, en ihärdig vadskada och nu senast ett löparknä. Vad det senare beträffar vet jag inte riktigt hur statusen är. I Sarek, som jag återvände från i fredags, fungerade det skapligt men det gjorde sig påmint i synnerhet när vi tog oss ned från någon fjällsluttning. Sedan jag kom hem har jag inte vågat mig på någon löptur trots att jag inte känt en tillstymmelse till smärta. Istället för löpning har jag i huvudsak ägnat mig åt att bara såsa runt i lägenheten som jag haft för mig själv sedan jag kom hem, lyssnat på Chet Baker och då och då satt mig vid mitt piano och tagit ut de låtar jag lyssnat på.

Vad gäller löparknät har jag försökt mig på de stretchövningar som rekommenderas för (mot?) åkomman. Om det gvit något vet jag inte men jag kan besviket konstatera att det inte känns någonting alls i den muskel där det ska kännas. Antagligen gör jag något fel.

Min träning och de motgångar som följt den tål att rannsakas. Vadskadan uppkom när jag plötsligt ökade träningsdistansen jag var van vid med drygt en mil under ett pass. Löparknät ådrog jag mig då jag sprang flera pass på en i sidled sluttande landsväg istället för den mjuka och på alla vis plana skogsväg jag brukar springa på. Varför det undra ni kanske? Jo, som ni kanske har märkt så har det varit en ovanligt insektsrik sommar. Under de tre pass jag hann springa på min skogsväg fullkomligt smattrade det konstant i hud och kläder av olika insekter som behagade korsa min väg. Flera gånger per löprunda bröt jag ut i attacker av spottande, hostande och fräsande när jag fick in någon fluga eller skalbagge i munnen. Som om inte det vore nog var det tempo min LCHF-kost tillät så pass beskedligt att traktens myggor, bromsar och andra rovlystna skogsflyn obesvärat kunde slå sig ner på min kropp och få sig ett rejält skrovmål. Av den anledningen förlade jag min träning till den mindre insektsansatta landsvägen istället.

Nu ska jag läsa på ordentligt om löparknän och hur man blir av med sådana (vilket jag kanske borde ägnat mig åt istället för att bara såsa runt i lägenheten i tre dagar!?). Vågar man sig möjligen på en försiktig löptur? Min löparkarriär sträcker sig dessbättre längre än bara 2010 ut. Min tid kommer. Var så säkra!

Tänkt om angående min träning har jag gjort. Framledes kommer den inte att se ut som det gjort hittills. Träningsmängden kommer att vara ungefär densamma som tidigare men knappast den intensitet den utförts med. Mera prattempo och mindre snabbdistans.

Kort genomgång av löpningen under juli.

2010-07-30T12:02:00.000+02:00

Roadrunner är tillbaka i Uppsala igen efter nästan fyra veckors vistelse i den småländska sommarstugan. Träningsmängden under juli får knappt godkänt och de flesta av er förstår nog att det beror på den tropiska hettan under större delen av juli. LCHF-dieten är nerlagd sedan drygt en vecka tillbaka efter att under drygt fyra veckor käkat minimalt med kolhydrater. Vore det inte för att löpningen gick så oerhört långsamt skulle Roadrunner gärna fortsatt med dieten livet ut. Han har nämligen aldrig mått bättre än under dessa veckor.

Att med en puls kring 170 bpm och under uppbådande av alla krafter man är mäktig inte kunna springa snabbare än 6:10 per kilometer är inte roligt! Nåja, det var kanske att ta i en smula men faktum är att det var detta tempo jag höll under de sista tre kilometrarna under mina 16-kilometersrundor i sommar. De första kilometrarna gick i femminuterstempo innan tempot avtog successivt.

Min ambition var att springa varannan dag under juli. Så blev det inte. Var tredje dag lyckades jag komma ut. Ett par gånger gick det fyra dagar mellan två pass. Träningsmängden har jag inte tagit reda på än men jag uppskattar den till c:a 13 mil. Anledningen till detta var att den tid på dagen då temperaturen var godkänd var efter 20:00. Inte sällan åt vi middag vid 19:30 (vi befann oss ofta på badplatsen till 18:30) varför det blev alldeles för sent för löpning.

Samma dag som jag bestämde mig för att avsluta min LCHF-diet var jag ute och sprang på kvällen. Då hade jag ätit skapligt med kolhydrater. Tempot blev precis vad jag förväntade mig: 20 sekunder snabbare per kilometer och ett jämnare tempo genom hela passet. Men fortfarande var det långt kvar till min aprilform.

Efter ytterligare ett par dagar med hyfsat normal kost (jag äter fortfarande mer fett än jag någonsin gjort!) gav jag mig iväg på ett snabbdistanspass på fem kilometer. Första kilometern fick jag upp tempot till 4:00 tempo men orken tröt och efter fem kilometer blev snitttempot 4:30/km.

Därefter gick det tre dagar innan nästa pass och vi är nu framme vid mitt senaste pass, vilket var i förrgår. Då sprang jag min 16,4-kilometersrunda och allt (nästan!) kändes då fantastiskt. Utan att anstränga mig höll jag ett tempo kring 4:55/km, ett tempo som skulle tagit död på mig under LCHF-veckorna. Det är ett tempo som med den graden av ansträngning inte är långt ifrån min aprilform! Härligt!!

Men... tempot kunde varit ännu högre! Under sommaren, och alltid efter mina 16,4-kilometersrundor, har jag fått vansinnigt ont i höger knä dagen efter. Misstankarna om löparknä fanns men efter ytterligare en dag var smärtan helt borta. Under själva löpningen kände jag ingenting men efteråt kom den smygande. På natten efter löprundan hade jag till och med svårt att vända mig i sängen pga. smärtan. Under sista passet började jag få känningar efter halva passet (jag befann mig då 8 kilometer hemifrån!) men det gick bra att springa förutsatt att jag sprang tillräckligt långsamt (c:a 5:00/km) och så fort jag försökte trycka på lite mer gjorde det ont. Efter passet gjorde det så ont att jag haltade som om jag blivit skjuten i knät. Likaså dagen efter, dvs. igår. Idag är smärtan nästan helt borta igen.

Det första jag gjorde när jag kom hem till Uppsala igår var att googla på symtomen. Klockrent löparknä, visade det sig! Inget snack om saken! Då gäller det att gå till botten med orsakerna till detta. Jag har ju aldrig känt minsta tillstymmelse till problem tidigare! Det visar sig dessbättre vara ganska lätt. Jag tror att det har att göra med att den vägen jag sprang under mina 16,4-kilometersrundor på är en ganska smal landsväg utan väggren. Som bekant brukar just den typen av vägar luta en hel del. Med min typ av pronation leder det till att högerfoten landar i en vinkel som är liksom åt fel håll. Vänsterfoten landar däremot helt rätt, eftersom vägen lutar åt vänster på vänster sida. Tyvärr råkar man ju ut för samma sak när man sedan springer samma väg hem igen. Jag kände att detta var ganska ansträngande för högerbenet, eftersom det hela tiden landar något centimeter högre än vänsterfoten.

Nu väntar en veckas fjällvandring i Sarek för min del. En vecka av lågintensiv träning! På ryggen kommer jag att bära c:a 20 kilo och c:a två mil om dagen ska tillryggaläggas. Jag hoppas att detta är vad mitt löparknä behöver. Jag är hemma igen på söndag nästa vecka så ni får ge er till tåls tills dess:-).

Kort uppdatering från Tjust

2010-07-15T17:10:00.000+02:00

Roadrunner sitter på Västerviks Stadsbibliotek med två av sina barn uttråkade och gnälliga vid sin sida. Av den anledningen blir det ett mycket kort inlägg.

Det är som bekant dynghett i större delen av landet. Jag vet inte om det beror på värmen, tappad form efter vadskadan eller omläggningen till LCHF-kost, men löpningen går riktigt dåligt just nu. Kanske bidrar allt detta. Det är i alla fall vad jag hoppas.

Jag tränar ganska ihärdigt om kvällarna men jag tycker att det går bara sämre och sämre. Självklart ger jag inte upp. Tills vidare önskar jag alla en fortsatt skön sommar i värmen. Jag återkommer så fort jag får tillfälle.

Bloggstiltje även från Roadrunner framöver

2010-07-02T11:07:00.000+02:00

Roadrunner skulle gärna fortsatt blogga lika ihärdigt i sommar som hittills i år. Men den plats han från och med på måndag kommer att befinna sig på är inte särskilt uppkopplad. Något han däremot kommer fortsätta med oförtrutet är löpningen.

Jag är rädd att det kommer att bli glest med blogginlägg från mig under juli. Men ett par inlägg i veckan borde jag kunna få till. Sommarstugan är belägen mellan Västervik och Oskarshamn men där Lanthandeln (i Blankaholm) ligger finns även ett café som tillhandahåller uppkoppling för traktens behövande. Min plan är att skriva blogginlägg i stugan, spara dem som text på USB och sedan klippa in det i bloggen när jag besöker caféet.

Antagligen vinner Roadrunners Löparblogg på att dra ner på bloggandet under en tid. För nog är det så att min bedrövliga träning är precis lika rolig att läsa om som den är att skriva om just nu!? Med bara ett par inlägg i veckan kanske framstegen kan märkas mellan bara två inlägg. Vi får se…

Senaste rundan, för tre dagar sedan ute på Djurgården, kändes en smula lättare än föregående pass. Dessvärre var det en av årets varmaste dagar så något tempo blev det ändå inte frågan om. 14 kilometer blev det i alla fall, precis som jag planerar även denna eftermiddag.

Kan nämna lite grand om mina eftersvettningar som inte var av denna värld efter Djurgårdsrundan i hettan. Trots att jag flämtande duschade kallt i minst fem minuter efter löpturen så rann det från mitt ansikte när jag satte mig vid datorn på jobbet tio minuter senare. Svettporerna var vidöppna och det droppade svett ner på mitt tangentbord! Därefter tog jag tunnelbanan till centralstationen och trots den relativa svalkan i underjorden var min skjorta sjöblöt när jag väl satte mig på Uppsalatåget.

Nu väntar som sagt nästan fyra veckor i sommarstugan. Därefter blir det en veckas traditionsenligt fjällvandring tillsammans med tre kompisar i Padjelanta och Sarek. Förresten håller vi på att bygga upp en websida med reseberättelser i lättsam och underhållande ton från dessa resor. Årets resa blir den fjärde i ordningen. Sidan är under uppbyggnad och är ganska stökig samt saknar ännu bilder. Självklart kommer jag att lägga ut en länk dit så fort allt ser anständigt ut.

Målsättningarna för sommaren blir att återfå formen... samt att anlägga en klädsam solbränna:-).

Roadrunner och LCHF

2010-06-29T12:50:00.002+02:00

Roadrunner får många frågor om sin LCHF-diet och hur lämplig den egentligen är för en löpare eller om den ens är lämplig överhuvudtaget. Han häpnas över hur pass mycket upprivna känslor en diet kan orsaka och, det klart, har man i sitt 40-åriga liv alltid fått höra att det är fettet vi ska passa oss för är det inte helt lätt att ta till sig tankarna bakom LCHF-filosofin.

Jag har varit skeptisk. Mycket skeptisk! Tankarna bakom LCHF stred mot allt jag tidigare lärt mig om mat och dess beståndsdelar. I vintras höll jag mig till lågkolhydratkost under några veckor och jag mådde alldeles utmärkt. Men av någon anledning var jag ganska försiktig med fettet. Djupt inne i mitt medvetande ekade nämligen den jag fått höra hela livet: Man blir fet av fett! Fettet orsakar hjärt- och kärlsjukdomar! Det är förvisso sant, men antagligen bara i samspel med kolhydraterna.

Jag måste tillägga att jag fortfarande är skeptisk. Men då mer skeptisk till kolhydratbaserad mat än fett- och proteinbaserad.

Det är oerhört svårt att frigöra sig från tankar man fått i sig med bröstmjölken och som sedan följt en hela livet. Där har du något att begrunda, kära läsare! Detta gäller långt ifrån bara mat och synen på fett.

De tyngsta argument som finns inom vilket område som helst är de som bygger på evolutionen och vår plats i den. På senare år har jag läst väldigt mycket populärvetenskapliga böcker inom evolutionsbiologi och evolutionspsykologi vilket har fått väldigt mycket att falla på plats om varför vi människor (och andra djur)fungerar som vi fungerar. Det faktum att vi bara under de senaste århundradena låtit kolhydraterna uppta en allt större andel av vårt totala kaloriintag, borde mana till en och annan eftertanke.

Så sent som häromdagen möttes jag av argumentet ”Men vi är ju inte jägare/samlare längre!”, när jag hävdade att vi inte är evolutionärt anpassade för den kolhydratrika kost vi äter till vardags (argumentet kom från en mycket högt utbildad person inom en samhällsvetenskaplig disciplin). Nej, det är helt riktigt. Men evolutionen är en mycket långsam process och det kan dröja ytterligare 100 000 år innan vi anpassats för att klara av den mängd kolhydrater vi äter idag utan att bli sjuka. Den mat vi anpassats för är den vi ätit under vår evolutionära utveckling, dvs. det vi åt fram till för c:a 40 000 år sedan. Därefter har människan antagligen inte förändrats nämnvärt.

Nu är ju inte LCHF riktigt vad man åt då men den maten är ganska närbesläktad med stenåldersdieten i det avseendet att den innehåller väldigt lite kolhydrater.

Jag tänker inte gå in mer på LCHF-dietens förträfflighet så vill ni veta mer så får ni googla. Det finns en hel del att läsa. Det mesta är mycket spännande. Även kritiken mot dieten!

Det har hänt ganska ofta att jag på egen hand satt i mig en trehundragrams chipspåse. Efteråt brukar jag känna mig konstig. Pulsen stiger, hjärtat slår en aning snabbare och hårdare och det kan hugga till i bröstet på ett väldigt obehagligt sätt. Jag har alltid trott att det haft med fettet att göra. Igår åt jag en riktigt fettspäckad middag, nästan helt befriad från kolhydrater (lite chili con carne utan ris, tillagad i mycket smör). Efter den lilla portionen var jag mer hungrig och i kylskåpet hittade jag en burk med 200 gram skagenröra (2 % kolhydrater, 44 % fett). Jag käkade upp innehållet på tio minuter och stekte dessutom upp ett paket bacon. Som dessert åt jag en skål med turkisk yoghurt med 10 % fett. Därefter var jag mätt och mådde som en prins. Fortfarande vid frukosten i morse kände jag mig ganska belåten efter middagen kvällen innan.

Trots att jag bara till middag igår åt fett motsvarande säkert 600 g. chips kände jag ingenting av de obehagskänslor som brukar uppstå efter en påse chips. Inte en tillstymmelse! Kan det månne ha med kolhydraterna i chipsen att göra, eller åtminstone fettet och kolhydraterna i kombination?

Ingmarie skrev igår i en kommentar att hon inte tror så mycket på dieter. Det gör inte jag heller. Tanken är att jag ska försöka ändra min kost i grunden och i möjligaste mån äta så lite kolhydrater som möjligt. Det är svårt, eftersom de är så lättillgängliga och utgör grunden i den mat som serveras nästan överallt. Jag kommer därför att bli en besvärligt gäst framöver, både hos vänner och på restauranger :-)

Att jag kommer att äta strikt LCHF-diet resten av livet är det inte tal om. Men min ambition är att mitt käk i framtiden åtminstone kommer att vara lågkolhydratskost av något slag.

Hur LCHF fungerar med min löpning får ett senare inlägg handla om. Det är lite tidigt att utvärdera. I eftermiddag blir det ännu en runda runt Djurgården.

Orkade du läsa ända hit? Klicka i så fall på "gilla", oavsett om du gillade det jag skrivit eller inte.

Roadrunner testar det som är kvar av hans form.

2010-06-28T12:21:00.000+02:00

Tempot under Roadrunners senaste träningspass är sannerligen inget att skryta och skrävla över. Tvärtom skulle han nog valt att helt hålla tyst om saken om det inte vore så att han råkade driva en blogg. I förrgår ville han ha klara besked om hur det egentligen stod till med formen och gav sig ut på ett pass där han tryckte på lite grand. Det gick USELT!

Innan jag berättar detaljerna tänkte jag ge mig in på några tänkbara förklaringar. Bortsett från den mest uppenbara: att jag inte sprungit mycket sedan i slutet av april, så finns det annat som kan förklara den djupa svacka jag befinner mig i nu.

Jag känner fortfarande av min sträckning. Framför allt är det i uppförsbackarna som det tar emot.

Jag har lagt på mig ett par kilo. Sammantaget väger jag fyra kilo mer idag än jag gjorde i slutet av februari. Hur mycket jag vägde i slutet av april, när jag var i god form, vet jag inte riktigt.

Sedan lite drygt en vecka tillbaka drivs min kropp av nästan bara fett och protein (eller nja... protein omvandlas ju till glukos i kroppen!). Den skapligt strikta LCHF-diet jag då påbörjade gjorde mig lite trött de första dagarna innan en märklig pigghet tog vid. Den är liksom konstant och jag har inga dippar under dagen som då jag käkade ”vanlig” kolhydratrik mat. Än så länge märker jag ingen större skillnad på vikten. Det slarvades lite vid invägningen förra söndagen men i bästa fall har jag tappat ett kilo. I sämsta fall ingenting alls.

Om vi bortser från den bristfälliga träningen på sistone så är de nyss nämnda förklaringarna fullgoda för att förklara varför löpningen går så dåligt just nu (framför allt i samverkan). När det gäller maten är jag inte riktigt säker på vilken inverkan den har. Det gick ju skitdåligt redan innan jag påbörjade LCHF-dieten!

Och så ett par ord om löpningen. Som sagt… tanken var att försöka ta i lite grand för att se hur det gick. Jag sprang min vanlig runda till Gamla Uppsala och hem igen, vilken mäter c:a 10,2 km. Jag fick slita hårt för att hålla 4:50-tempo (vilket var genomsnittstempot för passet) och om jag hade gått för full maskin hade jag kanske kunnat springa 45 sekunder snabbare.

Man måste gå så långt tillbaka i tiden som ungefär 13 månader för att hitta motsvarande tider vid en sådan grad av ansträngning.

Suck!

Planen är nu att tappa tre kilo på två månader. Då börjar nämligen nästa tävlingsperiod. Utöver det så ingår det också i planen att uppnå toppform!! Som om det behövde påpekas:-).

Rekreationslöpning på Djurgården samt Blodomloppet i Västerås.

2010-06-23T10:11:00.001+02:00

Roadrunner stretar vidare i sitt fåfänga försök att på kort tid återfå aprilformen. Det går inte fort och det är inte skönt men det är bara att bita ihop och ha tålamod, vilket aldrig varit Roadrunners starka sida. Igår rundade han Djurgården i ett tempo som med tanke på ansträngningen borde gått c:a 40 sekunder fortare per kilometer.

Det gick beklämmande sakta men jag hade i alla fall turen att inte bli omsprungen. Grön av avund betraktade jag mötande löpare som på lätta fötter susade förbi i skönt 4:30-tempo. Vore det inte för vissa kompenserande faktorer skulle jag inte tveka med att utse gårdagens löptur till en av mina sämre någonsin. Så där rasande långsamt gick det väl inte igår (drygt 11 kilometer i 5:22/km-tempo, snabbare i början och långsammare mot slutet) men eftersom det var så pass jobbigt kändes det som det gick mycket långsammare.

Om vi lämnar löpningen därhän ett tag och ägnar dessa kompenserande inslag några ord. Löpning är som bekant mer än bara att springa. Det behöver inte ens vara träning. Gårdagens pass är ett av få av mina pass som sorteras in i kategorin rekreationslöpning.

Rekreationslöpning är väl ungefär löpningens motsvarighet till strosa som promenadform. Det som ändå gjorde gårdagens löpning till en minnesvärd upplevelse var omgivningarna och det vackra vädret. Djurgården är som gjort för löpning, promenader och rekreation för stressade storstadsmänniskor. Utöver vederkvickande solsken fick jag mig till livs en hel del annat som var som balsam för själen. Under nästan hela rundan hade jag inte mer än ett par meter till vattnet. Flådiga motorbåtar puttrade förbi och orsakade ett trivsamt vågsvall, i vilket ett stort bestånd av måttligt roade svanar guppade omkring. Glada människor som lapade sol, lummig grönska och prunkande blomster. Vid waldermarsudde fick jag kryssa fram genom ett stort turistsällskap. Sannolikt fastnade jag på en och annan bild som togs. Aahh… om man ändå varit i bättre form så hade gårdagens löpning varit snudd på fulländad!

På Petras blogg igår fick jag tips om ännu en tävling som jag anmälde mig till direkt. Den 26/8 går Västersåsupplagan av Blodomloppet 10 km, vilket ligger inom en fullt godkänd radie från Uppsala.

Jo, just ja! En anledning till att löpningen går långsamt nu kan vara att jag sedan några dagar börjat experimentera med lågkolhydratkost. Jag är nu inne på fjärde dagen och har känt mig ganska trött och seg. Inte en onödig (?) kolhydrat har passerat mina läppar och jag kommer att fortsätta med detta ytterligare ett tag. Jag är till och med ännu mera strikt nu än jag var i vintras under mitt lågpulsprojekt.

Nyutstyrd och nystart.

2010-06-22T12:52:00.003+02:00

Roadrunners Löparblogg är nyutstyrd och går därmed in i en ny era. Det låter kanske storslagnare än det egentligen är men låt oss hoppas att den nya stiliga designen i alla fall innebär en nystart när det gäller Roadrunners träning.

Som ni kanske ser så har jag även ändrat texten i blogghuvudet. Istället för att redan basunera ut årets målsättningar har jag valt att helt utelämna dem. I alla fall i blogghuvudet. I mitt eget huvud, och på andra ställen i bloggen (bl.a. i högerspalten!), lever de dock vidare och jag kommer inte att revidera dem i första taget. Om jag sedan når upp till dem är förstås en helt annan sak. Att tona ner målsättningarna här på bloggen är ett psykologiskt viktigt, och kanske nödvändigt, grepp jag måste ta till för träna efter bästa möjliga förstånd.

Det finns anledning att fundera lite över mitt träningsupplägg. Det kommer jag att göra och jag ska inte tråka ut er med att ta upp mina funderingar här och nu innan de låtit sig formuleras samt stötts och blötts. Det jag i skrivande stund kommit fram till är att jag behöver ett mer strukturerat upplägg som jag ska hålla mig till någorlunda strikt. Att plötsligt ge sig ut och springa mer än en hel mil längre än jag brukar göra kommer i fortsättningen inte på fråga (om ni undrar så har jag mitt 34 kilometerspass i åtanke, det som gav mig den ihärdiga vadskadan i slutet av april).

I eftermiddag tänker jag ge mig ut i solen på Djurgården på ett milslångt pass i femminuterstempo, vilket jag ser fram emot mycket. Och det trots att det antagligen inte kommer att gå så vidare värst bra.

Så här ser Roadrunners Löparblogg ut

efter genomgången ansiktslyftning :-).

Lååång väg tillbaka!

2010-06-20T16:26:00.001+02:00

Det skulle dröja ända till lördag eftermiddag innan Roadrunner äntligen kom ut på sin löprunda. Längden på passet var det inget större fel på: 16,6 km men tempot lämnade en del övrigt att önska. Nu höll i och för sig Roadrunner igen en hel del men 5:43/km ska egentligen inte vara det minsta jobbigt. Det var det igår, tyvärr!

Ja, vad ska jag säga... jag försökte hålla ett tempo så att pulsen skulle hålla sig kring 145 bpm. Det var i sig inga problem. Passets inledande kilometrar gick i 5:20-tempo medan de sista gick i 5:55-tempo (med bibehållen puls kring 145 bpm). Det är ju något alldeles bedrövlig vad jag har tappat form!

Jag försöker att inte låta mig nedslås av detta men det är svårt. Det har ju tyvärr blivit väldigt lite löpning på sistone. Sträckningen kände jag av lite grand men inte så pass att den ensam förklarar varför det gick så dåligt.

Så, vad är min plan nu närmast? Att sakta men säkert bygga upp min tappade form. Till att börja med kommer det att bli vanlig distanslöpning i högst medelintensivt tempo. Mer detaljerat än så har jag inte smidit mina planer än.

Det var grymt varmt under gårdagens pass och direkt efter avslutat träning var det dags för familjen att gå på fest. Det var så bråttom att jag helt glömde att dricka innan. När vi kom till festen kände jag mig nästan lite illamående av vätskebristen och istället för att ta ett glas vin höll jag mig det första två timmarna till att bara dricka vatten. Sju eller åtta glas Loka med mangosmak hällde jag i mig innan jag var redo för att gå lös på vinboxen. Vinet rann i mig i samma tempo som jag tidigare druckit vatten och strax var jag på ett strålande humör igen, dagens motgångar till trots.

Statusuppdatering

2010-06-18T10:51:00.001+02:00

För er upplysnings skull ger Roadrunner er en statusuppdatering, i sann facebook-anda. Överambitiös satsning på något så banalt som brännboll straffar sig tydligen. Men den rådbråkade kroppsdelen har dessbättre återhämtat sig häpnadsväckande snabbt och redan i kväll har en löptur planerats in. Strax kan Roadrunner förhoppningsvis börja blogga om sin löpträning igen, något det varit beklämmande lite av under alldeles för lång tid.

Hur man kan göra nåt så in i bengen dumt som det jag gjorde i tisdags övergår inte bara mitt eget förstånd utan även min sambos. Inte nog med det. Flera personer, både närstående och ytliga bekanta, har för att vrida om kniven i mig sagt samma sak. Idiotförklaringarna har stått som spön i backen och att försiktigt påpeka att jag faktiskt hade några glas vin skvalpande i kroppen har inte varit argument goda nog åt den påstådda dumheten.

Nej, det är möjligt. Trots några glas vin borde jag vetat bättre och tar nu den lärdomen med mig vidare i livet. Ingen brännboll i något annat tempo än joggtempo, om ens överhuvudtaget. En förlorad match är ju inte hela världen. Apropå det så blev mitt lag fullständigt utklassade. Motståndarna vann med mer än dubbelt så många poäng. Poängräkenskaperna höll tyvärr även för den strängaste granskning (självklart ifrågasatte jag siffrorna:-) ). Protokollföraren var nämligen revisor till yrket, och dessutom en av de nyktrare i sällskapet.

Detvardåsjälva... sträckning under brännbollsmatch.

2010-06-16T10:47:00.002+02:00

Igår var Roadrunner ute på sommaraktiviteter med sin kolleger. Faktiskt uppehöll de sig nästan exakt på den plats där han stod utposterad vid Djurgårdsbrunnsbron under Milspåret. Det blev en mycket trevlig tillställning men bortsett från en lätt huvudvärk uppstod även andra följder han gärna skulle varit utan.

Så här års spelas det som bekant en hel del brännboll ute i landet. Med en hel del vin porlande i blodomloppet och utan någon uppvärmning värd namnet stod jag igår kväll plötsligt med ett brännbollsträ i höger hand och en tennisboll i den vänstra. Jag tänkte att här jävlar ska bollen drämmas iväg ordentligt och landa med ett plopp i djurgårdskanalen, drygt tvåhundra meter bort. Bollen kastades upp någon meter och jag vevade brännbollsträet för allt vad jag var värd. Brännbollsträet svischade lovande men bollen damp dessvärre snopet ner i gräset framför mig.

Nytt försök. Bollen kastades åter upp, denna gång lite högre. Min vinmättade hjärna gjorde sitt allra yttersta för att fokusera på bollen och hur gravitationen verkade på den. Brännbollsträet svingades återigen med full kraft. Denna gång träffade jag klockrent och jag hörde hur det liksom sjöng till i brännbollsträet med en dov ton i det lägre registret. Bollen susade iväg i en utdragen båge över djurgårdshimlen och jag satte av i ett farlig fart för att hinna varva. Motståndarlagets bakersta utpost lyckades dock plocka bollen på en oförskämt snygg lyra och strax därefter var den återbördad till brännaren. Jag hann bara till tredje konen.

Farten var förstås nära Bolt-tempo och så fort som jag sprang igår har jag inte sprungit sedan jag var typ 16 år. Strax efter kände jag hur det ömmade rejält i den vänstra delen av gluteus maximus, eller på ren svenska: vänster rövhalva. I morse var det ännu värre. Jag kom knappt ur sängen och efter varje stund av stillasittande haltar jag nu ordentligt. Efter en någon minuts gång kan jag gå utan att halta men sträckningen gör sig påmind genom en konstant, oangenäm smärta.

Nu tycker jag faktiskt att det räcker. Vi får se hur länge jag måste hålla upp den här gången… :-(

Roadrunner i samtal med en maratonveteran

2010-06-14T13:59:00.002+02:00

I fredags var Roadrunner på sin äldste sons skolavslutning. I vimlet (och regnet!) på Sverkerskolans skolgård fick han syn på en man iförd den officiella Stockholm Maraton-tröjan. Mannen i fråga var ingen mindre än ultralöparen och Stockholm Maraton-legendaren Bertil Palmquist, vars dotter Roadrunner gått i samma klass som i 9 år och som också har barn på nämnda skola. Ett utmärkt incitament för att inleda ett litet samtal.

Bertil är född 1946 och 2010 års upplaga av maran blev hans 28:e i ordningen. Bästa tiden 2:47 är från 1989. Jag stegade fram till honom och räckte fram min regnvåta näve. Såvitt jag minns har vi inte träffats sedan jag gick i högstadiet för rysligt många år sedan (25 år sedan om vi ska vara noga!).

Vi pratade c:a en halvtimme och samtalsämnet var givet: löpning. Det var mycket intressant att höra en erfaren och inbiten långdistanslöpares reflektioner kring träning och för att inte tala om tävling. På den sistnämnda punkten sade han något som fick mig att ändra uppfattning helt, och det på stående fot i de ögonblick orden uttalades.

Min inställning till tävlingar fram till i fredags var att man ska välja dem med omsorg och de ska vara tillräckligt mycket tid mellan dem för att man ska hinna återhämta sig till fullo. Självklart, ansåg jag då, ska man också prestera sitt allra yttersta under dessa.

Bertil hade en annan inställning som jag nu själv antagligen kommer att anamma. Grundinställningen delade vi: att man väljer ut ett fåtal tävlingar som man verkligen satsar på. Men däremellan tyckte han att man kunde anmäla sig till ett antal ”träningstävlingar”, där man inte behöver springa för full maskin. Dessa skulle alltså betraktas som träningspass under lite roligare former.

Ja, varför inte? Bertil gav tips på en massa tävlingar som ägde rum i Uppsala med omnejd. Särskilt dess omnejd, eftersom löpartävlingarna i Uppsala är ganska få. Jag tycker att deltagandet i en tävling låter som en alldeles utmärkt och dessutom rolig träningsform. Inställningen till tävlandet kan jag ju utan vidare anamma, sedan får vi se hur det blir med själva tävlandet. Det får ju bli i mån av tid.

Kanske är denna inställning till tävlande ganska vanlig? Kanske är det bara jag som hittills tyckt att tävlande i någon annan fart än maxfart är totalt meningslöst?

Första passet på tre veckor.

2010-06-12T14:14:00.000+02:00

Så blev det äntligen dags att snöra på sig löpardojorna. Med några ystra skutt och ett saligt leende bar det av för Roadrunner mot Gamla Uppsala. Men ysterheten försvann snabbt och leendet likaså när han efter bara några hundra meter flåsade mer än han borde vid det relativt beskedlinga tempot.

Att påstå att det var jobbigt är kanske att ta i men det var i alla fall betydligt jobbigare än det borde vara i det tempot. Hela passet omfattade 10,31 km och sprangs i en snitthastighet på 4:59 min/km. Skulle jag sprungit med samma grad av ansträngning i slutet på april hade varje kilometer gått omkring 20 sekunder fortare.

Den vad som gnällt så mycket på sistone kände jag ingenting av och av min förkylning återfinns det ännu en liten rest i form av lite rossel långt ner i luftrören. Annars mår jag prima!

Även om det kommer att bli en lång väg tillbaka till aprilformen så känns det skönt att äntligen vara igång igen. Nu ska jag föröka (!) låta bli att förivra mig ett par veckor. Det är så lätt hänt att jag drar iväg alldeles för snabbt, som jag annars tenderar att göra.

Hur lång tid tar det efter ett träningsuppehåll innan formen är tillbaka?

2010-06-09T12:27:00.002+02:00

Roadrunner sitter och tittar i sin träningsdagbok och vågar knappt titta på bokföringen över maj månad. Det är sorglig läsning! Det senaste passet av hög kvalitét sprangs den 14/5. Därefter finns bara en ynka löprunda bokförd.

Mina vadproblem uppstod antagligen efter ett långpass den 25/4. Det är snart en och en halv månad sedan. Efter detta har träningen varit mycket sparsmakad. Under maj månad sprangs endast 5,6 mil fördelat på fyra pass.

Jag har läst någonstans att om man håller upp med sin träning en månad så tar det ungefär en månad att nå den form man hade innan uppehållet. I slutet av april var jag i en alldeles strålande form och om jag kommer igång igen med min träning nu så kommer jag alltså ha uppnått samma form igen i mitten av juli. Det betyder att jag då kommer att ligga två och en halv månad efter med min träning. Jag upprepar: TVÅ OCH EN HALV MÅNAD!!

Eftersom jag satt upp mycket tydliga och inte minst höga målsättningar för årets träning har jag inte tid att komma efter med min träning. Redan under förutsättning att jag fick vara skadefri skulle mina mål bli tuffa att nå och det skulle krävas en hel del målinriktad träning. Om min målsättning är att springa sub 40 på milen under Hässelbyloppet med årets träningsbakgrund och skador skulle det motsvara att jag klarade sub 40 redan i mitten av augusti om jag hade fått vara skadefri. Det är bara att inse att sub 40-målet knappast kommer att uppnås på Hässelbyloppet enligt planerna.

Om ni tycker att jag verkar uppgiven så är det hel fel uppfattat. Det ovan skrivna är bara ett försök till klarsynthet. Jag kommer fortsätta träna som om inget har hänt. Blir det inte på Hässelbyloppet så får det bli under träning senare under hösten/vintern. Målen ska uppnås, och det så fort som möjligt! Jag avslutar inlägget som jag gjort ett par gånger tidigare: Det kan ni hoppa upp och klappa er på!!

P.S. Vaden har jag inte känt av på två veckor och jag räknar med att den nått full funktion igen. Förkylningen är på reträtt men jag är fortfarande lite tjock i halsen. Kanske kan jag redan i morgon ge mig ut på en kort och lugn jogg. Hur det är ställt med vaden kommer jag att få reda på om en stund då jag ska på massage. För en vecka sedan kände massagekvinnan skillnad på mina vader trots att jag själv inte kände någon.

Att anmäla sig till så många lopp som möjligt

2010-06-08T09:59:00.000+02:00

Någon i Roadrunners närhet, han minns inte vem, påpekade det kloka i att för hans del anmäla sig till så många lopp som det överhuvudtaget är möjligt. Med tanke på den bedrövliga statistiken över inställda lopp borde en fulltecknad tävlingskalender ge honom möjlighet att kunna ställa upp i åtminstone ett par av loppen.

Jag skrattade först, men vid närmare eftertanke kanske det inte är så dumt. Höstens tävlingar jag är anmäld till så här långt är Stockholm Halvmaraton, Lidingöloppet samt Hässelbyloppet. Sedan igår är jag också anmäld till Åland Maraton. Nu ska jag också anmäla mig till Midnattsloppet och kanske ytterligare något lopp.

Med fem tävlingar inbokade under ett spann på lite drygt två månader vore det väl då själva f-n om jag inte kunde springa åtminstone en av dem:-). Om det vill sig riktigt väl kanske jag till och med kan springa samtliga. Men det är nog för mycket att hoppas på...

Är betablockerare dopingklassat?

2010-06-07T16:24:00.001+02:00

Den som var snabb att läsa förmiddagens inlägg från Roadrunner hann se att det ursprungligen var mycket längre än det var tio minuter senare. Det berodde på att det framkom misstankar om att en stor del av inlägget helt enkelt var en bluff iscensatt av en av Roadrunner kompisar som sprang maran i lördag. Vad som senare hände var att uppgifter framkom som styrkte att det som skrevs faktiskt var sant. Detta var vad som hände...

Om detta stämmer, vilket det enligt vederbörande gör, så är jag åter i chock efter att ha lugnat mig då det påpekades att allt var en bluff.

Bland de jag i realtid följde under lördagens mara fanns bl.a. en kompis som har en lång karriär som motionär bakom sig. Här följer det jag redigerade bort ur förmiddagens inlägg:

I torsdags hade jag ett planeringsmöte tillsammans med mina kompisar där vi diskuterade var årets fjällvandringsresa skulle bära av. Samtliga i gänget är också motionärslöpare på ungefär samma nivå. En av dem gjorde så sent som för några månader sedan klart för oss alla att det var färdigtävlat för hans del och att han aldrig mer skulle ställa upp i en tävling. Detta av flera olika skäl. Dels hade han insett att han inte skulle kunna nå upp till sin forna form igen utan en rejäl dos träning och dels genomgick han så sent som i mitten av mars en hjärtoperation. De senaste åren har han dessutom käkat betablockerare. Lite träning hade han dock ägnat sig åt, lät han oss få veta under middagen. Enligt honom själv ett par mil i veckan.

Under torsdagens middagsmöte berättade han att han eventuellt skulle komma till start på Stockholm Maraton. I efterhand tycker jag att jag kunde skönja ett hemlighetsfullt leende när han sa detta. Från min dator i lördags lade jag upp honom på bevakning och vid första 5 km hade han en genomsnittlig kilometertid på ett par sekunder över 5 minuter, vilket höll i sig under första milen.

De senaste åren har han brutit maran eftersom han av olika skäl klappat ihop och när jag såg vilket tempo han höll gissade jag att han ganska fort skulle klappa ihop även denna gång. Till och med hans fru, som jag hade kontakt med över facebook under det att maran pågick, trodde att han skulle klappa ihop när som helst.

Han klappade inte ihop. Istället höjde han tempot och höll i fortsättningen ett genomsnittligt tempo kring 4:50/km ända in i mål. Sista två kilometrarna gick på 4:38 vilket gav en målgångstid på strax över 3:25. Han krossade sitt tidigare rekord från 2003 med nästan exakt 19 minuter. Är betablockerare dopingklassat, eller??

Bara ett par minuter efter hans målgång drog jag iväg ett sms till honom. Jag var i djup chock och efter rungande gratulationer kunde jag inte låta bli att flika in något om mina misstankar om att han mörkat en avsevärd mängd träning: ”Ett par mil i veckan... Jo tjena!!”.

När jag fick höra att han skulle komma till start var det ingen högoddsare att han skulle bryta även i år. Om han skulle ta sig i mål gissade jag på en tid på i bästa fall strax över fyra timmar. Allt detta med tanke på hans hjärtoperation och blygsamma träningsmängd. Att han skulle göra en sådan comeback var minst sagt otippat och jag har fortfarande inte lyckats ta in detta på allvar. Jag kommer att avkräva honom en förklaring inom kort.

Misstankarna om att det var en bluff kom från vår gemensamme kompis Henrik som var övertygad om att vederbörande låtit någon annan springa med hans nummerlapp. Detta avfärdades kraftfullt när han konfronterades i en liten mejlkorrespondens om detta som pågick under förmiddagen idag.

Nu blir min målsättning att slå hans tid under Åland Maraton i höst:-).

Roadrunner sneglar mot Åland Maraton den 31/10

2010-06-07T10:31:00.000+02:00

Roadrunner följde Stockholm Marathon hemifrån efter bästa förmåga. TV4 sände direkt över nätet och via marans hemsida följde han några utvalda personer i realtid. Trots gruvlig besvikelse över egen inställd medverkan så var det mycket givande att följa tilldragelsen framför datorn.

För det första... Prestationerna från dem jag följde (Magnus, Staffan, Petra och Lars samt mina kompisar Johan och Henrik) var genomgående mycket bra och i nästan samtliga fall ungefär som väntat bortsett från att det faktiskt gick lite snabbare för dem än jag trodde det skulle göra.

Som mina läsare vet så har jag själv haft målet sub 3:30 på maran för i år. Målet kunde av tråkiga skäl inte uppnås i Stockholm i lördags men nu har jag börjat snegla mot Åland Maraton den 31/10. Den tävlingen ligger perfekt i tiden, tre veckor efter Hässelbyloppet som var tänkt att bli årets sista tävling för min del.

Mitt hälsotillstånd är fortfarande sådär, men i alla fall på väg åt rätt håll. Det känns som om jag tappat massor och jag flåsar rejält när jag har tagit mig upp för trapporna fyra våningar på jobbet. Redan för drygt två veckor sedan, när jag sprang senast, kände jag att formen var märkbart påverkad av den usla träningsmängden under maj. Det kommer att ta lång tid att återuppnå den form jag hade i slutet av april när mina vadproblem började.

Trots missad mara är mitt humör relativt gott. Jag har ju även andra mål med min träning vid sidan av maraton sub 3:30. Jag kan tänka mig vilket antiklimax det skulle blivit för Petra eller Magnus om de hade fått ställa in på grund av en löjlig förkylning. Deras bloggande har ju handlat nästan uteslutande om deras maratonmedverkan och i synnerhet Petras läsare skulle blivit gruvligt besvikna. Dessutom skulle säkert ett och annat internet-troll anklaga henne för att simulera och för att ha fått kalla fötter i sista stund.

Redan i höstas när jag anmälde mig till maran anade jag att nåt skit skulle hända och valde därför avbeställningsskydd för en hundring extra. Det innebär för min del att anmälningsavgiften flyttas till nästa års upplaga istället. Jag är redan nu supertaggad!

Sitter vid datorn och deppar...

2010-06-05T14:00:00.001+02:00

Detta inlägg publiceras 14:00 den 5:e juni. Exakt den tid Roadrunner enligt planerna skulle tagit sitt första maratonsteg. Behöver han skriva att det känns riktigt riktigt surt i just detta ögonblick? Nej, antagligen inte men han gör det ändå:

Just nu känns det riktigt riktigt surt. Men jag gör det bästa av situationen och sitter här med en kopp kaffe och en bit mörk choklad som river skönt i min onda hals när jag sväljer.

Stockholm Maraton kommer att följa nät-ledes. Jag hade först tänkt att beställa sms-bevakning på alla jag vill följa live (typ 6-7 stycken) men enligt hemsidan kommer allt att publiceras i realtid där. Fint, då spar jag lite kosing. 35 kronor per deltagare närmare bestämt. Dessutom sänds hela evenemanget direkt på marathon.se:-)

Jag har redan nu börjat ladda mentalt för nästa års upplaga.

Maradrömmen övergår i mardröm?

2010-06-03T11:33:00.004+02:00

Den som läst Roadrunners senare inlägg förstår att tillståndet med snuva och ont i halsen inte kommer som någon överraskning så här precis innan maran. Tydligen händer det nästan alltid något i Roadrunners liv som sätter käppar i hjulet när han ser fram emot något.

Först några ord om mitt tillstånd och därefter en liten utsvävning med filosofiska inslag. Under gårdagen försämrades mitt tillstånd. Det låter kanske mer dramatiskt än det var men det som hände var att näsan så att säga förlorade en del av sin andningskapacitet. Idag är det värre med både hals och näsa och maradrömmen har tyvärr övergått till mardröm.

Roadrunner är förkyld, besviken men snäll.

Då kan han se ut så här

Jag börjar vänja mig nu. Om jag trodde på högre makter skulle jag undra vad de har för problem med att jag med liv och lust deltar i en och annan löpartävling. Nu råkar jag inte ha någon sådan tro och mitt huvud söker därför andra förklaringar. Är det så att min kropp på något sätt själv suggererar fram sjukdom när det drar ihop sig för något jag sett fram emot? Knappast. Med den härd av bakterier och andra smittoämnen som just nu och på senare tid gästar familjen faller den förklaringen. Inte ens mitt immunförsvar står pall för slika prövningar.

Otur är en annan förklaring jag inte tror på. I alla fall inte i det långa loppet. För att kunna prata om tur och otur måste vi först slå fast att det måste gälla händelser som ligger bortom vår kontroll: att vinna på lotto eller att råka hitta sedelbunt ute på gatan. Ibland tenderar flera oturstyngda händelser att klumpa ihop sig men i det långa loppet går det för de allra flesta ungefär jämnt ut. Om otur är händelser som ger minus i protokollet och tur ger plus så brukar summan bli ett tal nära noll. Normalfördelning brukar vi kalla det i min bransch.

Vad gäller mina löpartävlingar så är det lätt att tro att oturen klumpat ihop sig. I höstas ställde jag in

Stockholm Halvmaraton
Lidingöloppet
Hässelbyloppet

Men det berodde inte på tre stycken sjukdomar som var oberoende av varandra. Nej, istället var det samma åkomma (antagligen till följd av överträning) som ihärdigt bet sig fast under vecka efter vecka.

I år ser det hittills inte bättre ut än att inte bara Kungsholmen Runt utan nu även Stockholm Maraton får stryka på foten. Men denna gång är det i alla fall på grund av åkommor som är oberoende av varandra. Detta är kanske egentligen inte så vansinnigt konstigt och jag drar mig för att påstå att jag är osedvanligt otursföljd. Å andra sidan tycker jag att jag har tur på andra områden. Om jag åter skulle dra in de högre makterna så skulle jag ha dem att tacka för mycket i livet men tyvärr också en hel del att beskylla dem för (inte bara inom löpningen!). Det jag upplever är alltså helt normalt. Det går jämnt ut i slutändan även om det förhoppningsvis är många år kvar innan livet ska summeras.

Apropå tur... i maraton och övriga distanser hjälper tur lika mycket som i ett parti schack mot en mästare. Hård träning är det enda som hjälper (what else is new?).

Nu vill jag bli frisk så att jag åtminstone kan komma igång att träna. Maj och nu även början av juni är en rejäl plump i mitt träningsprotokoll.

För övrigt är det inte bara Stockholm Marathon jag missar. Nästan lika mycket som själva löpningen har jag sett fram emot den planerade bloggarträffen innan start där jag äntligen skulle få träffa några av mina läsare och medbloggare och medbloggerskor. Det är nästan så att det känns lika illa som att missa själva tävlingen.

Som ett brev på posten...

2010-06-02T13:12:00.000+02:00

Om det vore maratonstart idag skulle Roadrunner inte komma till start. I morse när han vaknade var han mer än lovligt tjock i halsen. Just nu kan han inte göra mer än att hoppas på att det drar sig tillbaka och försöka bidra till att det går i rätt riktning. Whisky – Nej, det är inte hans kopp te! Antioxidaner – Jajamensan!

Precis som befarat åker man på nåt skit så här tre dagar innan årets största löparfest. Eftersom samtliga i familjen, mig undantagen, just nu är mer eller mindra angripna av bakterier och virus var det väl bara en tidsfråga innan jag själv smittades.

Så påpassligt!! Tre dagar innan det man sett fram emot och tränat inför sedan i höstas. Om ni läst mina senaste inlägg så var ju detta knappast oväntat, men jag skulle nog ändå tippat på att det skulle bli min vad som i så fall skulle göra att jag inte kom till start.

Men hoppet är det sista som överger en. Nu måste jag göra allt som står i min makt för att bli bättre i halsen.

Helgens humörhöjare och korta ruscher

2010-05-31T10:33:00.000+02:00

Under normala omständigheter skulle Roadrunner, liksom de flesta marathonlöpare, ägna helgen åt ett sista långpass. Men den ofrivilliga avhållsamheten från löpträning öppnade plötsligt andra möjligheter och helgen istället gick i det socialas tecken, med mängder av god mat och en och annan öl i goda vänners lag. Inget ont som inte för något gott med sig.

När jag inte kan springa får jag istället försöka göra det bästa av situationen. Frågan är nu bara vad som är det bästa? Kanske borde jag späka mig och försöka tappa de c:a två kilo jag lagt på mig sedan början av april, eller ska jag tvärtom se till att ha det riktigt roligt och inte hålla igen när värdparets bord dignar av läckerheter?

Jag valde det senare. Mest för att humöret behöver en välbehövlig injektion just nu. Tillståndet jag nu befinner mig i är inget jag direkt lider av, bortsett från att det hindrar mig från att springa. Ingen smärta i vaden överhuvudtaget sedan i onsdags (och till och med då var det väldigt lite!). Värst av allt är förstås irritationen! Till vardags är jag en ganska stillsam man men när det jävlas och saker och ting inte går min väg far jag lätt ut i otidigheter över sakernas tillstånd. Ofta får det bara en komisk effekt och min nu femåriga dotter brukar parodiera mig genom att med tillgjord ilska häva ur sig min favoritharrang med svordomar, samtidigt som hon hytter med näven i luften. Detta låter oerhört roligt och brukar genast göra mig på mycket bättre humör.

I fredags cyklade jag i 45 minuter och såg då till att nå pulsnivåer kring 160 bpm. Än en gång påmindes jag om mina grymma svettningar. Där jag satt framåtlutat lämnade stora svettdroppar min nästipp var femte sekund, slog i golvet med ett plaskande ljud och bildade en stor pöl. Vätskefrågan har varit uppe här tidigare och kloka ord från erfarna marathonlöpare har varnat mig från att dricka för mycket under loppets gång. Det är ett råd jag tagit till mig, men mitt vätskebälte med plats för c:a 7 dl vätska kommer att bäras på lördag.

En liten reflektion om sportdrycksdrickande och vätskeupptag kan jag inte låta bli att ta upp. Ett ymnigt svettande borde rimligen kompenseras av att man har en god förmåga att ta upp vätska. Om inte dessa två egenskaper går hand i hand borde mina/våra förfäder på savannen för länge sedan ganska fort strukit med under evolutionens gång.

Några löpsteg har det emellertid åndå blivit. I torsdags, fredags och även idag har jag varit senare än vanligt till Uppsalapendeln och har tvingats till korta ruscher på perrongen för att hinna med. Dessa ruscher har sprungits iklädd jeans, lågskor med en axelremsväska (av märket The North Face) dinglande bakom mig, varit c:a 100 meter långa och gått i uppskattningsvis 4:20-tempo. Vaden har känts stabil:-).

Just nu är 4/5 av familjen mer eller mindre sjuka. Den som är friskast (borstett från mig) är äldste sonen men är ändå så pass risig att han är hemma från skolan idag. Yngste sonen var igår så feberhet att jag nästan hanterade honom som om jag plötsligt hade fått en stor het potatis i famnen. Termometern visade 41 grader, men märkligt nog var humöret gott. När jag tog tempen på honom signalerade termometern med ett pip när mätningen var klar. Då härmade sonen ”PIIIIP” och skrattade högt med febergrumlig blick. Han fyller två år dagen efter Stockholm Marathon, på självaste nationaldagen.

Murphys lag

2010-05-28T10:34:00.004+02:00

Som sagt… marathondrömmen lever vidare och även om vaden sköter sig fram till start så är det mycket annat som kan hända. Just nu, och sedan i förrgår, är Roadrunners sambo praktförskyld med ymnigt rinnande nästa samt kli och krax i halsen.

Vaden oroar mig allt mindre och plötsligt börjar jag tänka på allt annat jävelskap som kan tänkas hända. Det slår nämligen sällan fel! Ser jag fram emot något händer det nästan alltid något som, om inte evenemanget får ställas in helt, åtminstone lägger sordin på glädjen och hindrar mig från att roa mig ordentligt efter min fulla kapacitet.

Det är inte bara förkylningar och halsont jag tänker på. Inför andra tilldragelser av helt annat slag än löptävlingar har jag drabbats märkliga olyckor och diffusa åkommor. Inför ett par vänners bröllop för lite drygt tio år sedan hade jag lyckats dra på mig en fet blåtira under ett fysträningspass. Under vigseln och utomhusmingel i Linnéträdgården i Uppsala kunde jag dölja den under ett par übercoola glajor. Men när det väl var dags att gå inomhus var det bara att möta folks reaktioner.

Vid minst ett par stora fester jag sett fram emot har plötsligt stora röda finnar slagit ut i full blom mitt på nästippen så att doftorganet sett helt förvrided ut. Självklart har de signalröda utväxterna kulminerat precis lagom till festligheterna och fått mina bordsdamer att rygga tillbaka i ren förskräckelse när jag presenterat mig.

Men en finne, om den så täcker halva ansiktet, ska självklart inte stoppa min framfart i maran. Jag tog det bara som exempel på vad som kan tänkas inträffa inför något man ser fram emot.

Igår cyklade jag motionscykel i 1,5 timme. På den tiden hann jag 30 km med en puls i intervallet 140-150 bpm. Innan blev det lite löpstyrketräning, men även överkroppen fick sig en genomkörare.

Kul att fler fastnat för stretchövningen jag skrev om i mitt förra inlägg. Nu är det fler än jag som kan rekommendera den. Märkligt att jag inte hört talas om den förr. Om Staffan har fått ett träningspass uppkallat efter sig så kanske stretchövningen kan ges namnet "Roadrunnerrotation" eller nåt:-).

Marathondrömmen lever vidare.

2010-05-27T14:16:00.000+02:00

Roadrunner har inte släppt planerna på att komma till start. Lång ifrån. Men någon mer löpning innan den 5:e juni blir det inte. Igår skulle det blivit ett långpass. På cykel! Dessvärre kom annat emellan, som ”annat” så ofta gör.

Långpasset på cykel blir idag istället. Utöver det blir det lite löpstyrketräning för att inte mina löpmuskler ska förtvina helt. Hittills denna månad har jag lyckats få till blott 55,6 km, fördelat på fyra ynka pass. I skrivande stund gäller marschtempot 5:15/km under maran, vilket i och för sig kan komma att revideras både upp och ner. Det får bära eller brista.

Jag kan också berätta att jag hittat en mirakelövning för min stackars vad. Jag har utvidgat standardövningen ”stå med foten uppvikt mot en dörrpost och ta spjärn med händerna” till att dessutom vrida på överkroppen. Med höger fot uppvikt vrider jag överkroppen åt vänster. Det sträcker ut precis den stramande muskeln och det känns fantastiskt bra. Prova själva! Jag tror att den gjort underverk med vaden eftersom det känns mycket bra sedan jag började med den (igår!).

Jag jobbar i ett kontorslandskap där dörrposter är ett sällsynt inslag. Därför smyger jag istället iväg till toaletten ett par gånger om dagen och utför övningen. Hmm… vid närmare eftertanke… även om det skulle finnas gott om dörrposter skulle jag nog ändå föredra enskildheten inne på toaletten.

Mina senaste inlägg har dessvärre handlat mycket om min vad och det har, som ni säkert märkt, inte varit lätt att hitta slagkraftiga rubriker. Här är en som jag av lätt insedda skäl övergav häromdagen:

Vad fan är det för fel på vadfan?

Roadrunner rapporterar från Milspåret

2010-05-26T15:02:00.006+02:00

Istället för att själv springa Milspåret igår tog sig Roadrunner iväg till tävlingen för att insupa tävlingsatmosfär, göra stilstudier samt heja på andra löparbloggare.

Det är något speciellt med löpartävlingar. När man står där utmed banan och ser flåsande löpare susa förbi väcks en massa barndomsminnen. Då, för 30 år sedan på den tidens tävlingar, var det storebrorsan som kom förbisusande och allt som oftast hamnade högt upp på prispallen. Jag har säkert stått utmed ett femtiotal terrängtävlingsbanor som barn, bantävlingar på idrottsplatser exkluderade.

Men nuförtiden känner jag något jag inte kände då för 30 år sedan: själslig samhörighet med deltagarna. Hur olika vi alla än är i övrigt som personer så är vi ändå av samma skrot och kort när det gäller vår träning. I löparspåret kan vi känna samma passion för vår sport, oavsett om vi springer milen på 32 minuter (som Oskar Landin gjorde igår) eller på 64 minuter (som någon som heter Sofia Fischer gjorde, för att ta ett namn ur resultatlistan).

Innan start posterade jag mig precis efter Djurgårdsbrunnsbron, där startfältet borde hunnit nå hyfsad spridning. Där stod jag kvar tills sista löparen passerat, för övrigt en kvinna som såg märkvärdigt obesvärad ut av sin position i tävlingen. Det första kända ansiktet ur bloggosfären jag fick syn på var Ellinor. Just där jag stod var det ganska trångt och hon fick anpassa sitt tempo efter den lilla klunga hon råkat hamna i. Därefter gissar jag att Hempa sprang förbi, men det är ännu ovisst eftersom jag inte vet hur karl'n ser ut. Strax dök MarathonMia upp i ett tempo hon som ultralöperska tydligen inte är van vid. Trots detta såg hon väldigt stark ut. Jag tittade också efter Petra men hon måste ha passerat utan att jag hann känna igen henne.

När sista löparen passerat gick jag tillbaka och ställde mig i höjd med Sjöhistoriska Museet precis efter vätskekontrollen. Ellinor och MarathonMia susade förbi och såg starka ut. Men inte ens när det började passera lunkande och ibland gående pensionärer hade Petra dykt upp. Jag började misstänka att hon av någon anledning aldrig kommit till start.

Jag flyttade vidare till en plats precis innan uppfarten till upploppet och stod nu vid tidtagningsklockan. Jag skärpte uppmärksamheten extra när de löpare kom som skulle gå i mål i intervallet 39-40 minuter, en grupp jag själv planerar att tillhöra inom en inte allt för avlägsen framtid. Deras tempo såg högst överkomligt ut och borde inte vara omöjligt att uppnå. Det var åtminstone vad jag försökte intala mig själv.

Strax dök Ellinor upp och såg fortfarande ganska stark ut, om än något plågad. Drygt tre minuter senare susade MarathonMia förbi och utstrålade även hon styrka i sitt svettblanka ansikte. Mellan dem lär Hempa ha passerat, dock utan att stanna och presentera sig ;-D.

Petra hade jag givit upp att få se, men plötsligt dyker en lång, kepsklädd kvinna upp i sällskap med en något kortare dito, och som tydligen var hennes hare. Den kortare kvinnan gastar högt ”Kom igen Petra! Ta rygg!”. Under tystnad och men ett plågat ansiktsuttryck gör Petra som hon säger och försvinner upp på upploppet, under fortsatt och högljudd peppning från sin hare. Märkligt att jag hade missat henne vid två tillfällen innan. Någon påhejning hann jag inte få ur mig eftersom hon dök upp så plötsligt.

Jag stod kvar i ytterligare tio minuter innan jag gick upp till målområdet där jag tänkte presentera mig för de bloggare jag ännu bara haft kontakt med bloggledes. Men av dem såg jag inte en skymt och efter tiominuters fruktlöst kringvankande tryckte istället in mina iPod-lurar i öronen, lät skallen fyllas av skön jazzfunk (Incognitos debutplatta från 1981), och började gå mot city och tåget mot Uppsala.

Här går det upp och ner - men tyvärr inte i löparspårets backar!

2010-05-25T11:02:00.002+02:00

Än en gång sveper mörkret in över Roadrunners löparliv. Den under senaste löpturen och dagen efter väl fungerande vaden fick igår plötsligt ett återfall och känns inte alls bra. Utan att Roadrunner inte gjort någon mer ansträngande än att promenera! Efter att ha känt hopp och tillförsikt råder nu djup misströstan inför Stockholm Maraton om en och en halv vecka. Känsliga själar varnas för att det förekommer en och annan svordom i dagens inlägg!

Det var då själva fan också!! Jag blir så trött! Varför börjar det kännas två dagar efter löpningen? Just nu känns det lika illa som för två veckor sedan, och dessutom två veckor innan det. Vad krävs egentligen för att det ska bli bra? En längre tids total avhållsamhet från löpning efter varje återfall? Hur vet jag vad som är tillräckligt lång tid? Frågorna hopar sig.

Naprapatens råd hjälpte inte, trots att jag lät bli att springa intervaller. Hans förtroende känns förbrukat. Fler naprapatbesök (som kanske inte ger något) har jag inte råd med eftersom det är en tung räkningsmånad. 540 pix per besök är inget man snyter ur näsan så där bara.

Även om jag väljer att vila ända fram till maran så är kanske risken ganska hög för ett återfall och även om jag skulle lyckas ta mig i mål så kanske jag äventyrar en hel månads träning efteråt. Är det värt det? Nej, svarar jag utan att tveka. Jag vill springa! NU!!

Nåja… vad är väl ett Stockholm Marathon? Även om jag verkligen sett fram emot denna löpartilldragelse så är det Lidingöloppet som är årets höjdpunkt för mig.

Tills dess ska jag väl ändå hinna få ordning på vadjäveln!?

Ikväll kommer jag att synas i publiken under Milspåret. Petra, Lina, MarathonMia och Hempa (har jag glömt någon?) kommer att få räkna med glada tillrop och påhejningar. Hempa föresten, har valt att blogga anonymt och jag har därför inte en aning om vem han är. Jag får väl helt enkelt chansa och heja på alla som passerar 5 km på en tid kring 21:30 :-D.

Lycka till! Vi ses ikväll. Jag kommer att stå vid Djurgårdsbrunnsbron, 700 meter efter starten. Därefter står jag vid 5 km-skylten och slutligen vid målgången.

Första passet på åtta dagar.

2010-05-23T17:49:00.003+02:00

I enlighet med vad naprapaten ordinerade gav sig Roadrunner ut på ett mycket efterlängtat pass igår och passade också på att testa sin nya Garmin 405. Löpningen kändes mycket bra i sex av de drygt åtta kilometrarna och inte en tillstymmelse till smärta kändes. Sista två kilometrarna tyckte sig Roadrunner känna en lätt anstrykning av något som påminde om smärta men vet än idag inte om det var inbillning eller inte.

Som ni vet så har jag svårt att hålla igen och kan ibland bli som en kalv på grönbete när jag får på mig löpardojorna. Så kunde det mycket väl blivit igår också men påpassligt nog fick jag av någon anledning håll redan tidigt under rundan, vilket tvingade mig att lägga band på mig. Märklig, med tanke på att det gått över tre timmar sedan jag åt något senast och då en väldigt modest portion som inte ens gjorde mig mätt. Håll har jag inte upplevt på den här sidan årsskiftet.

I kommentarsfältet till mitt senaste inlägg fanns en del reaktioner på naprapatens rekommendationer att springa intervaller. Antagligen var jag en smula otydlig. Det han sa var att jag skulle undvika långpass och istället rikta in mig på kortare pass, "typ intervaller". Detta motiverade han med att det skulle ge vaden ordentlig blodgenomströmning. Att jag skulle "hålla mig" till intervaller, som jag skrev, var en rejäl överdrift och säkert var det en del önsketänkande inblandat.

Efter rundan igår stramade vaden lite men gjorde inte ont. Idag känner jag ingenting och eventuellt kan det bli några kilometer innan det är dags att gå och knyta sig för dagen. I morgon ska naprapaten ringa för att höra hur det gått.

Ja, så var det det där med min Garmin 405. Eftersom jag verkar ha slarvat bort min instruktionsbok fick använda mitt ibland begränsade intuitiva sinne för att få igång den. Det gick skapligt, bara det att mina kilometertider hamnade enligt garmin på c:a 8:30. Enligt min egen känsla borde de ha legat mellan 5:10 och 5:20 så jag undrar lite vilken längdenhet den var inställd på att mäta. Miles, kanske? Hursomhelst tror jag att vi ska bli goda vänner om vi får lite mer tid. Ska dessutom försöka leta reda på en manual på världsvida väven.

Trots återhållet tempo kändes det lite jobbigare än det borde. Kan man verkligen tappa så mycket på åtta dagars uppehåll? Jag hoppas att det berodde på värmen.

En annan sak. Hela vintern har jag klagat högljutt över den kyla och elände man tvingats stå ut med. Igår påmindes jag om sommarhalvårets goda och dåliga sidor. Det var varmt. Jäkligt varmt, och jag svettades som en gris. En annan sak man lätt glömmer är alla förb*nn*ade insekter som är ute och flyger så här års. Jag vet inte hur många flugor och skalbaggar jag fick spotta ut ur munnen. Säkert svalde jag en och annan också eftersom jag var mättare när jag kom hem än när jag gav mig iväg:-D.

Positiva besked från naprapaten.

2010-05-20T10:02:00.000+02:00

Efter tipsen i kommetarsfältet till sitt förra inlägg bokade Roadrunner illa kvickt tid hos en naprapat och fick tid redan dagen därpå. Dagen därpå ha nu hunnit bli förfluten tid och har idag blivit ”igår”. Beskeden från naprapaten var i alla fall positiva och Roadrunner fylldes av tillförsikt och hopp om att kunna genomföra maran i stort sett enligt planerna.

Naprapaten hade glädjande besked. Det var i alla fall ingen muskelbristning. Istället fanns det gott om muskelknutor i nämnda vad. Till min förvåning fanns det också en hel del knutor i min vänstra vad, vilken jag inte haft några som helst bekymmer med. Faktum är att det var vänster vad som gjorde mest ont när han satte fingrarna på mina ömma punkter.

Till min stora glädje så får jag börja springa redan på lördag igen men blev avrådd från att springa långpass. Istället tyckte naprapaten att jag skulle hålla mig till intervaller. Dessutom har jag ordinerats magnesium och B-vitamin (som om jag inte redan provat det!), excentriska tåhävningar två gånger om dagen samt noggranna stretchövningar. Alternativ träning som vattenlöpning och cykling kunde jag sätta igång med omgående. I eftermiddag har jag därför ett cykelpass inplanerat.

När det gäller Stockholm maraton så kvarstår min plan att ligga strax under 5 min/km så länge jag orkar och så sent som möjligt i loppet dra ner tempot. Jag känner fortfarande hopp, om än inte lika stort, om att klara min målsättning på sub 3:30.

Men det klart, jag vet ju inte ett jäkla dugg om hur det är att springa maraton.

Efter att knappt vågat promenera sedan i fredags så är humöret gott igen! :-)

Oro

2010-05-17T14:30:00.001+02:00

Kristi Himmelfärd tillbringades i Tjustbygden mellan Västervik och Oskarshamn där Roadrunner med familj har sommarstuga. Vistelsen sträckte sig från torsdag kväll till söndag förmiddag och med ett ganska späckat schema hanns endast en löprunda med. Av de totalt 19 kilometrarna var 16 helt fantastiska, ja till och med bland de bästa någonsin, medan de tre sista var katastrofala.

Jag börjar med att berätta om det som var bra. Under förra sommaren, när jag precis börjat löpträna på allvar, brukade jag åka iväg när barnen somnat till en grusväg som leder rakt in i skogen. Sommaren 2009 sprang jag lejonparten av all min löpning just på denna väg. I fredags, när jag åkte dit igen, hade jag inte sprungit där sedan i slutet av juli förra året.

Efter att ha parkerat bilen drog jag iväg lugnt i 5:20 tempo under första kilometern. Allt kändes bra och jag tänkte inte ens på att känna efter i vaden som jag haft problem med på sistone. Istället började jag känna efter i benhinnorna eftersom det var där jag hade problem senast jag sprang just där. Det är märkligt hur skallen fungerar ibland. Jag vet inte om det finns något sådan begrepp inom psykologin men jag väljer att kalla det "betingad association".

Kilometer efter kilometer betades sedan av i ett tempo mellan 4:30 /km och 5:00 /km, beroende på hur mycket backar kilometern bjöd på. Denna skogsväg är nämligen ganska backig. Efter några kilometer kom jag på mig själv med att springa och känna efter i benhinnorna, vilket fick mig att skratta till. Det var ju i och för sig bra, eftersom vaden inte pockade på någon direkt uppmärksamhet. Allt kändes helt enkelt perfekt.

Under de sex första kilometrarna in i skogen tangerar vägen inte mindre än fyra sjöar, med namn som Sandsjön, Rundfallegöl, Ögöl och Tällsjön. Bortsett från mina egna löpsteg så bestod ljudbilden endast av naturens egna ljud. Konstant fågelkvitter, porlande bäckar och skogsduvors sällsamma läten. Någon gång hörde jag vingslagen av en rovfågel strax ovanför mig och vid ett par tillfällen knakade det till rejält i skogen precis intill mig av att någon större djur som fick syn på mig. Sjöarna låg spegelblanka utan så mycket som en krusning och trots att Sandsjön, som är den större av de fyra sjöarna, inte är mer än ett par tre hundra meter bred så gick det inte att se över på grund av den relativt täta dimma som denna dag låg som ett lock över Tjustbyggden.

Allt kändes som sagt fantastisk och vaden fungerade oklanderligt. Inte den minsta kännig… fram till det var tre kilometer kvar. Då, plötsligt, kom första känningen. Vaden började gnälla och efter ett par hundra meter blev det mer påtagligt. Jag fortsatte ändå i samma tempo (min idiot!), för så pass lite känns det ändå att jag kan fortsätta springa när det är som värst.

Smärtan är ganska beskedlig och yttrar sig genom att vadjäveln är stenhård i det område som gör ont och gör motstånd när jag går. Om det ändå gick att få muskeln att slappna av men den självmassage jag försöker med är inte särskilt effektiv. På torsdag har jag professionell massage inbokad igen.

Nu börjar jag bli allvarligt oroad inför maran den 5/6. Jag kommer säkert att kunna komma till start, om jag vilar ordentligt, men min målsättning på sub 3:30 kan jag nog se mig i himlen efter. I det här skedet hade jag tänkt utöka min träningsvolym med mestadels långpass i tempo något långsammare än tävlingsfart. Men nu blir det vila igen :-(.

Roadrunner lämnar Uppsala några dagar

2010-05-13T09:22:00.000+02:00

Löpardojorna är packade och Roadrunner gör sig redo att lämna Uppsala för några dagars vistelse i sommarstugan belägen mellan Västervik och Oskarshamn (nära 4:30-Staffans uppväxttrakter). Internettillgången kommer att vara begränsad och med lite tur kan han få ihop något blogginlägg på grannarnas dator. Löpspår finns det däremot gott om och Roadrunner ser fram emot ett par kvällsrundor i de sanslöst vackra trakterna till Tällsjön, några kilometer från Stugan.

Jag är tillbaka i Uppsala på söndag. Ha en trevlig helg!

Första passet på 8 dagar.

2010-05-12T12:48:00.000+02:00

Efter att ha uthärdat en kväll fylld av gnäll, skrik och kläng från yngste sonen var det med en stor känsla av befrielse Roadrunner gav sig iväg på sitt efterlängtade träningspass vid 21.30 igår kväll. Den kärvande vaden kärvade inte längre och känslan i benen var helt enkelt fantastisk. Om det är inbillning eller inte är Roadrunner inte säker på men idag är en liten obehaglig känsla tillbaka i vaden.

Med utvilade och nymasserade ben kändes det oerhört lätt igår. Jag försökte hålla igen och hamnade i konstant tempo kring 5:00/km. I vaden kändes inte den minsta tillstymmelse till smärta. Trots att löpningen gick i ett modest tempo var det lite jobbigare än det borde varit och anledningen är väl inte mer komplicerad än att det varit ganska dåligt med träning på sistone.

Något jag anat på sistone gjorde sig också påmint. En oönskad effekt av utebliven träning, skulle man kunna säga. Det verkar inte bättre än att jag ser ut att ha dragit på mig ett ”kroppseget viktbälte” på omkring ett par kilo. Hur detta har gått till har jag förstås ingen aning om, men jag antar att det finns ett samband med att jag låtit bli att träna. Men visst… äldste sonen och jag delade på en stor påse ostbågar i helgen och om jag tänker efter har det nog slunkit i en del annat med högst tvivelaktigt näringsinnehåll.

När jag kom hem åkte löparpaltorna av och en kontrollvägning gjordes. Vågen visade då 76,5 kg, vilket är två kilo mer än senaste vägningen för c:a tre veckor sedan (jag är 176 cm lång). I och för sig hade jag hunnit sätta i mig en laddning yoghurt med müsli men å andra sidan hade jag också svettats ut en hel del. Det ser alltså inte bättre ut än att jag lagt på mig c:a två kilo.

Detta är förstås helt oacceptabelt och nu väntar åtgärder i form av i första hand träning. Utöver det tänker jag dra ner på kolhydratrik mat, vilket jag slarvat en hel del med på sistone (och som också kan vara en bidragande orsak!). Det kommer att vara en två kilo lättare Roadrunner som kommer att synas på Stockholms gator den 5/6.

Men så var det vaden… Det gör inte ont men faktum är att en muskel stramar mer än lovligt. Samma muskel som under förra veckan dessutom. Under massagen igår hittade massösen (hmm… heter det så?) en gäng muskelknutor som jag inte visste att jag hade. Bl.a. uppehöll hon sig, utan att jag påpekat något, en lång stund vid den vadmuskel som jag trodde hade hunnit återhämtat sig. Hon frågade hur jag brukade stretcha varpå jag svarade uppriktigt ”I princip ingenting alls”. Hon replikerade ”Det känns!” och sade att jag måste skärpa mig med den lilla detaljen innan jag får mer problem.

Med massage-tjejens ord i färskt minne ägnade jag mig hela tio minuter åt stretching hemma i köket efter gårdagens 12 kilometer. Härmed utlovas bättring och tio minuter om dagen kommer att avsättas för ändamålet, och det oavsett om jag tränar eller inte.

Vad Roadrunner har att säga om sin vad.

2010-05-11T10:25:00.000+02:00

Efter några dagars bloggtystnad från Roadrunner är han härmed tillbaka. Och det i högsta välmåga, efter att en kärvande vad satte käpp i hjulet för hans medverkan i den gångna helgens stora löpartilldragelse på Kungsholmen. Sedan i lördags har inte en känts den minsta tillstymmelse till smärta, eller för den delen andra oangenäma känslor, i nämnda vad. I eftermiddag väntar en omgång massage och i kväll ska vaden, samt resten av kroppen, ikläs löparkläder och prövas under en helt normal löprunda.

För ett halvår sedan skulle jag givit mig ut och sprungit i samma ögonblick jag inte längre kunde känna någon smärta. Nu tror jag mig ha blivit en smula klokare och tar det säkra för det osäkra. I fredags kände jag sista smärtförnimmelsen och har nu givit vaden tre extra dagars återhämtning och förutom att knapra voltaren och magnesium har jag hela tiden burit kompressionsstumpor och neoprenskydd.

Att sitta hemma och följa Kungsholmen Runt på nätet kändes inte lika bittert som när jag missade Lidingöloppet i höstas. Men det var mycket irriterande att behöva vänta på resultaten ända till kvällen. Skärpning Kungsholmen Runt! Andra stora tävlingar får ju ut resultaten på nätet, eller åtminstone preliminära målgångstider, på bara en kvart eller till och med i realtid via sms, till dem som är beredda att betala en slant.

Just nu är jag fruktansvärt taggad inför maran om en knapp månad och den senaste veckans problem har fått mig att se saker och ting i ett annat ljus. Att springa Milspåret den 25/5 vore visserligen väldigt roligt men jag vågar inte längre utsätta mig för de skaderisker det innebär att springa i maxtempo. Milspåret stryks härmed ur min tävlingskalender.

Jäklar vad skönt det ska bli att springa i kväll!

Ingen start i morgon - Istället: några öl och god mat med kompisar i kväll.

2010-05-07T11:10:00.000+02:00

Nix. Det blir ingen tävling i morgon för Roadrunners del. Halsen är något bättre men det onda i benet dröjer sig kvar. Kvällens planer ändras därmed rejält. Istället för att sitta och läppja på mineralvatten under den kommande fredagskvällen tillsammans med några kompisar på en restaurang i Uppsala, kan han passa på att till och med ta sig en liten bläcka.

Av de sex senaste tävlingarna jag anmält sig till har jag fått ställa in fem på grund av sjukdom. Eller nåja… om man ska vara noga så ställdes Spring Cross in pga. dubbelbokning. Rent statistiskt talar detta tyvärr för att det inte blir något Stockholm Marathon för min del. Utifrån utfallet av mina senaste sex tävlingsanmälningar uppskattar jag sannolikheten för att jag kommer till start på maran till 1/6 (suck… nu börjar jag med mina siffror igen. Jag erkänner… jag är yrkesskadad).

Men denna eländiga statistik ska givetvis bättras på. Jag SKA starta på maran. Punkt slut! När det gäller Milspåret den 25/5 skrev jag under förra veckan att jag skulle anmäla mig. Det gjorde jag också, men när jag skulle ordna med betalningen över nätet protesterade systemet eftersom jag tydligen hade tomt med pengar på kontot (som så ofta dagen innan lönen :-)). Någon anmälan blev det alltså inte då och jag har inte heller tagit tag i saken efteråt. Jag tror att jag avvaktar lite nu och ser hur det utvecklar sig med vaden. Ingenting får äventyra maran, som jag ser som årets höjdpunkt inte bara i löparsammanhang.

En liten reflektion. I måndags var jag med äldste sonen på hans friidrottsträning på Studenternas IP i Uppsala. Medan barnen övade kulstötningsteknik iakttog jag en kille som sprang på löparbanan. Det såg inte ut att gå jättefort men jag kunde förstås inte låta bli att undra hur fort det gick. Han sprang ett tiotal varv i jämn hastighet och jag passade därför på att ta tid på ett av varven. Det visade sig gå på 1:34, vilket motsvarar 3:55 min/km.

Så det är så sub 40-tempo ser ut alltså!? Det ser ju onekligen inte så svårt ut. Det borde man väl kunna klara… :-). Hmm…

Kvällens träff med mina kompisar har varit planerad sedan länge och eftersom jag fram till och med förra helgen trodde att Kungsholmen Runt skulle gå på söndag var jag entusiastisk och tänkte att ett par öl kan jag väl klara av utan att det påverkar min prestation alltför mycket. När jag blev på det klara med att tävlingen skulle gå på lördagen ställde jag, lätt besviken, in mig på att få dricka mineralvatten istället. Men nu ser det ju lite ljusare ut på den fronten igen.

Till er som ska springa i morgon önskar jag i alla fall lycka till. Era resultat kommer jag att kolla upp på nätet i morgon eftermiddag, i alla fall de av er som jag känner till namnet på . Framför allt önskar jag Staffan lycka till med sub 90-målet och att Petra klarar sub 50 på 10 km.

Ännu osäkert om det blir start på lördag

2010-05-06T14:35:00.001+02:00

Att säga att Roadrunner är extremt löpsugen nu är ingen överdrift. Fortfarande är det osäkert om Kungsholmen Runt är aktuellt för honom, men just nu är inte vaden det största orosmomentet. Sedan i förrgår kväll kliar det nämligen lite i halsen och har det inte släppt i morgon blir det ingen start för hans del.

Vaden är mycket bättre idag. Igår gick jag till en stor idrottsbutikskedja i Fältöversten och köpte mig ett neoprenskydd (på Magnus inrådan). Utanpå det bär jag kompressionsstrumpor och är dessutom nästan konstant insmetad med Voltaren Gel. Gårdagens massage bidrar säkert också till förbättringen.

Men HELT bra är det inte, och i skrivande stund lutar jag åt att skippa tävlingen på lördag. Eventuellt kan det bli Spring Cross på söndag istället. Jag vill ju inte riskera att det blir värre, varken i vaden eller i halsen, och äventyra träningen inför maran den närmaste tiden.

I alla fall så har jag hamnat i startgrupp 2, vilket ju är bra om jag lyckas komma till start.

En liten tröst just nu är att jag äntligen kommit till skott och beställt en Garmin 405 som jag suktade efter i vintras. Häromdagen fick jag den dessutom levererad. Av lätt insedda skäl så har jag inte hunnit prova den än, men det verkar vara en intressant liten manick. Men någon kärlek vid första ögonkastet var det inte frågan om (som jag för övrigt inte tror på), men jag tror på starkare känslomässiga band på längre sikt, t.ex. när den kommer att göra mig sällskap på maran.

Kungsholmen Runt hänger löst.

2010-05-04T10:55:00.000+02:00

Inom loppet av några dagar har Roadrunner nu sprungit både sitt kortaste pass OCH sitt långsammaste pass på mycket länge. Igår kväll gav han sig ut för att se hur det stod till med den kärvande vaden. Det blev lite drygt 16 km i mycket långsamt tempo. Känslan under tiden löpningen pågick var bra... men idag känns den inget vidare.

Idag är känslan densamma som efter min förra runda på valborgsmässoafton. Det stramar och drar i nämnda muskel, men när jag varit i rörelse ett tag släpper det nästan helt. När jag suttit stilla ett tag, blir jag tvungen att halta lite när jag börjar gå.

Det första jag gjorde när jag kom till jobbet idag var att beställa massage. Jag fick en tid i morgon eftermiddag.

Detta är givetvis mer än lovligt irriterande! Jag har verkligen sett fram emot Kungsholmen Runt men om jag känner så här är det ju inte något vidare klokt val att ändå springa.

Jag har funderat lite på vad det kan vara. Jag tror inte att det är en muskelbristning eftersom en sån kännetecknas av en punktvis smärta. Det är hela muskeln som gör ont för min del. Är det en muskelbristning sägs det inte vara särskilt skönt med massage. Jag har provmasserat det onda området och det känns ljuvligt.

Signaturen //P skrev i en kommentar till gårdagens inlägg att det kan vara den mindre insmickrande åkomman ”gubbvad” jag drabbats av. Gubbvad vill man ju inte gärna drabbas av, men det känns okej om den skulle ha ett annat namn:-). Orsakerna bakom en dylik vad kan enligt artikeln jag länkat till vara flera, men den som känns mest trolig för min del är monotont löpsteg, vilket jag i högsta grad hade under mina 33 km förra veckan då jag tror att det börjarde göra ont.

Nu blir det som sagt massage, tåhävningar, stödstrumpa och kanske magnesium- och kalciumtillskott.

Trilskande vadmuskel

2010-05-03T10:11:00.001+02:00

Roadrunner är lite bekymrad över en kärvande muskel på baksidan av höger ben. Han tror att det började med 33 kilometersrundan förra helgen, vilken renderade en magnifik träningsvärk. Under denna har antagligen den diffusa smärta han idag går omkring med gömt sig och den var ingenting han tog notis om förrän träningsvärken släppt helt.

Den handlar om höger vad och en muskel högt upp på höger sida som stramar till lite när jag går. Framför allt efter att jag suttit still ett tag men när jag rört på mig en stund släpper det helt. Dessutom är den en sena på baksidan av höger knä som ”klickar” lite när jag går, men även detta släpper när jag rört på mig ett tag.

Hursomhelst så gjorde detta att jag inte vågade ge mig ut och springa igår. I kväll tänker jag däremot prova, men planerar att ta det väldigt lugnt. Jag provade några löpsteg hemma på gården igår och det kändes bra.

"Långpass" i valborgsottan: 6.14 km.

2010-04-30T09:58:00.001+02:00

Roadrunner avskyr att springa på morgonen. Inte heller är det roligt att vakna av kväljningar av att ha yngste sonens fot inkörd i munnen. Idag är det Valborg och eftersom Roadrunner bor i Uppsala är det fullt upp med festligheter. Efter morgonens löptur kommer återhämtningsdryck intas hos grannarna kl. 10.00 i form av champagne.

Dagens pass är det kortaste jag sprungit sedan jag blev löpare för ungefär ett år sedan. Varför kallar jag det då långpass? Jo, förstår ni... innan jag blev löpare för ungefär ett år sedan kallade jag dagens runda för den "långa rundan", som för övrigt går i de vackra omgivningarna vid Librobäcks sopstation. Jag hade då två rundor som jag brukade alternera mellan. Dels dagens "långa" runda på 6.1 km och en kortare på lite drygt 4 km. Tiderna förändras. Så även perspektiven på vad som är långt respektive kort:-).

Efter dagens lilla runda kommer att efterföljas av åtskilliga timmar av salongsberusning kunde jag väl lika väl ha skippat den helt? Förvisso, men att ge sig ut och springa så pass tidigt som 8.30 har en stor förtjänst, oavsett om passet ger någon eller inte: det är fostrande!

Passet gick hur som helst i ett skapligt tempo: 4:28 /km och pulsen hann bara nå upp till 158 bpm. Det är väl ungefär det tempot jag hade tänkt hålla under första halvan av Kungsholmen Runt nästa helg.

Milspåret utforskat. I synnerhet det jobbiga partiet!

2010-04-29T10:17:00.002+02:00

Igår joggade Roadrunner utmed Milspårets bana runt Djurgårdsbrunnsviken. Innan trodde han sig ha memorerat den tämligen enkla banan från denna karta men väl ute på Djurgården verkade inte terrängen stämma med kartan. Ett myller av stigar och vägar orsakade stor förvirring och Roadrunner sprang fel på flera ställen. Efter två fullbordade varv visade GPS:en 10,7 kilometer. En extra runda ute på Djurgården på c:a 700 meter således…

Milspåret kan bli en väldigt trevlig tävling. Jag gillar banan skarpt. I och för sig var det ett parti som antagligen kommer att bli väldigt jobbigt under tävling. Det är backen upp till Rosendahls Slott, där man förlagt Milspårets andra varv. Där sprang jag upp under båda mina varv och som grädde på moset sprang jag vidare i uppförslutet där man skulle svänga ner framför slottet.

Jag joggade som sagt, men ändå gjorde söndagens dryga 33 kilometer sig påminda. De mest mjölksyreansatta musklerna från i söndags protesterade rejält, trots att träningsvärken släppt nästan helt.

Pulsen var låg och fin. 146 bpm hamnade snittpulsen på och milen passerades på 47:54, vilket är en tid jag skulle varit fullt nöjd med på distansen för ett år sedan. Även om de stumma benen gjorde att det kändes trögt vill jag inte kalla löpningen annat än jogg (hmm... vad är skillnaden?)

Nu är det jag som anmäler mig! Väl mött, ni som ska springa den 25/5!

Provspringning av Milspårets bana

2010-04-28T14:19:00.003+02:00

Med hjälp av läsarnas kommentarer till gårdagens inlägg har Roadrunner i princip bestämt sig för att springa Milspåret den 25/5. Men för ett välgrundat beslut behövs ett ordentligt beslutsunderlag varför Milspårets bana kommer att provspringas under denna eftermiddag.

Allt hänger på om jag tror att det går att springa snabbt, vilket jag är ganska säker på att det går. Personligt rekord SKA nämligen slås! Vissa delar av banan (c:a tre kilometer) har jag sprungit många många gånger medan resten har jag inte sprungit alls. Sjöhistoriska museet har jag sprungit förbi massor av gånger men den delen av banan som ligger på andra sidan Djurgårdsbrunnsviken vet jag inte mycket om.

Banan består till 95 procent av grus. Den enda asfalten utgörs av de två broarna och tydligen en sträcka som sägs vara ganska tung vid Rosendahls Slott. Backläget ska kollas upp också. Den enda backen jag känner till är den vid Lido, som är ganska beskedlig. Säkert finns det fler backar på den hittills outforskade delen av banan.

Det som gör det hela väldigt praktiskt är att tävlingen går en vanlig tisdagskväll och starten vid Sjöhistoriska Museet ligger bara fem minuter från jobbet. Ombyte och dusch efteråt på Sportlife Garnisonen, i samma byggnad som mitt jobb. Perfekt!

Jag återkommer självklart med en rapport och hundraprocentigt besked om deltagande eller inte.

En karta över banan finns för beskådan HÄR.

Den mest lustfyllda vägen mot målet?

2010-04-27T10:12:00.001+02:00

Roadrunner är lite bekymrad över sin träning och sina målsättningar. Med så pass olika mål som sub 3.30 på maran och sub 40 på milen är det svårt att anpassa sin träning för båda målsättningarna (och för den delen sub 90 på halvmaran samt sub 2.25 på Lidingöloppet). Tveklöst vore det lättare att ha ett enda mål att fokusera på. Men kanske inte lika roligt?

Jag antar att jag gör bäst i att helt enkelt fokusera på det närmast förestående. Kungsholmen Runt går om 11 dagar men jag har ingen förhoppning om att klara sub 90 där och då. Jag springer mest för att det är kul och för att se hur mycket jag måste kapa fram till Stockholm Halvmaraton i september. Men självklart kommer jag ändå att göra mitt allra yttersta.

Även om mitt hjärta klappar lite extra för mildistansen så måste jag försöka fokusera mer på längre distanser nu. De fyra närmast kommande tävlingarna är ju minst av halvmaralängd (Kungsholmen, maran, Stockholm Halvmara samt Lidingöloppet om jag inte springer Milspåret). Sub 40-målet ska ju uppnås först under Hässelbyloppet i oktober och tyngdpunkten bör läggas på träning anpassad för längre distanser.

Jag funderar också på vad snabbhetsträning, typ de tvåhundringar jag nu fått upp ögonen för, ger för längre distanser. Att tvåhundrametersintervaller gynnar tiden på mildistanser är ju bekräftat men bidrar de med någon positiv effekt på längre distanser? Det gör de säkert, men kanske ändå långpass är att föredra för att få största möjliga effekt på längre distanser.

Å andra sidan funderar jag lite över vad långpass bidrar med för mitt sub 40-mål. Jag skulle helt klart ha lättare att nå sub 40 genom att fokusera min träning enbart på den målsättningen. Men träning för mildistansen respektive för maran är ju ändå två träningsformer som gynnar varandra i viss mån (ganska hög grad?). För ett år sedan gymtränade jag stenhårt fyra dagar i veckan samtidigt som jag försökte bli en bättre långdistanslöpare. Där kan vi snacka om två träningsformer som motverkar varandra.

Jag är plågsamt medveten om att min träning är minst sagt ostrukturerad. Jag älskar både att springa fort och långt och har ibland svårt att hålla igen, trots att jag egentligen vet att det är vad jag borde göra för att uppnå störst träningseffekt.

På gott och ont är jag ganska ostrukturerad som person. Jag saknar förmågan (läs: orken och tiden) att sätta mig ner och noga lägga upp min träning för att få den närapå optimalt anpassad för alla mina mål. Träning ska vara lustfylld och ena dagen är det tvåhundringar som lockar och nästa dag långpass. Efter ytterligare ett par dagar kan jag inte motstå en snabbdistans och vid något enstaka tillfälle kan till och med ett återhämtningspass locka. Ostrukturerad förvisso men å andra sidan är jag grymt disciplinerad och målinriktad. Men jag tenderar att välja den mest lustfyllda vägen mot målet.

Jag har fortfarande inte bestämt hur jag ska göra med Milspåret som ju går av stapeln 25/5, endast elva dagar innan maran. Klarar kroppen en maxprestation på milen och sedan återhämta sig till maran? Vad tror ni?

Långpass som heter duga: 33,34 km.

2010-04-25T17:33:00.000+02:00

De riktiga långpassen har lyst med sin frånvaro under ganska lång tid. Några fjösiga pass i halvmaraklass har det blivit men ingenting i 30 kilometersklassen sedan i januari. Idag var vädret idealiskt för löpning i Uppsalatrakten och trots att det egentligen inte fanns tid för någon längre runda lyckades Roadrunner, genom att muta sin sambo, förhandla till sig den tid han behövde.

Om jag ska mutas gör man det bäst genom att ge mig mat. Om min sambo ska mutas görs det bäst genom att erbjuda henne vila och allra helst sömn. Därför erbjöd jag henne inte mindre än två nätter av ostörd sömn i vårt arbetsrum (yngste sonen tenderar att böka omkring som en grävling om nätterna) mot att jag skulle få ge mig ut på mitt efterlängtade (?) långpass idag. Trots detta mycket lukrativa erbjudande var det med viss tveksamhet hon gick med på det. Villkoret var att jag stod redo att ge mig ut redan vid 9.30 för att få allt under resten av dagen att klaffa.

Det är egentligen för tidigt för mig men det fick duga. 9.40 satte jag av mot Sunnersta. De första fem kilometrarna gick trögt, men det brukar det göra så tidigt på förmiddagen. Därefter följde dock en dryg mil av fantastiskt skön löpning.

Passet gick utmed fyrisån ut till Skarholmen. Dit var det bara 14 kilometer och för att få ihop minst 30 kilometer fick jag cirkla omkring i Sunnersta ett tag innan jag vände hemåt igen.

Vid 18 kilometer fick jag mjölksyra i låren. Antagligen var det min ganska snabba halvmara i tisdags som satt sina spår och som jag ännu inte återhämtat mig ifrån.

Passet slutade på hela 33,34 kilometer och följdaktligen var det mycket slitsamt hela vägen hem i drygt 15 kilometer efter första mjölksyrakänningen.

Jag sprang hyfsat fort. Snittempot hamnade på 5:10 /km men pulsen var relativt låg. 144 bpm hamnade snittet på. Tanken med att hålla det tempot var att jag ville ligga hyfsat nära mitt tävlingstempo på maran, som ska vara 4.59/km för att nå mitt mål under 3:30. Jag ville också få uppleva åtminstone lite av "den sista milen" som alla pratar om att man ska älska. Jag tror att min "sista mil"-känsla infann sig redan någonstans vid 28 kilometer. Då låg kilometertiderna kring 5:15-5:20/km.

Vätskebältet var laddat med 6,5 dl Maxim och redan vid 22 kilometer hade jag dessvärre kolkat i mig alltihop. Under de svåra plågor mjölksyran utsatte mig för hade det suttit fint att ha lite kvar att dricka.

Glädjande var det att upptäcka att kistan fungerade alldeles utmärkt av Maxim även vid denna längre distans. Inget krångel överhuvudtaget.

När jag kom hem var jag helt slut och sjönk ihop i en hög hemma på köksgolvet. Där låg jag och lutade mig mot kylskåpet en kvart innan jag med mycket stor möda lyckades jag resa på mig. Fortfarande med löpardojorna på. Under en timme efter hemkomsten stapplade jag omkring på mina mjölksyrebemängda påkar med ett plågat ansiktsuttryck. Därefter släppte det skapligt och i skrivande stund kan jag gå omkring utan några större problem.

Under normala omständigheter hade jag klarat detta tempo utan mjölksyra och passet hade blivit uthärdligt. Jag trodde verkligen att jag återhämtat mig efter tisdagens halvmara. Jag borde anat att jag behövt mer tid eftersom fredagens 12,7 km i Röbo (backigt så det förslår) gick mycket tungt.

Nu anar jag i alla fall hur sista milen kommer att kännas under maran.

Roadrunner i Stockholm Marathon

2010-04-22T13:28:00.000+02:00

Hmm… Roadrunner lägger pannan i djupa veck och begrundar sitt startnummer i Stockholm Marathon. Utan några som helst meriter att åberopa har han tilldelats en nummerlapp med siffran 2151, vilket innebär att han kommer att starta i startgrupp C.

Om detta är bra eller dåligt vet jag inte säkert men lutar starkt åt att det är ganska bra. Enligt informationen på marans hemsida utgör startgrupp A och B en skara löpare på 1000 personer. Själv är jag en av totalt c:a 3750 löpare i startgrupp C. Att jag kommer att besväras av att löpare i grupperna A och B springer för långsamt har jag mycket svårt att tänka mig. Det gäller alltså att se till att stå bra till i min egen startgrupp så är det "bara" att springa på.

Jag begriper inte hur jag har kunnat hamna i startgrupp C utan meriter. Innebär det att jag seedar ner mig till en sämre startgrupp om jag går till nummerlappsutdelningen och visar upp ett restultat från Kungsholmen Runt strax under 1:33? Oavsett vad jag presterar på Kungsholmen Runt i intervallet 1:30 -1:35 lär det inte räcka till att seeda upp mig en startgrupp. Jag gör antagligen bäst i att snällt hämta ut min nummerlapp och helt hålla tyst om saken.

Genrep inför Kungsholmen Runt

2010-04-21T10:00:00.002+02:00

Det går mycket sällan tre dagar mellan Roadrunners blogginlägg. Nu när Roadrunner inte skrivit så mycket som ett ord sedan i fredags är det något tämligen unikt hans läsare få uppleva. Förhoppningsvis är det frågan om en engångsföreteelse. Att det dröjt ända till nu har att göra med att det helt enkelt inte funnits någon träning eller ens träningstankar att rapportera om. Men igår fick Roadrunner äntligen loss ett par timmar för träning. Löpsugen som aldrig förr gav han sig ut på ett halvmarapass som blev mycket lyckat.

Ibland tar livet vid sidan om löpningen överhanden. Under lördagen, liksom söndagen kände jag lite hopp om att komma ut, åtminstone en liten sväng. Men utrymmet krympte efterhand och hoppet likaså. På söndagen var det fullt upp med aktiviteter och besök hos vänner. Under söndagkvällen insjuknade minstingen (fyller två år på nationaldagen) i kräksjuka för typ femte gången i år och eftersom min sambo tagit på sig jobb med kort deadline (hon jobbar som översättare) föll VAB-lotten på mig. Ingen tid för träning under måndagen heller, alltså. Visst skulle jag haft tid att skriva ett blogginlägg men hushållets enda dator var ockuperad hela dagen av sambon.

Igår eftermiddag tyckte sig sambon skönja slutet av sitt uppdrag och bara någon timmes finlir återstod. Jag kunde äntligen dra på mina löparkläder och ge mig ut. Under dagen visste jag så mycket som att träningspasset i alla fall skulle bli av och jag hade därför gott om tid att lägga upp min träning. Eftersom jag inte sprungit så mycket som ett steg sedan i torsdags ville jag kompensera detta med ett ganska långt pass. En halvmara i bra tempo kändes därför lockande.

Tidigare har jag resonerat lite kring mitt marschtempo under Kungsholmen Runt och det jag kom fram till då var c:a 4:32/km. Gårdagens pass skulle bli ett genrep med marschtempo c:a tio sekunder långsammare än tävlingstempot, alltså kring 4:40/km.

Efter en kortare uppjogg satte jag av och jag liksom studsade fram av uppdämd löparlusta. Första kilometern gick på 4:36 och allt kändes mycket lätt. Jag fortsatte i det tempo min kropp sade åt mig att hålla och utan att överanstränga mig kunde jag ligga kring 4:30/km.

Igår bar jag det vätskebälte jag var ut och köpte i måndags (det enda löpningsrelaterade jag ägnat mig åt sedan passet i torsdags. Min sambo fyllde år på tisdagen och jag fick loss en stund på eftermiddagen för att köpa present, och passade då också på att besöka Löplabbet en snabbis). En rejäl burk Maxim inköptes också och fick utgöra bränsle under gårdagen. Tanken var också att utröna om kistan klarade denna dryck, som kommer att serveras under Stockholm Marathon, under löpning i ett tempo nära tävlingstempo, vilket den gjorde alldeles utmärkt.Två av tre flaskor satte jag i mig, och det gick bra att dricka utan att tempot behövdes sänkas.

Det var kallt igår. Jag var lite väl dåligt klädd och jag fick aldrig upp temperaturen riktigt. Jag liksom småfrös under hela passet. Därför är jag rejält överraskad av hur bra det gick och hur lätt det kändes. Det var egentligen bara under ett par kilometer, då jag hade rejäl motvind, som det var riktigt jobbigt. Den långsammaste kilometernoteringen hamnade på 4:38, vilket var häpnadsväckande bra med tanke på motvinden och uppförsbacken jag kämpade mot under dessa två kilometrar. Första milen gick på 44:49 och den andra milen en sekund långsammare. Två stycken sub 45-milar i följd!

Efter 21,1 kilometer stannade jag, ganska trött men långt ifrån slutkörd, och klockan visade 1:34,22. Men publikens jubel och en bra rygg att följa borde det borga för en tid under Kungholmen Runt strax under 1:33 eller kanske ner mot 1:32.

Väl hemma granskade jag mina tider lite närmare och det visade sig att passet sprangs i ett snittempo på 4:28/km. Här är kilometertiderna (med pulsdata i rött):

1. 4:36 129 2. 4:33 144 3. 4:22 153 4. 4:33 153 5. 4:32 156 6. 4:27 155 7. 4:33 157 8. 4:26 159 9. 4:23 160 10. 4:25 156 11. 4:27 159 12. 4:32 162 13. 4:28 163 14. 4:26 162 15. 4:32 165 16. 4:38 162 17. 4:38 164 18. 4:24 163 19. 4:24 165 20. 4:20 162 21. 4:15 167

Om jag lyckades genomföra en halvmara i snittempot 4:28 utan att överanstränga mig anar jag att jag hade en riktigt dålig dag under Premiärmilen, då jag sprang knappt halva distansen i snittempot 4:22. Enligt Riegels formel borde jag åtminstone kunnat springa milen på 4:18/km. Antagligen ner mot 4:16/km eftersom jag hade mer att ge under gårdagen.

Nu känns det riktigt riktigt fint!!

Återhämtningsjogg och... fler tvåhundringar.

2010-04-16T10:40:00.000+02:00

Den träningsvärk som i förrgår plågade den nedre halvan av Roadrunners lekamen börjar släppa. Känslan av befrielse är fullt jämförbar med när man varit rejält sjuk några dagar och börjar känna sig bättre.

Träningsvärk tenderar att vara som allra värst två dagar efter utförd träning men min kulminerade redan under kvällen dagen efter. Det kändes som om själva djävulen hade slagit sig ner i mina lår med både sin eldgaffel och helveteseld. Andra dagen, dvs. igår, hade den börjat släppa och jag kunde utan några större vedermödor ta mig ur sängen på morgonen.

Under eftermiddagen igår kunde jag förflytta mig utan att få gliringar från flinande kolleger om att jag rörde mig som en pensionär.

Återhämtningsjoggen dagen efter intervallerna, som på grund av träningsvärken fick ställas in, blev i alla fall av igår. Och som om jag inte fått nog av tvåhundringar såg jag till att rådbråka min stackars kropp ytterligare med några repetitioner. Efter fyra kilometers jogg i återhämtningstempo (c:a 5:25/km och puls runt 133 bpm) stod jag åter på samma ställe vid Djurgårdskanalen som i förrgår. Min tvåhundrametersmarkering fanns kvar och 10 repetitioner i 43-sekunderstempo betades av med c:a en minuts ståvila mellan. Precis som i förrgår lät jag pulsen sjunka till 120 bpm innan jag satte av igen. Efter intervallerna joggade jag tillbaka de fyra kilometrarna till mitt jobb i ungefär samma tempo

Bortsett från lätt stelhet och ömhet känns det betydligt bättre än i förrgår. I kväll blir det horisontalläge i soffan igen, om barnen tillåter dvs.

Roadrunner känner sig som en ny människa

efter att onsdagens infernaliska träningsvärk

börjat släppa.

Träningsvärk i varenda muskelfiber!!!

2010-04-15T12:49:00.000+02:00

Tisdagens tvåhundringar gjorde under gårdagen sig påminda i form av en fullständigt magnifik träningsvärk. Den inplanerade återhämtningsjoggen igår kväll fick stryka på foten till förmån för soffliggande samt visst hushållsarbete utfört med försiktiga rörelser.

Att springa, jogga eller ens lufsa igår kväll var helt otänkbart. Under dagen var det med stor möda jag förflyttade mig mellan mitt arbetsbord och lunchresturangen fyra trappor ner. När jag var tvungen att förflytta mig på jobbet frågade mina kolleger varför jag smög fram. Efter att ha berättat om träningsvärken förklarade jag att det var det enda sätt jag kunde förflytta mig utan att gny varje gång jag satte ner foten.

Man inbillar sig lätt att det inte ska synas att man har ont när man rör sig långsamt och försiktigt. Jag hann emellertid inte vara hemma i mer än en halv minut igår kväll innan min sambo påpekade att ”Men oj, vad du ser stel ut!”.

Att sprintintervaller kan ge en skapligt vältränad man en sådan fantastisk träningsvärk måste helt enkelt betyda att träningen är effektiv. Det krävs dock att det görs 3 gånger i veckan men å andra sidan tog jag nog i överkant då jag körde hela 19 stycken (se gårdagens inlägg!). Det lär räcka med 6-12 intervaller tre gånger i veckan för att det ska ge en märkbar skillnad i prestationen på längre distanser.

Idag är träningsvärken långt ifrån borta men i alla fall uthärdlig och den uteblivna återhämtningsrundan ska springas i eftermiddag istället. Än en gång är det Djurgårdens stigar som ska uppsökas. Känns det bra kanske jag lägger in några tvåhundringar igen, med då högst åtta repetitioner.

Tvåhundringar på Djurgården

2010-04-14T05:48:00.002+02:00

Roadrunner har inte sprungit i sprintfart sedan 19-årsåldern. Att han blivit 22 år äldre sedan dess blev han plågsamt påmind om igår under gårdagens sprintintervaller. Ett stenkast från Djurgårdsbrunnsbron mättes 200 meter upp och sprangs ganska många gånger.

Jag bestämde mig för att köra det första av uppläggen jag beskrev igår. Efter att intervallen löpts väntade jag tills pulsen gick ner till 120 bpm innan jag satte av åt andra hållet igen. Efter de första intervallerna tog det c:a 50 sekunder för pulsen att gå ner (efter att ha varit uppe i 160 bpm). Efter nio löpta intervaller tog jag en paus på tre miuter till pulsen gått ner till 90 bpm och därefter skulle jag köra ytterligare nio.

Det blev tio till, in alles 19 intervaller. Tempot var beskedligt men jag mäktade tydligen inte med än 38-40 sekunder per tvåhundring. Snabbast gick det i ena riktningen eftersom jag hade medvind, och alltså motvind på tillbakavägen.

Det var fruktansvärt jobbigt. Efter var och en av intervallerna var jag nästan lika trött som när jag maxat på fem och tio kilometer. Men jag är förvånad över hur snabbt pulsen sjönk. Nästan genomgående tog det en minut för pulsen att sjunka från 160 till 120. Jag hade tänkt upprepa intervallerna ända tills det tog 90 sekunder för pulsen att gå ner, men då hade jag fått fortsätta ett bra tag. Vilan bestod av att framåtlutat med händerna stödda mot benen stå och flåsa och svära. Ibland orkade jag till och med vanka fram och tillbaka kring mina två tvåhundrametersmarkeringar.

För några dagar sedan var jag in på Uppsala IF friidrottsektions hemsida. Där finns en sida för klubbrekord i de olika friidrottsgrenarna och för pojkar 17 år har rekordet på 1500 meter stått sig i inte mindre än 30 år. Det sattes av min storebror år 1980 då han sprang i mål på hissnande 4:02 (han ges en närmare presentation HÄR och HÄR).

Efter gårdagens intervaller gick jag in på jogg.se's kalkylatorfunktion och räknade ut att brorsan sprang 1500 meter i en hastighet av 2:41 min/km. Själv lyckades jag under gårdagens sprintintervaller uppnå en hastighet av 3:10 - 3:20 min/km, och efter att ha hållt den hastigheten i 200 meter var jag så trött att jag höll på att stupa. En ganska nedslående jämförelse...

Roadrunner flyttar utomhus för säsongen och börjar med tvåhundringar

2010-04-13T11:23:00.000+02:00

Äntligen är vädret tillräckligt lockande för att Roadrunner helt ska överge löpbandsträningen för säsongen. I och med detta funderar han på att börja med korta intervaller, som han hört så mycket gott om. I eftermiddag ska en sträcka på 200 meter ska mätas upp utmed djurgårdskanalen. Denna sträcka ska sedan Roadrunner med raska steg löpa. Hur han ska göra med vilan mellan intervallerna har han två olika idéer om.

Intervallerna löps i princip i maxtempo och hur många jag orkar med har jag i skrivande stund ingen aning om men ett tiotal borde jag väl orka med.

Det upplägg som tilltalar mig mest är att efter löpt intervall låta pulsen gå ner till säg 125, vilket gissningsvis tar ungefär en minut och först då får jag löpa nästa intervall. När det tar 20-25 sekunder längre tid för pulsen att nå den på förhand bestämda nivån så avbryter jag intervallerna (jag bestämmer denna efter den första intervallen). Eftersom jag aldrig löpt tvåhundringar innan vet jag inte om detta är rimligt eller ens ett bra upplägg. Jag funderade ut det på tåget till jobbet idag och jag tycker själv att det verkar väldigt roligt. Kanske bokför jag tiderna för intervallerna samt den tid det tar för pulsen att nå önskad nivå.

Ett annat upplägg är att låta varje intervall, inklusive vila, ta 70 sekunder. Det bör innebära ungefär lika lång vila som löpning. Här tas ingen hänsyn till pulsnivåerna och kör jag 15 intervaller så kan det kanske vara lämpligt att dela upp dem i tre set om fem vardera med kanske tre minuters vila mellan seten. Jag har inte (såvitt jag minns) läst något om hur tvåhundringar brukar genomföras men jag skulle tro att detta är något av ett standardupplägg.

Korta intervaller sägs göra underverk med löpningen och är omskrivna relativt nyligen av BadGEAR. Löpare som tränat denna typ av intervaller under 8 veckor har förbättrat sina tider avsevärt på milen. Hur bra låter inte det?

Kanske visar det sig vara för slitsamt (med tanke på vad jag skrev igår) men det får i så fall visa sig. Idag har jag återhämtat mig skapligt efter lördagens pass med en massa backar.

Riktigt viktigt att tänka långsiktigt!

2010-04-12T11:08:00.000+02:00

Roadrunner är ibland lite ivrig att pressa fram resultat han kan känna sig lite stolt över. Men det kostar på och straffar sig i form av ben med stockkänsla som i sin tur gör att träningen går trögt under någon vecka. Å andra sidan behöver han ibland boosta sitt löparego genom att slå ett och annat personligt rekord. Ego-kickar i all ära men kanske det är dags att föra in träningen i en annan fas med mer ett mer metodiskt upplägg och istället reservera maxpassen för tävling.

Kanske får jag nöja mig ett tag med 42:03 på milen och 19:58 på halva sträckan. Det är ju ändå skapliga tider som kan få ligga och skvalpa i min meritlista ett tag utan att jag ska behöva känna att de måste bättras på. Så klart att det är kul och inspirerande att slå personliga rekord men det sliter och går ut över träningen under ganska många dagar efteråt.

För att få en mer långsiktig inriktning på min träning är det viktigt att även mina pass mellan maxpassen blir behagliga och kan springas på lätta ben. Så har det inte varit på sistone. Förändringar som kommer införas å det snaraste är dessa:

Jag måste bli bättre på att stretcha. Det slarvas fortfarande en hel del med detta.
Mina snabbdistanspass ska som snabbast gå i ett tempo 30-40 sekunder långsammare än max på 5 km och en minut långsammare än max på milen.
Jag måste börja med korta återhämtningsjoggar en eller två gånger i veckan.

Ska jag nå sub 40 i höst har jag inte råd med att vartannat träningspass springs på tunga, stela och värkande ben från ett rekordförsök typ en gång i veckan.

Nu måste träningen styras upp. Det är ju riktigt viktigt att tänka långsiktigt!

Äntligen lite backar!

2010-04-11T14:58:00.001+02:00

Nu verkar Roadrunner försöka få det att låta som om backar vore något han längtat efter. Det är emellertid en sanning med modifikation. Det har nämligen varit beklämmande lite backar inblandade i hans träning på sistone (typ i år!). Igår gav han sig iväg utan att veta vad för slags träningspass han hade tänkt sig, då det plötsligt slog honom att Röbospåret borde vara snöfritt och löpbart.

Snöfritt var det också. I alla fall i stort sett. Röbo är ett i löparkretsar välkänt spår i Uppsala som jag skrivit ganska utförligt om i ett av mina tidigaste blogginlägg i höstas. Orkar ni inte läsa det så kan jag berätta lite snabbt att Röbo är ett 2,11 km långt elljusspår av det slag det finns hundratals av ute i landet. Bortsett från en liten detalj. Under denna ganska korta sträcka finns inte mindre än tre mördande jobbiga backar, 15, 16 och 19 meter höga och samtigt tämligen branta. Tycker man inte att dessa räcker så finns den 34 meter höga Tunåsen bara 500 meter från Röbo.

Spåret ligger drygt tre kilometer hemifrån och den lugna löpningen dit fick utgöra en alldeles lagom uppjogg (och efteråt en lika lagom nerjogg).

Jag bestämde mig för att springa med skapligt tempo. Dessvärre var det ganska kallt och framför allt blåsigt. Var jag än befann mig utmed banan tycktes vinden ligga på framifrån och jag fick sammanbiten streta på i både motvind och backar för att hålla ett tempo strax över 5:00/km.

Nu hade jag i och för sig en hel del mer att ge men fyra varv i Röbo i skapligt tempo är ganska jobbigt: 8,44 km med inte mindre än 12 rejäla backar.

Backträningen är något jag måste införa lite kontinuitet i framöver. Inte minst kommer det vara bra att ha i benen på Lidingö i september.

Apropå Lidingö så köpte jag Outsides temanummer om träning i fredags. Där läste jag bland annat under rubriken Motionsexplosionen! att 1990 klarade inte mindre än 1200 löpare "silvertiden", dvs. < 2:15. Förra året var det bara 300 som klarade detta, och detta trots att antalet löpare från 1990 till 2009 ökat från 7500 till 10100. Någon förklaring till detta ges inte i artikeln.

Om jag skulle försöka framkasta en teori om vad det beror på så tror jag att det faktum att antalet deltagare ökat ordentligt också kan vara orsak till att det blir svårare att springa för full maskin. Nu har man i och för sig försökt lösa detta med flera startgrupper (?) men det måste finnas en gräns för hur många löpare Lidingöstigarna kan svälja utan proppbildning i flaskhalsarna, dvs. där stigarna är som smalast. Som ni vet så har jag ännu inte sprungit Lidingöloppet men flera personer har sagt till mig att den tid man kan prestera är i högsta grad avhängig av att man hamnar i en bra startgrupp.

Om det är glesare utmed banan från början så möjliggör detta att alla kan springa i det tempo de själva föredrar utan att långsammare löpare är i vägen, vilket bidrar till att det glesas ut ännu mer längre fram. Med 1200 löpare som klarar <2:15 blir det bara 6300 löpare kvar som ska fördelas ut i tidsintervallet 2:15 till typ 3:30 (då de flesta gått i mål). Under förra årets upplaga var det hela 9800 löpare som skulle trängas inom samma tidsintervall.

En annan anledning kan vara att Lidingöloppet marknadsfört sig mer mot motionärer på nybörjarnivå vilket ökat antalet deltagare. Att det är just dessa löpare som mest bidrar bildar proppar är kanske inte någon alltför djärv gissning?

Ni som sprungit Lidingöloppet, tror ni att det ligger något i detta? Kanske finns det andra förklaringar jag inte tänkt på?

Roadrunner sub 20-löpare på halvmilen

2010-04-08T16:55:00.001+02:00

Så tog Roadrunner sig under 20 minuter på halvmilen. Men med blott två sekunders marginal. Med en kilometer kvar började han misströsta och lyckades inte strikt hålla kvar vid sin strategi. Men med en vilja som kan försätta berg och med tempohöjningar något under planerat så gick det till slut vägen.

Eftersom jag insett vikten av en ordentlig uppvärmning såg jag till att utöka denna till tre kilometer, där den sista kilometern löptes i 5:00 – 4:30 –tempo.

Efter några mjuka tänjövningar, djupa andetag, svavelosande svordomar samt några käftsmällar med öppen hand kände jag mig redo och inledde i 4:03-tempo (vilket var snittempot vid mitt förra rekord). Där låg jag kvar i 1,5 km innan jag höjde ett snäpp.

Det kanske är lättast med en sån här uppställning. Hmm… det ser lite skumt ut men siffrorna stämmer i alla fall hyfsat med min minnesbild. Efter 2,5 kilometer är mitt minne grumligt

0-1,5 km    : 4:03 /km
1,5 - 3 km : 4:01 /km
3 -4 km      : 4:00 /km
4-5 km       : Höjde ett "snäpp" var 150 meter. Sista 150 gick i 3:36/km.

Vid 3,5 kilometer var jag rejält trött och när en kilometer återstod var jag tveksam till om det skulle gå. Jag flåsade högt och ljudligt och väckte säkert en del uppmärksamhet. Hade jag varit sängliggande och lungsjuk hade man kallat på en präst för en sista smörjelse.

I fönstret ut mot Garnisonens innergård, som jag hade utsikt genom, kunde jag skönja min spegelbild. Av den att döma gick det inte särskilt fort och jag försökte intala mig själv detta så att jag kunde höja tempot. Det funkade sådär men tempohöjningar blev det. Dock inte helt efter planerna. Sista 150 meterna klämde jag ur det sista ur mig själv genom att springa i 3:38-tempo.

Nu är jag i alla fall sub 20 –löpare på halvmilen, vilket känns fint. Men att löpa utomhus är förstås en helt annan sak än löpband.

Sammanfattning
Distans:                   5 km.
Tid:                          19:58 min
Snitt/maxpuls:         166/178
Känsla under/efter: hemskt!/fantastiskt!

Roadrunner vill springa fort igen.

2010-04-08T13:00:00.001+02:00

Sedan Premiärmilen har löpträningen mest gått i mystempo och nu är Roadrunner sugen på att springa fort igen. Hela dagen har han suttit och laddad för att slå sitt tre veckor gamla rekord på 5 km löpband (20:13) och vid 14.30 drar han på sig sina ferrarriröda racermackor och gör ett försök. Har du inget bättre för dig och har vägarna förbi Sportlife Garnisonen vid den tiden så är du välkommen att agera hare på löpbandet bredvid.

Med min sub 40-målsättning på milen i år skulle det sitta fint att så här i början av april klara åtminstone halva distansen i rätt tempo, dvs. 5 km sub 20-tempo. Det betyder en putsning av rekordet med minst 13 sekunder, vilket jag bör klara. Min strategi för tre veckor sedan var framgångsrik och en kopiering av denna men med något högre utgångshastighet kommer det att gå bra.

Går det vägen återkommer jag under kvällen med mer detaljer.

Roadrunner inför söndagens pass på 20-kilometer.

Efter att ha funderat en stund lyckades han identifiera

föremålet som ligger på golvet till höger om hans

huvud som yngste sonens napp!

Första strikta lågpulspasset på två månader

2010-04-07T10:22:00.003+02:00

Roadrunner har inte sprungit ett renodlat lågpulspass sedan början av februari. På grund av träningsvärk och behov av återhämtning i största allmänhet gav han sig i går kväll ut på ett sådant. Den senaste tidens pulsiakttagelser har fått honom att ana att något rejält har hänt, vilket gårdagens pass bekräftade.

Gårdagen var överjävligt jobbig. I måndags kväll utbröt inte mindre än två fall av kräksjuka i familjen och jag var därför hemma och både VAB:ade och VAS:ade (Vård Av sjuk Sambo). Som om den brutna foten inte vore nog var sambon sjukast av de två och var sängliggande hela dagen. Vid sidan av uppassning och baddning av sjuklingarnas pannor fanns det massor av hushållsbestyr att ägna sig åt och från och till var jag så slut att jag somnade bara jag satte mig ner.

Trots det hade jag bestämt mig för en löptur när barnen somnat på kvällen och 21.15 stod jag ombytt ute på Götgatan och sökte sattelitkontakt. Efter en kilometer uppjogg började passet på riktigt.

Med tanke på gårdagens slit (att jobba hade varit rena semestern jämfört med hur det var hemma igår) var förutsättningarna för en låg puls kanske inte så goda, men jag är förvånade över hur pass bra det ändå såg ut. Min bästa lågpulsnotering fram till igår är från 11/12-09 då jag sprang med en snittid på 5:40/km. Därefter gick det, som mina trogna läsare vet, bara utför med MAF-projektet.

Här är kilometertider och snittpulser från gårdagens pass:

km Puls   Tempo
1     136    5:09
2     138    5:22
3     138    5:21
4     138    5:21
5     138    5:02
6     138    5:22
7     137    5:28
8     137    5:29
9     137    5:18
10   138    5:19

Dessa siffror ger att en snittkilometer löptes i 5:21 min/km

Pulsen var häpnadsväckande stabil och höll sig i intervallet 136 – 140 närapå hela passet. Totalt 30 sekunder låg jag över 140 och pulsen sjönk snabbt när jag sänkte tempot.. Nu har jag visserligen hunnit fylla 41 och borde därför sänka min MAF-puls till 139 men vafan… så strikt orkar jag inte vara. Jag ville ha något att jämföra mina tidigare MAF-pass med.

Det hela måste till stor del bero på att de två senaste månadernas högintensiva träning bidragit till en ökad slagvolym hos hjärtat.

Skumt pass som blev bra i slutändan

2010-04-05T11:57:00.001+02:00

Viss påskstiltje har noterats ute bland landets löparbloggare. Även Roadrunner har legat lågt ett par dagar med såväl träning som bloggande. Hmm... vid närmare eftertanke finns det nog ett samband. Igår såg han till att kompensera den halvdana träningsveckan med ett längre pass i skapligt tempo. Det började uselt och kilometertiderna hamnade kring 5 min/km men mot slutet artade det sig och tempot under de sista fem kilometrarna var riktigt bra, med tanke på distansen.

Det blev ett märkligt pass. Min plan var att springa 16-17 km i ett tempo som skulle ligga strax över mitt planerade tävlingstempo på halvmaran, dvs. strax över 4:30/km. Söndagen var dock lite väl loj och en oplanerad tupplur strax efter lunch fick mig otaggad och seg i såväl huvud som kropp.

Men ut skulle jag och jag trodde fortfarande att jag skulle kunna hålla planerat tempo när jag väl kom igång. Efter en uppjogg på två kilometer i ett tempo strax under 5:00/km flåsade jag lite väl mycket och efter några tänjövningar satte jag av mot Röbo och Fullerö. Första kilometern gick som planerat i 4:35/km men därefter blev det riktigt jobbigt. Några kilometertider var uppe och snuddade vid 5 min/km men de flesta låg kring 4:50. Jag kunde inte begripa vad det berodde på och anledningen till att jag inte reflekterade djupare kring det var att jag hade fullt upp med att svära och grimasera.

Strax innan vändpunkten vid Fullerö Handel insåg jag att jag faktiskt hade en ganska så rejäl motvind och mycket riktigt så gick det fortare när jag hade vänt. Men jag tycker ändå att det var lite jobbigare än det borde varit.

Vid G:a Uppsala kyrka fick jag upp tempot ordentligt och de sista fem kilometrarna flöt på riktigt fint. Jag tryckte på ganska bra och råkade skrämma upp några söndagsflanörer i min ganska tysta framfart.

Det var märkligt vad jag fick slita under första halvan av passet. Femminuterstempo redan efter några kilometer och det var i princip allt jag lyckade klämma fram ur mig själv just då. Men ett bra pass blev det i slutändan. 18 kilometer (exklusive upp- och nerjogg på 2,6 km) med ett snittempo på 4:41, vilket var ganska bra med tanke på hur dåligt det gick i början.

Här är kilometertiderna för passet:

1. 4:35 2. 4:47 3. 4:59 4. 4:51 5. 4:57 6. 4:52 7. 4.52 8. 4:42 9. 4:39 10. 4:37 11. 4:43 12. 4:38 13. 4:46 14. 4:25 15. 4:28 16. 4:30 17. 4:27 18. 4:27

Första passet sedan Premiärmilen

2010-04-02T12:23:00.000+02:00

Första träningspasset efter Premiärmilen är avverkat efter fyra dagars vila. Det blev ett pass som kan verka något alldeles enastående tråkigt men som faktiskt var ganska trevligt: en halvmara på löpband. Ja, Roadrunner är fullt medveten om att förutsättningarna för utomhuslöpning är helt andra än för en månad sedan, men av gammal vana togs bara kläder för inomhusträning med till jobbet.

Efter att i mina blogginlägg funderat en del på Premiärmilen samt på problem med vätskeförlust har det inte riktigt funnits utrymmer för att berätta om att jag faktiskt haft ganska ont under vänster knä efter helgens tävling. Det har mest känts då jag suttit stilla en stund, gått i trappor samt cyklat på min sambos cykel med sadel lägre än vad som är naturligt för mig. Smärtan har suttit i den sena/muskel som förminder knäskålen med smalbenet (?). Igår var dock smärtan nästan helt borta och jag kände inte av den någonting alls under löpbandslöpet.

Passet blev som sagt en halvmara i komforttempot 5:05/km vilket gav en sluttid på 1:47,20. Efter den tredje kilometern då tempot höjdes till 5:02/km (från 5:15) var det njutning på hög nivå. I det tempot låg jag kvar under resterande 18 kilometer. Pulsen ser väldigt bra ut. Under de tre första kilometrarna i 5:15-tempo höll den sig under 140 hela tiden och kröp därefter långsamt och nästan linjärt (bortsett från några steady state-fenomen) uppåt för att stanna på 162 under sista kilometern.

Snittpuls/maxpuls: 147/162

Flera tankar om vätskebälte

2010-04-01T14:57:00.000+02:00

Roadrunner väger c:a 75 kg och förväntas då svettas bort en liter vätska per mil under ett marathonlopp. Det blir ungefär fyra liter som försvinner. I bästa fall hinner man på vägen fylla på 1,5 liter vilket bör innbära att man väger c:a 2,5 kg mindre när man går i mål jämfört med när man startade. Det sägs att ett kilo mindre kroppsvikt kan få en löpare att springa ett marathonlopp c:a två minuter fortare, och 2,5 kg bör då få samma löpare att löpa marasträckan fem minuter fortare. Förutsatt att vikttappet inte är vätska förståss...

Hmm... att det ska vara så jäkla knepigt att springa ett marathonlopp! Vidare så innebär en vätskeförlust på 1 - 1,5 procent (dvs. c:a en liter) att pulsen och kroppstemperaturen ökar avsevärt, vilket försåss också påverkar prestationsförmågan. Siffrorna har jag hämtat HÄRIFRÅN.

Anta att man förlorar en liter vätska i timmen genom att svettas (vilket är rimligt). Springer jag på 3:30 innebär det 3,5 liter i ren vätskeförlust. Dricker man 2,5 deciliter vid varje vätskestation, dvs. var femte kilometer, kan man tillföra 5 deciliter per mil vilket motsvarar 2 liter vätska under hela loppet. Det innebär ändå en nettovätskeförlust på drygt 1,5 liter. Trots att man dricker efter bästa förmåga får man alltså räkna med att vätskebristen gör att du förlorar c:a 15 procent av din fysiska kapacitet. I genomsnitt per mil skulle det bli ungeför fyra procent per mil.

Nu går det ju inte riktigt att räkna så eftersom det är baserat på ackumulerad vätskeförlust i slutet av varje mil. Den påverkan som förlorad vätska har på kroppen per mil sätter jag därför till två procent, som ett slags genomsnitt för hela milen så att säga. Under räkneexemplet utgår jag från att en mil springs på 50 minuter.

Mil 1: 49:00/0.98 = 50        (en minut i förlust) (utan vätskeförlust skulle man sprungit på 49 minuter!)
Mil 2: 50:00/0.96= 52:10    (ytterligare drygt 2 minuter i förlust)
Mil 3: 50:00/0.92= 54:20    (4 minuter och 20 sekunder i förlust)
Mil 4: 50:00/0.88= 56:50    (6 minuter och 50 sekunder i förlust).

Räkneexemplet ger i runda slängar att man tappar c:a 14 minuter på enbart vätskeförlust. Om jag ser till att få i mig ytterligare en liter från mitt vätskebälte (genom att fylla på vid ett par vätskestationer!) får jag ner den totala vätskeförlusten till en ynka halvliter, vilket borde få mig att springa betydligt fortare. Med en dryg halvliter mer att bära under loppet kommer jag att förlora högst två minuter (se ingressen) men nettovinsten blir betydligt större av att bära med sig extra vätska under loppet.

Alltså... man förlorar mer tempo pga. vätskebrist än man vinner tempo på att låta bli att bära med sig extra vätska.

P.S Inlägget är ihopskrivet i all hast och kommer att granskas närmare i kväll eller i morgon. Räknefel, eller till och med tankefel kan mycket väl ha smugit sig in.

Ändrad inställning till vätskebälte

2010-03-31T06:54:00.000+02:00

Premiärmilen är sprungen och därmed överstökad. Härnäst gäller som sagt Kungsholmen Runt där helt andra förutsättningar kommer att råda. Antagligen är kyla och snöstorm något man slipper oroa sig över. Istället smyger sig andra orosmoment som värme och vätskebrist in vilket är ingenting Roadrunner hittills behövt fundera så mycket över. Men under de senaste dagarna ha frågan väckts, inte minst efter att samtalsämnet berördes under bilfärden till Premiärmilen tillsammans med Lars.

Inte ens under mina långpass har jag haft varken kolhydrater eller vätska med mig. Mest av den enkla anledningen att jag inte haft något vätskebälte men bakom detta finns det ytterligare anledningar.

För det första har jag velat bättra på min fettförbränning genom att helt enkelt strypa kolhydrattillförseln under timmarna innan träningen. Å andra sidan kan man ju tycka att vanligt vatten skulle kunnat duga, men jag har varit lite nyfiken på hur det känns i kroppen när vätskebristen gör sig påmind. Ett sätt att bättra på pannbenet alltså.

Av någon dunkel anledning har jag också fått för mig att det är lite ”fusk” med ett vätskebälte fullt av härlig kolhydratladdad vätska med sig under en tävling. Men efter att ha tänkt igenom saken ordentligt (vilket jag inte alls hade gjort tidigare) har jag helt och hållet svängt i frågan. Inget fusk, bara fair play. Och under tävling gäller ju helt andra förutsättningar och regler än under träning.

Under Kungsholmen Runt kommer jag således synas iförd vätskebälte. För att inte tala om under Stockholm Marathon då jag utöver vätskebältet dessutom planerar att knapra i mig en och annan Dextrosol. Bara jag nu inte chockar kroppen genom att plötsligt börja tillföra kroppen kolhydrater under min löpning… Det sägs att man gör klokt i att redan innan ett lopp prova på den sportdryck som serveras utmed banan. Jag är lite orolig för att jag i och med det ska minska fettförbränningen, men det kanske jag får vara beredd att ta.
Löplabbet har ett utbud av fyra olika vätskebälten. Är det något av dem (eller kanske något helt annat!) som ni kan rekommendera? Ett plus är om själva öppningen är relativt stor så att man enkelt kan fylla på vid vätskekontrollerna.

Kungsholmen Runt eller Spring Cross?

2010-03-30T06:44:00.001+02:00

Tidigt i höstas då Roadrunner satt hemma och deppade över att ha dragit på sig överträning försökte han ändå föra in några element i tillvaron som på något vis hade med löpning att göra. Dels startade han denna blogg och dels anmälde han sig till en massa tävlingar. Lite urskiljningslöst, har det visat sig. Av någon anledning anmälde han sig till den förvisso trevliga tävlingen Spring Cross, men med den lite udda distansen 12 kilometer.

Hade jag tänkt efter en smula hade det varit bättre att rikta in sig på de distanser där jag har mina målsättningar. Den enda halvmara som var planerad var Stockholm Halvmarathon och eftersom jag aldrig tävlat på distansen tidigare har jag ingen direkt uppfattning om vad jag kan klara av. På träning har jag sprungit på 1.41 med pigga ben efteråt (i augusti 2009). Det vore därför fint om jag kunde få in en halvmara nu på våren också, så att jag får veta hur mycket jag behöver putsa inför halvmaran i september.

Jag har tidigare gått och sneglat lite på Kungsholmen Runt men den visade sig sammanfalla med Spring Cross som jag redan var anmäld till. De båda tävlingarna går ju till och med på samma dag.

Nu har jag tänkt om lite grand. Igår anmälde jag mig till Kungsholmen Runt och jag skippar således Spring Cross. Planerat marschtempo kommer att bli c:a 4:28 /km vilket kommer att rendera en sluttid på drygt 1:34 Marschtempot har jag kommit fram till genom Riegels formel men kan komma att revideras (förhoppningsvis nedåt!) när den 8:e maj närmar sig. Jag tror att formeln stämmer skapligt upp till en halvmara eftersom kolhydratdepåerna antagligen inte hinner tömmas.

Vilka av er ska springa Kungsholmen Runt? Om någon är sugen på Spring Cross har jag en startplats att avvara.

Min målgång från Premiärmilen

2010-03-29T09:55:00.000+02:00

Detta blir Roadrunners tredje inlägg på lite drygt ett dygn som rör Premiärmilen. Ytterligare lite tid har gått och efter att dessutom ha sovit på saken har han hunnit reflektera ytterligare lite över sin insats.

Det är bara att konstatera att det lång tid att återhämta sig efter ett milslopp i maxtempo. Tio dagar har gått sedan jag späkte mig att klara 42:03 på löpband, vilket borde vara fullt tillräckligt för att återhämta sig helt. Det trodde i alla fall jag i min naivitet. Sedan dess har jag känt mig ganska tung i benen under mina träningspass och att det beror på nämnda pass är nog en inte allt för djärv gissning.

I lördags försökte jag mig på en ganska omsorgsfull stretch. Där det tog emot mest var på baksidan och insidan (?) av låren. Och det var inte lite det tog emot! Smidigheten lämnade en hel del övrigt att önska och jag kan inte komma på någon annan förklaring än att orsaken låg c:a tio dagar tillbaka i tiden.

Att återhämtningen är så pass långsam får mig att fundera över om jag ska springa Milspåret som går av stapeln den 25:e maj, bara elva dagar innan maran. Jag är inte anmäld så jag hinner fundera ytterligare över det ett tag. Råd från mina läsare i frågan mottages också tacksamt!

Min målgång från Premiärmilen finns nu tillgänglig på deras hemsida och du kan se den HÄR. Jag syns iförd en blå t-shirt ovanpå en svart långärmad och med synnerligen vita strumpor. Hmm... jag har för mig att jag spurtade rejält men av filmsnutten att döma ser det ut som om jag är ute och söndagsjoggar. Läs mer om mina reflektioner kring det i inlägget innan detta.

Roadrunners premiär i Premiärmilen

2010-03-28T23:08:00.001+02:00

Premiärmilen blev en an aning för kall för Roadrunners smak. Dessutom en aning för blöt samt en aning för långsam. Men med tanke på omständigheterna är han skapligt nöjd med sin insats.

Genom att samåka med Lars var vi på plats en timme innan start. Eftersom varken han eller jag var klädd för någon längre vistelse i den relativa kylan fanns det gott om tid att frysa. En halvtimmer innan start drog vi iväg på en c:a tre kilometer lång uppjogg då vi också passade på att reka en bit av banan. Där var gott om vattenpölar och snövallar utmed som skulle försvåra omspringningar.

Väl vid starten hamnade vi c:a 20 meter bakom de som fått de bästa platserna. Vid startskottet stod vi först stilla i tio sekunder innan det började röra på sig och framme vid startportalen kunde man till och med börja jogga lite.

Jag hade tänkt springa med min gps för att ha lite koll på tempo och kilometertider men vid starten när jag skulle söka satelitkontakt var den helt död. Batteritorsk! Typiskt... jag har vant mig vid att ha full koll på tiden när jag springer, antingen på löpbandet eller med gps:en då jag springer utomhus. Nu blev jag hänvisad till kilometerskyltarna och min klocka.

Under första kilometern var det trångt och att hålla det tempo jag hade planerat (under 4:20 /Km) var omöjligt. Vid första kilometerskylten visade klockan 5:02. Hmm... redan då gav jag upp hoppet för en riktigt bra tid men jag skulle förståss göra mitt bästa. Andra kilometern gick betydligt fortare men redan nu började jag känna av min vänstra vad som har tenderat att dra på sig mjölksyra på sistone.

Vid fem kilometer visade klockan 21:58, vilket inte var vad jag hade hoppats på. Det var slitsamt och vaden skulle kärva fram till den åttonde kilometern. Där någonstans sprang jag om Ellinor. Jag var rejält trött men försökte lugna flåset för ett "Kom igen nu, Ellinor" och en kort presentation eftersom vi inte träffats tidigare. Just då hör jag en av hennes supportrar ropa ungefär det jag hade tänkt säga, varpå Ellinor meddelar att hon brutit, eller åtminstone givit upp. Hmm... inte läge för en presentation alltså och jag fortsatte istället förbi under den relativa tystnad mitt flåsande innebar.

Min plan hade varit att höja tempot rejält vid två kilometer kvar men det orkade jag inte. Jag fick vänta till sista kilometern där ett par killar stod och ropade att om vi låg i skulle vi klara 44 minutersgränsen. Jag hade inga andra planer än att göra just detta och jag satte av i ett tempo som skulle visa sig vara 4:00-tempo. Under sista femhundra meterna var det mycket folk vilket triggade mig att springa om ganska många. Målet nåddes 43:44 efter det att jag passerat startportalen, vilket ändå var skapligt.

Det var skapligt med tanke på att jag upplevde det som om det gick ganska långsamt. När jag springer ensam, på löpband eller utomhus, har man bara sig själv att gå efter och det känns ofta som om det går ganska fort. Under en tävling hinner man titta en del på andra som springer i samma tempo som en själv. Jag tittade en hel del på mina medtävlande och inte såg det ut att gå särskilt fort! Och jag själv sprang ju i samma fart och fick slita ordentligt. Det är bara att inse att 4:15 till 4:20-tempo egentligen inte går särskilt fort. Det bara upplevs så när man springer för sig själv. Det var en ganska tråkig och nedslående insikt.

Vad har jag nu lärt mig bortsett från att mitt tävlingstempo inte ser ut att går särskilt snabbt? Jag måste träna upp mina vader och från och med nu blir det tåhävningar varje dag. Mjölksyran uppstår både på framsida och baksidan av vaden och framsidan ska jag avhjälpa med gummibandsövningar. Jag har också lärt mig vilken betydelse det har att stå bra till vid starten. Under första kilometern fick jag springa om ganska många. Hade jag haft möjlighet att hålla mitt tävlingstempo där hade jag kanske tagit mig ner under 43 minuter. Det är ju ganska svårt att ta igen tid man förlorat i inledningsskedet.

Men på det hela taget är jag som sagt ganska nöjd. Det blev ju ändå ett nytt personligt rekord utomhus (det tidigare officiella rekordet var ju 47:24!). Trots vädret var det ändå en härlig stämning och, som sagt, publiken hjälpte mig att slutföra en ganska imponerande slutspurt.

Nu blir det mera träning. Jag har mycket tid att kapa till Hässelbyloppet i höst!

Inför Premiärmilen

2010-03-28T08:12:00.000+02:00

Dagen för Premiärmilen är äntligen här men några stordåd lär det väl knappast bli. Termometern visar -3 grader och när Roadrunner tittade ut regnade det, vilket verkar strida mot naturlagarna. Men trots dåliga förutsättningar är han taggad som få och kommer att göra sitt absolut yttersta idag.

I helgen har inte mindre än två små familjemedlemar varit magsjuka. Det är lätt att inbilla sig att man själv håller på att bli sjuk när man är tvungen att ta hand om nerkräkta sängkläder eftersom det även bringar den egna magen i obalans. Jag kände mig lite svajig i kistan under hela gårdagen och trodde att när som helst skulle det vara min tur. Men hittills tyder ingenting på att det var annat än inbillning.

I fredags sprang jag lite för att få känna på lite olika farter. Jag har fortfarande stor respekt för tempon snabbare än 4:20 /km men jobbar på att försöka tappa detta (mer om det i ett senare inlägg). Träningen blev någon slags intervallpass med nedtrappning. Så här såg det ut:

1 km 4:15 /km
500 m 5:00 /km
1 km 4:20 /km
500 m 5:00/km
1 km 4:25 /km
500 m 5:00 /km
osv.

Ja, ni fattar nog hur det fortsatte. Jag kände att jag ville ha in lite högre tempon för att känna hur det kändes i benen, som fortfarande verkar vara lite tunga efter 42:03-passet förra veckan samt de 25 kilometrarna under förra söndagen.

Idag gäller det att gå ut hårt och sedan öka. Första halvan planeras gå lite snabbare än 4:20-tempo och därefter blir det farthöjning efter bästa förmåga. Någon vätskepaus behövs inte på en sprintdistans som milen.

Antagligen blir det ett till inlägg från Roadrunner senare idag där jag redogör för dagens insats.

Fler tankar om Riegel och marathon.

2010-03-26T10:38:00.002+01:00

Av kommentarerna till Roadrunners förra inlägg att döma gäller Riegels formel om man bara tränar för maraton och att tiderna på de kortare distanserna då skulle komma av sig själva. Att enbart träna för milen och sedan hoppas på att Riegels siffror skulle gälla för maraton fungerar tydligen inte. Frågan är nu hur pass väl tabellen förutsäger tider vid en mer allsidig träning.

Innan jag svävar ut alltför mycket i resonemang kring detta tänkte jag nämna att ett par ¾ tights sedan ett par dagar är inhandlade och som ska bäras under premiärmilen på söndag. Jag har tidigare varit starkt emot sådana plagg och att något slikt skulle inhandlas var helt otänkbart för bara ett år sedan. Då sprang jag helst iförd antingen mitt Craft-vindställ eller ett par fladdriga och tunga trekvartsbrallor från Adidas som mest användes på gymmet.

Efter att ha rådfrågat Lars via facebooks chat togs till slut beslutet att ändå köpa mig ett par tights och för ändamålet uppsöktes Löplabbet i Uppsala i onsdags strax innan stängning. Jag vet inte vad jag har för problem med tights men när jag stod där och botaniserade i utbudet kändes det en smula genant som om jag stod i en porrbutik och kollade utbudet av gummibrallor, piskor eller vad man nu kan tänkas kolla i en sån butik.

Uppenbarligen såg jag fullständigt vilsen och tafatt ut eftersom en kvinnlig expedit snabbt erbjöd mig sin hjälp. Högröd i ansiktet, med blicken i golvet och med ett knippe tights i näven stammade jag ”Jo, eh…. ”. Men plötsligt fann jag mig och sade ”Jag behöver något snyggt att springa Premiärmilen i” och viftade lite med näven så att trekvartsbenen fladdrade i luften mellan oss. ”… i den mån nu tights är snygga” tillfogade jag med ett snett leende och beklagade mig lite över att det inte verkar finnas något mellanting mellan de fladdriga Adidasbyxor jag sprang i tidigare och de korvskinn jag höll i näven.

Som vanligt fick jag förstklassig service och expediten hämtade upp ytterligare några nyinkomna tights från källaren innan jag satte igång att prova. Detta gjordes med en bekymrad rynka över näsroten och tunga suckar kunde höras från den tygskynkesomhöljda provhytten. Klämde de inte på ett ställe klämde de på ett annat. Till slut, efter sju utprovade par, hittade jag ett par som kändes skapliga: ett par Salomon för 800 pix.

Nog om tights! Jag är mycket tacksam för alla kommentarer till mitt förra inlägg. Roligast att läsa var Joels som planerar att gå ut relativt hårt under maran för att ha råd att säcka ihop. För att klara fyratimmarsmålet tänkte han göra första halvan på 1.45 och den andra på 2.15. Någon negativ split på maratondistansen är tydligen ingenting man ska förvänta sig klara och man får tydligen vara nöjd om det går att hålla ett konstant tempo. Signaturen Anders skrev något tänkvärt att mycket hänger på vilken vinnarskalle man har. Om den saknas säckar man nog ihop mer på andra halvan än om man råkar besitta den.

Jag vill inte skryta men jag tror mig ha ett tjockare pannben än medelsvensson (rimligtvis på bekostnad av mindre hjärna :-D). Jag tror mig också har tjockare pannben än de flesta löpare, vilket jag än en gång fick bekräftat förra veckan då jag sprang milen på 42:03 under svåra plågor, jämranden och närapå dödsångest. Frågan är nu hur mitt pannben kommer att gagna mig på maraton? Jag vet att jag kommer att göra mitt allra yttersta och att det kommer att göra ont, på gränsen till outhärdligt, räknar jag med. Att jag inte skulle klara 3:30-målet finns inte på min karta, trots att jag i skrivande stund aldrig sprungit längre än lite drygt 30 km.

Eftersom någon negativ split tydligen inte är att tänka på är frågan om jag ska sikta på ett konstant tempo eller en rejäl ”positiv split” som Joel? Risken är då att den andra halvan inte blir någon rolig historia. Å andra sidan… tilldragelser som maratonlopp brukar ge stoff att berätta om för barnbarnen. Frågan är då vad man vill berätta: att man fick krypa i mål på 3.30 efter en alltför snabb inledning eller att man tog sig i mål på 3.30 efter att ha sprungit varje kilometer i nästan konstant tempo. Om du väljer den strategin, Joel, så kan vi göra sällskap första halvan. Det är nämligen 1.45 på första halvmaran (OCH den andra!) som gäller för mig om jag ska sikta på 3.30 om jag väljer att springa i ett konstant tempo.

Riegels formel och sluttid på marathon.

2010-03-24T11:24:00.003+01:00

Om det Roadrunner läste i förra numret av Aktiv Träning stämmer är det ett väldigt glädjande besked. Men det leder förståss till att ett av hans mål måste revideras ordentligt. Åt rätt håll, måste tilläggas. Å andra sidan… om han tar siffrorna på för stort allvar riskerar han att gå ut alldeles för hårt under Stockholm Marathon.

I tidningen Aktiv Träning nummer 2 2010 på sidan 22 finns en liten tabell för omräkning av tider på kortare distanser, som 5 och 10 km till tider på halvmara och marathon. Siffrorna i tabellen bygger på den s.k. Riegels formel som går ut på att man i runda slängar tappar 6 % av hastigheten då distansen fördubblas. Jag orkar inte skriva ut tabellen i sin helhet men här är några av raderna:

5 km     10 km     21.1 km     Maraton
20.00     42.10     1.32.00     3.12.22
21.00     44.18     1.37.00     3.21.41
22.00     46.27     1.41.20     3.31.00
23.00     48.35     1.46.20     3.41.00
24.00     50.04     1.50.40     3.50.19
25.00     52.12     1.55.00     4.00.18
26.00     54.21      2.00.01    4.09.37

Om detta stämmer, om så bara hyfsat, förändrar det rejält mina planer inför maran. Jag springer i dagsläget 5 km på c:a 20 minuter och så långt verkar tabellen prediktera min miltid korrekt eftersom jag springer på nästan exakt 42 minuter.

Min målsättning har ju hela tiden varit sub 3.30 men enligt tabellen skulle det inte vara omöjligt att tillryggalägga maran kring 3.12. Om vi utgår från att det kanske är lite väl optimistiskt och att istället en tid på 3.20 är mer rimligt så måste jag ju se till att få en utgångshastighet som möjliggör detta. Går jag ut för långsamt blir det svårt att ta igen under andra halvan. Om jag ska springa på 3.30 måste jag hålla en snitthastighet på 4.59 medan en målgång på 3.20 kräver en snitthastighet på 4.44. Med en negativ split ger det ett snitthastiget på typ 4.47 på första halvan och andra halvan måste då rakas av i 4.41-tempo.

Är detta möjligt? Det måste jag försöka ta ställning till innan det är dags. Min plan har varit att satsa på 3.30 och anpassa hastigheten därefter. Om tabellen stämmer hyfsat är det möjligt att det är alldeles för långsamt med tanke på vad jag nu ser ut att klara på kortare distanser.

Nu är ju jag inte någon erfaren löpare och kan inte bedöma hur väl tabellen förutsäger vilka tider man är kapabel till ,givet en viss tid på en kortare distans (eller vice versa).

En första tanke som slår mig är att från mildistansen till halvmaran så kanske 6 % inte räcker utan kanske snarare 7 %. Och därifrån till maraton kanske 8 % måste läggas på. Vad händer om man dubblerar maradistansen till 84,4 km? Det mest sannolika är väl att man inte alls orkar denna distans utan istället stupar någon gång vid 50 – 60 km. En annan faktor man måste ha med i beräkningarna är ju väderförhållanden. Blir det lika varmt som det varit de tre senaste åren är jag övertygad om att det blir mycket jobbigt att ens klara 3.30 eller kanske till och med 3.40.

Ni lite mer erfarna löpare därute… hur tycker ni att tabellen stämmer med vad ni presterat?

Redigerat: Vid första publiceringen glömde jag skriva något om gårdagens träning. Det blev en staffanmil, dvs. löpning i konstant tempo men med fartökningar 3:e, 6:e och 9:e kilometern. Det lägre tempot var 4.50 och under fartökningarna höll jag 4.00-tempo. Milen slutade på 46.00 och det var lite jobbigare än det borde vara vilket säkert beror på att jag ännu inte återhämtat mig från 42.03-milen förra veckan.

Roadrunner i Runners World

2010-03-23T11:23:00.001+01:00

Någon vecka tidigare än väntat damp igår senaste numret av Runners World ner i Roadrunners brevlåda. Ni som redan lusläst tidningen har redan noterat att Roadrunner medverkar i en halvsidesartikel på sidan 60. Om du, kära läsare, är här för första gången just på grund av denna artikel är detta förstås ingen nyhet och du kommer att förses med lite annan läsning längre ner i detta inlägg.

Artikeln handlar tyvärr inte om att den alldeles enastående utveckling jag upplevt på sistone aldrig tidigare skådats hos någon annan löpare. Inte heller handlar den om att jag skulle vara ett nytt framtidslöfte inom långdistanslöpningen. Nej, artikeln handlar istället om hur kombinerar träning med en ganska stor familj. Jag tänkte inte återge innehållet här så ni får helt enkelt ut och köpa tidningen om ni vill har reda på vad jag har att säga om saken. Bakom artikeln ligger ingen mindre än den i löparkretsar numera riksbekanta Petra.

Själv har jag haft två vilodagar efter lördagens långpass och känner mig hyfsat redo för ett nytt pass på löpband i eftermiddag. Jag har lovat både mig själv och er att jag ska försöka ta det lugnt fram till Premiärmilen, vad nu det innebär. Kanske en staffanmil kan vara lagom, dvs. med var tredje kilometer i högre tempo (typ 5.00-cruisetempo och 4.00-tempo under fartökningarna). Det borde väl ändå räknas som ett ganska lugnt pass!? I alla fall i jämförelse med de snabbdistans- och intervallpass jag kört på sistone.

Jag tycker att löpning på löpband har en stor fördel. Eftersom jag en gång i tiden har sprungit ganska mycket på bana kan jag med hjälp av löpbandets distansmätare visualisera nästan exakt var jag skulle befinna mig på en bana, om jag sprang på en sådan. Jag tittar praktiskt taget hela tiden på distansmätaren när jag springer och när det är 2000 meter kvar av passet vet jag att det motsvarar fem varv på en fyrahundrametersbana. Genom att se hur 10-meterssträckor betas av kan jag i mitt inre se hur jag förflyttar mig utmed en löpbana med ganska stor precision. Detta gör att sträckorna känns mindre abstrakta och därmed lättare psykologiskt att föreställa sig.

Hmm... en stor nackdel med löpbandet däremot är att man under hårdare pass ibland får ett trängande behov av att… eh, spotta. Detta är ju inte några problem utomhus men på ett löpband är det ju av naturliga skäl helt otänkbart. Jag tänkte inte att detta skulle bli ett diskussionsämne i kommentarsfältet men vill ni skriva något om detta tänker jag inte hindra er :-).

Långpass i vårsol och barmark + upplägg inför Premiärmilen

2010-03-21T13:45:00.001+01:00

Återhämtningen efter torsdagens maxpass var häpnadsväckande snabb. Det var åtminstone vad Roadrunner trodde sig uppfatta efter att ha känt efter ordentligt. Under torsdagskvällen var han lite spak men på fredagen kändes allt nästan som vanligt igen. Lördagen borde därför vara lämplig för ett långpass, tänkte Roadrunner på fredagkvällen.

Innan jag ger mig in på vad som sedan hände måste jag nämna något om hur min sambos brutna fot påverkar min träning. Tack vare goda vänner (mycket goda, har det visat sig!), grannar och barnens farmor har det fungerat skapligt i veckan. Hittills har jag kunnat träna som vanligt utan att det gått ut över familjen. Framledes, eller åtminstone kommande vecka, ser det också lovande ut.

Som ingressförfattaren (dvs. jag!) påpekade så trodde jag mig vara helt återhämtad efter torsdagens maxpass. Så fel jag hade. Igår gav jag mig ut på ett långpass och redan efter 50 meter kände jag att det skulle bli mycket jobbigt. Benen kändes extremt stumma och tunga, vilket jag inte alls hade känt av tidigare. Efter tre kilometer var jag oerhört frestad av att lägga ner alltihop och bege mig hemmåt igen.

Men jag bet ihop, trots att det efter dessa tre kilometer på barmark, började dyka upp djupa smältvattenpölar och under en dryg kilometer i Röbo/Gamla Uppsala-området var det praktiskt taget olöpbart på grund av ett veritabelt slaskträsk. I övrigt var det dock barmark och vårsol under hela passet. Äntligen!

Storvreta, strax norr om Uppsala, blev destinationen, och väl där vände jag hemåt igen. Denna gång valde jag en annan väg för att slippa slaskträsket i vid Gamla Uppsala högar. Totalt 25 km fick jag ihop i snittempot 5.43/km. Pulsen vet jag inte mycket om eftersom pulsbandet inte fick kontakt med pulsklockan bortsett från två korta stunder. Då noterade jag 138 resp. 134 bpm. Dessa tidpunkter var nog repressentativa för passet i stort så jag skulle tro att det var ett renodlad lågpulspass jag fick till igår.

I höstas formulerade jag en fråga i ett av min blogginlägg (eller om det var på jogg.se's diskussionsforum?). Frågan gällde om jag skulle springa Blodomloppet i Uppsala som skulle gå av stapeln bara några dagar innan Stockholm Marathon. Jag blev bestämt avrådd från detta eftersom återhämtningen efter ett milslopp kan ta ganska lång tid och jag skulle då äventyra min målsättning på maran. Jag avskrev därför mina planer på detta lopp. Först nu fattar jag vad som menades. Trots att gårdagens puls var låg så orkade jag faktiskt inte springa mycket fortare. Det var oerhört slitsamt och att jag trodde mig vara återhämtad var helt fel.

Därför tänker jag bara ta det lugnt i veckan som kommer. Bara lättdistans men eventuellt med lite fartinslag på onsdag eller torsdag.

Fler tankar tänkta om gårdagen

2010-03-19T22:46:00.001+01:00

Gårdagens inlägg skrevs av Roadrunner i all hast innan han kröp till sängs för dagen. Normalt skriver han alla sina blogginlägg innan läggdags men nästan alltid publiceras de först på förmiddagen dagen efter. Trots att han är skapligt nöjd redan efter första utkastet genomgår de alltid en ordentlig redigering efter att han, så att säga, sovit på saken. Stycken tas bort och andra tillförs, formuleringar ändras och ibland till och med förbättras.

Igår var jag kanske lite ivrig att låta världen få ta del av min bedrift och klickade därför på "publicera" redan efter första utkastet. Jag glömde därför skriva några saker jag suttit och funderat på under torsdagskvällen.

För det första kan jag inte nog understryka vikten av att ta reda på i vilket tempo man ska börja springa i. Det är det jag experimenterat med lite på sistone och jag tror mig nu ha hittat det optimala tempot för min del: kring 4:17 min/km på mildistansen.

Visst har jag utvecklats en hel del på sistone men en inte oväsentlig del av framgångarna beror på att jag lärt mig hur jag ska disponera mitt krut över distansen. Nu har jag i och för sig inte sprungit i maxtempo under alla tiokilometerspass nedan men i alla fall närapå. Ta en titt på denna utveckling på 10 km:

23/2   44:22
9/3     42:50
16/3   42:03

Gårdagens pass var något utöver det vanliga och jag tror mig därför veta att min gräns just nu ligger kring 42 minuter på milen (i alla fall på löpband). Om jag fortsätta utvecklas vet jag att det beror på fysisk/konditionsmässig utveckling och inte på rent taktiska och erfarenhetsmässiga faktorer. Alltså är det från och med nu det börjar bli riktigt intressant.

Jag vet nu också att jag inte bara klarar att hålla ett högt tempot utan även öka trots att intensiteten i flåset redan efter fyra kilometer (som igår) skulle fått mig att ge upp bara för ett halvår sedan. När jag hade sprungit 4 km igår övergick jag till en inandning på ett steg istället för normala en inandning på två steg. Efter 5 km lossnade det och jag kunde återgå till mer normal andning, trots att jag då höjde tempot lite grand. Jag tvingades dock återgå till ”enstegsinandningar” vid 8 km då det började bli ordentligt jobbigt.

Gårdagens pass var också tänkt som ett genrep inför premiärmilen. Jag behövde finputsa min taktik för att se om den fungerade. Det gjorde den och jag kommer att försöka genomföra premiärmilen på ungefär samma sätt som löpbandsmilen igår.

Klarar jag det så kommer jag i alla fall vara nöjd med min prestation, även om jag når mållinjen drygt tio minuter efter segraren. Jag tävlar bara mot mig själv.

Nu börjar det nästan bli pinsamt...

2010-03-18T22:42:00.000+01:00

Måhända var det en smula dumdristigt men Roadrunner kunde inte låta bli. I sitt förra inlägg skrev han att han skulle ta det lugnt fram till Premiärmilen nästa helg. Detta efter att ha presterat en enligt honom skaplig tid på 5 km. Endast två dagar senare står han åter på löpbandet, taggad som få och med ambitionen att sätta personligt rekord på 10 km.

Varför kan jag inte låta bli? Jo, för att jag har hittat en bra taktik för att slå ett tidigare rekord. Det är bara att gå ut i det snittempo jag hade när jag slog rekordet senast och inte springa långsammare än så. Sedan bör man ju förståss helst höja tempo också. Enkelt och det fungerar.

Hittills i alla fall. Efter dagens försök tror jag inte att det går att pressa ner så mycket mer. Snittempot från mitt drygt en vecka gamla rekord på 42:53 var 4:17 min/km och således var det detta tempo jag lade mig i från början. Mjölksyran gjorde sitt inträde ganska tidigt i vänstra vaden men försvann efter halva distansen. Fram till dess höll jag mig konstant i det tempo jag inledde i.

Det kanske är lättare att redogöra i siffor:

1 - 5 km      4:17 min/km
5 - 6 km      4:13 min/km
6 - 7 km      4:09 min/km
7 - 9 km      4:05 min/km

Vid 8 kilometer började det bli ordentligt jobbigt och jag började misströsta. Trodde faktiskt inte att jag skulle orka hela vägen. Jag flåsade högt och plågat och jämrade mig emellenåt.

9 - 10 km     Jag minns faktiskt inte vilken hastighet men jag har för mig att jag höjde till 4:00 min/km. Det är möjligt att jag höjde ett par gånger därefter. Jag minns allt som i ett töcken. Det var riktigt kämpigt. Vid 400 meter kvar orkade jag inte höja som jag brukar mer men när 150 meter återstod höjde jag till 3:48 /km och tog mig "i mål".

Även denna gång krossade jag mitt förra rekord men nu med exakt 50 sekunder. Det nya rekordet lyder 42:03 och hade jag bara orkat titta på klockan hade jag kanske kunnat ta mig in på typ 41:58, vilket hade suttit som en smäck.

Jag tror att upplägget var i det närmaste perfekt. Öppningstempot och farthöjningarna efter 5 km var försiktiga men väl anpassade efter min kapacitet. Jag var fullständigt utpumpad efteråt och jag orkade inte ens jogga under nerjoggen. Istället blev det en stapplande gång i 800 meter innan jag försiktigt började jogga lite.

Nu blir det däremot lugnt fram till Premiärmilen. Jag lovar! Kanske ett långpass till helgen och lite lättdistans under nästa vecka så är jag nog i toppform till nästa helg. Jag har ingen aning om jämförbarheten mellan utelöpning och löpband men jag kommer att vara mycket nöjd om jag tar mig under 43 minuter på premiärmilen.

Ska du också springa Premiärmilen?

Rekord på 5 km - igen!

2010-03-16T22:02:00.000+01:00

Efter fem dagar utan löpning måste återhämtningen vara i det närmaste total. Roadrunner klev i eftermiddag åter upp på löpbandet med ambitioner uppsatta bara någon timme innan första löpsteget. Återigen tycker han sig ha överträffat sig själv och han känner att det kommer han att fortsätta med ett tag till.

Min strategi var kraftigt influerad av när jag sprang 10 km förra veckan på rekordtid. Idag var det halva distansen som gällde och mitt två veckor gamla rekord gick i genomsnitt i 4.09 /km-tempo. Om jag lade mig i 4.06 /km-tempo och inte tillät mig springa långsammare än så tänkte jag att jag borde kunna krossa tiden på 20:47.

De tre första kilometrarna gick i 4.06-tempo. Därefter höjde jag tempot ett snäpp (en knapptryckning) var trehundrade meter upp till sista kilometern. Den inleddes i 4.00-tempo och från och med nu höjde jag ett eller två snäpp var hundrade meter. Sista tvåhundra gick i 3.32-tempo och allt detta gav en sluttid på 20:13.

Visst var det jobbigt, mest pga. sista kilometern, men det kändes stabilt. Efter fullbordat pass insåg jag att jag startat för långsamt. Hade jag börjat i 4.02-tempo hade jag nog ändå haft krafter kvar till en slutkilometer jag beskrev ovan. Då hade jag klarat sub 20 minuter, vilket hade suttit väldigt fint.

Nu vet jag i alla fall att jag har det i mig men det blir inga fler snabbdistanspass av det här slaget innan Premiärmilen nästa helg. Tänkte försöka ta det lite lugnt innan dess.

With a little help from my friends - Löpning trots allt!

2010-03-16T13:40:00.000+01:00

Gårdagens blogginlägg var sannerligen ingen munter läsning och Roadrunner erkänner att han då och då tenderar att se nattsvart på saker och ting. Det brukar dock vara kortvarigt och under den tiden mobiliseras som regel en hel del kraft och det undermedvetnas förmåga att lösa problem fungerar närapå optimalt. Mitt i allt elände och trots sakernas tillstånd ser han nu lite ljusare på nämnda saker och ting och då inte minst sin träning.

Först och främst vill jag rikta ett stort tack till er som skrev kommentarer till gårdagens mollstämda inlägg. Det var nästan rörande att se vilket stöd som finns där ute bland mina läsare. Fantastiskt! Det var med ett stort leende jag läste era kommentarer och vartefter som de började dimpa in kände jag, trots ändrade förutsättningar att här ska minsann springas.

Fantastiskt är det också med vänner och bekanta som erbjudit hjälp med hämtning av barn och inhandling av mat. Denna vecka får jag hjälp med barnhämtning tisdag, onsdag och torsdag. Förutom att det underlättar väsentligt för mig och min vardag så möjliggör detta även att det går att få till en eller annan löptur om eftermiddagarna.

I skrivande stund har jag inte tagit ett enda löpsteg sedan i torsdags, dvs. fem dagar sedan. Detta ser jag som alldeles utmärkt anledning att redan denna eftermiddag passa på att springa lite. Jag är ännu inte redo att flytta utomhus med den löpning som sker med jobbet som utgångspunkt. Det krävs lite mer barmark samt att det just nu är betydlig smidigare med löpbandet än att ge sig iväg ut.Från det att jag lämnar mitt arbetsbord så tar det högst fem minuter innan jag är ombytt och står redo att ta mitt första steg på löpbandet.

Hmm... vid närmare eftertanke borde det inte ta mycket längre tid att ta sitt första löpsteg utomhus, men barmarksargumentet duger gott tills vidare.

Men så fort vårluften når det där svårdefinierade stadiet av oemotståndlighet (vilket normalt brukar vara vid den här tiden på året) kommer jag att ge mig ut på Djurgårdens härliga vägar och stigar som verkar vara som gjorda just för löpning.

I eftermiddag vet jag som vanligt inte vad jag ska hitta på. Det enda jag hittills vet är att det ska gå åtminstone skapligt fort. Kanske snabbdistans 5 km eller kanske 12-13 km i 4.30-tempo. Vi får se!

Nu känner jag mig taggad igen och ska göra allt som står i min makt för att inte träningen helt ska haverera.

Nu ser det mörkt ut!

2010-03-15T08:48:00.001+01:00

När träningen går som allra bäst och framstegen står som spön i backen brukar motgångarna komma som ett brev på posten. Dessa kan bestå av skador, sjukdom eller annat som sätter käppar i hjulet för fortsatta framgångar. På senaste tiden har Roadrunner funderat på vad som skulle kunna hända och det som låg närmast till hand var just skada eller sjukdom. I helgen hände det! Roadrunner mår själv alldeles utmärkt men hans sambo har lyckats bryta foten. På tre ställen, till råga på allt. Just nu ser det väldigt mörkt ut för hans träning för åtminstone ett par tre veckor framöver.

Detta innebär att allt som utförs till fots i familjen förväntas nu skötas av mig. Tänker man efter så utförs praktiskt taget allt till fots. Hämtning och lämning av barn på morgon och eftermiddag. Handla, städa samt allt som kan ordnas in under benämningen "fixa och dona". Detta låter kanske inte så betungande men då glömmer man att jag har ett jobb i Stockholm att sköta också. Det känns som om jag bara kommer att åka dit och vända om dagarna eftersom lämning av barnen hos deras dagmamma gör att jag inte kan vara på jobbet förrän vid tiotiden. Hämtningen på eftermiddagen gör att jag måste lämna jobbet redan vid 14.30.

Om jag till äventyrs skulle ha någon ork kvar så är jag åter hänvisad med min löpning till tider efter 21.00 då barnen har somnat. Just nu känns det inte särskilt lockande eller ens troligt att jag kommer att orka med. Kanske kan det bli frågan om någon löpbandstur på jobbets lunch.

Suck! :-(

Behov av ett projekt och lite tankar om senaste tidens framsteg.

2010-03-12T13:42:00.001+01:00

Roadrunner har ägnat sig åt självrannsakan och funnit att han under hela sitt vuxna liv haft minst ett projekt som han helhjärtat ägnat sig åt. Har det inte varit ambitiös träning har det istället varit bildning, kärlek, musik, barn eller bara att i största allmänhet bli en bättre människa (vad det nu innebär?). Det senare är som sig bör ett livslångt projekt medan andra antingen har rotts i land eller ohjälpligt drivit till havs.

Få har vid det här laget missat att ett av mina projekt just nu är min löpning. Jag behöver tydligen något större projekt för att trivas i tillvaron och få saker är mer tillfredställande än framåtskridande i utvecklingen på åtminstone någon front.

Apropå framåtskridande… den snabba utveckling jag upplevt inom löpningen på sistone tror jag mest är skenbar. Jag har mycket svårt att tänka mig att man kan förbättra ett personligt rekord på 10 km med en och en halv minut på bara två veckor.

Jag tror snarare att de plötsliga framgångarna beror på att jag nått insikter i hur jag bäst ska disponera mitt krut under 10 kilometer. Det handlar också om att våga ta ut sig och att lära känna sin kropp och kapacitet. Tidigare har jag inte vågat höja tempot vid 2-3 kilometer kvar eftersom jag inte trott att jag skulle orka hela vägen. Nu vet jag att jag orkar. Jag vet också att jag klarar av att gå ut i ett lite högre tempo än jag vågat tidigare. Antagligen och förhoppningsvis kommer jag att bli ännu bättre på att disponera mitt krut samtidigt som jag får bättre kondition, högre mjölksyratröskel samt stärker senor och ligament.

Det ser ljust ut en tid framöver alltså. Att jag kommer att förbättra mitt personliga rekord ytterligare under premiärmilen tror jag inte. Det krävs nog barmark och det vågar jag nog inte hoppas på till dess. Under milspåret i slutet av maj borde det däremot vara möjligt. Men vem vet vad tävlingskoefficienten kan bidra med för underverk.

Modifierad staffanstege på lunchen

2010-03-11T17:21:00.000+01:00

Liksom upphovsmannen körde även Roadrunner en staffanstege idag. För att öka andelen löpt sträcka i 4.00 /km-tempo infördes en liten förändring under slutkilometern. Som grädde på moset ökades även tempot i joggpauserna. Milen, som passet krävde, gick i slutändan på skapliga 43.53. Vad som var ännu bättre var att Roadrunner klev av löpbandet relativt pigg.

I stort sett löptes staffanstegen in enlighet med denna beskrivning. Skillnaden var att joggvilan gick i c:a 5.15 /km samt att efter sista fyrahundringen (med efterföljande joggvila under 200 m) upprepades senaste repetitionen med ytterligare fyrahudra. Efter joggvila i 200 m återstod bara 550 m till fullbordad mil och dessa avverkades också i 4.00 /km-tempo. Totalt 6,85 km av totalt 10 gick alltså i sub 40-tempo.

Jag ser det som väldigt taggande att successivt öka andelen löpt sträcka i sub 40-tempo. Om detta är någon större poäng rent träningstekniskt vet jag inte men det gör i alla fall träningen roligare. Idag kände jag mig mycket piggare än efter förra veckans staffanstege, trots att det gick en minut fortare idag. Visst var det jobbigt, men inte som förra veckan. Nästa gång jag kör en staffanstege höjer jag nog tempot i intervallerna till typ 3.55 /km.

En intressant iakttagelse ja gjort är att jag som regel springer stabilare och effektivare efter några kilometer. Jag hade ett annat klipp i steget efter halva passet.

Och jag kan inte låta bli att upprepa att nu känns det riktig riktigt fint!!

Rekord på 10 km på löpband. Igen!!

2010-03-10T10:45:00.000+01:00

Rekord är inte bara till för att slås. De ska helst krossas. Den bedriften lyckades Roadrunner med igår. Med träningsvärk och en allmän känsla av olust i kroppen klev han upp på löpbandet igår. Utan att kunna räkna med någon gynnsam harmonikoefficient hade han ändå en strategi klar för sig hur han skulle förbättra sitt rekord från 44 nånting till 43 nånting, vilket krävde att tiden kapades med minst 22 sekunder. När 10 kilometer var uppnådda fattade han ingenting.

Det är fascinerade vad kroppen klarar av. För två veckor sedan sprang jag under stor möda tio kilometer på 44.22, vilket jag var hyfsat nöjd med. Då klagade jag över dåliga förutsättning och i går var de om möjligt ännu sämre. Träningsvärken från söndagens halvmara var påtaglig. Glykogendepåerna var måttligt fyllda efter att lunchens potatismos som vanligt ersatts med bönsallad. Överhuvudtaget hade inga snabba kolhydrater ätits på ett par dagar. Humöret var långt ifrån på topp och kroppen kändes egentligen inte alls upplagd för det jag till slut beslutade mig för.

Igår skrev jag att det träningspass jag hade framför mig antagligen skulle gå i maklig takt. Men som vanligt ändrade jag mig. Jag ville springa fort och skulle jag springa fort kunde jag lika gärna satsa ordentligt. Bara som ett experiment för att se vad kroppen klarar även en dålig dag förutsatt att man bestämt sig för att satsa.

Mina enda förberedelser under eftermiddagen var att dricka mycket vatten samt att jag stod upp och jobbade under en timme innan löpbandsbesöket. Det senare för att piggna till åtminstone lite i benen.

Efter uppjoggen gjorde jag allt som stod i min makt för att hitta den harmoni jag hittills inte känt ett spår av. Jag började med några tänjövningar samtidigt som jag försatte mig i ett kontemplativt tillstånd där jag under en knapp minut fokuserade på det jag hade framför mig. Jag fick därmed igång en skaplig adrenalinproduktion och jag kände mig något sånär redo för min uppgift.

Strategin var att lägga mig två sekunder under mitt snittempo från förra rekordförsöket och inte någon gång tillåta mig att springa långsammare än så. Således höll jag mig i 4.24 min/km under de första fem kilometerna med ett par femhundringar som gick i lite snabbare tempo. Efter ynka två kilometer fick dock jag krampkänningar vaderna. Inte bra med tanke på att tempot var det långsammaste jag tillät mig själv att hålla. Jag försökte hitta en mer avslappnad löpstil och krampkänslan mildrades något.

Efter fem kilometer var det dags att höja tempot och jag började med ett par femhundringar i snabbare tempo. Därefter övergick jag till tvåhundringar i ännu snabbare tempo (vila i 4.20 min/km). Även om jag flåsade högt och ljudligt kände jag mig hyfsat stark. Sista kilometern höjde jag tempo till 4.00/km och sista femhundra till 3.50. Därefter höjde jag något snäpp kontinuerligt och sista 200 gick i 3.38-tempo. Anledningen till att jag inte höjde ännu mer berodde inte på att jag inte orkade. Snarare var jag osäker på om benen skulle bära i högre tempo. Såvitt jag vet har jag aldrig sprungit så fort tidigare. Det kändes stabilt och jag insåg att jag nog skulle kunnat springa ännu snabbare.

Nu har jag hållit läsaren på halster ett bra tag och det är hög tid att klämmar ur sig vad tiden blev. Mitt blott två veckor gamla rekord på 44:22 krossades med lite drygt en och en halv minut. Det nya rekordet lyder 42:50 och jag är mycket nöjd. I synnerhet efter att ha kunnat konstatera att jag hade mer i mig. Nästa gång jag går in för att slå rekord tänker jag försöka med en strategi liknande den igår.

Detta rekord rimmar bättre med det jag satte förra veckan på halva distansen, då ett snittempo på 4.09 uppnåddes. Jag har läst någonstans om en regel som säger att snittempot ökar med c:a 10 sekunder när distansen fördubblas. Mycket riktigt blev gårdagens snittempo på dubbla distansen 4:17 /km.

Även om jag hade lite mer att ge var jag rejält trött efter mitt pass, vilket ibland brukar yttra sig genom att jag river av några väl valda svordomar. När jag är rejält utpumpad eller irriterad kan även något könsord slinka ur mig, vilket det gjorde igår. Dessbättre var jag ensam i den delen av gymmet just då:-).

Hela kvällen igår gick jag omkring med ett belåtet leende på läpparna och jag var på ett ovanligt gott humör. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det känns sanslöst bra just nu!

Mitt träningsupplägg och en tillbakablick

2010-03-09T14:08:00.000+01:00

En smula oväntat sitter Roadrunner med en inte oansenlig träningsvärk efter söndagens halvmara. Om ett par timmar är det dags för ännu ett pass men den snabbdistans han hoppats på får nog stryka på foten till förmån för något i mer maklig takt.

Sedan några veckor kör jag två högintensiva pass i veckan samt ett långpass på minst 20 kilometer. Hittills har de högintensiva passen bestått av ett snabbdistanspass och ett intervallpass med en vilodag emellan. Det upplägget har känts alldeles utmärkt och jag inbillar mig att det givit resultat.

Upplägget är influerat, ja till och med plankat, av en gammal klasskompis till mig som jag haft en del mejlkontakt med under det senaste halvåret. På senare år har han satsat friskt på löpningen och är god för tider under 38 minuter på milen. I vår mejlkorrespondens har han berättat att han under ganska lång tid låg och harvade kring 42 minuter på milen men sedan han införde det upplägg jag numera håller mig till tog utvecklingen fart ordentligt. Innan dess hade han mest samlat många kilometrar.

Att det fungerad för honom behöver inte betyda att det fungerar för mig även om det hittills onekligen verkar så. Upplägget är också väldigt tilltalande eftersom jag älskar att springa fort. För att inte riskera överträning lägger jag in ett långpass i lågpulstempo i veckan för att bryta av. Varje vecka har jag också infört två vilodagar i rad men det kan kanske var klokt att lägga dessa mellan de två högintensiva passen?

Lars, som min gamla klasskompis heter, har jag inte träffat sedan typ 1993 trots att vi sedan dess inte bott längre från varandra än högst en ynka mil. På senare år har vi haft ett par klassträffar men tyvärr lyckats förlägga båda dessa till Lidingöloppslördagen så Lars har inte kunnat komma. I somras väcktes mina löparambitioner på allvar men jag var trots allt bara en novis. Inför Lidingöloppet tog jag därför kontakt med Lars för att få lite tips och peppning. Som mina trogna läsare vet (däribland Lars) blev det inget Lidingölopp för min del men tipsen Lars gav tar jag istället med mig till årets upplaga.

1980 ingick Lars och jag i en kvartett 11-åringar som i en stafett sprang hem en bronsmedalj i Terräng DM för Uppsalas skolor. Jag sprang sista distansen men allt jag behövde göra var att försöka bevara det försprång till laget på fjärde plats som Lars och de två andra killarna lyckats ordna åt mig. Än idag är detta en av mina absolut största löparmeriter i tävlingssammanhang, vilket nog säger mer om min träning än vad jag faktiskt har i mig. År 2010 ska jag dock se till att jag får uppdatera min meritlista rejält.

Halvmara i skapligt tempo och låg puls

2010-03-07T17:37:00.000+01:00

Roadrunner lät en halvmara avsluta en träningsvecka som givit formbesked. I strålande solsken sprang han först en dryg mil söderut och därefter lika långt norrut igen. Efter totalt 21,8 kilometer var han hemma igen och passet gick mycket fortare än han hade tänkt. Men den upplevda ansträngningen låg precis där den skulle ligga.

Jag tycker att det hänt en hel del med formen den senaste månaden. Dagens pass var tänkt att löpas i ett tempo mellan 5.30 och 5.40 per kilometer. Inledningen upplevdes som mycket lugn men visade sig gå i 5.10-tempo. Så fortsatte det under hela passet. Jag tyckte jag sprang i ett väldigt lugnt tempo men samtliga kilometrar låg i intervallet 5.00 - 5.20 min/km.

Nästan 22 kilometrar betades av. I somras upplevde jag dagens tempo som ganska snabbt på distanser närmare 20 kilometer. Som alltid så står upplevd ansträngning i direkt proportion till upplevt tempo. Följdaktligen hade jag det ganska jobbigt i detta tempo i somras. Nyss nämnda regel om proportionaliteten gällde även idag men låg upplevd ansträngning gav istället lågt upplevt tempo. I min puls kring 143 bpm upplevde jag tempot nämligen som tämligen lågt.

Jag vill gärna tolka detta som att det hänt en del med formen. 21,82 km löptes på lite drygt 1.53 och jag var skapligt pigg när jag kom hem. Nu känns det hääärligt!!!

Snittempot blev 5.11 min/km och snittpulsen som sagt 143 bpm.

Stabil staffanstege slutade med sub 45

2010-03-05T09:15:00.002+01:00

På grund av dålig fantasi bad Roadrunner igår sina läsare om tips på roliga intervallpass. Tre bra förslag dök inom kort upp bland kommentarerna men det var ett av dem som föll honom lite extra i smaken. Passet skulle ha slutat vid 9300 meter men när Roadrunner kastade en blick på tidtagningen kunde han inte motstå frestelsen att se till att få sig ännu ett sub 45-pass till sin bokföring.

Kanske kallas passet som Staffan beskrev bara för stege men svag för alliterationer som jag är hänger jag på upphovsmannens namn och kallar passet Staffanstege. Nedanstående distanser ska springas i angiven följd. Svarta distanser löps i högt tempo och orange utgör joggvilla

100, 50, 200, 100, 400, 200, 600, 300, 800, 400, 1000, 500

Efter 500 meter joggvila upprepas det hela men i omvänd ordning (som intervaller betraktat):

1000, 500, 800, 400, 600, 300, 400, 200, 200, 100, 100, 50

Som ni ser så består joggvilan av halva högtempodistansen. Passet får högsta betyg och var riktigt roligt trots att det löptes på löpband. Det får mina varmaste rekommendationer.

Tack vare att jag börjar känna min kropp var de båda tempona väl valda. Intervallerna löptes i 4 min/km och joggvilan gick mestadels i 5.30 /km bortsett från inbromsning och acceleration. Min plan var att hålla fast vid 4 minuterstempot och om jag inte orkade skulle jag istället sänka tempot under joggvilan. Det visade sig inte behövas. Det båda tempona var i det närmaste perfekt valda. Kanske var något av dem eller rent av båda aningen för långsamma.

Efter de 9300 meterna som passet omfattade fortsatte jag i 5.30-tempo och tänkte få ihop en fullbordad mil innan jag slutade springa. Men till min förvåning visade tidtagningen att passet hittills gått på drygt 40 minuter och jag frestades därför att se till att få en tid under 45 minuter på milen. De sista 300 meterna satte jag därför av i 3.40-tempo och spurtade ”i mål” på 44.57. Eftersom det ändå var ett intervall pass tycker jag att det borgar för att jag kan springa milen på sub 44 under nästa vecka om jag disponerar passet väl. Jag börjar känna mig riktigt bekväm i de farter jag bara för ett par veckor sedan upplevde som riktigt höga.

Tack för tipset, Staffan! Passet gav en riktig endorfinkick.

Av inalles tio kilometer gick inte mindre än 6500 meter i 4 minuterstempo eller snabbare och ändå hade jag lite mer att ge. Det känner jag mig utomordentligt nöjd med.

Roadrunner nyskodd

2010-03-04T12:29:00.001+01:00

Så kom Roadrunner äntligen iväg för att uppgradera sitt innehav av skodon. Sina Saucony Hurrycane X har han nu under en anspråkslös ceremoni tagit farväl av genom att osentimentalt gå raka vägen till sophinken i köket. Under en timme igår eftermiddag hos den utmärkta lokale dojhandlaren Löplabbet blev han servad och skodd under överinseende från såväl butikschef som företagets vd, som ”påpassligt” nog var på plats.

Som jag har skrivit tidigare är jag fullständigt novis på löpskoområdet. Därför har jag och två kompisar, varav den ene själv i branschen, längre pratat om att ha en dojkväll på Löplabbet i Uppsala. Dels för att sko oss och dels för att få oss lite bildning till livs i löpardojeteknologins landvinningar under senare tid.

Igår kom vi alltså äntligen till skott efter att jag på sistone legat på med ettriga mejl till de båda kompisarna. Erik, tillika butikskedjans högst uppsatte, kom till butiken direkt från deras nyöppnade lokalkontor där han legat på knä och skurat golv. Mycket riktigt så spred han också en inte så diskret doft av golvrengöringsmedel.

Efter löpstegsanalys, som även denna gång visade att jag springer med lätt pronation, hämtades en uppsättning lämpliga dojor fram. Den som satt tveklöst bäst på foten var uppföljaren till den sko jag hittills sprungit med: Saucony Hurrycane XI. Den fanns i en diskret svart-grå version samt i en lite mindre diskret röd, vilka jag till slut på oklara grunder valde. Kanske börjar jag få tillräckligt med löparsjälvförtroende att de blickar som de eventuellt drar till sig ute på löprundorna inte längre stör nämnvärt.

Min kompis och namne Henrik som provade dojor samtidigt valde även han mellan tre likvärdiga alternativ. Eftersom det var svårt att välja frågade han butikschefen vilken doja som var lättast. Några viktsiffror hade han dock inte i huvudet men erbjöd sig istället att hämta en våg. Det visade sig att ett par vägde 18 gram mindre än det näst lättaste paret och eftersom Henrik är en gramjägare av rang blev valet därför lätt.

Efter dojinköpen blev det sushimiddag på en intilliggande sushirestaurang där vi så smått även började smida planer inför sommarens traditionella fjällvandringsresa. Var det bär av vet vi inte än men alternativen är både många och lockande.

I eftermiddag kommer jag att inviga mina nya dojor under ett intervallpass på löpband. Femhundringar i all ära men idag vill jag nog prova något nytt. Förslag emottages fram till c:a 15.00 i eftermiddag.

Dessa dojor pryder numera Roadrunners fötter.

Nu gäller "bara" att trimma upp dem så att

de kan hålla åtminstone 3.59 min/km-tempo

under 40 minuter.

Delmål uppnått

2010-03-02T13:47:00.001+01:00

I brist på bättre alternativ uppsökte Roadrunner idag återigen Sportlife Garnisonens löpband. Denna gång med ambitionen att uppnå ett delmål, om än ganska anspråkslöst sådant. Han tillryggalägger numera fem löpbandskilometrar på tjugo-nånting, vilket har varit ett outtalat delmål i att bli en sub 40-löpare på milen.

Jag bestämde mig redan igår kväll och kunde därmed sätta mig på uppladdning redan då. Jag fick mig hyggligt med sömn till livs, hann äta en stadig frukost samt ytterligare lite förstärkning under förmiddagen. För att bli lite piggare i mina mer än lovligt stela ben såg jag till att höja mitt arbetsbord så att jag kunde stå och jobba i en och en halv timme innan det var dags för löpning.

Den senare åtgärden visade sig fungera ganska bra. Benen kändes mycket bättre än då jag direkt efter att ha suttit och jobbat en hel dag försökt mig på att springa. Dessvärre var jag som sagt inte så lite stel i benen efter söndagens långpass på gudsförgätet underlag. Vid mitt arbetsbord försökte jag mig på några stretchövningar och resultatet var i det närmaste pinsamt. Jag har sett 80-åringar som varit smidigare.

Jag har inte sprungit 5 km på mycket länge och vet således inte riktigt hur distansen känns. Någon uppfattning om vad jag var kapabel till hade jag inte men kände att jag borde klara 20-nånting. Initialtempot sattes till 4.13 min/km och där höll jag mig i tre kilometer. Under den fjärde kilometern höjde jag till 4.07 /km och sista kilometern inleddes i 3.58 /km och avslutades i 3.42 /km de sista 200 metrarna. För bara ett par tre veckor sedan upplevde jag farter under 4 min/km som rena sprinttempot. Det gör jag inte längre utan börjar känna mig bekväm i de farterna.

Jag gick "i mål" på 20.47 vilket ger ett snittempo på 4.09. Snittpulsen var 164 och maxpulsen 179.

Efter avslutat pass kändes det finfint. Slutkilometern flöt på bra vilket fick mig att inse att jag borde inlett i ett snabbare tempo. Det fanns krut kvar i kroppen som borde kunnat kapa tiden ytterligare någon halv minut.

Jag har en teori om att om det finns krafter kvar till att i princip sprinta under de sista 400 meterna så har man gått ut för långsamt. Ett bra upplagt lopp ska gå i hyfsat jämnt tempo men kan höjas ett par snäpp under den sista kilometern. De sista krafterna ska i princip sättas in under de sista 200 meterna.

Det är förståss bara en teori, eftersom jag har så pass liten erfarenhet av träning eller tävlingar i högt tempo. Den teorin kommer säkert att få revideras framöver. Eller vad tror ni?

Föga road Roadrunner på pannbenspass

2010-03-01T10:13:00.000+01:00

Roadrunner ser idag ett utmärkt tillfälle att fatta sig kort, något han har annars uppenbara problem med. Om gårdagens långpass finns nämligen inte mycket gott att säga och om det inte vore för viss skrivklåda så skulle han kunna sluta skriva redan efter ingressen.

Det blev en halvmara på söndagen. För er som har provat springa i Stockholm - Uppsalatrakten vet ni antagligen precis vilket underlag som erbjöds. Fyra minusgrader var inte tillräckligt för att bottenfrysa de ansamlingar av snöslask som numera täcker gator och cykelvägar.

Således var det antingen frasande ojämnheter, halka eller mosiga slaskdrivor jag sprang omkring i igår. Redan efter några få kilometer körde jag ner högerfoten i en decimeterdjup slaskbrunn vilket var en av många bidragande orsaker till att jag inte kände en tillstymmelse till löpglädje. Men till min stora glädje gick det här och var att hitta smala remsor av snöbefriad asfalt som jag förståss inte kunde motstå att springa på.

Men som vanligt får jag försöka glädja mig åt ett stärkt pannben samt att passet ändå gick i hyfsat tempo. 21,14 kilometer avverkades på 1:57,01, vilket ger ett snittempo på 5:32 min/km. Snittpulsen blev 143. Den upplevda ansträngningen var låg, precis som planerat.

Februaris löpning summerar till 201,8 kilometer vilket jag ganska nöjd med. Kvaliteten har varit hög och motivationen god. Att vi numera lagt både januari och februari bakom oss och är inne i mars känns otroligt bra. För varje dag märker man hur det blir ljusare och ljusare och nu borde väl ändå våren lura precis runt knuten?